Axel Rudolf Chaling

På fjerran strand

Svenskarne å Philippinerna. Kapten Cahling på Sverigebesök

(6/6 1906) "En tidningskorrespondent i Göteborg meddelar följande: Jag träffade härom dagen kapten Axel R Chaling. Han har i sjutton år varit bosatt i Amerika, Var femton år då han kom öfver. De senaste sju åren har han varit anstäld i Nordamerikas marin, de sista tre åren och ett halft åre såsom befälhavare på en kanonbåt vid Philippinerna.

- Hur har ni det derute? frågade jag.

- Jo, ganska bra. Vi ha jemt och samt skärmytslingar med infödingarne, förstås. De komma ned till kusten, plundra, bränna och mörda. Vi få göra razzier då och då. Köra dem in i landet igen.

Det är förresten ett lättjefullt byke, de der infödingarne. Amerikanska lärare och lärarinnor i massa gifva dem utmärkt undervisning. Och de äro läraktiga. Men sedan vilja de inte arbeta.

Och så ha vi missionärerna, både svenska och andra. De äro nästan odugliga för sin verksamhet allesamman. De arbeta inte alls för folket. De pengar de få för missionen, använda de för eget bruk i vällefnad.

- Ha svenskarne några utsigter på Philippinerna?

- Ja, blott de vilja vara arbetssamma och nyktra. Ha de dessutom något litet kapital, 3.000 kronor t ex, så kunna de på en fem års tid göra sig oberoende genom att plantera manilla. Jord få de för intet. Arbetarne äro mest japaner. De hvita kunna ej arbeta strängt för klimatets skull. Svenskarne ha för öfrigt det bästa anseendet bland nationerna.

Det finns en stor plantagekoloni Davao på ön Mindanao. Der äro alla nationer, äfven svenskarne.

Men hvita qvinnor böra akta sig för att resa dit. För dem är klimatet der ytterst farligt. Två, högst tre år härda de ut. Det är hufudsakligaste för min hustrus skull, hon är född på Gotland, som vi nu rest hem. Sjelf har jag aldrig varit sjuk der. Klimatet är för oss hvita män inte farligt. Det är visserligen varmt, men sundt. Och sjukdomar ha vi inte der mer än på andra ställen.

Kaptenen såg på klockan. Den var nära ett.

- Klockan två skall jag med min fru resa hem till far, som är prest i Dalskog på Dalsland. Sedan ska vi resa till hennes hem på Gotland, Jag har permission i sju månader.

Och så skildes vi åt, kaptenen för att gå till tåget och jag för att skrifva ner dessa rader." (Källa: 1969)

Gravsten på Mount Tamalpais Cemetery. San Rafael Marin County, California USA

(7/4 1959) "Mrs. Hulda Cahling, 90, died last night at the home of her daughter, Mrs. Elvira Hardin, at 90 West Crescent Drive, San Rafael. She made her home with Mrs. Hardin during her illness of about a year.Mrs. Cahling, a resident of Marin County for 35 years, previously lived at 20 Sirard Lane in San Rafael.A native of Sweden, she came to California 70 years ago.She was the widow of Capt. Axel Cahling, who skippered luxury liners prior to his death nearly 20 years ago.In addition to Mrs. Hardin, Mrs. Cahling is survived by grandchildren Earl and John Farnsworth and Richard Hardin Jr., and cousin Capt. G. Cahling of Berkeley.Funeral services will be held at Chapel of the Hills, San Anselmo, tomorrow at 11 a.m. Burial will follow in Mt. Tamalpais Cemetery". (Källa: 1968)