Fördelningens försvarsområde sträckte sig från den ungefär 1 km ostsydost Ypern belägna Zillebeckarsjön till trakten söder St. Eloit på ömse sidor om den mångomtalade Lys-Ypern-Yser-kanalen. Med stor förtjusning erfor jag att icke mindre än 14 batterier (8 mörsare, 4 haubits- och 2 tunga 10.5 kanonbatterier) ställdes under mitt befäl, fördelade på två "Untergruppen". Sedan mottagning av trupperna skett den 10 september gjorde jag följande dag en längre orienteringsmarsch längs hela fördelningens front. Vi besökte därvid stödjepunkterna tätt bakom infanteriets främsta ställning nämligen "Höhe 60", "Zillebecke" och "Doppelhöhe 60", där fyra av mina batterier hade sina eldledningsplatser (Hauptbeo-bachtungsstand). I synnerhet "Doppelhöhe 60" bjöd på en förträfflig överblick över hela trakten, även norr och väster om Ypern. På främre sluttningen av denna höjd låg ej mindre än 9 stora engelska pansarvagnar (tanks) sönderskjutna och helt förstörda av rost. Under ett engelskt anfall på våren hade de sökt taga sig upp för den branta sluttningen, varvid minst 6 av dessa skjutits i brand av ett på krönet särdeles väl installerat "Tankabwehrbatteri" på två fältkanoner. De återstående hade infanteriet klarat med de långa tankgevären eller med handgranater. Jag försummade ej att fotografera denna märkliga syn av 9 "tanklik" på ett ställe men fotografierna misslyckades tyvärr på grund av svag belysning. De regnade nämligen nästan hela dagen. Hela terrängen mellan Tembrielen och fronten var genomkorsad av gamla ställningar med flera hinderlinjer som tagits och förlorats flera gånger under kriget. Därtill var marken till den grad söndertrasad av granathål att det var omöjligt finna någon väg norr Zandvoorde. Man kunde över huvud taget inte förflytta sig rakt framåt i terrängen, det var ett ständigt kryssande mellan granattrattarna. Nästan varje natt under de två följande veckorna gjorde engelsmännen mindre angrepp. Små stycken skyttegravar besattes av fienden då och då, men återtogs utan svårighet av de våra, med eller utan artilleriets medverkan. Skyttegravarna bestod mestadels av s k granathålsställningar (Trichterstellung). Dessa gjordes helt enkelt så att granathålen mer eller mindre fyllda med ärggrönt kärrvatten, förenades med ett skyttevärn i vilka vårt infanteri hade det mycket otrevligt. Svårigheterna ökades icke obetydligt genom de täta höstdimmorna i dessa kärrmarker vilka krävde noggranna försiktighetsmått för att trygga förbindelsen. Extra dimposter måste utsättas både av infanteriet och artilleriet, de var försedda med ljuspistoler s k signalkastare, sirener eller små megafoner.

Den 20 september tog man ifrån oss mörsarbataljonens båda batterier samt haubitsbataljonen nr: 406 varefter jag hade endast 8 batterier. Efter den 24 inträdde en plötslig stillhet hos fienden, icke ens patrullstrider förekom mer. Denna frid föreföll mig högst misstänkt. Påpassligheten skärptes än mera. Gnisttelegraferna, av vilka varje bataljon hade en, skulle alltid stå på "förstärkt mottagning". Våglängden var i regel 200. För att fastställa om fienden fått förstärkningar eller de mot oss stående regementena blivit avlösta, gjorde vår division natten till den 27 ett mindre anfall mot Vormezeeele, varvid man bl a tog 5 fångar, tillhörande ett regemente som ej förut varit insatt vid Ypern. För att inte underlåta någon försiktighetsåtgärd, anbefallde jag den 27 på eftermiddagen en teknisk stridsövning. Som förutsättning angavs ett större fientligt angrepp söder Ypern. Allt gick väl i lås, samtliga telefon, ljussignal, rapportförare samt dimpostlinjer fungerade oklanderligt. Då övningen var avslutad vid 6-tiden gav jag order om kritik följande morgon kl 8 då en bataljonschef samt en officer eller officersaspirant från varje batteri skulle inställa sig hos mig i Tembrielen. Men den gode engelsmannen besparade mig besväret. Under natten till söndagen den 28 började fienden ett större anfall norr Ypern. Den 12 Bayerska fördelningen, vår granne, blev hårt engagerad i kampen. Klockan 5.20 f m gick det löst även mot oss samt mot vår granne i vår andra flank, trumeld mot våra batterier och eldledningsplatser samt mot landsvägarna bakom oss. Om någon timme följde det progressiva artillerianfallet (eldvalsen). Denna eldvals vilken i daggryningen långsamt närmade sig, erbjöd en oförgätlig ståtlig och imposant slagbild. Väggen av de kreverande granaterna och de skyhöga pelarna av rök och slam, som de förorsakade, liknade närmast ett led av molnstoder, en skyttelinje av jättar som nalkades för att förgöra oss. Men egenomligt nog, led våra batterier föga skada, väl inpassade i alla terrängveck som de var. Allt tydde på en kommande "Grosskampftag" av första ordningen. Om stridens första timmar säger min krigsdagbok följande: Klockan 7 f m var våra främsta stödjepunkter "Bastion" (ett f d fort i fästningen Yperns fortgördel) vid Lys-Ypernkanalen. "Höhe 60" och "Doppelhöhe 60" trots det segaste försvar i fiendens hand. Därigenom hade 6 av mina batterier förlorat sina eldledningsplatser med därvarande befäl och telefonister. Mina batterier vilka dittills skjutit spärreld på de framryckande engelsmännen fick nu order att beskjuta de förlorade höjderna där engelsmännens linjer var synliga då och då, när röken och dimman sopades undan av vinden. Det gällde ju att hjälpa vårt infanteri att genom motanfall återtaga höjderna. Klockan 8 f m var våra telefonledningar till undergrupperna förstörda. Fiendens oupphörliga artillerield försvårade såväl lagandet av ledningarna som upprätthållandet av förbindelserna genom rapportkarlar till fots, häst eller cykel. Klockan 9.40 kom meddelande från fördelningschefen att armékårsreserven den 36 Västpreussiska infanteri Divisionen omkring klockan 11 skulle med järnvägstransport inträffa i Menin och omedelbart insättas över Geluveld för att återta höjderna. Geluveld var en by vid stora vägen Menin (vid Lys) - Ypern.

Ungefär samtidigt kom rapport att mitt längst framskjutna batteri 3/Liw 65, som stod 150 meter bakom "Höhe 60", blivit kringränt av fienden. Batterichefen fortsatte det oaktat elden ända tills hans återstående 2 användbara haubitsar sjunkit ned så djupt i kärrmarken att de inte mera kunde laddas. Då sprängde han pjäserna, spred personalen i skyttelinje och bröt sig under oupphörlig strid med karbineld och handgranater igenom och anmälde sig, medförande sex tillfångatagna engelsmän, klockan 10.45 vid sin bataljonschefs stridspost, där manskapet anhöll om nya pjäser. Sådan var andan bland dessa soldater.

Klockan 10.20 fortsatte engelsmännen långsamt sin framstöt mot Geluveld. Mina tre batterier närmast denna by fick ny även kulspruteeld på sig men fortsatte det oaktat oförtrutet ge eld. Söder därom i linjen väster Zandvoorde-Houtem låste fältartilleriets och vår sammanfattade eld fast honom. Mörsarbatteriet 1/140 (20 fotartilleri regementet) hade under slaget skjutit inte mindre än 850 skott. Nu hade endast batteriet en användbar mörsare och den var nästan försvunnen i kärret, ehuru den tre gånger blivit ställd på ny bäddning. Den tappra batterichefen övergick nu till anfall med karbiner och handgranater, spred sina osårade 30 man i mycket gles skyttelinje och stoppade fiendens framryckning ungefär 2 km väster Geluveld. Batterierna 2, 4 och 5/Liw 65, vilka blev omringade kort därefter måste spränga sina i den sanka marken nedsjunkna pjäser, varefter de slog sig igenom med handvapen. Att rädda pjäserna var omöjligt då bataljonen saknade hästar. En särskild eloge förtjänar 2 batteriets tappra förhållande. Då fienden kommit några hundra meter förbi batteriets högra flygel lät batterichefen en av sina två ännu i stridbart skick varande haubitsar göra front bakåt samt beskjuta fienden i ryggen, under det att den andra fortsatte att beskjuta sitt förra mål, ett fältbatteri sydost om Ypern (batteriets främsta observatör hade nämligen ej blivit upptäckt av fienden). Det engelska batteriet tvangs att brösta upp och fly med de två kanonerna som vi ej hunnit skjuta sönder. Därefter gjordes de två haubitsarna obrukbara varefter chefen spred serviserna i skyttelinje och efter en hård kamp lyckades slå sig igenom i sydostlig riktning över Houtem med en förlust av blott två unga rekryter, vilka stupade av utmattning och blev tagna till fånga.

Plötsligt blev mitt befälsställe (stridspost) åter utsatt för ett eldöverfall av tyngsta artilleri. Granatregnet kom så plötsligt att en telefonunderofficer och två man, som vilade på marken framför hålrummet, blev svårt sårade av en granat som kreverade framför dem. Hjärtskärande var att höra deras jämmer, den förre hade fått underlivet uppslitet. Genast förbands de så gott sig göra lät, varpå anmälan telefonledes gjordes till huvudförbandsplatsen i Wervik. Inom 18 minuter kom en sjuktransportbil, i en blink var de tre sårade ilastade och bortförda. Tack vare det ögonblickliga förbindandet och den snabba transporten samt den tyska militärläkarens beprövade skicklighet räddades alla tre till livet. Då regementet i början av december återkom till Altona, vem stod på bangården och gjorde stram honnör om inte min präktige telefonsergeant.

Klockan 11.50 igångsattes äntligen det stora motangreppet över Geluveld med de två först anlända regementena av 36 infanteri Divisionen. Fienden kastades delvis tillbaka, hans anfall stoppades fullständigt i linjen väster Geluveld-Zandvoorde-väster Houtem. Ingenstädes hade fienden kommit över 2.5 km framåt. Nu öppnade han från en höjd vid Zandvoorde kulspruteeld mot mitt "Gefechtsstand", samtidigt började ett fältbatteri ta oss under eld, ehuru resultatet av allt detta ammunitionsslöseri blev 0.

Vi väntade alltjämt att den nu samlade 36 infanteri Divisionen och vårt infanteri skulle med all kraft fortsätta sitt anfall för att återta de förlorade höjderna. Fienden hade dock hunnit sätta sig så fast i de gamla skyttevärnen i terrängen att anfallet misslyckades. Dessutom var artilleriunderstödet för svagt på grund av de förlorade batterierna samt på ammunitionsbrist. Några timmar av väntan och spänning förflöt. Oaktat jag klockan 2 e m erhållit tillstånd att förflytta min stab rätt österut till Getraudenhof förblev jag i Tembrielen i förhoppning att vårt infanteri dock skulle lyckas kasta fienden tillbaka till hans gamla ställningar. Till slut måste jag dock flytta tillbaka min stab till min av artilleribefälhavaren bestämda nya stridspost. Gniststationen, alla kartor och handlingar hade redan förts dit och efter 20 minuters otrevlig promenad rätt österut genom terrängen anlände vi till f d byn G, endast några små stugor stod upprätta. Här ordnade jag klockan 6.30 ånyo min befälsplats, i ett underjordiskt rum av betong, vilket för tillfället var obebott.

Det är klart att förlusten av så många tappra artillerister av alla grader samt inte mindre än 5 batteriers material gick mig hårt till sinnes. Dock hade ingen brukbar pjäs fallit i fiendens hand. Den största trösten i sorgen skulle mina vänner bajrarna bringa mig. Knappt var allt klart i Gestraudenhof förrän jag erhöll 2 st 10.5 cm kanonbatterier av Bayerska fot artilleri Bataljonen nr: 18, som sedan början av månaden legat i vila och reperationskvarter i Halluin, en by vid Lys söder om Menin. Dessutom kom sent på kvällen meddelande om att min förra haubitsbataljon nr: 406, vilken legat i vilokvarter någon tid, åter ställdes till min disposition. Slutligen återkom under natten ett batteri 1Lkw. 65, vilken före slaget dragits ur fronten för ny utrustning. Detta gjorde att mitt regemente i daggryningen räknade ett batteri mer än före slaget, 9 stycken i stället för 8.

Ej ens i motgången förnekade sig den tyska organisationsförmågan. Mitt reorganiserade regemente ordnades nu med en grupp norr, den andra söder om den lilla staden Menin vid Lys. Vårt infanteri hade under natten omgrupperats och besatt den s k "Flandern-ställningen" i linjen Geluve-Wervik-Lys. Så snart batterierna var färdiga i sina nya ställningar framsändes åter förbindelseofficerare till infanteriet. Allt var klart till ny strid. Samma dag erhölls Johanniter-Orden."

Erövringen av fort La Pompelle vid Reims

Efter att hösten 1917 under ett par veckors tid ha varit insatt i striden mot Verduns nordfront omedelbart väster om Maasfloden blev min mörsarbataljon (I/Reserv fot artilleri regemente nr: 9 Schleswig-Holsteinisches) avdelad till den tunga artillerireserven inom 1:a Armén, vilken då fördes av generalen av infanteriet Fritz von Below. Omedelbart uppbrott, ilastning på bangården vid Dun samt nattlig transport till närheten av anbefalld förläggningsort ungefär 25 km norr om Reims, byn St. Loupen-Champagne. Dit anlände bataljonen i daggryningen den 4 december efter en nog så ansträngande nattmarsch på bottenlösa vägar. Bataljonens 3 batteri, ett motorbatteri med 15 cm marinkanoner, var redan inkvarterat i en närbelägen by Bergnicourt.

Det gällde nu för oss att först bringa de av strapatserna och Verdunleran svårt medtagna hästarna och materialen i gott skick samt att med all kraft bedriva utbildningen och förberedelserna för de stora offensiver som planerats för våren 1918. Bataljonens övningar inspekterades ganska ofta och den 15 februari då allt skulle vara klart blev bataljonen beordrad att tillsammans med ett trettiotal andra batterier av arméns artillerireserv utföra en del anbefallna skjutningar på ett norr om St. Loup beläget skjutfält. Dessa skjutningar som pågick en hel vecka avslutades den 21 februari med att samtliga 34 batterier utförde ett progressivt eldöverfall den s k eldvalsen, utan inskjutningar mot mål markerande en fördelnings front. Under denna skjutning följde en infanteribataljon på 200 meters avstånd efter eldväggen fram till angrepp, varvid generalkvartermästaren E. von Ludendorff hela tiden åtföljde en plutonchef i främsta linjen, vilket bevisar dels hans kända personliga mod dels den grundlighet med vilken han kontrollerade alla förberedelser för offensiven. Denna skjutning utfördes inte med spränggranater, utan med granater fyllda med beck. Tyvärr fick jag ej tillfälle att se den berömde härföraren ty jag var samma dag beordrad till chefen för en hessisk infanterifördelning (nr: 21) vilken erhöll en artillerimassa på 32 batterier (15 lätta och 17 tunga) och skulle pröva alla gjorda erfarenheter igenombrottsoffensivens teknik på ett försöksobjekt, fortet La Pompelle i Reims inre fotgördel ungefär 5 km sydost om staden. Man ville se hur våra tappra motståndare fransmännen skulle förhålla sig till vårt nya förfaringssätt vid anfall.

Den 21 fördelningen var redan insatt på en front av omkring 2.4 km mot trakten öster om Reims, delvis på sydsluttningen av det skogsklädda bergsmassivet Berry-Bloc, inom vilket större delen av det tunga artilleriet grupperades. Vad beträffar infanteriets gruppering så var fördelningens försvarsområde uppdelat på tre regementenas områden varierade mellan 600 meter till 1 km. Varje regemente höll med 1-2 kompanier (die Kampftruppe) främsta linjen med resten av bataljonen (3 a 2 kompanier) i bataljonsreserv några hundra meter bakom (die Bereitschaftstruppe). En annan bataljon utgjorde regementsreserv och låg i regel i beredskap i den s k andra ställningen, reservställningen. Den återstående bataljonen av varje regemente låg i vila (utgjorde fördelningsreserv) i regementets vilokvarter, den ort eller det barack- eller hyttläger där regementsstaben var förlagd. Härifrån kunde den på otroligt kort tid medelst varje fördelnings bilkolonn kastas fram till fronten i händelse av behov. Principen om specialisering inom artilleriet hade nu lett därhän att man istället för de två stora huvudgrupperna inom vapnet, när och fjärrstridsartilleri, nu indelade allt artilleri i tre kategorier 1) lätt närstrids 2) tungt närstrids 3) fjärrstridsartilleri. Till kategori 1 hörde äldre fältkanon samt äldre lätta 10.5 cm haubitsbatterier, till kategori 2 hörde äldre tunga 10.5 cm och 12 cm kanonbatterier samt kastpjäser t o m 21 cm mörsare. Till fjärrstridsartilleriet slutligen räknades alla övriga batterier från och med den långa fältkanonen m/16 t o m 42 cm mörsaren (tjocka Berta). Åt mig uppdrogs befälet över undergruppen nr: 6 tung närstridsgrupp. Den utgjordes av ett för tillfället sammandraget mörsarregemente och bestod av 1 och 2 batterierna av min bataljon, 10:e batteriet av tunga artilleri regementet nr: 8 under befäl av en kapten Ziegler, ett bajerskt mörsarbatteri (3/B 7) samt ett lantvärnsbatteri (6/Lw 55). De båda sista batterierna stod redan i starkt utbyggda och väl maskerade ställningar någon kilometer sydost om Berry-Bloc med huvudskottriktning mot fort La Pompelle. Den 21 februari begav jag mig med adjutanterna till det blivande stridsområdet, trakten mellan byarna Lavannes och Vitry-les-Reims samt forten Berry, Nogent-l’Abbesse och La Pompelle. Det gällde förberedelserna för min grupps inryckning i eldställningen samt verksamhet under striden, rekognoscering av ställningar, växelställningar, reservställningar och eldledningsplatser, planläggning av radioavdelningens verksamhet, telefon-, blink- samt rapportförarlinjernas sträckning mm för att betrygga eldledningen. Företaget hemlighölls strängt, det betecknades som vanligt med ett "Stichwort" (täcknamn) "Frühling", man måste nämligen räkna med att trots den noggranna kontrollen spioneri av civila fransmän kunde förekomma. Min outtröttlige spaningsofficer, reservlöjtnant Wölck (son till rektorn för gymnasiet i Allenstein) planlade telefonlinjerna samt markerade deras sträckning på kartskisser, under det att jag och adjutanten, löjtnant Berger, ombesörjde övriga förberedelser. Följande dag återvände vi till bataljonens förläggning i St. Loupen-Champagne.

Tre dagar senare avgick bataljons- och batteristaberna till Lavannes där nödiga direktiv erhölls av chefen för det tunga närstridsartilleriet, majoren Radloff. Följande natt marscherade batterierna medels biltransport till Berrymassivet samt inryckte i anbefallda ställningar. Mitt motorbatteri utbröts ur bataljonsförbandet, det blev tilldelat en fjärrstridsgrupp. Ordergivningen till batterierna blev mycket enkelt, artillerikartan över 1:a arméns område med numren på respektive batteris stridsställning, växel- och reservställningar samt major Radloffs order i övertryck, plan för förbindelser och ammunitionstransport.

Då jag den 26 februari inspekterade de 5 batteriernas ställningar var allt nästan klart med undantag av att 2/3 av den bestämda artillerimassan ännu fattades. Den framfördes följande dag dels genom batteriernas ammunitionskolonner, dels med fördelningens bilkolonn, dels slutligen med fältjärnvägen till dess ändstation vid Nogent-l’Abbesse. Då en mörsargranat med en längd av 863 mm väger 120 kg och varje batteris ammunitionsranson var 500 skott, kan man föreställa sig vilket ansträngande arbete för såväl folk som hästar denna transport på de smörjiga vägarna och i terrängen utgjorde.

Den 27 februari på morgonen kunde jag rapportera "klar till strid" för min tillfälliga chef. Sista dagen före anfallet höll artilleribefälhavaren i 21:a fördelningen överstelöjtnant Duckstein, en "Besprechung" vid fortet Nogent-l’Abbesse med alla grupp- och undergruppchefer. Härvid kontrollerade han vissa förberedelser och gav ytterligare anvisningar.

Följande dag, 1 mars, skulle anfallet äga rum. Klockan 3 följande morgon inleddes alltså artillerianfallet med att närstridsgrupperna, utom mörsarna, samt de lätta fjärrstridsgrupperna utförde gasbeskjutning mot alla franska batterier inom regionen Reims-Verzenay. Denna eld pågick med vissa uppehåll till klockan 8.30 f m.

Då jag vid åttatiden på morgonen kom upp på hjässan av det lilla rätt förfallna fortet Berry (högsta toppen av Berry-Bloc) samt blickade ut över det snöhöljda Reimsdalen (Veslesdalgången) erbjöd trakten en hänförande vacker vinterbild. Den under natten rikligt fallna snön gnistrade i solljuset som tusentals diamanter. Två graders köld rådde. Mellan klockan 8.30-12.30 ledde jag mina fem batteriers inskjutning (så föga påfallande som möjligt med långa uppehåll) dels med deras förstöringsmål före infanteriets stormning, dels mot deras regelmål efter stormningen. Som förstöringsmål hade de tre moderna mörsarbatterier i var sitt hörn av fortet. De båda andra batterierna hade lättare mål. Den främre fortgraven med stormhinder framför bearbetades av tunga haubitsbatterier av en annan närstridsgrupp.

Klockan 12.30 e m bröt det sammanfattande artilleriangreppet som en orkan löst och pågick till 18.15 e m med två pauser (för att lura fienden om stormningsögonblicket) mellan klockan 16.27-16.37 samt 17.02-17.18. På sekunden 18.15 flyttades artillerielden fram på regelmålen för att med en eldspärr hindra alla undsättningsförsök. I samma ögonblick bröt den före stormningen bestämda infanteribataljonen (III/I 87) åtföljd av en ingenjörpluton fram till anfall över ungefär 1/3 av divisionens front, i glesa stormböljor , 2-3 grupper i skyttelinje bakom varandra, och tre kompanier främst med i början 100 meters luckor mellan kompanierna. Luckorna minskades ju närmare fortet man kom. Egna hinderlinjer hade en blink öppnats av pionjärerna, otroligt hastigt passerades en sträcka av 500 meter till fiendens hinder, av artilleriet fullständigt bortskjutna. infanteriets då under inövning varande nya anfallsformering "die Schlangenlinie" (här i Sverige benämnd skyttekolonn) kom vid detta tillfälle inte till användning.

Klockan 18.29 var fortet i vårt infanteris hand. I det tilltagande mörkret och den täta röken överfortet syntes nu det anbefallna tecknet, tre vita ljusraketer. Så som ett bevis på fransmännens sega tapperhet måste nämnas att en sergeant med två man och ett lätt maskingevär vilka under hela den hårda beskjutningen uppehållit sig i fortets understa valv, före stormningen rusade upp på forthjässan och riktade en förödande eld från sidan på de stormböljor vilka störtade fram förbi fortet mot den på västsidan belägna ingången. Det dröjde några minuter innan de i fortet inträngande soldaterna hann upp på forthjässan, då tystades ögonblickligen beskjutningen. Endast 35 fångar togs, inga negrer fanns där. Eljest hade fransmännen för vana att besätta hotade punkter i främsta linjen med sina svarta hjälptrupper.

Så snart La Pompelle var i vår hand blev det genast berett till sprängning av ingenjörplutonen samt skickades till väders klockan 23. En halv timme förut hade alla trupper, döda, sårade och fångar förts tillbaka till våra linjer.

Vår regeleld låg med långsam eldgivning kvar på regelmålen till klockan 22.30. Mina batterier hade under dygnet förbrukat 350-400 skott per batteri, det lätta artilleriet 2000-2500.

Under natten därpå sköt endast ett enda fientligt batteri, så fullständigt var fiendens artilleri satt ur spel genom vår eld, i synnerhet genom gasbeskjutningen. Detta batteri, antagligen ett hastigt framdraget motorbatteri, besköt just byn Nogent-l’Abbesse, under vars ruiner jag hade min stridsledningsplats. Ingen som helst skada åstadkoms fastän några granatsplitter genomslog väggen i vårt karthus som vi särskilt låtit bygga åt oss ovan jord och vilket vi en stund förut lämnat för några timmars sömn nere i skyddsrummen.

Följande morgon kom order att dra batterierna ur ställningarna, var verkställt klockan 11. På den 21 fördelningens frontavsnitt återgick allt till ställningskrigets vanliga hjulspår. Man hade fått veta vad man ville. I Lavannes var jag på eftermiddagen vittne till hur chefen för fördelningen avtackade infanteriet och ingenjörplutonen samt utdelade dekorationer.

Hela affären gav ett klart vittnesbörd om hur god samverkan mellan huvudtruppslagen, infanteriet, artilleriet och ingenjörtrupperna nu var. Flygstridskrafterna kom, så vitt mig är bekant, vid detta tillfälle inte till användning i någon större utsträckning.

Samma afton återvände bataljonsstaben till St. Loupen-Champagne. Batterierna fick vila ut till följande morgon då de åter med motortransport avgick till kvarteren, för att spara hästarna i det dåliga väglaget. Dessförinnan hade såväl artilleribefälhavaren överstelöjtnant Duckstein som majoren Radloff till bataljonens befäl och meniga framfört sitt tack för vad de presterade vilket mycket gladde oss.

På grund av de vid detta tillfälle vunna erfarenheterna angående artilleriets gruppering och ledning gjordes under tiden före den stora våroffensiven vissa ändringar däruti."

Den av nöd, krigströtthet och agitation förorsakade försämrade moralen inom tyska armén, jämte de från etappområdena och hemorten till förfogande stående opålitliga fåtaliga reserverna samt fiendens bättre materiella utrustning var anledningen till de motgångar som nu under det sista skedet av kriget hemsökte tyskarna. Oroligheter på flera ställen i Tyskland utbröt vilka slutligen den 9 november 1918 framkallade en revolution och kjesarens avsättning. Fronthärens hemtransport skedde nu i stort sätt med lugn och ordning.

Major Stålhandske förde således hem sitt Lauenburgska fotartilleri regemente till dess förläggningsort i Altona där redan förut dess depåbataljoner smittats av de revolutionära kommunistiska idéerna och bildat soldatråd, vilka helt handhade makten. Det valde Stålhandske till regementschef och snart var avmobiliseringen i gång. Då emellertid soldatrådet inte kunde upprätthålla disciplinen utan stölder av hästar och material, olydnad och ordensbrott ständigt förekom, lämnade Stålhandske snart sin befattning och reste till Berlin. Vid jultid blev han av ett nyvalt soldatråd telegrafiskt återkallad till regementet, men efter en tids tjänstgöring där såg han sig åter nödgad att lämna sitt uppdrag. Vid sitt gamla regemente 1 Gardes fotartilleriregementet i Spandau, förordnades han av gardeskårens chef till bataljonschef och sedan till regementschef för att organisera dess kamp mot spartakistupproret som rasade i Berlin vid den tiden. Här kvarstannade han till midsommar 1919 då han avgick från aktiv tjänstgöring samt beviljades den 31 mars 1920 avsked ur preussisk tjänst. Han återvände samma år till Sverige samt utnämndes den 17 september 1923 till kapten i Bodens artilleriregementes reserv. Efter en tids tjänstgöring i Generalstabens krigshistoriska avdelning bosatte han sig på Gotland och Axelsro.