70-årig f. d. sjöman i Akebäck har upplevt krigets minskräck

Två fioler, varav en är handgjord av en gammal Norrlandsmästare, har 70-årige f. d. sailorn Frans Hallgren i Akebäck att spela på. Tröttnar han på fiolen kan han ta till dragspelet för han kan traktera sånt också.

”Han har seglat för om masten, som en man uti många år . . .” står det i sjömansvisan. Och seglat för om masten det har ”vår man” gjort. Frans Hallgren, Glammunds i Akebäck, 70 år på långfredagen. 15/4 1960

Han gick till sjöss vid 19 års ålder, det var 1909. Hans första båt blev råsegelskonaren Klara av Klintehamn.

Åren gick, Hallgren skiftade till andra segelfartyg. När första världskriget bröt ut låg hans fartyg i Petersburg, nuvarande Leningrad. Kanske visste varken han eller hans många sjökolleger vad det stora kriget skulle medföra – ingen visste ju något närmare om tyskarnas väldiga ubåtsvapen.

- Många strök med under de åren, men av någon ödets skickelse kom jag helskinnad undan, berättar Frans Hallgren. Trots att jag seglade i de farliga vattnen flera gånger såg jag aldrig skymten av några periskop. Men det finns annat farligt också – minorna. En gång var det nära ögat. Under en Nordsjöstorm kom vi ur kurs och drev ner mot den franska kusten, där tyskarna varit framme och lagt ut minbälten. Vi drev rakt in i ett sådant. Det var mitt livs hemskaste natt när vi beordrades att hela tiden hålla oss vakna, ha livbältena på. Ingen sa något, ingen kunde företa sig något, varje sekund den natten igenom väntade vi på smällen. Men ingen kom. När morgonen grydde visste vi att vi klarat oss – vi hade fått meddelande om att en norrman var nära och med dennes hjälp drogs vi bort från detta dödens område.

 
Prejad

En annan händelse som också hade med kriget att göra var när vi låg i New York. Jag gick då med en dansk båt och vi skulle till Köpenhamn med last av bl. a. gummipackningar. Inte långt från New York blev vi prejade av en engelsman. Det var en envis en! Han tog oss på bogsering för att vara säker på att vi inte smet tydligen, och drog oss tvärs över Atlanten till en irländsk hamn. Där togs gummilasten i beslag. Sen gick det bra att fortsätta till Köpenhamn.

Efter kriget kom Hellgren tillbaka till Sverige, han hade vid detta laget avverkat alla de sju haven mest med danskar och norrmän. 1919 var han i Göteborg. Då kom den stora sjömansstrejken och därmed tröttnade Hallgren på sjömanslivet och reste hem till Gotland och födelsesocknen Guldrupe.

Fick 14 barn

Han gifte sig med en Guldrupetös och fick 14 barn. Av dem är 13 i livet, en del finns här på ön, en del på fastlandet och en son som gick i faderns ”kölvatten” och blev sjöman och verkstadsägare i New Orleans i U.S.A.

Efter att ha sysslat med kanalföretag och byggen på oliks håll på ön köpte makarna 1943 ett litet jordbruk i Väskinde. Numera är Hallgren änkeman och i fjol flyttade han till ett mindre ställe i Akebäck, där han sysslar med litet av varje. Sin fritid ägnar han gärna åt musik och målning.

Musik – målning bra hobbies

- Nåt skall man ju ha att göra när man sitter ensam, säger Hallgren. Han trakterar handklaver och fiol, och när andan faller på åker penseln fram, måla landskap är hans höga nöje. (Källa: 2047)