Friedrich Karl Theodor Ochsner

Jag läste under dödshot som soldat i Nazityskland

Gymnasisterna var frågvisa efter föredraget. Fr. v. Margareta Stumle, rektor Lennart Bohman, Friedrich Ochsner, Britt- Louise Fredrikson och AFS-stipendiaten Barbara Welles.

Länsbibliotekarien inför visbyelever:

Jag läste under dödshot som soldat i Nazityskland

16 år gammal togs Friedrich Ochsner – nu länsbibliotekarie i Visby – ur läroverket för att utbildas till soldat i Nazityskland. Han utbildades till att handskas med tunga luftvärnskanoner, upplevde flera bombraider och otaliga flyglarm.

Och samtidigt fick han några timmars skolundervisning varje dag men det intressantaste var att i smyg läsa den av nazisterna förbjudna litteraturen. Men det var en farlig läsning – straffet var döden!

Om sin tid som gymnasist och ung soldat i Nazityskland höll länsbibliotekarie Ochsner i går (19/10 1967) ett föredrag inför Säveskolans elever. ”Att läsa under dödshot” kallar han sin berättelse som GT i dag återger.

Gotlands länsbibliotekarie som gymnasist under dödshot:

Goebbels ”generositet” gav tillfälle till gymnasiestudier i förläggningar

Nazikriget inkallade under krigets slutskede de sextonåringar som gick i läroverk klassvis till krigstjänst. Från stadens samtliga läroverk drevs vi ihop på en stor plats och en hög partifunktionär förklarade livets allvar för oss mot bakgrunden av en vajande fanborg och blåsmusik. En vecka senare ryckte vi in, fick uniformer, drillades efter Preussens alla vansinniga regler och började tappa vårt människovärde. Man hade inte ens givit oss chansen att stanna kvar i skolan de futtiga sex veckor som hade behövts för att få ett reguljärt slutbetyg från andra ringen. Vi utbildades till att handskas med tunga luftvärnskanoner, vi upplevde flera bombraider och ett oräkneligt antal flyglarm.

Å andra sidan ville man ändå inte helt ge till spillo all den utbildning som staten redan kostat på oss. Följaktligen bestämde den generöse kulturministern Goebbels att skolutbildningen skulle fortsätta även i förläggningarna. På det sättet fick vi ovanpå den preussiska drillen också några timmars skolundervisning varannan dag av lärare som beordrats ut till oss. Jag vågar påstå att det aldrig i en skola skrivits och fuskats så mycket som i våra baracker. Det hela var en fars, men så lagom roligt för dem som fick genomlida den.

Friedrich Ochsner var gymnasist under nazitiden i Tyskland. I denna artikel skildrar han detta livs alla vedermödor.

INGET BIBLIOTEK

De böcker vi kom i beröring med var våra egna skolböcker, och de var ju ingenting att ha. Något litet bibliotek, om så bara fyrtio band i en trälåda hade vi inte. Men vi hade en förnuftig lärare som utan att darra på rösten dikterade ”adnotata” om saker som enligt hans åsikt var värda att veta. Under lektionen i grekiska fick vi således skriva ned utförliga definitioner av begrepp son ”tyranni” och ”hybris” och i modersmål noterade vi bakgrunden till Schillers drama ”Rövarna” eller utländskt inflytande på tysk litteratur. Våghalsiga diktamen med snudd på landsförräderi. Men läraren kunde vara säker på att vi var uppmärksamma och kunde vad han lärde oss.

Från kompanichefen fick vi ibland några broschyrer från Goebbels ministerium, men eftersom vi pojkar var tämligen oppositionella vandrade dessa tryckalster ögonblickligen och ostentativt till den lilla sexsitsiga baracken där de rätteligen hörde hemma. Dessa tilltag belönades regelbundet med straffexercis och utegångsförbud.

LÄSTE I SMYG

Vi läste i stället andra blad, som var mycket intressantare. Men de lästes i smyg. En del av dem hade vi själva framställt innan vi inkallades, givetvis också i smyg. Det rörde sig om valda delar ur den litteratur som nazisterna förbjudit, framställda med hjälp av en skrivmaskin och en duplikator i källaren till en kolonistuga. Såväl framställning som läsning av dylik litteratur var belagt med dödsstraff, i synnerhet när det gällde soldater. Det kunde också hända att en syster till någon av oss kom på besök och lämnade en bok ur fars bibliotek, en historiebibliotek exempelvis som var tryckt före 1930, eller gamla häften av ”Simplicissimus”. Det var då vi blev medvetna om att fri litteratur är en omistlig livskälla, lika viktig som mat för kroppen.

STRIDSUTBILDNING

Ett år senare, sjutton år gamla, stoppades vi in i kasernerna för att genomgå stridsutbildning för fronttjänst. Böcker var förbjudna, eftersom de ansåg fördummande. Det räckte med de politiska genomgångarna som regementets partiofficer bestod oss med. Det räckte verkligen. I övrigt var vi så sjuka och trötta och hungriga att vi ibland måste lyfta varandra i säng på kvällarna. Det fanns varken tid eller plats för böcker. Ändå hände det att en man kunde , som en lördagskväll träffa en kamrat, som ägde en liten samling Goethedikter, en annan hade Nya Testamente i fickan, en tredje gömde en broschyr av Engels i sitt skåp. Och vi hade inkallade skådespelare bland oss, som en lördagskväll reciterade Shakespeare och andra dramatiker för oss.

Senare vid Italienfronten hade jag en major som kunde valda delar av Bert Brecht utantill, och en fallskärmsjägare berättade för första gången om Antoine de Saint-Exupéry för mig. Majoren som hade fått sin utbildning i Berlin, visste också vem Karl Tucholsky var och Erich Kästner, men naturligtvis kunde han bara de oanständiga dikterna utantill. Mina fastrar skickade en gång ett litet häfte Hölderlindikter, och en frontjournalist upplyste mig en natt över en flaska anisett om naziidolen Nietzsches verkliga åsikter om det tyska folket.

SEXUALUPPLYSNING I DECKARE

Litteraturen hade blivit en muntlig tradition som i gamla tider. I kamratkretsen försökte man ibland försökte man ibland rekonstruera verser av Homeros och Vergilius, historiska åsikter om Mommsen, religiösa livsmaximer av Angelus Sileius. En gång bar majoren fem äventyrsböcker med triumf till oss; han hade fått dem av en arméläkare. Vi fick låna dem och slukade dem med frenesi, som om vi inte hade tillräckligt med äventyr runt omkring oss. Något fältbibliotek har jag varken sett eller hört talas om. Propagandatrams fanns det däremot i massor, däribland några ytterst sällsamma tryckalster: sexualupplysning i form av deckare – det osmakligaste jag någonsin sett i tryck.

LJUSGLIMT I FÅNGLÄGER

När Italien-fronten hade brutit samman befann jag mig med hundratusen kamrater i ett jättelikt fångläger i närheten av Milano. Vi lämnades i fred av amerikanarna, fick så pass mycket mat att vi kunde uppehålla livhanken och tvål och vatten för att hålla oss rena amerikanarna är så sunda.  Men vi hade ingenting att göra. Då, i ett hörn av detta läger mitt ibland allt elände blomstrade om kvällarna och under nätterna, när italienska solen inte kunde steka livsanden ur oss längre, något mycket skört: en ny andlighet. Där satt lärare av alla kategorier och professorer från ansedda universitet, katolska och protestantiska präster, journalister, skådespelare och musiker och försökte med försiktiga, ovana ord ge bort någonting till oss som vi sällan eller aldrig hade hört tidigare, men som vi var i brinnande behov av. Utan några som helst skrivna texter arrangerades ett lägeruniversitet. Man hjälptes återigen åt att rekonstruera glömda böcker, undanskyfflade kunskaper om den andliga värld nazisterna hade avskurit oss ifrån. Där började det sakta spira upp idén om den fria, självständiga, självansvariga människan, hennes humana, humanistiska inställning till omvärlden, hennes religiösa ödmjukhet inför livet och Gud.

Det är denna grogrund ur min förstörda ungdom som innerst inne när de aktiviteter jag försöker utveckla, när jag nu fått chansen i ett fritt land och en kulturvänlig landsdel. (Källa: 1404)