Johan Valdemar Johansson - Klintemark

En gotlänning på långtrade.

Maskinchefen på M/S Parakoola hemma efter tre års bortavaro.

Övermaskinisten på M/S Parakoola, ingenjör V. Klintemark, återkom till Höganäs häromdagen efter jämnt tre års resor i Stilla Havet. Han var enda passageraren, som fick följa med lejdbåten ”Temnaren” hem till Sverige. Hr Klintemark som är bördig från Klintehamn men numera bosatt i Höganäs, har givetvis både hört och sett mycket av vad som försiggår därute på krigsskådeplatsen i de vidsträckta farvattnen mellan Australien, Asien och Amerika. Allt därute cirklar endast omkring kriget och det gäller för en neutral sjöman att hålla tand för tunga. En medarbetare i Höganäs Tidning har emellertid lyckats locka av den långväga resanden några intressanta skildringar om förhållandena i Fjärran Östern.

−Vi kan börja med själva krigsutbrottet mellan Japan och Amerika, berättar hr K. söndagen den 7 december, en dag som Amerika troligen aldrig skall kunna glömma, då en stor del av dess stolta Stillahavsflotta i Pearl Harbor av djärva japanska flygare sänktes till havets botten, låg M/S Parakoola i yttre hamnen i San Pedro i Sydkalifornien, hamnstad till Los Angeles., färdig att avgå till Australien. Vi hade full last av styckegods men vad lasten bestod av kan göra detsamma. Just när vi var färdiga, kommer linjens mäklare rusande ner till hamnen och ger order att båten ej får avgå. Inget annat sades. Så blev stadens ljus släckta, de blev ”blackout” på hela kusten.

Här blev vi liggande en hel vecka i väntan på nya order. Amerikanska tidningarna voro mycket nervösa de första dagarna och ryktena snurrade vilt om japanska flyganfall. Dessa torde dock varit arrangerade för att få befolkningen att mörklägga ordentligt. Här ligger alltså vår vackra M/S Parakoola men ej längre skinande vit, utan ommålad i mörka krigsfärger. Mitt emot hamnen finns en ö, där omkring 3.000 japaner äro bosatta. Från sin kunde dessa iakttaga minsta rörelse i hamnen och givetvis måste de även ha sett vad vi hade ombord på däck.

Äntligen kom vi iväg. En vecka ute, började radiorapporter om sänkningar dugga in, men vi kommo fram till Australien utan att ha sett en enda ”Jap”. Australien, som blivit ens andra fosterland genom flera års resor var sig ej likt. Alla städer voro mörklagda, ”black-out”, och nervös stämning rådde. Japan hade ju lyckats att genom sitt blixtanfall komma i hotande närhet. Men gästfriheten var lika stor därute. Sina cocktailparties och kapplöpningar kan australiensaren ej undvara. Han, och hon också, är passionerad spelare, ”bettar” vilt på alla slags sportsevent.

−Det var på ett av dessa trevliga och glada cocktail-parties, som jag fick en verklig chock, då jag hörde en ungs skön dam utbrista ”again those swedish mine-layers”, då det meddelades om nya sänkningar. Man misstrodde allt och alla, men offentligt har de svenska båtarna aldrig utsatts för denna nedriga misstanke. Antagligen hade mångfalden av drinkar löst den unga damens tunga litet väl mycket.

Spionskräcken var stor i Australien och det surrade av rykten om japanska spioner. Ett rykte förmälde att spionerna begagnade sig av ett kedjesystem av svaga radiosändare, som ej kunde upptäckas genom pejling. Genom denna kedja av sändare kunde rapporter sändas snabbt och ljudlöst från ö till ö. På annat sätt kunde man inte förklara japanernas snabba underrättelseväsen. Till belysning härav meddelades i Sidneypressen, att ett radiotelegram från Tokio meddelat om en eldsvåda på örlogsvarvet där, innan ens stadens invånare hade reda på nyheten.

−Sommaren 1941 var mycket het och torr i Australien, varför ransonering på vatten och elektriskt ljus måste genomföras. Man fick endast ha en ljuspunkt och gatubelysningen inskränktes till varannan lampa och dessa voro av ljussvagaste slag. Badkarenfick endast innehålla ett par dm. vatten och i W. C. lades tegelstenar för att även spara på vatten. Dessutom rådde brist på tonnage för koltransporten från gruvorna till de stora städerna. Sommaren 1940 var hr Klintemark i Japan, där han varit flera gånger förut och Parakoola hade full last av järnskrot, antagligen ej den sista skrotlasten, som Japan fick från Australien före krigets utbrott.

−I Japan var det full rush överallt. Särskilt fäste man sig vid att t. o. m. sampanerna drevos med olja. Jag anmärkte detta till en av våra japanska värdar, som svarade att landet hade oerhörda lager av olja och bensin samt även själv tillverkade sådan av kol. Det fanns alltså ingen brist. Japan har de största och snabbaste tankångarna i världen. De mäta ända till 20.000 ton och göra ända till 20 knop. Denna modernaste tankflottan i världen har varit i full verksamhet sedan flera år.

−Beträffande oljan i Söderhavet har Borneo den bästa och finaste, som t. o . m. kan användas omedelbart utan rening. Denna oljan finns i Balik-Panan på holländska Borneo, vilken plats var en av de första Japan tog och redan efter en vecka gick de första oljelasterna därifrån berättas det.

−I Japan leves livet leende. Kapten och jag voro inbjudna på japansk middag i staden Moiji. Middag avåts på en förnäm geisharestaurant och vi uppvaktades under måltiden av unga sköna geishor, som samtidigt hunno att laga maten över träkolselden i samma rum och servera av de läckra rätterna och skänka i av det söta men starka Sake-vinet. En sådan middag kallas på deras språk för en Sake-akt.

−Hemresan gick från Los Angeles över Santa Fé och Houston i Texas till New Orleans, där ”Temnaren” låg för lastning till hemlandet. Resan från New Orleans till Göteborg tog endast 18 dagar och vi voro tre lejdbåtar i sällskap det mesta av vägen. Med full belysning seglade vi över Karibiska havet och Atlanten, där alla andra fartyg får smyga fram i mörker. Det var en underlig syn, när dessa tre lejdbåtar upplysta som tända julgranar, på natten, i kölvattnet på varandra för full fart styrde fram över Atlanten, utan att ofredas på något sätt. Vi såg åtskilligt vrakgods efter sänkta fartyg, flottar och gummibåtar, men ej ett periskop upptäcktes av de tyska u-båtarna.

Hr Klintemark har seglat med M/S Parakoola i 12 år och under denna tid tillryggalagt 950,000 sjömil och burit ansvaret för att fartygets maskiner utan mankemang fungerat dag och natt. Han har vari i Österns alla större städer, såsom Rangoon, Singapore, Batavia, Soerabaja, Shanghai m. fl. men särskilt har Parakoola känt sig hemma i Melbourne och Sidney, dit våra resor fört oss ett par gånger varje år och uppehållet alltid varat längre tid. Hr K. har varit till sjöss sedan 1904 och är således en av svenska transoceana linjetrafikens veteraner. Han hoppas nu att få stanna hemma omkring ett år. (Källa: 1076)