|
Förpassning.
Slite i landsfiskalskontoret
den 28 augusti 1944.
------------------------
23-årig amerikan två år i
Estlands skogar.
I förhoppning att få ett
samtal med den baltiske professorn bege vi oss iväg mot hamnen. Densamme
synes emellertid ej till, men där ligger i närheten av tälten en grupp
andra främlingar. Vår fråga, om någon bland dessa talar tyska, bejakas
av en ung man klädd i en illa medfaren kavaj och ett par blåbyxor, som
äro åtskilligt fransade i sin nedre del. Det visar sig vara den i
lördagens tidning omnämnde amerikanaren! Han får i stället för
professorn bli vårt intervjuoffer, och det är i sanning en sällsam
levnadshistoria denne har att bjuda på. Han talar en utmärkt tyska, och
orden flödar ur hans mun, då han under en timmes tid berättar om sina
upplevelser, men han får berätta själv.
Mina föräldrar äro både
tyskfödda men bosatta i Amerika, där jag själv är född. Strax före
krigsutbrottet gjorde vi ett besök i deras hemland, och under detta bröt
kriget ut, och återresan omöjliggjordes. Vid ett tillfälle försökte jag
- då ännu ej fyllda 18 år - att över Holland komma över till Amerika.
Allt hade gått bra, ända till gränsen, där jag råkade ut för en tysk
gränsvakt, och följden blev några veckors vistelse i tyskt fängelse för
flyktförsöket. Ett senare även misslyckat flyktförsök renderade mig ett
par års polisövervakning. Så blev jag småningom enrollerad i tyska armén
och utbildad till motorförare. Det var en mycket kort rekryttid men
tillräckligt lång för att väcka min olust. Inte tänka, bara lyda order!.
Hoppade av militärtåget till
östfronten.
- Ja, så kom den dagen, då vi
skulle vidarebefordras mot Ryssland. Om stämningen bland alla dessa
tyskar i olika åldrar, som voro med på tåget, är det inte lätt att yttra
sig. Ungdomen är militäriskt uppfostrad alltifrån skolåldern, och då
ett befäl är med vågar vågar man inte förråda vad man känner. Men själv
hade jag den känslan, att det var min sista resa. Men så kom mitt
tillfälle - då tåget mitt i den estniska storskogen gjorde ett uppehåll
för att "vattna". Utan att bli upptäckt, steg jag av tåget, vilket i sig
självt var strängt förbjudet, rusade in i skogen, som låg inom 10 meters
räckhåll och försvann - ensam! Efter några timmars kringirrande tog
tröttheten ut sin rätt och jag somnade. Då jag vaknade stod en estnisk
ung man lutad över mig. Ingen förstod den andre. Men denne tog sin an
mig, hjälpte mig byta den tyska uniformen mot civila kläder, och sedan
ha vi två kamperat ihop i vått och torrt.
Två hela år ha vi flyktat
omkring i skogarna, legat under bar himmel, i jordkulor, lador eller
dylikt, frusit och farit ila, men aldrig uppgett hoppet att komma undan
med livet. Skogarna ha gott om villebråd, hjortar, älgar och vildsvin.
Kött ha vi alltså ej behövt lida brist på. Knappare har det då varit med
potatis och bröd. Men de ryska bönderna ha varit rätt hjälpsamma, och
detsamma har i stort sätt även varit förhållandet med de estniska. Men
att hjälpa en flykting innebar lika stor risk som desertören, om saken
upptäcktes. Processen göres i sådana fall kort. Familjen skjutes och
gården brännes.
För att skaffa bly till våra
bössor måste vi till sist bege oss nedåt kusten och vittja näten! Med
hammare och tänger behandlade därefter sänkena, så att de passade till
gevären. Här nere hade vid det förresten relativt tryggt. Den estniske
skogvaktaren upplyste oss om när tysk razzia genom skogarna var
förestående, vilket gjorde det lättare för oss att hålla oss undan.
Och så nu en kväll, när jag
låg bakom en buske vid stranden, tyckte jag, att det började bli väl
livligt därnere. Det kom så mycket folk dit ner med knyten och
kappsäckar. Och alla kunde väl inte vara fiskare. Plötsligt hördes
utifrån det välkända "töff, töff". Båten gick intill, folket började
bära ombord sina bylten och småbarn och installera sig. Och så gick jag
också ombord - utan vidare ceremonier. Så enkelt var det. Och nu är jag
mycket glad över att vara här - bara jag hade litet pengar i fickan och
en hyggligare kostym, slutar den 23-årige amerikanaren sin sagolika
berättelse ur levande livet anno 1944. Han hoppas snart var åter hemma i
Amerika.
Från sina föräldrar och sin
nu 20-årige broder i Tyskland har han under dessa år inte kunnat erhålla
några som helst upplysningar. Den förut omnämnde kamraten föredrog att
stanna kvar i Estland, då han enligt sin politiska uppfattning inte hade
något att frukta av ryssarna, vilka han visste snart skulle ha
herraväldet över landet.
(Gotlands Allehanda 28/8
1944). |
