Ernst Schultz

"Quer durch den verfluchten Krieg - Min väg genom det förbannade kriget"

Det är i slutet av april 1945, i det avskurna och isolerade Kurland har ryssarna inställt sina tidigare oavbrutna häftiga anfall ock dragit ur stora truppstyrkor som insatts i slaget om Berlin. Vi träder nu in i Ernst Schultz skildring av sina krigsupplevelser en tidig morgon någonstans i stranddynerna i närheten av Ventspils, den lettiska hamnstaden i Kurland. Solen strålade från en klarblå himmel, den närbelägna tallskogen doftade, friska vindar blåste in havsluften över sanddynerna. Det var vår i det krigshärjade Kurland ödesåret 1945. För mig föreföll nu varje dag vara en festdag när jag på morgonen kröp ur min bunker och kunde njuta av skogens stillhet, kunde dra in den friska luften i lungorna och hälsades av lärkornas sång däruppe i det blå. Vid fronten var det sedan någon tid ganska lugnt. Efter de sex stora avvärjningsslagen i Kurland hade nu Röda Armén i slutet av april inställt sina anfall och dragit ur stora truppstyrkor ur frontlinjen och sänt dem till krigsskådeplatsen öster om Berlin. Bara då och då hördes avlägsen artillerield i fjärran. Men över oss låg en tryckande mardrömslik känsla. Sedan några månader höll vi våra ställningar på denna förlorade post, endast havet förband oss med den avlägsna hembygden. Kurlandsbrohuvudet gav oss inga möjligheter att komma undan utan höll oss fast i sitt grepp och ingen kunde säkert veta hur slutet skulle bli. Jag förmådde inte tänka på hur det skulle bli i rysk fångenskap. Det blev maj månad och den ena tyska radiosändaren efter den andra tystnade. Att Hitler var död visste vi och vi hörde att häftiga strider rasade i Berlin. De västallierades snabba frammarsch kände vi till. Det fanns knappt någon i vårt förband som fått någon post från hemlandet under den sista tiden. Men det militära livet i Kurland gick utåt sett vidare i samma gamla spår som tidigare och ännu de första dagarna i maj ankom förstärkningar från Tyskland, unga pojkar som just hade avslutat sin rekrytutbildning och skulle genomföra sista delen av utbildningen strax bakom frontlinjen. De tillhörde årgångarna 1927, 1928 och t o m 1929. Men bland alla frontveteranerna rörde samtalen främst om hur man skulle kunna hitta ett sätt att klara sig från fångenskapens säkra helvete. Ivrigt spanade posterna ut över sjön för att upptäcka fartygen som skulle komma och rädda oss ur denna fördömda häxkittel. Men i stället för fartyg vid horisonten rapporterade posterna att vrakdelar, livbälten och lik drev i land och vittnade om vad som hade hänt till sjöss. Alla mina tankar var inriktade på flyktmöjligheter. Jag förstod tillfullo vad rysk fångenskap skulle medföra. Jag tänkte inte frivilligt utlämna mig till Röda Armé så länge det ännu fanns en chans att undkomma. Jag stod vid ett kustartilleribatteris stridsledningsbunker och såg ut över det hav som både knyter samman och skiljer folken åt. Avståndet från Ventspils till Gotland var bara 40 timmar, omräknat till nomalhastighet för fotmarscherande infanteri! Jag besökte en kamrat som delat vått och torrt med mig under tre års fälttåg i Ryssland, han satt med en strålkastarbetjäning några tusen meter längre bort i sanddynerna och förfogade över en roddbåt. Vi var överens om att vi skulle ta alla risker för att försöka fly om det skulle visa sig nödvändigt.

Den 8 maj 1945 bekantgjordes den tyska kurlandarméns kapitulation och samtidigt delgav oss Röda Arméns överkommando förhållningsorder. Men jag var av den meningen att detta överkommando inte hade någon order att utfärda för mig! Jag telefonerade snabbt till min kamrat att han skulle göra båten segelklar att avsegla på kvällen. Med min bunkerbesättning var det inte lönt att tala om en sådan flykt. Bland dem fanns många sjömän som frågade om jag tänkte begå själmord eftersom Östersjön inte var någon badbalja. Strålkastarbetjäningen var aningslösare och var beredda att följa med. Under tiden hade alla förråd öppnats och varje enhet hade försett sig med vad som fanns av sprit, choklad och dylikt. Die Wehmacht hade upphört att existera och nu började hela militärapparaten upplösas. I en bunker satt tre från Köln och sjöng för fulla halsar, så som de alltid hade gjort när de fått några glas i sig, "vi ska marschera hem till Köln - wir wollen zu Foos na Kölle gehn". Andra satt tysta i ett hörn och var fullständigt apatiska, andra åter satt tysta med tårar i ögonvrån och betraktade bilderna av sina hustrur och barn och kunde inte tänka tanken rent ut att de kanske aldrig skulle återse dem. En äldre soldat som upplevt sammanbrottet 1918, satt vid bordet och grät högljutt. Med eller utan alkohol kämpade var och en med sina innersta känslor. I batteriets närhet rådde ett vilt kaos. Det hästanspända artilleriets soldater jagade ut hästarna i skogen. De hade hört att fartyg samlades i Vestpils hamn och hade kört ner till kusten från sina ställningar i bakre linjen. Trossfordon av alla slag stod överallt, tömda på allt användbart material.

Detonationer skakade marken och höga rökpelare tydde på omfattande sprängningar av pjäser och annan material som man inte ville överlämna till ryssarna. Också civilbefolkningen var orolig och villrådig och medveten om att nu skulle de snart komma ur askan i elden. Jag packade en stor kartong full med livsmedel av alla slag och släpade ut den till båten borta i sanddynerna. Också strålkastargruppen hade försett sig med proviant. På kvällen gjorde vi båten klar, den låg vid en av de många provisoriska bryggor som man under våren hade gjort i ordning för att snabbt kunna utskeppa trupperna. Strålkastarna förstörde vi med handgranater för att förhindra att man skulle kunna använda dessa för att belysa havet vid vår flykt. Av kapellen till strålkastarna gjorde vi segel. Till att början med låg havet spegelblankt, men snart började en frisk bris blåsa. En av besättningsmännen i vår båt var nästan redlöst berusad, och vi överlade om vad vi skulle göra med honom. Han var utan tvivel en stor risk för oss, men han var familjefar, hade sju barn därhemma och vi tog honom med. Den friska vinden övergick till hård kuling och han nyktrade snabbt till. Vårt nödsegel visade sig vara helt obrukbart. Den tilltagande vindstyrkan gjorde snart all rodd omöjlig och vi drev omkring utan att kunna påverka färdriktningen men vi hade ostlig vind och borde förr eller senare landa på den svenska kusten om vi inte dessförinnan gick under. Avståndet till kusten blev snabbt så stort att vi bara kunde se den med kikarens hjälp. Vi försökte med alla krafter hålla båten så att varje vågberg kom bakifrån för att inte få den full med vatten eller att den skulle kantra. Obevekligt kastade stormen oss hit och dit i vårt lilla nötskal. Vi fick använda alla våra krafter för att försöka ösa ur allt vatten som slog in. En öste och två höll i honom så att han inte gick över bord. Vid middagstid den andra dagen dök ryska flygplan upp vid horisonten, de avspanade havsytan fram och tillbaka. Nu blev läget kritiskt. Vi måste nu försöka få det att se ut som om båten var tom och inte värd att offra en skottsalva på. Vi drog ner huvudena så gott vi kunde och hoppades på turen att inte bli upptäckta. När stormen ännu på eftermiddagen fortsatte blev vår belägenhet förtvivlad. Ingen av oss hade på det sista dygnet kunnat sova en blund och kampen mot det våta elementet hade utmattat oss alla. Det visade sig också att inte alla ombord hade den inre hårdheten som var erforderlig för att härda ut ett sådant här företags alla strapatser. Med den vind vi hade i ryggen skulle vi på ett par timmar åter hinna nå den baltiska kusten. Vi spanade oavbrutet med kikaren mot kusten och plötsligt upptäckte vi en fiskeby och ett fyrtorn. Optimister som vi var trodde vi att den hårda vinden redan hade drivit oss förbi den lettiska kusten och att vi nu nalkades Ostpreussens kust. Fyrtornet borde då kunna vara det vid Memel (Klaipeda). De av oss som nu hade fått mer än nog av sjölivet menade att man från Memel skulle kunna ta sig hem till fots genom att nattetid utnyttja skog och terräng för att osedda ta sig fram. Vi beslöt oss för att styra mot kusten, och ändra på våra planer för färden mot hembygden. Mot aftonen den andra dagen styrde vi båten in i bränningarna vid stranden. De höga vågorna slog över båten som kantrade och vi fick vada i land. Proviantlådan och båten försvann och det var inte mycket som vi kunde bärga av vårt förråd. Blöta och utmattade kröp vi upp på stranden. Läget var helt oklart och påbjöd största försiktighet. Vi smög in i ett tomt uthus i närmsta övergivna bondgård och försökte sova i lite gammal halm som vi hittade i ett hörn. Vinden drog in genom de otäta väggarna och vi frös förskräckligt i våra blöta kläder, och kröp tätt tillsammans. På morgonen försökte vi värma oss i de första solstrålarna och torka våra kläder. Då kom en ryss utan vapen åkande på en hästskjuts på vägen i närheten. Vi gömde oss snabbt inne i ladan och efter en stund började vi breda ut de prylar som vi hade lyckats bärga ur sjön. Då öppnades dörren och en ryssmössa blev synlig. Mössans bärare kom in och gav oss skrattande tecken att lägga ifrån oss våra vapen och därefter försvann han igen efter att jag hade givit honom en genomblöt cigarr, som han glatt leende tog emot. Vi visste nu inte om dessa bägge ryssar som vi sett tillhörde Röda Armén eller om de möjligen var förrymda krigsfångar som ännu inte fått kontakt med sina egna. Vi beslöt raskt att byta uppehållsplats och tog med oss våra prylar och stack in i närmsta skogsområde. Där bredde vi ut våra uniformer till tork i solen och slog oss ner. Sent på eftermiddagen hade vi fått tillbaka krafterna och nu drog vi oss söderut i strandskogen på samma sätt som en spaningspatrull skall uppträda enligt reglementet. Vi smög oss fram i den överskådliga terrängen med alla sinnen på helspänn. Efter någon tid hörde vi plötsligt misstänkta ljud inifrån skogen. Vi såg en grupp på fyra man som tydligen hade upptäckt oss och nu vinkade till oss. Det var en man från Luftwaffe som med bra utrustning likaledes ville försöka ta sig hem till Tyskland. De hade kartor med sig och jag blev helt överraskad när vi fastställde var vi befann oss. Jag greps av modlöshet när jag såg att vi fortfarande var kvar inom det kurländska brohuvudet men att fyrtornet inte stod i Memel (Klaipeda) utan i Pavilosta. Vi var alla djupt nedstämda, men till slut fattade vi mod igen och ändrade på våra planer.

Vi satt mitt i smeten i "häxkitteln" och vi måste på något sätt slå oss ut. På två strapatsfyllda dygn hade vi egentligen bara kommit några mil söderut på den kurländska kusten. Flygarna delgav oss sin flyktplan. De ville först fram till frontavsnittet vid Libau (Liepaja) som de väl kände till från sina frontinsatser, på något sätt bryta sig igenom de ryska linjerna och sedan långsamt i betäckt terräng söka sig fram genom Ostpreussen till sin hembygd i Sachsen. Vi tyckte att osäkerhetsfaktorerna var för många, vi visste ju t ex att man måste passera omfattande minfält, både tyska och ryska i anslutning till fronten. Vi beslöt att hålla fast vid vår plan och satsa på flykt över havet och vi önskade våra kamrater ur Luftwaffe lycka till och så skildes våra vägar. Nu gällde det att på nytt få tag i en båt och vi drog oss ner mot stranden. Trots att manskapet inte var särskilt lämpat för ett nytt sjöföretag var det dock ingen som ville avstå från att deltaga. I skydd av skogen kunde vi nu se hur ryska trupper ryckte in i området Det var för mig tillräckligt för att satsa mitt liv på att söka nå friheten. Vi genomsökte några bunkrar i dynerna för att om möjligt få tag på livsmedel. Vid en bunker stötte vi på Hermann Hoffman från Hamburg som tillsammans med två andra var sysselsatt med att göra en s k stormbåt med utombordsmotor sjöklar. De hade alltså samma tankar som vi och föreföll oss helt pålitliga. De hade redan varit på väg en gång men måste återvända på grund av motorhaveri. De tvekade att än en gång ge sig av med sitt gamla nötskal till båt och därför kom vi snabbt överens om att slå ihop våra påsar och starta flykten gemensamt.

I Pavilosta låg på land en livräddningsbåt som kunde rymma oss alla och vi sjösatte den snabbt och började göra den i ordning. utombordsmotorn skruvade vi fast i aktern. Vid midnatt lade vi ut och den högvarviga motorn förde snabbt båten ut från strandens närhet. Till att börja med gick allt över förväntan men ganska snart började motorn hacka och snart tystnade den helt. Det hade blivit fel på kylvattenystemet och motorn hade skurit. Det fanns inget annat att göra än att ta loss den och vräka den i sjön. Med ett "plums" försvann den i djupet. Vi tittade modstulna på varandra några sekunder men sen tog vi fram årorna och satte igång att taktfast ro båten västerut! Vi organiserade arbetet så att fyra man satt vid årorna och en femte var rorsman. De övriga var frivakt. Varannan timme bytte vi roddare, men rorsmannen måste göra sitt jobb fyra timmar i sträck.

Så höll vi på genom fyra dagar och fyra nätter. Stormen hade lagt sig, sjön var spegelblank och himlen molnfri. Med hjälp av solen, klockan och en fickkompass höll vi kursen. Ett par gånger såg vi flygplan i fjärran. Men flera gånger såg vi fartyg som ibland kom hotande nära. Men vår lilla farkost utgjorde ett litet nötskal på det vida havet och vi observerade fartygen långt innan de kunde se oss, så vi avbröt rodden och lade oss stilla, eller också ändrade vi kurs. En av dessa dagar, den 12 maj var min trettioförsta födelsedag. Nattmörkret vek undan, havet tedde sig blågrått och vid östra horisonten steg solen upp tills den frigjorde sig från vattenytan och började sin dagsbana på himlavalvet. Den färgade havet med en färgprakt som icke kan återges varken med skrift eller bild. Fyra man vid årorna, en vid rodret och fyra andra som övervann sin trötthet i morgonstunden! Vid nästa vaktavlösning vid rodret tryckte kamraterna min hand med sina ömma såriga händer och gratulerade mig på födelsedagen. Det sades inte många ord men alla tycktes vara nöjda med situationen som den hade utvecklats. Det var väder som tycktes vara som gjort för en festdag och i tankarna var vi alla redan halvvägs hemma hos de våra.

Vid middagstid öppnade vi den sista burken med armékonserv och lät oss väl smaka. Framemot aftonen kretsade en stor sjöfågel nyfiket över oss, säkert tog den oss för fiskare som väl då och då brukade kasta till den några fiskar. Men vi hade inte ens några brödsmulor till övers, ty nu var vårt förråd nästan totalt slut och fortfarande visste vi inte hur vårt äventyr skulle sluta.

Den 13 maj flög stora skaror sjöfågel av olika slag över oss och deras kurs stämde överens med vår färdriktning. Vi förmodade att vi närmade oss land och våra hjärtan började slå hårdare. Tidigt på morgonen den 14 maj kom vi rakt på ett fiskegrund. Långa nät var utlagda, försedda med lysbojar. Vi beslöt att bli liggande och vänta på fiskarna som säkert skulle komma och bärga sina nät under morgontimmarna. I gryningen utbröt ett rätt kraftigt oväder med storm och regnskurar. Med alla våra krafter försökte vi hålla oss fast vid en av nätbojarna. Men den växande vinden drev oss så olyckligt mot näten att vi måste välja mellan att släppa kontakten med näten eller att få båten helt vattenfylld. Nu kastades båten hit och dit i de skummande vågorna och vi kämpade med alla krafter mot elementens raseri för att hålla båten kvar i närheten av fiskegrundet. Men nu kom de svenska fiskarna, utnyttjade blåsten med sina motorbåtar som också var försedda med segel och halade snabbt in sina nät i båtarna. Trots att de hade fullt arbete med att bärga sin fångst och manövrera sina båtar kastade en av fiskarna över en tross till oss och tog oss på släp efter den egna båten. När vinden så småningom mojnade något langade fiskarna över varmt te och knäckebröd till oss och efter några timmars färd landade vi i en liten fiskehamn på sydvästra Gotland. (Hamnen var Vändburg).

I hamnen låg flera båtar av baltiskt eller tyskt ursprung av varierande storlekar, alltifrån en liten "Sturmboot" (farkost som användes av pionjärer vid övergång av floder) till en stor präktig motorbåt. Vi kunde inte ett enda svenskt ord och fiskarna kunde ingen tyska. En av fiskarena kunde dock lite engelska och förklarade att vi skulle vänta på kajen tills dess att vi avhämtades av svensk militär personal. Männen var reserverade och påbörjade sitt arbete med näten och fångsten. Nyfikna kvinnor och barn samlades runt omkring oss men lämnade oss snart igen eftersom vi inte kunde tala med varandra. Efter ungefär en timme kom ett militärfordon som hämtade oss och skulle föra oss till ett interneringsläger. Det var ett människovänligt omhändertagande som dock skedde under stränga militära former.

För de unga svenska soldaterna föreföll det vara en händelse av största betydelse när man nu hade att göra med oss som kom direkt från kriget, vi förstod att de tyckte att detta var den kanske viktigaste uppgiften de dittills haft under sin tjänstgöring. För oss var det en lustresa efter alla dessa hemska år! Vi åkte nu genom Gotlands vackra landskap till sanitetsavdelningen i interneringslägret "Lingen" i Havdhem. Först fick vi tvätta oss med väldoftande tvål i badtältet och sedan duscha varefter vi avlusades med massor av insektsmedel i våra kläder i det egentliga lägret. Vi tilldelades ett tältlag och gjorde spaningsräd i riktning mot köksavdelningen. Snart fick vi en måltid med ringa portioner, maten var god men alltför sötad tyckte vi.

Efter en rundvandring inom lägerområdet tyckte vi att vi hamnat i rena paradiset! Lägret låg i en vacker tallskog och i skogsbrynet låg en ganska stor idrottsplats som helt och hållet stod till vårt förfogande.

Vi var förlagda i tält med kaminer för uppvärmning, 10 man i varje tält. Runt om lägrets område var dragen en enda taggtråd och runt denna patrullerade en enda svensk soldat. Befolkningen var vänligt inställd mot oss och ibland fick vi små gåvor. Som tillskott till den goda och rikliga maten i lägret räcktes oss då och då kakor och jordgubbar över taggtråden. Lägerledningen försåg oss med radioapparater och tidningar. Dessutom fick vi samma avlöning som svenska värnpliktiga och vi kunde därför göra inköp av cigaretter och annat som vi behövde. Den tyska krigsmakten innehöll soldater och förband av många olika nationaliteter och därför var det en brokig samling i lägret. Det fanns väl knappast något europeiskt språk som inte var representerat i lägret eller kunde talas av någon av de internerade. Vi kunde därför ganska väl följa med världshändelserna. Det mest intressanta av vad som framgått av radio och press kunde vi läsa om i vår lägertidning som utgavs på tyska språket. Men att få en klar bild av händelserna i vårt hemland var inte möjligt. Vår fridfulla tillvaro skulle dock inte vara så länge. Av press och radio framgick att Sovjet började intressera sig för oss. Förebråelserna mot Sverige och den svenska regeringen blev för varje dag allt intensivare. Den ryska propagandan berättade om SS-förbrytare i svenska läger.

Den svenska allmänheten kunde självfallet inte känna till att de divisioner ur Waffen-SS, bl a de baltiska, som ingick i de tyska arméförbanden, inte hade haft något som helst med grymheterna i koncentrationslägren att göra.

I propagandan framställdes varje tysk soldat som en förbrytare på vilken inga internationella rättsregler behövde tillämpas. Nu förebrådde man svenskarna att nazister behandlades bättre  än man tidigare behandlat ryska internerade. Den svenska regeringen syntes inte vara benägen att för vår skull utsätta sig för anklagelser från ryssarna. Vi blev snart varse att bevakningen skärptes. Den ryska hetspropagandan var inledningen till att Sovjetunionen började framställa en rad krav till svenskarna. Man begärde att de flygplan och fartyg med vilka vi ankommit till Sverige skulle utlämnas till dem. Svenskarna tillmötesgick kraven och ryssarna avhämtade flygplan och fartyg.

Under de veckor när svenskarna uppfyllde de ryska kraven byggde man ut det enkla taggtrådsnätet runt lägret till ett tätt taggtrådshinder av fältbefästningstyp. Den ensamme patrullerande posten ersattes med en bevakningskedja av poster. Våra förbindelser med ortsbefolkningen inskränktes.

Lägerlivet gick sin gilla gång, men här och där märktes en viss oro. Idrott och sport utgjorde ett stort inslag i dagsprogrammet. En grupp spelade teater på den av oss uppbyggda friluftsscenen. Till föreställningarna inbjöds då och då ortens befolkning, som talrikt mötte upp, gav oss kostymer och dräkter och gav sitt bifall till känna med kraftiga applåder. Många av kamraterna var språkintresserade. Företrädesvis studerade man engelska, sedan kom svenska och sist ryska. Anmärkningsvärt var att internerna indelats i tre grupper. Den största utgjordes av soldater ur den reguljära tyska krigsmakten, en annan grupp utgjordes av balterna och till den tredje gruppen hörde krigsmaktens civilmilitära personal. Den baltiska gruppen hade beretts möjligheten att arbeta på en torvmosse i Visbys närhet, men efter en tid uppstod konflikter med kommunistiskt sinnade bland torvarbetarna och de kom tillbaka till lägret.

Liksom överallt annorstädes befann sig också i "Lager Lingen" ( tyskarnas benämning på lägret) tre olika grupper av människor, optimister, likgiltiga och pessimister. Till de förstnämnda hörde de bägge hamburgborna Herman Hoffmann och Hugo König. Varhelst de träffades så smidde de flyktplaner. Hoffmann och jag hade kommit från Kurland i samma båt. König däremot hade kommit över med en liten motorbåt. De bägge hamburgarna sökte sig till varje slags arbete där det arbetades med byggnadsmaterial. Under det att de officiellt arbetade på friluftsteatern byggde de i smyg på en hopfällbar båt som skulle klara överfarten till Tyskland. En dag stegade vi in till den svenska lägerkommendanten och begärde att få Königs motorbåt tillbaka för att med hjälp av denna kunna undanbe oss fortsatt svensk gästfrihet. Vår begäran avvisades bryskt med motiveringen att vi efter 24 timmars uppehåll i Sverige hade blivit internerade och därmed hade förverkat rätten att agera på egen hand. Efter hand ökade antalet lyhörda och pessimister. Samtalen på lägergatan varade ofta långt in på nättema. En dag kom en nationalekonom från Stockholm till lägret, förklarade för oss sitt lands demokratiska inrättningar och besvarade frågor rörande interneringen. Vi fick veta att Sverige mycket väl skulle kunna ge de 3.000 internerade en fristad men att man inte fick göra detta eftersom de allierade numera bestämde över oss. Inte heller kunde man genomföra ett hemsändande av oss till de olika allierade ockupationszonerna. Dessa upplysningar kom oss att dra ett par högst oangenäma slutsatser. Vilken av de allierade makterna kunde ha intresse av oss? Så vitt man kunde förstå av press och radio var det endast ryssarna som hade visat intresse för vår internering. Den ryska propagandan hade redan förberett den svenska opinionen. De båtar med vilka vi kom till Sverige var redan utlämnade till dem och endast vi var kvar på svensk mark. Emellertid kom ännu en regeringstalesman för interneringsfrågor och också av hans uttalande kunde vi mellan raderna utläsa att vi mycket väl kunde räkna med en utlämning till Sovjet. Stämningen i lägret blev allt dystrare och diskussionerna fördes i allt mindre grupper. För att avleda våra tankar erbjöds vi arbete. Vi arbetade på att iordningställa idrottsplatsen. Vi tilldelades också cyklar och hälften av styrkan for dagligen ut ett par timmar i omgivningarna för att gräva igen befästningsanläggningar. Hoffmann och König for alltid med besjälade av den enda tanken att utspana flyktmöjligheter.

Jag bekymrade mig inte mycket om arbetandet utan jag ägnade mig istället att studera svenska språket. Efter några veckor hade jag kommit så långt att jag kunde samtala med vaktposterna på andra sidan taggtråden. De var unga öppna människor som var mycket vetgiriga om allt som försiggått utanför de svenska gränserna. Jag å min sida frågade dem om allt svenskt, i synnerhet om den svenska geografin. Allt fler av de tyska internerna kom till klarhet om att de alla nu villkorslöst var fångar. Från fastlandet kom meddelande om de första flyktförsöken från andra läger. På nytt förstärktes taggtrådsstängslen och bevakningen skärptes. Varje dag räknades vi två gånger. Varje gång jag träffade bägge hamburgarna fanns bara ett samtalsämne: I väg från lägret och hemåt. Vid våra utmarscher ur lägret gick König och jag ofta tillsammans. Medan de övriga taktfäst marscherade och sjöng glada marschvisor avundades vi svenskarna som satt på sina verandor och åt kakor och drack kaffe. König menade att så kunde vi också ha haft det om man inte hade jagat ut oss i detta vansinniga krig. Ibland grälade vi en smula med varandra och så gick åter en dag till ända.

I augusti meddelade en svensk tidning att de tyska trupperna i Norge skulle transporteras hem över den svenska hamnen Trelleborg. Bara några få tog notis om detta, men för oss var det en alarmsignal.

Flykten ur lägret

Några dagar senare kom Hoffmann och König med en viktig upptäckt. Ute i havsviken, bara en halvtimmes cykelväg från lägret, låg en fiskebåt med tillräckligt med bränsle ombord för att kunna nå fastlandet. Nu aktualiserades en sedan länge närd flyktplan som delade in flykten i tre etapper. Den första etappen, flykten till fastlandet, skulle genomföras redan samma natt och vi skulle nå fastlandet innan vår flykt hade upptäckts. Bara några få invigdes i planen. Var och en av oss packade i smyg sin utrustning och sköt försiktigt ut packringen under tältduken. Framemot midnatt ålade vi oss ut under taggtråden och kröp under golvet på en närbelägen barack tills dess den närmaste vaktposten hade passerat. Vi ålade oss fram till det cykelställ som stod utanför lägret, tillgrep varsin cykel och försvann ut i mörkret. När vi nådde båten hade det emellertid blåst upp en stark vind som omöjliggjorde att avsegla. Vi väntade tåligt ett par timmar men vinden avtog inte. Vi väntade till strax före gryningen men vinden fortsatte att blåsa lika starkt. Det såg ut att bli ett fiasko av vår välplanerade flykt! Ännu kände vi oss dock rätt säkra, enligt vår plan skulle vår flykt ännu inte vara upptäckt. Var och en av oss hade nämligen avtalat med en kamrat från lägersjukhuset. Vid den dagliga kontrollräkningen av antalet internerade ställdes hela styrkan upp och var och en räknades för sig. De på sjukhuset inlagda räknades emellertid med ett kollektivt styrkebesked. Sjukhuspatienter som kunde gå utan hjälp kunde därigenom ställa upp vid räkningen och på så sätt representera en kamrat som inte var närvarande. Ännu trodde vi oss ha ett försprång. Vi öppnade en kustförsvarsbunker, plockade in cyklarna och kröp in och lade oss att sova. Men eftersom betongbunkern var kall och ogästvänlig och lätt kunde bli en råttfälla för oss, kröp vi ut igen och sökte skydd i täta buskaget i skogen. Där låg vi och iakttog böndernas arbete på fälten, och vi såg också ett flygplan som kretsade över ön. Efter mörkrets inbrott startade vi på nytt. Till att börja med gick allt bra. Vi lättade ankar och tvåtaktsmotorn gick igång. Men efter en kort stund stannade motorn och König måste försöka reparera den med hjälp av verktyg och en blåslampa som fanns ombord. Under det att König arbetade i den trånga kajutan måste Hoffmann och jag försöka mörklägga båten. Blåslampan fattade nämligen eld och brann med kraftig låga. König försökte kväva elden. Öppnade vi kajutluckan syntes eldskenet milsvitt omkring, höll vi den stängd så var König nära att bli kvävd. Vid all denna uppståndelse blåste vår enda karta överbord och försvann i vågorna. Den skulle vi haft för att kunna planera vår fortsatta väg när vi nått svenska fastlandet. Emellertid lyckades König få igång motorn igen och under nattens lopp nådde vi Gotlands sydspets.

Nu blåste det upp igen och vi vågade oss inte ut i öppen sjö utan vände helt om och gick iland på en öde strandsträcka. Nu började marken brännas under fötterna på oss! Nu måste man ha upptäckt vårt försvinnande från lägret och fiskaren måste också ha sett att hans båt försvunnit. Försprånget i tid hade vi förlorat och dessutom förbrukat en god del av bränsleförrådet. Motorn strejkade då och då och situationen såg allt annat än ljus ut.

Nya planer framkastades. Skulle vi helt enkelt låta båten ligga kvar och helt fräckt cykla till Visby och där tillgripa en ny båt och sedan därifrån fortsätta till fastlandet, eller kanske rentav försöka komma med färjan över till fastlandet?

König plockade isär motorn, satte åter ihop den och på kvällen fick han den att fungera. På kvällen gick vi ombord och stack till sjöss igen. Till höger om oss lyste fyren på Gotlands sydspets och till vänster om oss låg ett örlogsfartyg med full belysning. Vi gick rakt ut mellan ljusskenen som fredliga fiskare och försvann i västlig riktning i nattens mörker.

Ankomsten till Öland

På spegelblankt vatten och i strålande solsken kom vi på eftermiddagen nästa dag fram till den öländska kusten. Den klippiga stranden och den täta strandbebyggelsen gjorde det omöjligt för oss att gå iland under dagsljus. Eftersom vi inte visste var på ön vi hade hamnat, beslöt vi oss för att välja passagen norr om Öland. Vi hade observerat att fiskebåtarna här i allmänhet hade två mans besättning så en av oss fick ständigt vara inne i den lilla kajutan. De två andra låtsades vara fiskare under det att de noga betraktade både det vackra landskapet och båttrafiken. Vid Ölands norra udde tog bränslet slut. Vi drev en avsevärd tid i sjön och iakttog den livliga trafiken i sundet. Ett par öbor for omkring i vår närhet med sina båtar. En racerbåt kom i full fart mot oss och kryssade runtomkring oss. Fram på kvällen blev sjön åter orolig och vi hade fullt sjå med att inte åter driva ut i öppen sjö. Vi paddlade med alla möjliga tillbehör för att kunna hålla oss nära stranden. Nu hade vår belägenhet observerats av mannen i racerbåten. Han kom fram till oss och erbjöd oss sin hjälp. Nu var goda råd dyra! Han frågade oss om vi fått motorhaveri, om vi behövde bränsle, varifrån vi kom och vart vi skulle. Vad jag egentligen svarade honom kommer jag inte ihåg idag. Att vår närvaro inom kort skulle rapporteras till myndigheterna kunde vi lätt föreställa oss. När mörkret fallit gick vi i land, lastade av cyklarna och körde söderut. I nästa by upptäckte vi en bensinstation. Bakom byggnaden låg flera bensinfat uppstaplade. I det klara månskenet gick König till verket, Hoffmann hjälpte till och jag stod som vakt. Med vårt byte for vi åter tillbaks till båten som under tiden av sjögången drivit upp på land. Vi stod upp till magen i vattnet och försökte med alla krafter att åter skjuta ut den i vattnet. Men den låg hårt på grund och inte heller med motorns hjälp kunde vi komma loss. Åter på cyklarna. Vi måste alltså överge båten och besteg återigen cyklarna.

Efter en kort färd gick ventilgummit sönder på Königs cykel. En sotare, som hade ställt sin cykel fullastad med arbetsredskap utanför ett hus, blev snabbt av med den lilla men dock nödvändiga tingesten och vi satt full fart på svenska arméns präktiga cyklar! På morgonen kom vi fram till öns huvudstad Borgholm. I hamnen låg en präktig jakt - men på hamnpiren satt en ung man som tydligen tjänstgjorde som hamnvakt. Vi cyklade flera varv runt hamnområdet men han satt lugnt kvar och rörde sig inte ur fläcken. Vi cyklade vidare genom staden och studerade noga en anslagen karta över Öland för att finna ut var Kalmarsund var som allra smalast. Sedan lade vi oss i ett buskage i stadens utkant för att sova en stund. Nu var vi åter ordentligt hungriga efter alla omskakande händelser. Det föll på min lott att sörja föra matanskaffningen och jag cyklade därför på nytt in i staden. Jag gick in i första bästa affär där en rar och mullig ung kvinna expedierade mig. Då hon hörde att jag inte var svensk frågade hon om jag var norrman. Jag svarade ja och blev som tillhörande det norska broderfolket särskilt väl betjänad! I nästa affär fick jag också tag i sex flaskor öl och vid återkomsten åt vi ett rejält skrovmål och sov sedan gott några timmar i vårt buskage.

Över sundet till fastlandet

Vid middagstid satte vi oss åter på cyklarna och for i god stämning till sundets smalaste ställe. På vägen träffade vi på en polisman som intensivt granskade oss. Vi ökade farten för att snabbt komma ur synhåll. Att försöka åka över med färjan syntes oss mycket riskabelt och vi drog oss återigen tillbaka till ett buskage. Hoffmann och König utspanade omgivningarna medan jag vaktade cyklarna. De kom tillbaka med två upptäckter. Till vänster om oss låg en fin liten båt men bredvid låg en förtjusande Venus i sanden och solade sig. Några åror fanns dock ej, men till höger om oss låg en gammal fiskebåt med dessa så nödvändiga tillbehör. Vid midnatt var vi marschklara, årorna från fiskebåten var på plats, cyklarna lastade och vi rodde över det spegelblanka sundet till fastlandet. Efter någon timme steg vi iland och lastade av våra cyklar och första avsnittet av vår flyktplan hade lyckats.

Omringad av poliser

Vi kunde nu börja med andra delen av vår plan - att nå fram till Trelleborg. Då vi ingalunda kände oss säkra körde vi så fort vi kunde in i landet. Inne på sydsvenska höglandet trodde vi oss kunna vara någorlunda säkra. Vi köpte en stockholmstidning i en kiosk. I kraftiga rubriker på första sidan meddelades att de tyska rymlingarna från Gotland hade upptäckts vid Ölands nordspets, att de redan var inringade av hundratals poliser och att hela ön var avspärrad.

Så länge man sökte efter oss i kustbandet behövde vi inte frukta så mycket i inlandet. Dessutom märktes vi inte så mycket bland de talrika turisterna som for längs vägarna.

Vårt nästa mål var alltså Trelleborg, den närmaste vägen gick över Karlskrona längs kusten. Av vakterna i lägret hade vi fått veta att den svenska militärpolisen var stationerad där. Ett möte med dem ville vi till varje pris undvika. Vi föredrog därför mindre vägar i inlandet, men efter några dygns färd visste vi inte längre var vi drog fram. Namnen på vägvisarna var oss lika totalt okända som namnen på de små orter som vi passerade. En karta kunde vi inte få tag i. Vi sov på moder jord och kokade vår mat under granarna.

Marknadsdag i Karlshamn

Slutligen bestämde vi oss för att åter närma oss kusten och att i varje fall försöka få fatt på en karta. På långa nerförsbackar kom vi så fram till Karlshamn. Mina kamrater lade sig i skogen en bit utanför staden och jag for in i den. I Karlshamn var det marknadsdag. En polis i grann uniform patrullerade, mån om sin värdighet, utanför polisstationen. Kvinnorna på marknaden betedde sig som hemma hos oss. Framför slaktarens marknadsstånd stod en ung flicka med en korg, en matros från kungliga Flottan nojsade med henne en stund och strax försvann bägge två tillsammans från torget. I närmsta bokhandel frågade jag efter "en karta", så som mitt lexikon angav. Försedd med en sådan, inlagd ål i burk och en del andra småsaker försvann jag från staden.

I en liten by måste vi återigen göra inköp. König följde med mig in i en lanthandel. Därinne residerade en sällsport vacker och vänlig Evas dotter. Hon log så förföriskt och var så charmant och vacker att hon tycktes mig vara den vackraste kvinnan på jordklotet. Tyvärr måste jag spela sur brumbjörn, begärde kort och knappt vad jag ville ha och besvarade inte hennes leenden och vänlighet. När vi kom ut gjorde König mig stora förebråelser för mitt ovänliga beteende. Men dagen innan hade jag uppsökt en annan lanthandel för att köpa några småsaker. Också där belänades jag av en vacker flicka, även om hon inte var lika skön som den senaste ängeln! Hon skrattade, jag log tillbaka, hon frågade och jag svarade. Hon märkte snart att jag var utlänning och blev oangenämt nyfiken. Jag vek undan, hon verkade inte pålitlig. I vår situation måste man undvika alla "duochjag" och inte låta sig tjusas av någon aldrig så lockande Eva! Vi for vidare genom de vackraste trakter, drack mjölk åt choklad och vad vi kunnat köpa utan ransoneringskuponger. Från det vackraste sommarväder hade vi råkat in i ett regnområde. Vattnet trängde genom våra kläder och vi blev dyblöta från topp till tå. Men vi for ständigt vidare för att hålla kroppsvärmen uppe. König, som cyklade bredvid mig, började tala om kokt potatis. Frågan var nu var i den genomvåta skogen vi skulle kunna hitta så mycket torrt bränsle att vi i Hoffmanns kokkärl skulle kunna koka den potatis som vi tagit på en åker. Men det lyckades och efter en stund satt vi i ett tätt skogsparti med en motvilligt brinnande brasa och kokte vår potatis. Vi fröjdade oss över den livgivande måltiden, glömde våra blöta kläder och for vidare genom natten i riktning mot Trelleborg.

Färden tillbaka till Tyskland

I Skåne, Sveriges sydligaste landskap, tycktes man inte känna till vår flykt. Där härskade provinspressen och stockholmstidningarna såg man sällan till. De lokala tidningarna hade uppenbarligen inget större intresse för oss. I ett landskap som liknade Schleswig-Holstein eller Danmark blev det svårare för oss att hålla oss gömda på nättema och synas så lite som möjligt på dagarna.

Bristen på skog tvingade oss att på nättema söka upp lador och halmstackar. Problemet för oss blev att försöka bli utvilade och ändå stiga upp så tidigt på morgnarna att vi inte blev upptäckta av morgonpigga bönder. När vi väl kommit fram till Trelleborg gällde det att komma i kontakt med de transporter av tyska soldater som nu skickades hem från Norge. Den tredje och sista delen av vår flyktplan var nämligen att följa med en sådan transport som fripassagerare. Vi tog oss fram till hamnen för att utspana de lokala förhållandena och hålla utkik efter färjetrafiken. Någon färja såg vi inte till. Men bakom hamnstationen upptäckte vi en kaj som avspärrats med höga taggtrådsstängsel. På den breda kajen kunde man se en hel liten tältstad som byggts upp men där fanns inga människor. Men det lönade sig för oss att vänta och avvakta i närheten av ingången till det avspärrade området. Där stod en svensk soldat med gevär för fot och plötsligt dök där upp ett antal tyska soldater. Framför porten stod några svenskar som försökte inleda samtal med tyskarna. Vi ställde våra cyklar i cykelställen på närmsta gata och betedde oss som svenskar som också just ville rådbråka sin tyska med att samtala med soldaterna på andra sidan staketet. De visade sig vara en förtrupp till det kommando som skulle organisera och leda överskeppningen. Vi förmådde en av soldaterna att gå lite avsides och vi invigde honom i våra planer. Vi begärde nu att han skulle upplysa oss om avgångstiden för nästa transport. Han upplyste oss om att för tillfället fanns där varken trupp eller fartyg men att nästa transport beräknades avgå om ett par dagar. Vi kom tillbaka varje kväll och fick nya upplysningar. Soldaterna från Norge förstod oss icke. de bevakades av svenskarna för att de inte skulle rymma över stängslet in i det fridfulla paradis som Sverige tycktes vara dem. Vi däremot ville lämna detta paradis och fara rakt in i det ovissa i det tyska kaoset efter kriget!

De uppmanade oss att för Guds skull ta vårt förnuft till fånga och stanna kvar i Sverige. Vi fick anstränga oss för att förklara för dem att vi var vid våra sinnens fulla bruk, inte behövde någon nervläkare och precis visste vad vi ville. Vi måste erinra dem om frontsoldatkamratskapet och påminna dem om att de inte hade någon rätt att förråda oss till svenskarna! Under tiden förde vi vagabondliv i trakten av Trelleborg. På dagarna lägrade vi oss i en tallskogsplantering varifrån vi kunde observera havet och den några kilometer avlägset liggande hamnen i Trelleborg. Inte långt ifrån oss låg ett par små båtar förtöjda, en med segel och en utan, men bägge utan motor. Överallt fanns det folk, vi var aldrig ensamma. Fram och tillbaka rörde sig badgäster och sommarstugefolk och långa kolonner av cyklande skolklasser. En flickskoleklass lägrade sig som en svärm av fjärilar i gräset i hotande närhet till oss. Vi vandrade några kilometer vidare efter stranden ty enligt Hoffmanns uppfattning var sådana grannar alltför farliga för oss. En kväll i september fick vi det efterlängtade budskapet att färjan hade kommit och att den sista transporten till Tyskland skulle avgå samma natt. På kvällen gick vi en sista gång till korvståndet och köpte fettdrypande varma korvar och i närmaste affär köpte vi några flaskor öl, sedan var de svenska pengarna slut som vi hade sparat av den avlöning vi fått på lägret på Gotland. Vi for nu till hamnen där det hade blivit liv och rörelse och den inhägnade kajen var helt upplyst med strålkastare monterade högt ovanför det höga taggtrådsstängslet. Vaktposterna var fördubblade och man märkte att man vidtagit andra säkerhetsåtgärder. Vi ställde våra cyklar nära hamnen, och började gå mot färjan men inte i sällskap utan enskilt. Jag valde att gå längs järnvägsbanken för att komma fram till en perrong. Därmed kom jag in i det område som bevakades av de svenska soldaterna. På ett avsnitt som inte var belyst gjorde jag halt och spanade mot färjans landgångar och hur bevakningen fungerade. Vaktposterna vid den stora inkörsporten behövde jag nu inte bry mig om och de övriga posterna stod vid det avspärrade områdets utgångsöppning. Norgesoldaterna hade i sin kontingent en skådespelartrupp som just gav en föreställning på kajen och den tilldrog sig uppmärksamheten även från de svenska vaktsoldaternas sida. Bakom deras ryggar fanns det tillräckligt fritt utrymme för att jag skulle kunna smyga in med mitt lilla knyte med några få tillhörigheter i. Jag uppträdde nu som om jag vore besättningsman på färjan och gick helt fräckt ombord. Först gick jag upp på det tomma övre däcket men snart drog jag mig in i fartygets salong, där fanns det ett antal flytvästar som jag samlade ihop i ett hörn, lade mig själv underst och drog flytvästarna över mig och efter en stund somnade jag in. Några timmar senare dånade hela fartyget av stöveltrampet från Norgesoldaterna som marscherade ombord på fartyget. Straxt därefter började dunket från maskinerna och vi lämnade Sverige och var snart ute i Östersjön.

Vid middagstid ställde jag mig i matkön tillsammans med närmaste kompani, fick min mat, åt hastigt upp den och ställde mig på nytt i ett annat kompanis matkö tills dess jag var proppmätt! Mina flyktkamrater hade hittat ett gömställe i närheten av maskinrummet och hade där i värmen avnjutit en god sömn. De hade bestämt sig för att inte ge sig tillkänna för transportledningen utan ville snarast möjligt ta sig från Travemünde till Hamburg och försöka leta upp sina familjer. Eftersom jag inte hade någon familjebindning beslöt jag mig för att försöka skaffa mig erforderliga frigivningspapper, och därmed lämna den illegala vägen. När fartyget kom i hamn och utrymdes gick jag helt enkelt bakom ett kompani och ställde mig på vänstra flygeln när uppställning på tre led kommenderades. En engelsk officer tog befälet och gav oss order om att varje soldat skulle ha sin inskrivningsbok i högra handen och färjebiljetten i den vänstra vid kontrollen. Jag tog fram inskrivningsboken och visade den med högra handen och höll ut den tomma vänsterhanden mot honom. Han såg frågande ut och började fråga ut mig. Till sist lyckades jag få honom att förstå att jag inte tillhörde den här transporten utan att jag hade kommit från Sovjet över Sverige och nu ville ha mina rättmätiga frigivningspapper. Jag fördes åt sidan och fick avvakta vad som skulle ske samtidigt som jag iakttog vad som försiggick med de övriga. Under tiden som kompanierna formerade sig till marschkolonn hade en engelsk soldat tagit ett dragspel från en av Norgesoldaterna och försvunnit. Men den engelska militärpolisen ingrep föredömligt snabbt och snart var tjuven gripen och soldaten fick tillbaka sitt kära dragspel! Snart marscherade kompanierna iväg men jag fick vänta. Den engelske officeren kom tillbaka och förhörde mig och ville veta hur jag kommit från ryska fronten och hit. Då jag ansåg det vara lönlöst att försöka förklara vad vi erfarit av förhållandena i det kommunistiska paradiset för en godtrogen västeuropé svarade jag kort och gott att jag inte kunde föredraga bolsjevikerna. Nu hade jag tur ty han instämde helt i min uppfattning eftersom han hade hört och sett tillräckligt redan av vad östflyktingarna berättat och själv haft kontakter med Röda Armén. Han hämtade sin jeep, bjöd mig ta plats och vi for iväg efter marschkolonnen. Jag gladde mig över denna vänliga behandling och fattade inte varför den kom just mig till del. Under färden steg ytterligare några engelska soldater på jeepen och vi kom i livligt samtal. De berättade om sina krigsupplevelser alltsedan de landstigit i Normandie och nämnde orter och städer där jag själv några år tidigare deltagit i uppbyggnadsarbetet av de tyska kustbefästningarna. Strax innan vi nådde uppsamlingslägret talade man om för mig att jag skulle föras direkt till förhör hos kommendanten och att jag fick räkna med hårda tag. Emellertid avlöpte detta förhör utan intermezzon och några dagar senare erhöll Ernst Schultz sina frigivningshandlingar. Efter mer än sex år i uniform var han åter en fri man. Några dagar senare var han åter i Kiel sin hemstad.

Under det att mina kamrater i Sverige enligt maktens lagar skulle utlämnas till Sovjet, for jag på ett lastbilsflak till Kiel och urlastades på Wilhemsplatz. Det var ett enda oändligt öde fält av grus och stenhögar. Huset i vilket jag bott var jämnat med marken, på hela gatan fanns inte ett enda hus kvar. Inte en människa var att se så långt ögat nådde. Människorna som en gång bott här var försvunna, de var döda eller hade flytt därifrån i alla vindens riktningar. Vi överlevande stod inför den absoluta nollpunkten - inför att börja helt om på nytt. I sex långa år hade vi måst avstå från kultur och civilisation, levt sämre än djuren i skogen, skjutit på människor emedan de var fiender, människor som vi aldrig hade haft något otalt med och som endast kriget hade gjort till fiender. I sex år hade vi varit utan familjeliv, yrkesverksamhet eller utbildning. Miljoner av oss vilade i främmande jord, andra miljoner framsläpade sina liv i eländiga fångläger som de kommande åren skulle kräva ohyggliga tributer i liv och förlust av hälsan för dem som trots allt lyckats överleva. Kriget hade inte gjort halt vid fronten. Det hade hänsynslöst brett ut sig och härjat överallt inom de krigsdrabbade länderna. Det hade slagit lika grymt mot soldaterna vid fronten, bönderna på åkrarna, kvinnorna i hemmen, gamla och sjuka och spädbarnen i vaggan. Lidandet och förstörelsen hade drabbat både vän och fiende på ett fruktansvärt sätt. Och nu står vi alla inför den för mänsklighetens framtid avgörande frågan - har vi nu äntligen lärt oss något av det förflutna.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper