Albin Verner Yngve Jönsson

En Hellvisjömans resa under andra världskriget

I ett litet hus nära Kyllaj bodde familjen Jönsson med fyra pojkar. Den äldste sonen Yngve gick till sjöss strax före andra världskrigets utbrott 1939. Redan några dagar före den första september hade den tyska marinen skickat ut större delen av sin ubåtsflotta från Östersjöbaserna till Nordsjön och Atlanten, där den trädde i aktion direkt efter Englands och Frankrikes inträde i kriget. Den värsta tiden för handelsfartygen var åren 1940-1943.

I slutet av mars 1941 avseglade Svenska Lloyds ”S/S Liguria” i konvoj OG.56 på resa från Dunston i England till Las Palmas på Kanarieöarna. ”Liguria” kom dock efter de andra fartygen i konvojen och tvingades därför att segla ensam. Efter ett tag stötte hon dock på konvoj OB.302 som hon anslöt sig till. Yngve var matros på ”Liguria”. Den 29 mars klockan 17.50 träffades fartyget utan förvarning av en torped. Fartyget vattenfylldes och sjönk på bara någon minut. Hon sjönk på lat 59,0´ long V 27,30´. Hon sänktes av det tyska ubåtsässets Kapitänleutnant Engelbert Endrass U 46. Besättningen övergav ”Liguria” i panik. Efter en halvtimme hade tio man lyckats rädda sig ombord på flotten. Den hade en storlek av 3 x 4 meter och var byggd av en träkonstruktion med en vattentät låda i mitten där nödproviant och nödraketer förvarades. I motorbåten hade tre man räddat sig, bland dem ”Ligurias” befälhavare G. A. Melander som var svårt brännskadad i ansiktet. Efter en tid stannade motorbåtens motor och de tvingades alla att tränga ihop sig på flotten, som nu fick tretton personer ombord. Färskvattnet räckte för att koka kaffe den första kvällen, men sedan visade det sig att flottens vattenkagge bara innehöll saltvatten, därefter led man av törst. Sjön spolade hela tiden över flotten och kylan satte ned krafterna på dem som befann sig där. Trots att man kröp ihop för att i någon mån hålla värmen avled det tredje dygnet den danske maskinisten Bent Holten och på det fjärde avled styrman Emanuel Svedenborn. Det femte dygnet då de skeppsbrutnas tungor hade svullnat av törst som gjorde tal nästan omöjligt siktades flotten av det engelska fartyget S/S ”Athenic” av Hull som ingick i konvoj SC.26s. Av ”Ligurias” besättning som hade varit på 26 man räddades nu tio, av dessa var fyra svenskar. Av de omkomna var sju svenskar, fem britter, en spanjor, en dansk och en ålänning. Trots den goda vården de fick ombord avled på sjätte dygnet efter torpederingen en norsk maskinist.

På det åttonde dygnet, den 3/4  klockan 00.42, blev ”Athenic” också torpederad. Torpeden sköts av den tyska ubåten U 46 under befäl av ässet Kapitänleutnant Engelbert Endrass,samme som sänkte ”Liguria”. Klockan 03.28 träffades ”Athenic” av ytterligare en torped, denna gång avlossades den av U 73 under Kapitänleutnant Helmut Rosenbaum. Denna gång hann man sätta ut livbåtarna, trots den höga sjön, men med ”Athenics” besättning på 40 man och de nio överlevande från ”Liguria” blev det mycket trångt i livbåtarna. Efter ett dygn i båtarna blev samtliga räddade av en engelsk korvett. Korvetterna var en typ av eskortfartyg för Atlantkonvojerna, de var i storlek som en större bogserbåt. För att få plats med alla placerades de överlevande från ”Liguria” i korvettens maskinrum. Tre dygn senare anlände korvetten till Liverpool där de överlevande fördes till sjukhus för behövlig vård. Under denna tid fick de också utstå den tyska bombningen av Liverpool.

Bland de överlevande från ”s/s Liguria” fanns endast fyra svenskar, nämligen befälhavaren, 2:e styrman, telegrafisten och matrosen Yngve Jönsson från Hellvi. Yngve blev resten av livet rädd för höga ljud och smällar. (Källa: Livet kring kalk och sten i Hellvi under 300 år. Anders Emilsson, Ingvar Kavonius.

Hellvisjöman hem undan krigsfaror.

Var med om en bombning och tre torpederingar.

Hos familjen snickare Verner Jönsson i Kylley, Hellvi, är glädjen stor, genom att äldsta sonen Yngve, efter att under tre år som däcksmatros gått på fartyg, såväl inom som utom spärren. Sist Yngve Jönsson besteg svensk mark var i början av 1940 och då i Göteborg och under endast ett par dagar.

Vi har uppsökt herr Jönsson i hemmet i Kylley, för att få höra något om de resor och de äventyr han under dessa år varit med om. Frisk och nyter, utan att synas ha tagit skada av de hemskheter han genomgått finner vi honom i bästa humör i familjens lugna hägn. Herr Jönsson är inte särskilt talför över vad som hänt och vill som varje god viking gärna förklarad et hela med ”att det var inte så farligt” eller ”det var ingenting särskilt”.

Jönsson gick till sjöss redan som 16-åring och seglade till en början på svenska kustbåtar. Efter ett år mönstrade han på en långtradare och låg vid krigsutbrottet 1939 i Sydafrika. Meddelandet om att krig utbrutit i Europa skapade en stor och irriterande oro om de därhemma och om Sverige. Man frågade sig ofta om Sverige skulle förbli utanför eller om även vi skulle dragas in i konflikten. Radionyheterna hemifrån var kärkomna hälsningar och varje gång det svenska namnet inte nämndes i samband med aktiv konflikt var allting bra.

Den 8 (eg. 9) november 1939 inträffade Jönssons första krigsförlisning. Det var då svenska Vingaland, på resa från Amerika till Newcastle överraskades av en flygmaskin, av tysk nationalitet, som med två fullträffar midskepps sprängde fartyget.

Av besättningen kom 6 man att för alltid vara borta och de överlevande fick under fyra timmar hålla sig i livbåtarna. Efter den tiden upphanns de och fördes till Glasgow. Här fick Jönsson vänta i två månader på någon ny hyra. Det var obehagligt med de överraskningar flygmaskinerna förde med sig, understryker Jönsson, men detta kom ändå inte en att tvivla på möjligheterna att klara sig. Jag liksom övriga kamrater. Jag liksom övriga kamrater bland sjöfolket likar i det fallet engelsmännen: de tror inte på en seger, de räknar den som en självklarhet.

Efter landvistelsen mönstrade Jönsson på en annan svensk, Ligyria, (eg. Liguria) men vistelsen ombord där, var av det kortare slaget. Redan efter tjugo dygn, på resa mellan Newcastle och Kanarieöarna, kom några av axelmakternas ubåtar och sände dem torpeder, som på mindre än en minut sänkt fartyget. Man hann inte få ut några livbåtar, endast en flotte släppte från fartyget när det sjönk. Vid detta tillfälle följde 16 man fartyget till botten. På denna flotte fick 10 man tillbringa 6 dygn i grov sjö, och dessa dygn önskar Jönsson inte närmare ge någon redogörelse över. Av ett fartyg som seglade under engelsk flagg blev de bärgade c:a 800 sjömil utanför engelska kusten.

Denna båt torpederades nästan omedelbart varför Jönsson tillsammans med ett tiotal andra räddade fick tillbringa ett dygn i livbåtar. En engelsk jagare, (HMS Arbutus) som ombord redan hade en krigsförlist besättning, kom och ”plockade” upp dem. Denne hade alarmerats genom S. O. S. innan den tidigare båten helt förlorats. Trängseln på jagaren gjorde att alla tänkbara utrymmen kom att disponeras för att bereda plats: en bädd fick man reda sig där det bäst passade och detta kunde ibland vara i maskinrummet.

Hur var maten ombord på den engelska jagaren?

Ja, synd att klaga och inte rättvist av en sjöman att kverulera, även om vi endast bjöds på bröd, the och corned beef.

Efter denna resa måste Jönsson på grund av en kylskada tillbringa en månads sjukhusvistelse i England.

Nu hade kriget mellan Tyskland och Norge börjat och några möjligheter att resa hem fanns inte. En svensk båt lyckades han dock mönstra på och med den gick han till Kanada. På återvägen till England gick man i en konvoj om tillsammans 64 fartyg. Jönsson ser inte glad ut när han prissätter engelsmännen för deras dåliga konvojering. Den lämnade oerhört mycket att önska. Helt plötsligt hade mot konvojen några ubåtar dykt upp och efter en inte allt för lång stund var konvojen 24 fartyg mindre. Till dessa 24 fartyg räknades även det som Jönsson hade hyra på. Han och kamraterna togs omhand av en norrman, som då bröt sig ur konvojen och anlöpte Island. Därifrån fick de följa ett truppfartyg till England.

Vid ett tillfälle såg Jönsson en strid mellan jagare och ubåtar, varvid några ubåtar fick ”stryka på foten” och vända kölen uppåt.

Efter ett par strapatsrika år kom så äntligen turen för den svenska vikingen att få återbördas till sitt land. Genom konsulatets försorg anlände Jönsson tillsammans med en kamrat från Garm, den båt han sist haft hyra på, på söndagsmorgonen med flyg till Bromma flygplats.

Ni hade alltså att motse event. Överraskningar ända in i det sista genom Er flygtur?

−Ja det har ju hänt att något kan ske under färden över de tyska Norgeområdena, men vi gick så högt att eld från marken inte behövde riskeras. Däremot var vi inte säkra för att möta något tyskt jaktplan. Vi litade dock på god tur och fann oss tillsammans med de oumbärliga syrgasapparaterna väl till pass i maskinen. Efter fem timmar svävade det norskbeflaggade planet (piloten var norsk) in över svenskt område och man omgavs av en förunderlig känsla att man åter var hemma i vårt lugna land, som likt en lugn oas ligger bevarad från det krigets helvete som nu håller det övriga Europa fånget.

Fru Jönsson har dukat ett förträffligt kaffebord kring vilket vi alla samlats. Fru Jönsson understryker att det är svårt att säga hur det kändes när telefonmeddelandet nådde henne, att sonen var på väg hem till Gotland. När därtill kommer att förbindelserna dem emellan under de sista åren varit synnerligen försvårade, och alla radiomeddelanden kring båtarna kortfattade, förstår man den glädje som nu finns i familjen.

När vi slår Yngve i hand och tackar för intervjun, känns att han har en hand med järn i, härdad i hårt och pliktfyllt arbete och alltid redo till hårda nappatag mot oceanernas nyckfullhet. Yngve Jönsson är en 20-årig svensk praktpojke, som i det tysta gjort vårt land en värdefull ambassadörtjänst och hedersamt arbetat på havet för de svenska färgerna.  (Källa: 282)