Axel Niclas Hägg

Det mycket långa brevet - 25 maskinskrivna A4-sidor (från början handskrivna) - skrev Axel i San Fransisco, där han bott många år. Det är daterat strax före jul 1874 och ställt till hans bror Oskar Wilhelm Hägg, som var född i Östergarn men nu ägde Hedvigsfors bruk i Hudiksvall. Nedan sammanställning var införd i "Skeppargillet i Visbys" medlemsblad 1/3 2017.

Inbördeskriget

"Nu min käre broder kommer den mörkare delen av mitt liv", skriver Axel och fortsätter så här (språket är något ändrat till ett mera modernt):

"I Havre de Grade träffade jag Janne Boström, som sade mig, att om jag tänkte mig till Amerika, icke gå till Sydstaterna emeden inbördeskriget hade utbrutit där. Jag tänkte, jag må riskera och mönstrade därför i en amerikanske kofferdieman destinerad till Baltimore Maryland. Ett par dagars resa från Havre miste vi fyra man under en svår storm, och då vi sedermera inkom i Chesapeakviken mellan Maryland och Virginia började sydstaternas befolkning, som hade uppkastat några batterier på Virginiasidan, att beskjuta oss, tog bort masterna och skulle troligen ha sänkt oss på stället om vi icke hade fått hjälp av en Yankee- kanonbåt som löpte upp till vår undsättning, besvarade skotten och tystnade batterierna. Sedermera kom en bogserbåt som lyckligt förde oss upp till Baltimore. Sådant var mitt första inträde i Förenta staterna. I Baltimore gick jag åter ombord i en amerikansk brigg, destinerad till Havanna på Kuba. Då vi var omkring 10 mil från S:t Domingo blev vi tagna av en av sydstaternas kapare, som brände upp fartyget och landsatte oss sedermera på ett litet avstånd från Havanna.

Slavar i lasten

I Havanna mönstrade jag med en spansk bark destinerad till Afrikas västkust för att handla palmolja av infödingarna. Då vi var några dagsresor från Havanna började jag dra misstankar om att icke allt stod rätt till med fartyget emedan det hade en så talrik besättning. Slutligen upptäckte jag att det var en slavhandlare, men som vi var endast 4-5 europeer bland en stor besättning av spanska kreoler kunde vi ingenting göra. Du kan vara förvisad om, att hade jag förr vetat vad fartyg det var, hade jag ej kommit ombord på detsamma, emedan varje man på en slavhandlare löper risk från 5 år till livstids fåstning om den blir tagen av en örlogsman, i synnerhet under denna tid då så många örlogsmän var stationerade på Afrikas kust för att försöka göra slut på slavhandeln. Vare detta hur som helst, vår kapten visste vad han gjorde och var lycklig nog att få en hastig resa till kusten där slavhandlare höll vår levande last fårdig för oss. Sättet varpå de brukade få ihop negrerna sker dels genom pressning, dvs att gå uppför floder och vikar i stora beväpnade båtar och anfalla byarna och med våld ta varje man, kvinna eller barn som de kan få tag på. Dels erhålles en mängd från hövdingarna, som efter sina inbördes krig brukar föra alla sina fångar ned till portogisiska slavhandlare och sälja dem för litet eller intet. När de då kostade köpmännen endast några dollar styck och i Kuba inbringar mellan 600 och 1500 dollar per huvud, så kan du inse vilken enorm vinst det var, väl värd att löpa risken för. Gömda i en liten, obemärkt vik hade vi efter några dagar vår levande last "all right" ombord, varje neger järnbeslagen och fastgjord - och så började den farligaste delen av förrättningen, d v s att föra dem till Kuba. Vi löpte genom passadvindarna omkring en veckas tid utan att något hände värt att berätta, utom att vi en dag förlorade några negrer som dog av hunger emedan de av envishet varken ville äta eller dricka något av det vi gav dem. Vi behandlade dem så väl som vi kunde emedan det låg i vårt intresse att landsätta så många av dem som möjligt. "Ju fler negrer, ju fler dollar".

Välan! En morgon fick vi sikte på en stor engelsk fregatt som avfyrade en kanon och ville att vi skulle lägga bi. Då vi icke syntes fästa någon uppmärksamhet på signalen började de jaga oss. Som det blåste en stark nordostpassad och vi satte till varenda klut, visade vi snart örlogsmannen "ett par rena hälar" oaktat han begagnade både ånga och segel. Efter tre dagar fruktlöst jagande förlorade han oss ur sikte. Jag vill nämna för dig att slavskeppen är de mest snällseglande fartyg som finns på vattnet, såsom varande byggda för detta ändamål. Ännu en vecka följde utan avbrott och vi landsatte våra negrer, omkring 450, på ett hemligt ställe på Kuba. Varje man erhöll fyra dollar för sin del - lämnade fartyget och for till Havanna. Samma fartyg gjorde därefter ännu en lycklig resa, men den tredje resan blev det taget, kaptenen hängd och besättningen dömd till tio års fästrnng. Då vi anlände till Havanna börjades den gamla goda tiden fullt upp med pengar, och genom spel hade de flesta av oss efter en vecka eller så knappast en dollar kvar.

Välan! Pengarna var förtjänta genom en avskyvärd handel och hade därför ingen välsignelse med sig. Då Havanna under amerikanska kriget var en neutral hamn låg där vid den tiden några av sydstaternas kapare, och då jag mötte en gammal skeppskamrat, som hade mönstrat med en av dem, övertalade han mig att göra detsamma. Vi löpte ut från Kuba, tog omkring ett dussin Yankeebriggar och skonare, satte eld på dem, landsatte besättningarna på Jamaica, Kuba eller Nassau, New Providence, och löpte slutligen in till Mabil, Alabama. Vi rustade ut igen och sedan vi bränt några fartyg blev vi jagade av tre Yankeeörlogsmän och undslapp dem med knapp nöd genom att löpa uppför Mississippifloden till New Orleans. Härstädes blev jag bekant med en mr Forestelle, en plantageägare, och överenskom med honom att gå uppåt landet till hans plantage strax ovanför Fort Jackson, dels för att se efter de negrer han ha de där och dels för att rusta en jakt som han ägde. Under det jag var där blev jag kär, jag måste säga vid första åsynen, i plantageägarens dotter Mimmi. Du (Oskar) och din hustru må skratta däråt, men för att säga sanningen har jag aldrig blivit intagen av någon kvinna varken förr eller senare och blir det troligen inte heller så länge jag lever. Genom att oupphörligen sällskapa med varandra, ibland vid flodens stränder i kanoten, ibland vid slavhyddorna där slavarna verkligen avgudade henne för hennes mildhet mot dem, och slutligen om aftnarna på verandan eller piazzan, började hon snart dela mina känslor, och som vi båda var unga byggde vi många sköna luftslott för framtiden och trodde att vi alltid skulle förbli lika lyckliga som då. Ljuva illusioner! Efter ungefär en månad underrättade vi hennes fader om den ömsesidiga böjelsen - hon hade redan som barn förlorat sin mor. Han satte sig i början däremot och hotade, att antingen sända mig bort, eller ta henne med till Orleans för att, som han sa, kuva hennes griller. Stackars flicka, som alltid varit van vid att följa sin egen vilja, vann slutligen segern genom sitt bestämda passionerade övertalningssätt, på det villkor att vi skulle vänta ett eller två år ännu, emedan vi båda var unga. Under tiden ämnade fadern lära mig sköta plantagen.

Men ack! Vår lycka var ej bestämd att bli lång, tunga stridsmoln samlades över Louisianas solskensnejder. Yankyeerna blockerade alla hamnar såväl i sydstaterna som i Mississippi med sina stora örlogsfartyg. Nordstatema hade ingenting annat än bogser- och flatbåtar som de förändrade till kanonbåtar genom att placera en mängd bomullsbalar längs relingarna, alltid ämnande sig att slåss på nära håll om de var i tillfälle därtill, hellre än att låta yankeema sänka dem på avstånd.

Välan. I april 1862 började yankeemas flotta komma uppför för att anfalla de fästningar som låg halv vägs mellan New Orleans och flodens mynning. Mr Forestelle och jag, som bägge hade varit upp till New Orleans för att köpa saker vi behövde på plantagen, mötte, när vi gick nedför floden i en liten flodångare, hela yankeeflottan som hade bombarderat fästningarna, stormat dem och var nu på väg under full ånga upp mot New Orleans. De såg oss och då de ansåg oss vara en sydstaternas kanonbåt sköt de på oss, lämnande oss knappast tid att sätta ångaren iland för att rädda våra liv. Under tiden hade en stor mängd negrer, då de hörde om yankeemas seger, lämnat de närgränsande plantagerna, börjat plundra och bränna allt som tillhörde deras husbönder och även mördat plantageägarna och uppsyningsmännen var än de fann dem oförberedda. När mr Forestelie och jag dagen efter kom hem till hans plantage fann vi husen, negerhyddorna samt allting förstört och bränt, slavarna borttagna och en del av dem tvingade att förena sig med dessa svarta avgrundsandar som hade utövat de förfärligaste grymheter mot alla som försökte hindra dem. Av en gammal negerkvinna fick vi höra stackars Mimmis öde. Då de svarta demonerna hade nått vår plantage vädrade de upp henne och efter att ha dödat tvenne negerslavar, som försökt försvara henne, drog de henne ut ur huset och började tortyren med att först slå och spotta på henne. Sägande henne att de hade dödat hennes fader och om hon icke ville upptäcka för dem stället där pengarna och silvret förvarades skulle de göra henne något förfärligt. Inget svar. Dragande en liten revolver, som hon lyckats gömma hos sig, tog hon säkert sikte på den förnämsta anföraren, sköt och dödade honom ögonblickligen. Då negrerna såg det sprang de i sitt raseri på henne, trampade ned henne, genomborrade och söndersargade henne med sina stora knivar, förfärligt misshandlande hennes kropp. Jag tror inte den stackars flickan levde mer än några ögonblick efter första hugget. Förfårliga öde.

Negerkvinnan visade oss stället där de kastade hennes misshandlade kvarlevor, vilka vi samlade ihop och nästa dag begravde under ett magnolieträd som hon själv flera år tidigare, medan hon var barn, hade planterat. Begravningsdagens afton gav vi oss iväg per häst tillsammans med några andra plantageägare och uppsyningsmän för att med blodhundar jaga upp negrerna. Efter att ha följt dem i två dagar kom vi upp en avdelning av de svarta bovarna, jag tror de var omkring 50, som vände sig om och visade tecken till strid, litet anande vilket öde som väntade dem. Jag hade hand om blodhundarna och släppte lös dem, väl vetande att de skulle göra sitt arbete bättre än någon av oss.

Välan! Vi anföll dem med revolvrar och studsare och som negrerna var väl beväpnade och visste att ingen pardon skulle ges, slogs de med raseri. De var oss mycket överlägsna till antalet och skulle ha huggit ned oss totalt om vi inte haft hundarna, Efter 20 minuters fåktning tog negrerna till flykten lämnande 27 döda varav en del var förfårligt sönderstyckade. Vi hade hämnats ehuru med förlust av två plantageägare och fyra uppsyningsmän samt nio sårade, bland de senare även jag som fått en bowiekniv genom min arm och blivit slagen i huvudet med en grov klubba så att jag någon tid blev sanslös.

(Nu lämnar vi brevet ett tag där Axel berättar om en seglats San Fransisco-New York där två klipperskepp tävlade efter vadslagning. "Hans" skepp kom fram efter 93 dagar medan konkurrenten vann med en dags snabbare resa. Han gjorde också en resa uppför Coloradofjorden och handlade med indianer. Ater till brevet:)

"Jag lämnade Kalifornien för Kina hösten 1863 och hade ämnat komma tillbaka med samma fartyg, men ödet hade beslutat annorlunda och det dröjde sex år innan jag åter inträdde inom den gyllene porten till San Franciscoviken. Då vi gick till Kina hade vi en vild Kalifornia-besättning ombord och genom att några av dem blev illa behandlade av befålet var vi betänkta att anställa myteri, ta hand om skeppet, löpa ned till någon av sydhavsöarna och där bränna eller sänka det med befålet ombord. Men kaptenen tog sig i tid tillvara och hindrade allt obehag från officerarnas sida samt lovade oss att glömma saken då vi anlänt till Hongkong. Vi ville likväl inte fullt förlita oss på honom och lämnade därför mangrant fartyget vid framkomsten, fruktande att om vi stannade ombord skulle kaptenen ställa oss inför rätta och genom att muta amerikanske konsuln hårt straffa oss. Det var under denna resa jag slöt ett varmt vänskapsband med en londonare (Bill Noove) eller cockney som man i allmänhet kallar dem, vilket varade till hans död sex år därefter. Bägge var vi under dessa år nästan ständigt tillsammans, delande besvär och faror, samt hade kläder, pengar och allt gemensamt.

(Här hoppar vi ett stycke fram i brevet).

"Vi lämnade Bangkok för Ningpo dit vi kom efter två månaders kryssning i Kinasjön. Det var där jag först mötte kapten Westöö, briggen Gottland (sjökapten Albert Westöö, född i Lärbro 1824) som berättade att kapten Pettersson dött i Bombay och att hans fru blivit hemsänd genom en subskription av kaptener. Från New Chweang gick vi tillbaka till Hongkong, där jag och min kamrat lämnade skutan och gick ombord i en opieträdare (fartyg med opium i lasten) på vilken vi hade ett mycket oroligt liv efter Kinakusten emedan vi ibland blev jagade av kinesiska örlogsmän och ibland hade batalj med kinesiska sjörövarfartyg vilka väl visste att vi var en dyrbar pris om de kunde ta oss. Du känner kanhända till att kineserna är stora opierökare och emedan opium måste smugglas in till Kina från Hindustan, Bengalen och Ostindiska öarna har kinesiska regeringen en mängd kustbevakningsfartyg för att se efter opieträdare, som vanligen är snällseglande och väl beväpnade och därför vanligen kommer undan. Efter fyra månaders kryssning varunder vi gjorde stora affärer återvände vi till Hongkong. Sedan jag vilat upp mig några veckor där gick vi ombord i en Hongkong-bark destinerad till Madras med te, silke och andra dyrbara saker. Detta var en olycklig skuta och en av de värsta resor jag någonsin gjort. Ett par veckor efter vi lämnat Hongkong upptäcktes en läcka som höll oss vid pumparna oupphörligt tills vi kom ner till Ostindiska öarna, där vi under en stormby stötte på ett korallrev i Makassarsundet. Vi fick henne flott efter ett par dagar och styrde för Angypointon Java, där det lyckades att någorlunda reparera läckan med hjälp av Mayiaska dykare. En veckas segling från Java förlorade vi under en storm två man samt segel och rundhult, vilket kom oss att allvarligt fundera på om vi skulle nå hamn eller ej. Vi anlände slutligen till Madras i oktober 1864 och vi hade just börjat lossa lasten då vi överfölls av en förfärlig orkan som förstörde många fartyg i Calcutta och andra indiska hamnar. 27 av 54 fartyg förliste och vi bland dem, men eftersom vi var lastade med te flöt vi inte så djupt, vilket till en stor del gynnade oss att komma nära land, de andra mera djupgående skeppen var olyckligare än vi. När vi törnade mot stranden gick för- och stormasterna överbord, dödade styrmannen och skadade min stackars kamrat ganska illa. Några timmar efter att vi strandat syntes nästan inget av vårt eller de andra skeppen och hundratals liv var borta.

 (Nu tar Axel ett engelskt fartyg som skall till London. På vägen passeras Goda Hopp-udden och Sankt Helena där han ser Napoleons grav. 22 Han fortsätter):

"Här gjorde kaptenen ett misstag då han inte försåg fartyget med grönsaker, vilket efteråt orsakade mycket elände. Några veckor efter vi lämnat St Helena utbröt skörbjuggen hos oss, jag var den andre som blev sjuk. Då en person får denna sjukdom finns ej annan hjälp än grönsaker. Det enda han kan göra är att röra sig så mycket som möjligt för att hindra lederna att styvna. Jag redde mig tämligen väl, besluten att inte ge mig, ehuru jag, då vi närmare oss Europa, kröp på händer och knän, alla mina tänder var lösa och armar och ben förfärligt uppsvullna. Tre män, som inte hade nog mod eller ihärdighet att strida mot sjukdomen, dog och begravdes strax innan vi nådde England. Då vi kom till London efter den förfärliga resan, som tog sex månader mot normalt fyra, forslades jag och fem andra, som var oförmögna att röra ett finger, till hospitalet där läkaren sa att en del av oss inte skulle ha levat till nästa dag. Men vi gav inte upp hoppet och du kan ej föreställa dig vilken förändring en enda veckas föda med mjölk, grönsaker, citronsaft och portvin kan uträtta. Efter omkring fyra veckor var mina kamrater fullkomligt återställda, men emedan jag varit längre sjuk dröjde det sju innan jag kunde lämna hospitalet. Då vi vilat två månader beslöt vi oss för att göra en kortare resa innan vi återvände till de tropiska länderna, och därför mönstrade vi på en liten brigg destinerad till Riga. Vi passerade Nordsjön, Kattegatt och sundet, inkom i Östersjön och passerade Bornholm och Gotland. Jag tror, om jag varit lite närmare land, skulle jag hoppa i sjön och simma in till stranden i synnerhet när vi passerade Östergarnsholm. Jag var endast några mil från hemmet och spanade ivrigt efter en fiskebåt med vilken jag kunde sända en hälsning i land.

(Efter slagsmål med ryska soldater i Riga, en kollision utanför Bornholm, förlust av kabyss och kock som spolades överbord i Nordsjön återvände Axel till London och mönstrade i ett fartyg destinerad till Melbourne.)

"Ingenting hände förrän vi nådde Madeira där jag genom egen vårdslöshet slogs överbord av ett segel från klyvarbommen. Jag hade sinnesnärvaro nog att ropa då jag föll för att låta folket veta att någon fallit överbord. Det förorsakade att en massa folk rusade akterut och man trodde vem som nu fallit överbord så hade skutan redan passerat honom. Jag däremot hade knappt nått vattnet innan jag kastade huvudet bakåt och hindrade mig därigenom att sjunka så djupt. Därpå sam jag till fockröstet, men skeppet rullade samtidigt över på andra sidan så jag måste se mig om för storröstet. Jag passade på nästa rullning och fick lyckligtvis tag, äntrade upp och var på däck igen, allt var gjort på l till 2 minuter. Du kan tro att de blev högeligen förvånade när de vände sig om och såg mig våt och skrattande åt deras fruktlösa försök att finna den olycklige individen som fallit överbord. De var likväl hjärtligt glada när de såg mig, och som jag nästan var en favorit hos passagerarna och barnen - jag brukade nämligen göra leksaker och leka med dem när jag hade tid - tog de mig med på mellandäck och trakterade mig så jag såg inte dagsljuset förrän nästa dag.

(Framme i Melbourne rymde hela besättningen, jagades av polis men klarade sig undan, och Axel och hans kamrat Bill mönstrade på ett australiskt fartyg)

"Utanför Sidney sprang den gamla arken läck under en svår storm och tvingade oss in dit för att reparera. Under det vi lossade kolen ville kaptenen ha oss att skrubba däck en mycket regnig dag vilket vi nekade och det blev ett allmänt gräl. Skepparen gick iland för att hämta polis som kom ombord och arresterade oss för nekande att fullgöra vår tjänst och benägenhet till myteri. Vi dömdes till tre månaders hårt arbete och det var en ganska lycklig sak för oss, ty då vår strafftid var över underrättades vi om att den gamla skutan hade sjunkit med man och allt utanför Sidney. Således ser du att våra liv räddades genom tre månaders hårt arbete.

(Efter att ha lastat guano under några månader hamnade Axel så småningom i Liverpool våren/sommaren 1867 och gick ombord på ett fartyg destinerat till Calcutta):

"Allt gick ganska lugnt och stilla ombord till vi nådde Indiska oceanen, då styrman en dag började överösa mig med högst förolämpande tillmälen, vilket jag inte längre kunde tåla utan höjde handen och slog honom. Han fattade då en handspak och anföll mig men utan att träffa, därpå la jag honom raklång på däck med en järnkomfornagel. Jag blev genast omringad av officerarna, tagen och satt i järn och hölls på detta sätt fången i 52 dagar på ett mörkt ställe under kajutan. Besättningen erbjöd sig flera gånger att utverka min befrielse men jag sade dem genom Bill - som i hemlighet flera gånger skaffat sig tillträde till mig - att jag hade en hållhake på kaptenen och ville ta ut min rätt vid ankomsten till Calcutta. Kaptenen släppte loss mig en vecka innan vi kom till Gangesfloden men jag var oförmögen att arbeta emedan mina händer och armar var sårade av handklovarna. En engelsk lag tvingar en kapten att alltid ha vapen och handklovar blanka och inte låta dem rosta och det var därför jag tänkte anklaga kaptenen. I Calcutta gickjag till en magistratperson och visade mina händer och handleder - där märkena efter järnen blev kvar i två år. Jag meddelade honom också hur rostiga järnen hölls ombord. Han rådde mig att ta ut en fullmakt för att arrestera kaptenen, vilket jag gjorde, och då rättegången kom blev jag frikänd och kaptenen dömd till 2 500 rupier, 5 000 kronor. Usla bov!

(Efter att ha överlevt ännu en orkan där 2 000 man drunknade mönstrade Axel och Bill på ett fartyg som skulle föra sihksoldater - indiska artillerister - till Abessinien där England inlett ett krig mot kung Teodor. Deras fartyg var först på plats till det ställe anfallet mot kung Teodors fästning Magdala skulle inledas, och efter dem kom många andra fartyg lastade med soldater från England och de engelska kolonierna. Marschen mot Magdala var mycket besvärlig och Axel deltog delvis)

"Vår del av arbetet var tämligen hårt, först att bygga lägret och sedan att anlägga järnvägen - 60 mil - och att landsätta soldater och proviant i stora pråmar efter hand de anlände. Vi hade ofta att ro hela dagar, utsatta för hettan aven tropisk sol, stundom 130-140 grader Fahrenheit, samt det förfärliga dammet från slätterna. Vårt värsta obehag bestod av dåligt vatten och provian. Nästan från den dag jag kom till Abessinien fick jag icke en god dryck vatten ellet en bit gott bröd och tusende var lika illa däran.

(Kung Teodor begår självmord när trupperna kommer fram och Axel ser hans mor och son när de förs ner till havet för att föras bort)

"Jag såg dem bägge då de gick ombord, gossen såg hurtig ut. Snart återstod några få skepp utom vårt som skulle ta ombord återstoden av armén, bestående av 500 hinduer. Jag hade lämnat Calcutta hösten 1867 och återvände i september 1868, nästan så svart som en neger.

(Efter det här äventyret gör Axel ytterligare några resor och under en av dem förlorar han sin kamrat Bill som får lunginflammation "och dör i mina armar".)

"Förlusten av min kamrat gjorde mig mycket sorgsen och då först började jag allvarligt tänka på att lämna sjön så snart vi återkommit till San Francisco. Jag har förresten, vad du otvivelaktigt redan sett, nästan alltid haft otur och denna sista motgång rågade måttet.

(Mycket riktigt lämnar Axel sjölivet vid ankomsten till San Francisco sommaren 1870. Men innan det hann han uppleva ännu en sorglig historia):

"Som vi hade några skådespelare ombord hade passagerarna mycket trevligt tills ett par dagar förrän vi anlände till San Francisco, då en åtta års gosse, som var allas gunstling, av en olycklig händelse blev skjuten av andrestyrmannen. Den arma karlen höll på att bli hängd på stället ehuru saken gick honom mera till hjärtat än någon annan. Det var en sorglig syn att se den lille gossen, just som han kom ner från kajuttaket, få en kula mitt i huvudet så att han föll i armarna på föräldrar och syskon som satt på däcket.

(Axel börjar nu arbeta på hotell i San Francisco, men gav sig en tid ut på ännu ett äventyr, att gräva guld i Arizona-territoriet. "Men utan större framgång", medger han. Han drabbas också aven svår tyfussjukdom och hade just frisknat till när han skrev sitt långa brev hem. Senare drabbades han dock aven olycka, troligen vid en husbrand, och han betecknades sedan som krympling, i vilken omfattning är okänt. Han avslutar sitt långa brev till sin bror Oskar så här):

"Famför min varma hälsning till din älskade gumma, Fader, broder och syster och ännu en gång önskande dig mången lycklig återkomst av och fröjdefull Jul och gott nytt år, förbliver jag din tillgivne broder Axel PS Jag kommer strax att skriva till Bina (systern Jakobina). Bed Jacob sända sitt porträtt, jag är nyfiken att hur han ser ut nu för tiden".