Martin Matchkus

En sjöman

Det händer icke så sällan att ett fartyg, som ger sig ut på villsamma och farliga stråt, aldrig når sin bestämmelseort. Vad som blev dess öde kan man ana, men aldrig med säkerhet fastslå. Det har sopats bort, havets famn är rymlig och vid, och stormen bevarar sina hemligheter. Det är det tragiska i sjömannens kall detta, att faran alltjämt lurar på hans väg. Han måste vara beredd att våga en dust, att slå sig igenom eller gå under och försvinna.

Nyligen har enligt vad alla skäl ge vid handen ett par olyckor av detta slag inträffat med fartyg, som nyss lämnat gotländska hamnar. Den 2 april avseglade ett mindre danskt järnfartyg, Concordia från Odense, från Gotland till Malmö med last av kalksten. Resan tar under normala förhållanden åtta dagar, men nu ha nära sju veckor gått utan att fartyget hörts av. Under sådana förhållanden är inte annat att beräkna än att fartyget förolyckats och gått till botten i Östersjön eller i Öresund. De tre danska sjömän, som utgjorde fartygets besättning, ha väl fått dela sin skutas olycksöde. Var och när, det vet ingen.

Nästan samtidigt med Concordia lämnade ett annat fartyg Gotland. Det var den i Memel (1*) hemmahörande jakten Else, som den 9 april avseglade från Visby, destinerad till Danzig med last av sill. Icke heller från detta fartyg har man sedermera fått något meddelande, varför man knappast kan tvivla på att även dess saga blivit ändad på ett tragiskt sätt under vårstormarna på Östersjön. För den, som haft tillfälle att taga del av detta fartygs förutsättningar för resorna till sjöss, kommer detta meddelande säkert icke heller överraskande.

Else hade ombord en enda person, kapten M. Matschkus, på en gång sålunda redare, befälhavare och besättning. Fartyget var också i dåligt skick och man måste beundra dess besättningsmans dödsförakt för att han verkligen med ett sådant vågade sig ut till sjöss.. Det hade ursprungligen varit en fisksump, som använts för transport av levande ål, och då bogserats. Då Matschkus köpte fartyget, låg det sjunket i Memels, han hemstads, hamn och i dess botten fanns 4, 200 hål. Dessa hade tillkommit för att ge den vattencirkulation som erfordrats vid fartygets förutvarande användning. Det blev ett drygt arbete att täta fartyget med pluggar för alla dessa hål, men den unge sjömannen — Matschkus hade ännu icke nått 30-årsåldern — arbetade outtröttligt på sitt förvärvade fartyg, och en dag var det i ett sådant skick, att han vågade sig till sjöss.

Under föregående sommar seglade Matschkus med sitt fartyg mellan gotländska hamnar med de laster, som kunde stå till buds. Han lär därvid ha tjänat in vad han hade gett för sin skuta. Någon reparation på fartyget hade han dock icke råd att kosta på. Då han strax före jul kom in i Visby hamn och lade upp för vintermånaderna, var fartyget i ett miserabelt tillstånd. De dåliga seglen voro sönderslitna, där plankorna hade släppt i bogen voro de gapande hålorna fyllda med istoppade trasor o. s. v. Under vintermånaderna som Matschkus legat här, har han varit sysselsatt med att reparera, vad som nödtorftigt kunde repareras. Med fartyget, som om det varit svenskt med säkerhet kondemnerats, torde icke heller nu på våren ha varit i fullt sjövärdigt skick. Det är lätt att tänka sig huru svårt den ensamme sjömannen skulle ha haft att klara sig med sitt fartyg då vädret blivit påfrestande. Att han gett sig av på en sådan långtur som till Tyskland torde ha sin förklaring i det den 1 april inträdda förbudet för tyska fartyg att driva svensk kustfart.

Det är tydligt att det måste hava varit en något originell person som på detta sätt kunde ensam ligga och segla med sitt gamla murkna fartyg. Han torde kanske ha haft svårt att få någon att mönstra på sin skuta, såsom denna var. Men å andra sidan tyckte han tydligen, att han kunde klara sig själv. Stor och stark var han och krafter behövdes det väl också att klara sig med segel och skuta i stormbyarna. Och ingen avlösning hade han att vänta sig på utkik eller till rors. Själv fann han det icke oöverkomligt att för detta ändamål vaka ett par tre nätter å rad under resorna. Länge varade ju vanligen icke hans turer. Men han lär dock också ha yttrat något om planer på att med sin skuta fara över Atlanten. Hans sjömanshåg kände tydligen ingen fruktan för svårigheter. Föraktet för faran hade han kanske tillägnat sig under krigsåren, då han hade sin tjänstgöring på de tyska undervattensbåtarna.

Den som såg honom dagen i ända ligga vid sin kära skuta ute vid vågbrytaren och lappa och reparera på densamma, frestades att i den inbundne enstöringen se en vikinga- eller sjörövaretyp. Men för dem, med vilka han hade tillfälle att komma närmare i beröring visade han sig icke blott vara den djärve och dådlystne sjömannen — tidningarna i hemstaden Memel lära för övrigt ha mycket sysselsatt sig med hans seglingsbragder — utan även som en för sitt yrke ovanligt beläst och intellektuellt högt stående person. Med kärleken till havet delades hans intresse av en förkärlek för det filosofiska, och han visade sig vara bevandrad både hos Nietzsche och Kant. Kanske var denna hans dragning å filosoferandet som gjorde att han ville söka ensamheten därute på det oroliga men ändå föränderliga havet.

Så ensam som den originelle sjömannen seglat ute på villande hav eller rört sig bland människor, så ensam har han nu också funnit sin död någonstädes därute. Han fick en sjömans död och en sjömans grav i Östersjöns vågor, som i barndomen sköljt hans fosterstads strand och väckt inom honom kärleken till havet.

Arne. (Källa: 1014)

1)  Nu Klaipėda i Litauen.

Sjökapten Martin Matchkus

Som den ärade allmänheten redan funnit genom tidningspressen, tas det alldeles för givet att den tyske kapten Matchkus med sitt lilla fartyg funnit sin grav i Östersjöns vågor och som tidningen nämnde kanske det ej alls för en del kom så överraskande.

År 1914 strax före kriget tjänstgjorde han som förste styrman på tyska ångf. Bismarck, varunder jag första gången gjorde hans bekantskap. Han skulle samma år ha gjort sin värnplikt, då han med ens blev kallad med in i kriget.

Under den tid kriget räckte tjänstgjorde på åtta olika u-båtar. Hans annars så livliga uppträdande har under alla de strapatser, han under kriget genomgått, till det yttra förändrats, så att han blev som det tycktes en riktigt inbunden man.
Om kriget talade han aldrig självmant. Han hade dock berättat huru han flera gånger varit nära döden, förutom att nästan alla de u-båtar han tidigare tjänat på förolyckats. En gång vid Helgoland när u-båtarna togo minor ombord släppte kranen en mina med den påföljd att u-båten med sin besättning flög i luften. ”Min båt” sade han ”var närmast i tur att få sina ombord, hade det varit ett par minuter senare, hade det varit vi som försvunnit för alltid.”

Efter långa mellanrum kunde jag någon gång få ett brev från honom. En gång skrev han: ”Om jag skulle överleva kriget kommer jag och hälsar på dig, och de vänner jag har på Gotland.” Så slöt kriget, och en vacker dag i juli 1919 inkom till Katthammarsvik en liten kutter och vår käcke sjöman stiger iland. Han berättar hur han kämpat mot storm i tre dygn och därom bar hans båt bäst vittne.

Efter någon vistelse hos sina bekanta fortsatte han sin segling, sedan han blivit försedd med litet reskost. Så besökte han Fårösund, Visby, Stockholm, Dalarö samt en del ställen och platser ända ned till Karlskrona, varefter han seglade hem till Memel.

Förliden sommar seglade han som nämnts med ved från Ahr till Visby samt på en del platser på fastlandet. Något före jul kom han till Katthammarsvik ensam seglandes, varvid han råkade få landkänning under ankring.

Det bekom honom ej att hoppa fullt påklädd i sjön och uppnå stranden för att förskaffa sig hjälp med att få skutan flott igen.

Sedan han stannat hos vänner på Katthammarsvik över julen avseglade han 3:dje dag jul till Ahr. Han tänkte nämligen att segla ved till Visby igen, men på grund av att vedpriserna föllo kunde ej någon frakt erhållas. Nu hade han ej annat att göra än att avsegla till Visby för att avbida tiden. Under snöstorm inkom han också till Visby hamn mitt i en natt.

Det låter nästan otroligt att en person i tre månader i en stad kan leva utan ett öre. De 150 mark han hade med sig räckte ej ens till omkostnaderna hos tullen på Katthammarsvik, utan han blev skyldig.

I mina brev till honom frågade jag hur han kunde klara sig, och han omtalade att han träffat kärleksfulla människor, vilka varit så goda mot honom. Jag kan aldrig nog tacka dem, skrev han, må Gud belöna dem! Hur kunde jag annars klara mig utan mat utan pengar.

På fråga om det ej var svårt att klara sig ensam på sjön fick man alltid det svar, att det går nog. Jag blundar med ena ögat och vakar med det andra, så tar jag en brödbit och en mugg vatten och så lever jag.

Under hans första år till sjöss har han besökt flera världsdelar, rundat Kap Horn i storm, blivit överseglad i Nordsjön, där han höll på att drunkna, avmönstrade tyska ångf. Veritas resan före dess undergång med man och allt, men fann till sist den graf som ödet bestämt åt honom.
Han var utrustad med en särskild god fattningsförmåga. Han kunde förutom sitt modersmål tala svenska, danska, norska, engelska, spanska något franska och ryska, samt någon böhmisk dialekt.

På fråga hur han kunnat lära sig allt, sade ha: Jag studerar allt, jag läser allt, allt intresserar mig.

Han sörjes närmast av moder och 2 systrar. Hans fader har liksom han drunknat under fiske.

En vän. (Källa: 1015)