Gunnar Oskar Emil Dahlström

Dahlström läste medicin vid Karolinska institutet och avlade med.kand. 1937 och med.lic. 1942. Under militärtjänstgöring på Gotland 1942 drabbades han av lungtuberkulos (tbc) och vårdades på Söderby sjukhus utanför Stockholm. Under andra världskriget calmettevaccinerades mot tbc många nyinryckta värnpliktiga medan andra förblev ovaccinerade. Dahlström studerade risken att insjukna i tbc i dessa två grupper, vilket kom att leda till hans disputation för medicine doktorsgrad vid Karolinska institutet år 1953 och han förordnades som docent samma år.

Efter att ha varit underläkare på Kolmårdssanatoriet och Serafimerlasarettet blev han biträdande överläkare på Söderby sjukhus till 1962. Han var överläkare vid lungkliniken på Malmö Allmänna sjukhus 1962-1964, varefter han förordnades som överläkare vid lungkliniken på Akademiska sjukhuset. Han var dekanus för medicinska fakulteten vid Uppsala universitet från 1970 och ledamot av sjukhusets direktion. Regeringen utnämnde honom 1972 att vara professor. Hans mångåriga intresse för tbc ledde honom till Nationalföreningen mot Hjärt- och lungsjukdomar, där han blev styrelseledamot och till Internationella tuberkulosunionen där blev han blev ledande och så småningom hedersledamot. Som emeritus engagerade han sig i den medicinska etiken och var åren 1982-1987 ordförande i Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik. Dahlström utsågs 1990 till hedersledamot i Svensk Lungmedicinsk förening.

En av de läkare som krigsplacerades först i Tingstäde och sedan i Lärbro 1940–1943 var den unge Gunnar Dahlström, sedermera professor i lungmedicin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han är i dag 99 år, men minns väl de här åren i början av andra världskriget. Han var nyexaminerad i kirurgi och nygift med Marianne Bagger, som också blev krigsplacerad i Lärbro. Han var kirurgunderläkare och hon medicinunderläkare. Läkarna hade en egen bostadspaviljong, läkarmäss med stor öppen spis och ett kök.

Gunnar Dahlström minns den duglige chefsläkaren Kjellberg, »som var en mycket driven röntgenspecialist och organisatör och såg till att vi hade den bästa utrustningen på hela Gotland …

Vi hade också konvalescenter. Patienterna låg kvar, eftersom de inte kunde återvända till sitt förband förrän de var återställda. Vi vårdade också civila patienter i öppenvård, och de anställda vid sjukhuset. Vi gick två ronder per dag och hade jour för jämnan. Men jag minns det som en lätt tjänstgöring …

Det fanns en apotekare, som var en bra person, som höll ordning på spritkällaren. Samtidigt fanns hela tiden en stark oro för att också Sverige skulle dras in i kriget.

Gunnar Dahlströms krigsplacering avbröts abrupt när en rutinmässig skärmbild visade nytillkomna tuberkulosförändringar på båda lungspetsarna, »som inte hade funnits när jag undersöktes som student några år tidigare. Jag var inte sjuk, men lades ändå till sängs med tegelstenar under sängens fotända …

Med höjd fotända tänkte man sig att mer blod kunde fås att cirkulera kring lungspetsarna. Året var 1942. Den sympatiske fältläkaren skickade mig till Gullbring på Söderby sanatorium i januari 1943, där jag fick pneumotoraxbehandling«. Även Marianne Bagger-Dahlström förflyttades, och deras dotter Signe såg dagens ljus och fick växa upp på Söderby sanatorium, vilket hon berättat om i en skrift om kampen mot tuberkulosen.

Som patient på sanatoriet vårdades Gunnar Dahlström tillsammans med Hans Difs. De båda föreslog Medicinalstyrelsen och Nationalföreningen mot tuberkulos att man borde utvärdera den massvaccination av 30 000 soldater med BCG som planerades och jämföra resultatet med de soldater som insjuknade i tuberkulos. Resultatet visade på en 80-procentig skyddseffekt av BCG-vaccinet. De som ändå fick tuberkulos fick en lindrigare form av sjukdomen. Avhandlingen fick mycket högt betyg och kom att avgöra Gunnar Dahlströms yrkesval som lungmedicinare och tuberkulosforskare under resten av livet. (Källa: Läkartidningen 2014)