|
Stoftet flyttades 1966 till Norra
kyrkogården i Trelleborg |
Jordfästning, den 29/5 1945,
enligt Svenska kyrkans ritual på tyska språket i gemensamhetsgraven på
kyrkans östra sida, gamla kyrkogården.
Sårade under flykt från
Baltikum.
Avled av skottskador och
splitterskador.
Utdrag ur Död och begr. till
försvarsstaben för nr 4-9 d. 15.4.46 utdrag t. utlänningskommissionen
29.8.46.
D 49 10/5.
Under synnerligen
solennaformer jordfästes i Lärbro kyrka i tisdags stoften efter två
tyska flyktingar, som en tid vårdats på krigssjukhuset i Lärbro. De
tillhörde den kontingent som, vid flykten från Balticum blevo sårade och
inte lyckades övervinna sina blessyrer. De två voro Stabsoberfeldwebel
Hans Rikard Steier och Grenzwachtmeister Otto Friedrich Schuster i
åldern 33 respektive 50 år.
De två kistorna, prydda av
blomsterkors i de tyska och svenska färgerna, voro i förväg placerade i
koret. Medan KA :3s musikkår under ledning av musikdirektör Pewa Derwin
spelade Chopins sorgmarsch från orgelläktaren samlades en stor menighet,
personal från krigssjukhuset och församlingsbor. En hedersvakt av sex
kamrater till de avlidna bildade hedersvakt vid kistan, och
begravningsakten började med psalmen "Din spira, Jesus, sträckes ut",
vartill musiken spelade, varpå kyrkoherde G. Coldemo framträdde till de
båda kistorna och på tyska språket höll ett tal utifrån Psaltarens ord:
"Utrannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva och se till om jag är
stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen".
Detta är en ringa människas
bön, en människas som visste sin egen ringhet. Psalmisten misstrodde sig
själv t.o.m. om att kunna lära känna sitt eget hjärta. Tänk om vi alla
hade en sådan ödmjukhet. Om de stora i världen, var de än finnas, vad de
än heta, som företogo sig att oinskränkt befalla över länder och folk
och sände sina bästa män i döden icke hade ringaktat den bönen. Huru
annorlunda skulle det icke ha sett ut. Det hemska lidandet skulle ha
besparats världen. Europa skulle i dag ha haft ett annat ansikte. Därför
höves det oss alla ofullkomliga människor att varje dag till vår
himmelske fader bedja den bönen: Pröva mig och se till om jag är stadd
på en ond väg och led mig på den väg som den eviga vägen, ty endast Gud
kan leda oss på den väg som förer till liv och rättfärdighet. Så bjuda
vi eder liksom edra tidigare bortgångna kamrater ett sista vilorum i vår
gamla kyrkogård.
Sedan förrättades
jordfästningen på tyska, och sist sjöngs ps. "Verka tills natten
kommer". Mellan led av en paraderande trupp ur KA 3 bars kistorna ut
till den förutvarande tyskgraven av 12 man ur skolkompaniet vid KA 3
medan musikkåren gick i täten och spelade Chopins sorgmarsch. Medan
kistorna sänktes i graven utförde musiken Integer vitae, varpå löjtnant
Ossian med några ord på tyska nedlade en krans från den gotländska
försvarsmakten och militärbefälhavaren. Han åtföljdes av fänrik Duhs.
Krigssjukhusets krans nedlades av intendenten kapten Berg och sergeant
Ardell. Förtroendemannen i interneringslägret vid krigssjukhuset
Oberleutnant Hengstermann nedlade sedan två kransar från kamraterna och
höll ett tal till deras minne, varpå den svenska hedersplutonen sköt
salut med två salvor. Därpå sjöngs "Så går en dag än från vår tid", och
högtiden på kyrkogården slutade med att musiken utförde "Stilla
skuggor".
Exhumerad 1966, ombegravd i
Trelleborg, rad 1, grav 15. |