Gustaf Jacob af Dalström

Ämnade först i likhet med fadern ägna sig åt det prästerliga kallet och anmälde sig som fältpräst vid finska krigets utbrott 1808. Det fattades honom emellertid några månader i den för prästvigning stadgade åldern. Då han vid ett enskilt företräde hos Gustav IV Adolf sökte dispens, blev denna honom förvägrad, men konungen tillrådde honom i stället att söka anställning som officer vid lantvärnet, där stor brist befarades komma att råda på något så när användbart befäl. Till en början motsatte sig D: s fader detta men gav så småningom vika för sonens önskan. På våren 1808 konstituerades han till fänrik vid Upplands lantvärn och fick efter ett par månader befälet över första och andra bataljonemas jägare. Dessa jägare utgjordes av särskilt utvalt manskap, avsett för spanings- och bevakningstjänst samt över huvud taget för lösande av mera maktpåliggande uppdrag. Sannolikt var det i spetsen för sina jägare, D. efter landstigningen vid Lemo 19 juni blev avskuren från de övriga trupperna. Situationen var kritisk men den unge fänriken visade sig vara den vuxen. Trots avrådan av den ende kfigserfarne inom avdelningen, en gammal fältväbel, beslöt han att i samlad trupp slå sig igenom fienden. Det lyckades, och med denna om tapperhet och djärv beslutsamhet vittnande bragd fästo han. sina förmäns uppmärksamhet vid sig. Inom kort blev han också belönad med en löjtnantsfullmakt, men då lantvärnet redan samma år hemsändes och upplöstes, kom han icke mera att deltaga i kriget.
 
För att tillägna sig även teoretisk militär bildning avlade D. efter freden den s. k. fortifikationsexamen och vann därpå inträde vid fältmätningskåren, vilken senare på året förenades med fortifikationen under det gemensamma namnet ingenjörkåren. Efter några rekognosceringsuppdrag i Västerbotten och Skåne placerades han 1811 som stabsadjutant hos militärbefälhavareh på Gotland, amiralen, friherre R. Cederström, i vilken befattning han kvarstod till 1813. Ett resultat av hans verksamhet på Gotland var en efter dåtidens krav förtjänstfull topografisk karta med militär beskrivning över denna ö. F. ö. togs han under denna tid även i anspråk för uppgifter på fastlandet. 1813 placerades D., som nu nått kaptens grad, som stabschef vid arméns fjärde brigad och tjänstgjorde i denna egenskap under fälttågen i Tyskland, Holstein, Belgien och Norge. Vid Grossbeeren och Dennewitz var han visserligen närvarande men kom i likhet med flertalet av sina landsmän icke i tillfälle till något mera aktivt ingripande. Detta blev däremot fallet i träffningen vid Rosslau 29 sept. 1813. Han sårades då i högra benet och fick inom kort hästen skjuten under sig men fortsatte det oaktat striden till fots, tills han ytterligare svårt sårad i samma ben utmattad sjönk ned. Efter några månaders vård i Potsdam återtog han sin tjänst vid brigaden och deltog med denna såväl i Maastrichts belägring 19 mars—10 apr. 1814 som i fäktningen vid Ingedals kyrka i Norge 3 aug. samma år.
 
Efter fredssluten avancerade D. ganska snabbt, och samtidigt funno hans skicklighet och stora militära kunskaper användning i skilda förtroendeuppdrag; så kommenderades han på våren 1818 att jämte norrmannen Bloch gå upp gränsen mellan Sverige och Norge. År 1821 utsågs han till tjänstgörande major vid krigsakademien och verkade i femton år i denna befattning. Med aldrig svikande intresse ägnade han sig härunder åt disciplinens upprätthållande och de unga krigarnas karaktärsdaning samt tog dessutom i egenskap av lärare i taktik och krigslagfarenhet verksam del i deras krigsvetenskapliga utbildning. Sedan han som adelsman vunnit säte och stämma på riddarhuset, tog han jämväl därstädes verksam del i riksdagsarbetet (1834—63). Vid tiden för dansktyska krigets utbrott 1848 var D. överste och chef för Älvsborgs regemente och anslöt sig med detta till den svenska observationskåren på Fyen. Utnämnd till generalmajor, tjänstgjorde han i Danmark som brigadchef. Ehuru han icke stod på god fot med sin överbefälhavare, K. Gr. Löwenhielm, erhöll han såsom ende disponible officer i generalsgraden av denne befälet över en kår, som sköts fram till Middelfart, då sannolikheten av svenskarnas aktiva ingripande i striden ett ögonblick ökades. Vid Löwenhielms hemresa på hösten 1848-fick han interimsvis taga befälet över på Fyen kvarvarande trupper, ett uppdrag, som han dock endast med en viss tvekan mottog.
 
Ett självständigt verksamhetsområde fick D., då han 1849 förordnades till landshövding och militärbefälhavare på Gotland. I dessa befattningar verkade han i närmare ett decennium och efterlämnade vid sin avgång minnet av en sällsynt nitisk, dugande och rättrådig styresman. Särskilt stora krav ställdes på hans takt och omdömesförmåga, då han under Krimkriget erhöll befälet över de på Gotland till neutralitetens upprätthållande sammandragna trupperna. Han förstod emellertid att upprätthålla ett välvilligt samförstånd med den engelsk-franska flottans befälhavare, samtidigt som han med kraft och fasthet företrädde fäderneslandets intressen.
 
En starkt utpräglad rättskänsla och en rastlös verksamhet voro de för D. mest utmärkande dragen. Med rätta sades det om honom, att han var så gott som självskriven ledamot i de kommittéer, som efter annan under hans tid tillsattes för försvarsväsendets utveckling. (Källa: Svenskt biografiskt lexikon)

Generalmajoren G. J. af Dalström.

(1/2 1867) I n:o 4 af tidningen delgafs allmänheten, genom till oß ankommet telegram, att f. d. landshöfdingen på Gotland, generalmajoren G. J. af Dalström den 22 dennes aflidit.

— Till hwad wi härnedan i korthet meddele rörande den aflidnes förtjenster om fäderneslandets, wilje wi derjemte tillägga, att han war en af de sist qwarlefwande swenske militärer, som med större utmärkelse deltagit i fälttåg, utförda af swensk armé. De år, som han war landshöfding och militärbefälhafware på Gotland, ligga oß för wisso nära för att med opartiskhet kunna bedömas; men den sanningen torde dock komma att blifwa ojäfwad, att landshöfdingen och militärbefälhafwaren af Dalström af Dalström war en human, tillgänglig och i allo wälmenande chef; och detta förhållande kännes och erkännes under nuwarande chefskapet allt djupare och lifligare.

Gustaf Jacob Dalström war född den 25 Juli 1785.  Efter att hafwa studerat i Upsala ingick han såsom fänrik i armén den 23 April 1808. Han deltog redan samma år i finska kriget och war med i det blodiga slaget wid Lemo. Under tyska kriget tjenstgjorde han såsom brigadadjutant wid 4:de brigaden och deltog i bataljerna wid Groß-Beeren, Dennewitz och Roslau, wid hwilket sistnämda tillfälle en häst blef honom undanskjuten och han sjelf fick twenne blessyrer. Han erhöll omedelbart derefter af Carl Johan tapperhetsmedaljen i guld. 1816 blef han kapten i generalstaben och riddare af Swärdsorden, 1818 major i generalstaben och 1819 tjenstgörande major wid krigsakademien; 1822 ledamot af krigswetenskapsakademien; 1831 öfwerste i generalstaben och t. f. guvernör wid Carlberg. År 1833 blef han adlad och introducerades följande år under n:r 2,309. 1836 utnämdes han till chef för Elfsborgs regemente, blef 1838 general-adjutant, 1844 kommendör af Swärdsorden och 1848 generalmajor. År 1849 blef han landshöfding och militärbefälhafware på Gotland, hwilken befattning han innehade till 1858. Han har utgifwit åtskilliga arbeten i militäriska ämnen: en handbok i fälttjensten, Utdrag ur tjenstgöringsreglementet för underofficerare, Instruktion för målskjutningen wid swenska infanteriet, m. m. Utom förut omtalade utmärkelser erhöll general af Dalström år 1854 stora korset af Swärdsorden. Konung Carl Johan hade tillika såsom bewis på sin personliga aktning förärat honom en hederssabel. (Källa: 1770)