Nils Allan Gustaf Friberg

Visbyskeppare till sjöss i 45 år

Han har klarat torpeder i Östersjön och indianer på sydamerikansk strand

Av BJÖRN SMITTERBERG

Allan Friberg i Visby kommer aldrig att glömma nyårsaftonen 1921. Då var han i Chile, i en liten stad som hette Punta Delgado. Han tillbringade julen där också. Allan Friberg var nämligen sjöman, och hans båt gick på grund i Magellans sund ett par månader tidigare. Han fick stanna länge i Chile. Mer än ett halvt år.

- Resan skulle ta fyra månader, säger han. Men den tog ett år och fyra månader istället.

Allan Friman har varit sjöman i 45 år. Och det var inte så konstigt att han blev sjöman. Hans far, hamnkaptenen och konsuln Nils Friberg, startade de fribergska rederierna, och ägde flera båtar.

- Jo, det var många båtar, det var skonerten Anette, jakten Elida, Svea, Enigheten, Emeli som var en skonare, Aldebaran, Genius och Nanna som jag kommer ihåg så här på rak arm.

- Skonerten Anette var den första båt jag mönstrade på. Det var 1919. Vi seglade mest på Östersjön med ”Anette”.

- 1921 mönstrade jag på en annan av båtarna, Aldebaran. Men där stannade jag inte så länge. Samma år kom jag till Stockholm och mönstrade på ”Lima”. Det var en modern båt. Den hade två Burmeister & Wain dieselmotorer och var på 6 500 ton dödvikt. Johnsonlinjen hade fyra sådana, alla utom ”Pedro Christoffersen”. Det var hon som i många år under 50-talet låg i Nynäshamn.

- Några dagar efter det att jag mönstrat på Lima gick vi till Göteborg och hämtade mer last. Det var styckegods till Sydamerika. Den 25 juli 1925 lämnade vi Göteborg och gick till Hamburg där mera last väntade. Sedan satte vi kurs mot Pernambuco, en hamnstad på Sydamerikas östkust. Men det var inte allt som skulle dit. Vi lossade i Bahia Blanca, Santos, Rio de Janeiro, Montevideo och Buenos Aires,

- Det var en annan gotlänning med ombord också. Eje Smitterberg från Klintehamn. Johnsonlinjen hade regelbunden trafik på Sydamerika som de som ville se Sydamerika mönstrade på dessa båtar.

- Från Buenos Aires gick vi till Punta Arenas och Valparaiso och slutlossade. Sedan gick vi till Antofagasta och Lima för att lasta gödning.

- När vi på hemvägen skulle runda Sydamerika gick vi in i Magellans sund. Klockan var nästan 12 på natten till den 28 oktober 1921 och jag gick upp på bryggan för att avlösa. Det var regnperiod då och så långt söderut som vi var så blev det snötjocka.

- Har vi inte ankrat ännu?, sa jag. Då vet ingen hur det går, berättar Allan Friberg. Det fanns ju inga fyrar på den tiden så man var inte riktigt säker på var man var någonstans i det vädret.

- Strax efter gick vi på ett klippgrund. Hela botten blev uppriven på båten. Vi hade kommit 150 meter ut ur farleden. Vi gick naturligtvis i livbåtarna.

INDIANER

- Det var inte långt till stranden, men vi ville ändå inte gå iland. Stranden var full av indianer så vi tyckte det var säkrast att gå ombord på ”Lima” igen.

- Vi hade ingen radio ombord, men det är mycket trafik i Magellans sund så vi blev ju snart upptäckta. Det dröjde inte länge förrän bärgningsarbetet var i full gång.

- ”Lima” drogs in i en vik och reparerades provisoriskt. Sedan gick vi tillbaka till Punta Arenas igen. Där lossade vi lasten och reparerades ordentligt. Det var fortfarande regnperiod och man var trött på vädret.

- Det var inget vanligt varv vi reparerades på. Vi fick gå in i en vik och när det var högvatten sattes båten på grund så nära stranden som möjligt. Där fick vi fira jul och nyår. Någon gång i januari var vi färdiga.

- Men då togs båten i beslag av chilenarna. Försäkringsbolaget ville inte betala och vi blev kvar i Chile tills betalningarna var klara. Under tiden lastade vi den last som inte var skadad, och så fyllde vi ut med annan last. Men den fick vi lossa igen när det kom någon annan båt. Vi lassade och lossade om vartannat i flera veckor. Chilenarna bara lurade oss. I maj 1922 kom vi äntligen iväg. Vi gick till Santiago de Chile och Buenos Aires och lastade styckegods. Vi lastade kaffe i Rio de Janeiro och Bahia Blanca innan vi satte kurs mot Hamburg. Den 27 november 1922 kom vi till Göteborg, säger Allan Friberg.

Johnsonlinjen upphörde därefter med sin trafik mellan Göteborg och Chile. Den inleddes 1914 med ett fartyg som var ungefär lika stor som ”Lima”, ”Kronprinsessan Margaretha” hette fartyget. Men även när chilenarna släppt ”Lima” så diskuterades vem som skulle betala reparationerna, och det slutade i en process.

Inte förrän 1937 ansåg Johnsonlinjen att man fått säkra garantier från Chile att man kunde återuppta trafiken. Det fartyg som då sattes in på linjen hette för övrigt ”Chile”.

- Då mönstrade jag av och reste hem. Jag gick tillbaka till de fribergska rederierna och seglade med ”Aldebaran” hemma i Östersjön. Vi gick med trä till Tyskland och Danmark från Norrlandshamnarna. Men där var jag inte så länge. I början av 1923 och ett par månader framåt var jag på ”Laros”, sockerbolagets ångdrivna båt. Sockerbolaget hade flera stycken som fanns kvar ända in på 50-talet. Nu har de en enda nyare båt – ”Tanto”, som ju är i Visby ofta. ”Laros” hämtade socker i Stettin och gick till sockerraffinaderierna i Landskrona och Göteborg. 1923 var det förresten isvinter. Vi låg fast i isen i Öresund tillsammans med en massa andra båtar.

- 1924 blev jag befälhavare. Det var på ”Nanna”, som tillhörde fribergska rederierna. Där fanns det många med som blev sjökaptener själva. Sven Bachér, Torsten Smitterberg exempelvis. Jag var kvar på ”Nanna” fram till 1928. Då blev jag styrman på ”Gute”, Gotlandsbolagets andra båt med det namnet. Sedan gick jag som styrman på Gotlandsbolagets alla båtar som fanns då, först ”Visby”, sedan ”Drotten”, ”Tjelvar” och ”Hansa”.

TORPEDANFALL

- 1940 blev jag befälhavare igen. Det var gamla ”Gute” jag fick.

Allan Friberg var befälhavare på ”Gute” genom andra världskriget. Då hade gotlandsbåtarna bevakning med sig, minsveparna ”Landsort” och ”Arholma”. I januari1945 utsattes ”Gute” för ett torpedanfall, men resan gick lyckligt trots allt.

- Jag var i min hytt och vilade mig. Det var ju jobb dygnet runt under kriget. Arne Kastlander, han var överstyrman då men har varit kapten vid Gotlandsbolaget i många år sedan dess, var på bryggan och såg torpedbanan framför oss. Han girade genast upp mot torpedbanan, det var största chansen att klara sig. när jag kom ut på bryggan var redan ”Arholma” och ”Landsort” i full gång med att släppa sjunkbomber.

Torpedanfallet kunde ha blivit en katastrof. ”Visby” var med i konvojen tillsammans med ”Gute”, och ”Visby” hade många passagerare. Det var för övrigt bara två månader efter ”Hansakatastrofen”, då 84 människor omkom.

1947 blev ”Gute” utsliten. Den hade varit med i över 20 år. Den 17 december 1947 fyllde Allan Friberg 45 år. Samma dag stod han på bryggan som befälhavare på nya ”Gute” när hon för första gången kom till Visby.

PENSION

1964 fick Allan Friberg pension. Skeppsredare Sven Mattsson i Slite köpte ”Gute”, som sedan såldes till Finland.

- Vad hände då med de gamla segelfartygen som Allan Friberg arbetade på under 20-talet?

- De försvann under kriget. ”Nanna” gick bort under en kolresa från Danzig till Kalmar tror jag. Men då var det en annan ägare. Hon gick ofta med kol och var i Visby och lossade.

”Lima”, som Friberg arbetade ombord på och som gick på grund försvann också under kriget.

- ”Lima” torpederades och nu finns ingen av den båttypen kvar längre.

Trots att Allan Friberg pensionerades 1964 så har inte slagit sig till ro. Han har en son, Nils-Åke Friberg, som är befälhavare på ”Holmsund”. Det är ett stort fartyg som specialbyggd för papper och pappersmassa. Den har 69-årige Allan Friberg fått följa med på ett par resor. Varje dag gör han också vandring över hamnen och tittar på vad som händer.

- Jag bor ju så nära, säger han. Men bo inne i landet det går bara inte. Här minns jag vad jag varit med om, och det piggar upp mig. (Källa: 1288)