Mathias Christian Gustav Hackzell

Tjugo år efter explosionen

Han minns bara hur han flög. Och sedan smärtan i benen, de nu amputerade. För tjugo år sedan var Mathias Hackzell nära att förolyckas på FN-uppdrag i Bosnien.

Att gå barfota i daggvått gräs en tidig morgon, att köra tårna i sanden en eftermiddag vid havet...han kan ännu mana fram hur det kändes.

Minnet har annars falnat med tiden, säger han. I början, just efter olyckan och några år framåt, var fantomsmärtorna tydliga. Fötterna värkte fast han inte hade några.

Också de varma fina känslorna var tydligare, men de går alltså ännu att ta fram.

– Jo, det finns där, säger han. Känslan av att gå barfota, men också känslan av att ha skor.

Saknar du dina fötter?

– Klart jag gör…De var trots allt del av min kropp. Det är en sorg, förstås. Benen eldas upp efter amputationen, kanske borde man fått med sig askan efteråt i en liten burk, funderar han.

En sekundsnabb tanke när jag stiger in för den här intervjun och tar av mig kläder och skor i hallen: Jaså, han går med skorna på inne?

Tja, vad skulle han göra med sitt liv? Han hade flyttat från uppväxt-Visby till Stockholm strax efter lumpen, -93, mitt under finanskrisen. Några jobb av varaktig art gick inte att få, han jobbade som parkarbetare ett tag men det gav knappast någon inkomst som tog honom närmare drömmen: en Harley Davidson.

Så han sökte som FN-soldat.

Balkan stod i lågor och Sverige sände mycket folk till FN-insatsen där. Han fick tjänsten, utbildades och begav sig dit i oktober 1995.

– Jag hade haft min sturm und drang-period i Visby, det får jag erkänna. Sprang på stan och drack öl. men när jag sedan ryckte in i lumpen som robotsoldat på P 18 gillade jag det jättemycket. Till min stora förvåning, faktiskt.

Det blev ordning och reda?

– Jo, lite så var det. Det låter wierd kanske, men jag gillade att skjuta, spränga och vara i skogen.

Och så blev det Bosnien till slut.

– Ja…för äventyret, pengarna. Helt ärligt var det så. Jag önskar att jag kunde säga att jag ville göra en insats för freden, men det jag ville var att köpa en HD.

Menige Mathias Hackzell, 23 år, ingick som skyttesoldat i BA05-missionens tionde kompani. De var förlagda till Camp Sleipner i byn Brgule nära staden Tuzla, inte långt från gränsen mot Serbien i det som då var ett Jugoslavien i upplösning.

Vi sitter i huset i Vänge när Mathias berättar sin historia.

I två år har han och familjen bott här sedan de flyttade till ön från Stockholm, nu är de på väg in till Visby. Det mesta av bohaget är redan kört till stan, men huset i Vänge ska de behålla, det är en del av familjens hjärta.

– Vi var kanske lite naiva, ler Mathias. Vi kastade oss in i det, liksom. Bodde på Södermalm, men ville ut från stan när vi fick barn.

…och så gjorde de samma resa som så många andra: Ett hus på Gotland istället för i Stockholms ytterområden.

Nu frilansar Mathias som skribent, medan hustrun Miranda veckopendlar till jobbet i Stockholm.

– Men, du vet, flytta hit, till ett hus på landet...antingen måste man ha stålar eller kunna göra allting själv. Jag kan inte ens klättra på en stege.

Mathias är uppvuxen med pappa i Visby. Mamma bor i Stockholm, vilket för Mathias under ungdomsåren därför blev hans drömmars stad. Han var ofta på besök, och sedan han till slut flyttade dit fanns inga tankar på att återvända till ön.

Mathias befann sig i Bosnien i en historisk tid. Mellan 1 och 21 november 1995 förhandlades det så kallade Dayton-avtalet fram i Dayton, Ohio, USA.

Fredsavtalet, som undertecknades i Paris 14 december, innebar punkt för det krig som rasat i tre år tid.

Det innebar också upprättandet av en Nato-ledd fredsstyrka, varför Mathias och hans kamrater bland annat fick byta sin blå FN-basker till Natos gröna.

För i och med fredsavtalet började kompaniet röra sig i det område där det tidigare mest legat still på observationsplatser. Riskfyllda förflyttningar i ett minera område.

Han ser bergen, skogen, dalgångarna, när han berättar, säger han. De makalöst vackra vyerna:

– När olyckan inträffade arbetade vi med öppnandet av en crossingpoint vid den tidigare fronten, där bosnier och serber skulle kunna passera säkert för att ta sig tillbaka till de hus de kanske tvingats lämna.

Det finns ett så tydligt före och efter i Mathias Hackzells liv. Före och efter den 14 januari 1996, en söndag.

De var nio personer i den pansarbandvagn som tog sig fram längs den grusväg som minklarerats efter konstens alla regler. Nyligen hade en annan pbv passerat utan problem.

Vad ingen visste var att minor fanns kvar, från början djupt ner i sanden men som nu krupit uppåt.

Vad minns du, Mathias? Berätta.

– Allt. Väldigt klart. Inga ljud, bara att jag flyger i väg genom luften. Som om någon tagit mig i håret och kastat i väg mig. Och så hörde jag mitt eget skrik för det gjorde jävulskt ont i benen…

Tre, fyra meter upp i luften slungades han innan han landade på ändan 17 meter bort. Några sekunder bara och ändå hela livet.

Jag ber honom ta med mig dit, och han använder ord som panik, smärta, rädsla, dödsångest.

– Jag minns jag låg där och skrek, jag såg att benen var helt vridna, helt förstörda, och till sist domnade jag bort av det morfin någon fick i mig.

Eld. Jord. Sand. Rök. Dimma. Skog. Berg. Skrik. Blod. Snö. Lera.

Det har gått ett halvt liv sedan allt tog en annan riktning. Av de nio i vagnen överlevde alla, fem skadades och två tvingades amputera sina ben; Mathias sina båda, strax nedanför knäna, och kamraten från Växjö ett.

Han har, säger han, haft tid att acceptera sitt öde. För vad ska han göra:

– Det är så här det är, antingen jag vill eller inte. Det är lätt att hamna i ”om”. Om inte det eller det hänt…men så är det med allt. Det här är verkligheten nu.

Han tystnar, tittar bortåt, inåt. Berättar om karriären som rullstolsbasketspelare med såväl svenska som internationella medaljer, om utbildningen på Poppius journalistlinje, om hans nya intresse pistolskytte…

…och jag frågar om det blev ett bra liv, trots allt:

– Ja, va fan. Det blev det väl, det är en kamp, men det är det väl för alla. Men, jag vet inte…kanske låter jag för positiv...

Jag vet inte?

– Så enkelt är det förstås inte, jag skulle kunna prata mycket om det mörka.

Ja, för jag är övertygad om att det funnits många svarta tankar.

– Oja…det är mycket svart, mycket mörker. Även om jag försöker lämna det bakom mig.

Han har lärt känna sig själv på nytt, säger han. Han känner när svärtan är på väg, då gäller det att styra sina tankar och välja den ljusare vägen. Tufft som fan, men det går. Oftast.

Han har gått vidare med andra, kanske vuxnare, värderingar. Inte bara tack vare insikter efter olyckan, mellan 23 och 43 händer en hel del i oss alla.

– Jag har svårt att relatera till att det är jag som ligger där, säger han. det är som i en film.

Och så är vi tillbaka i dimman, bland bergen, med ett nytt ljud i fonden. De smattrande rotorbladen på den amerikanska Blackhawk-helikoptern som kom till undsättning med läkare från ett norskt militärsjukhus ombord.

Luftfärden efter explosionen är så klar i honom. Det som sedan följer är bara skärvor. Morfin. En läkares ansikte. Helikopterns interiör. Hans egna sluddrande ord: ”Nu ska jag fan ha pengar för det här!”. Känslan: Nu dör jag. Hur han lättade från kroppen. En hand i hans och han drogs tillbaka till livet som vi känner det.

Ett enda töcken tills han tolv dagar senare återfår klara minnen på Universitetssjukhuset i Linköping.

Vilka var dina tankar, minns du?

– Det var dubbla känslor. ”Det är bättre jag dör” tänkte jag nät jag förstod att det inte gick att rädda benen. Samtidigt kickade, säger han, överlevnadsinstinkten in.

Korta framtidsperspektiv: En operation. Sedan nästa, gränser som flyttades fram. Ett halvår senare var den akuta fasen över, medicinskt fanns inget mer att göra.

Då, säger han. Då!

– När jag jag satt där ensam i en tom handikapplägenhet på Hornsgatan med rullstol och två proteser och förstod att så här ska det vara resten av livet…fy fan.

Augusti 1996. Mathias stapplar på sina proteser 40 meter till en kvarterskrog, dricker två öl och tänker sen: hur fan ska jag ta mig hem? Men hem tog han sig. Och så började resten av livet.

Okej, det var tufft med självbilden. Han hade spelat fotboll, tränat boxning, funderade på att bli brandman.

– Att nu uppfinna en ny person var ganska svårt, man ser ju rätt freaky ut utan ben. Men samtidigt: man målar kanske upp en svartare bild av verkligheten än vad den egentligen är.

För livet har gått vidare. Nu finns två små barn i familjen, de sätter fart på det mesta.

På nationaldagen 2012 fick Mathias ta emot Försvarsmaktens medalj för sårade i strid. Det var en viktig symbolik, tycker han. Ett sätt att gå vidare.

Och på försvarets veterandag i sommar, 20 år efter olyckan, är det meningen att de nio i pansarbandvagnen ska ses igen, alla tillsammans.

– Det blir ett sätt att knyta ihop säcken, på något vis.

Det blev aldrig någon HD. Men kanske kan det bli en hoj i alla fall. Honda har en automatbåge som lockar, en han skulle kunna köra utan sina fötter. Så kanske. En dag. Magnus Ihreskog (DU&JAG (GT 16-04-10)