Klas Johan Klint

Gotländsk legosoldat i kongolesiska armén

Har fyra hustrur och topplön för att döda

Två år till – sedan har jag tjänat tillräckligt

 
− Av Allan Nilsson och Tommy Wahlgren –

Klas Klint, legosoldat i Kongo, berättar i dag på sitt eget ”soldatspråk” i Gotlänningen

Det här är två rebeller… Vi knäppte de jävlarna dan efter…

− Här hittade vi en galge, som rebellerna använt. Det låg benknotor nedanför… När vi kom in till Stanleyville efter rebellernas ockupation, letade vi efter mat i husen. Vi hittade dödade småbarn i kylskåpen

− Han visar ett kort av två kongoleser. Ledigt klädda med cigarett i mungipan poserar de framför kameran.
− Dom jävlarna, sköt vi dagen efter, säger han.
Han – det är gotlänningen Klas Klint 45 år – legosoldat i Mobutus ”Armeé National du Congo”. Det har han varit i sex år. Nu har han tre månaders semester. Semester från ”rebelljakten” i Kongo och från sina fyra hustrur. Semester ”för gott” tar han om två år. Tillräckligt rik för att leva bekymmersfritt resten av sitt liv.

− Hur blir man legosoldat?
− Tja, man blir kontaktad av en agent. Han ringer och bjuder på kaffe. Man får ett erbjudande om att skriva kontrakt. Kontraktet gäller ett år från motpartens sida – själv kan jag sluta när jag vill.
− Vem står bakom kontraktet?
− Ett utländskt företag. Dess nationalitet får jag inte avslöja.
− Finns det fler svenskar där nere?
− Det är gott om svenskar där – En kväll när vi satt i skydd i ett hus ute i bushen kom en kille och satte sig hos mig. Utanför ven kulorna. Vi började prata. Det visade sig att han var från Visby.

PRIMUS – DEN BÄSTE

Mellan fyra och femhundra legosoldater finns i Kongo-armén. Företaget som står bakom kontraktet håller soldater runt om i världen. Lönen är hög.
− Hur hög?
− Det vill jag inte säga. Men jag räknar med att hålla på ett par år till – sedan tror jag inte jag behöver tjäna mer pengar.
”Extraknäck” vid sidan av lönen blir det också ibland. Det framgår av Klints berättelse i fortsättningen. Han visar en bild där en soldat poserar bredvid ett söndersprängt kassaskåp.
− Där tjänade jag 30.000 kalla i svenska pengar räknat.
− Är det ingen risk att kompisarna blir avundsjuka?
− Ne, de gör likadant när tillfälle yppar sig. Själv ligger jag rätt bra till där nere dom kallar mej ”Primus” – den bäste men annars har svenskarna dåligt anseende – vi är för ”röda” anser man.
Och att vara röd är detsamma som att vara fiende. Det illustreras bäst när Klint demonstrerar sin hund: Klints lösenord för att få hunden att anfalla är ”kommunist”.
− Ni som är legosoldater vet ni egentligen vad ni slåss för?
− Organisationen som anställt oss slåss för ett FRITT AFRIKA.
− Kan det inte tänkas att ni blir engagerade till exempel på Smiths sida i Rhodesia?
− Neeej… Vi är på de svartas sida!
− Men ni dödar ju svarta?
− En del svarta är röda…

SVENSK FLICKA FALLSKÄRMSJÄGARE

Soldat Klint slänger fram ett kort på bordet. Det är söt liten kongolesisk flicka
− Jag köpte henne för en back öl när jag var stationerad i Paulis. Jag har fyra fruar, alla i tonåren. Givetvis har jag dem på olika platser i landet. Flickorna blir tidigt utvecklade där nere. Åttaåringar har inget att lära av mig. De är fullfjädrade. Å andra sidan är flickorna ”slut” mycket tidigare än här.
− Min fru i Paulis är fallskärmsjägare. Det finns många kvinnliga sådana i Kongo. Jag har en bild här på en svensk flicka som är fallskärmsjägare. Hon har tröttnat på Sverige och svenskarna.

ATT DÖDA ELLER DÖDAS

− Hur många vita och färgade finns det i armén?

− Jag skulle tippa 500 vita och nära miljonen färgade. För att de svarta ska få kläder på kroppen och mat i magen finns det inget annat jobb än att gå in i armén.
− Har du någon befälsställning i armén?

− Officiellt finns det inga militära grader, vi har inga gradbeteckningar på uniformen. Men givetvis finns det ledare i grupperna. Uniform, förresten, mest går vi omkring i shorts och skjorta. Det är varmt där nere. Vi räknar inte temperaturen i grader. Den räknas i åtgångna öl.
− Vad för slags tjänst har du?
− Egentligen jobbar vi från 8 på morgonen till 5 på eftermiddagen, men när något ”är på gång” blir det naturligtvis andra tider. Ena dagen kan man få sitta bakom ett skrivbord och sköta skrivarbete, och den andra blir det ”uppdrag” i bushen.
− Hur känns det att döda en människa?

− Inget speciellt. Man känner ju inte den man skjuter. Ett skott i en buske. Ett gevär som flyger upp. Ett skrik. Man ser i regel inte liket efteråt…
− Hur många har du dödat?

− Vet inte. Det är många. Du vet, döda eller dödas…

 
EN PÅ 40

− Hur stor är risken att du ska bli dödad?
− Vi räknar med att det går 40 rebeller på en av oss. Vi har skottsäkra västar. Jag har den att tacka för mitt liv. En gång fick jag ett spjut i bröstet. Västen tar man aldrig av sig.
− Är du rädd under ”uppdragen”?
− Ja, ibland. Mest rädd var jag på mitt första uppdrag. Det var när vi skulle återerövra Stanleyville. Ett blodigt slag…

PILBÅGE EFFEKTIVAST

− En dag skulle vi avpatrullera ett område för att få tag i rebeller, som flytt från Stanleyville. Jag och en pygmé gick i täten. Plötsligt dök en rebell upp på stigen framför oss. Jag höjde geväret, men hann inte få det till axeln förrän rebellen stelnade till och föll död ner.
− Pygméen hade redan höjt sin pilbåge, gått ned på knä, tagit en av sina förgiftade pilar ur sitt koger, siktat och avlossat den dödliga pilen.

Rebellen stod och dog. Pilen hade tagit exakt i hjärtat. Utan tvekan är pilbågen det effektivaste vapnet i bushen.

NYTT JOBB

När Klas Klint går ut från redaktionen slänger han ett öga på teleprintern
− Hur går det i Rhodesia. Har Smith svarat ännu?
− Ja, han sade nej
− Jaha, då blir det jobb där.

(Källa: 933)