Det som i första hand särskilde de militära boställena från de övriga var att de genom lagar och förordningar var hårt reglerade. Emellertid togs stor hänsyn till varje orts speciella egenskap. År 1653 utkom troligen den första förordning angående båtsmanstorpen. Där ålades rotebönderna att de skulle förse sina båtsmän med stuga, fähus och pörte. De skulle även ha tillgång till mulbete för en eller högst två kor och några får. 1684 uppmanades bönderna att förutom stugan även en "nödig" upplöjd åker och en äng borde tilldelas deras båtsmän. Om båtsmannen var ogift behövde man dock inte uppföra någon byggnad utan han kunde inhysas på någon annan lämpligt sätt. Den person som i första hand framgår som dessa torps skapare var Karl XI. Till en början visade han dock föga intresse för torpen, han ansåg bl.a att kronans karlar kunde inhysas i något nödtorftigt husrum på någon av roteböndernas gårdar. Kungen ändrade sig dock då det framkom att det skulle bli betydligt billigare för rotebönderna om båtsmännen själva kunde medverka till sin försörjning. Torpets plats valdes ut på stamrotens ägor. Ofta placerades det så långt som möjligt från de bördigaste markerna, och på så oländig mark som möjligt. Det var, menade Karl XI, även viktigt att båtsmannen inte fick inbilla sig att han på något sätt var jämlik bönderna och jordägarna, och om han blev van med för mycket välmåga på torpet kunde han kanske till och med mista sin lust att dra ut i krig. Det uppstod dock många tvistigheter mellan rotebönderna och båtsmännen om vilka plikter och rättigheter som gällde. Som en följd av detta utkom 1690 en förordning, där det tydligt framgick vad var och en hade att rätta sig efter. Rotehållarna skulle hålla sin båtsman med en "stugu om otta alnar inom knutarna, jämpte fahrstuga". Han skulle även ha en liten loge och en lada samt fähus för två kor. Kunde inte roten på anbefalld tid få torpet beboeligt så skulle båtsmannen med familj inhysas hemma hos någon rotebonde eller istället erhålla 1 1/3 daler smt i huslega årligen. Förutom själva byggnaderna skulle roten tillse att båtsmannen fick ett halvt tunnland åker till "träde och säde" eller så pass mycket att avkastningen skulle uppgå till två tunnors årsväxt. Även en äng, som gav två sommarlass hö och som skulle vara väl brukad och besådd, skulle roten ge sin båtsman. Båtsmannen skulle sedan gentemot roten sköta och bruka sina grödor för att om så blev fallet en dag kunna överlämna torpet i samma skick som han en gång själv hade mottagit det. Förutom det som ovan nämnts skulle roten även bestå sin båtsman med bete åt kreaturen, ved samt stängselmaterial efter "nödtorft" som roten kunde erbjuda.

På de ställen i riket där varken torp eller åkermark fanns skulle båtsmannen istället få två tunnors spannmål, ett sommarlass hö samt ett lass halm. Om roten inte kunde prestera det anbefallna så skulle ersättning utgå, för vart lass hö 1 daler smt samt för vart lass halm 16 öre smt. Ersättningen skulle emellertid anpassas efter vad orten kunde förmå.

Torpen var fritagna tiondet, påsk-, vigsel-, dop-, hustruns kyrkgångs- samt begravningspenningen. Kyrktjänsten slapp han dock inte undan utan den skulle erläggas med 12 öre smt eller tre dagsverken.

Hur själva båtsmansstugorna såg ut under 1600 och 1700-talet finns tyvärr mycket få uppgifter om. Troligen var det en låg, knuttimmrad stuga innehållande en förstuga och en avdelad kammare. Stugans mått skulle enligt 1690 års reglemente vara 8 alnar inom knutarna. I en gammal båtsmansstuga från Södermanland, som man tror byggdes i början av 1700-talet, håller måtten 4.75 X 7.25 m vilket sammanfaller ganska väl med de anbefallna. Takbeklädnaden bestod av antingen torv eller ag. Väggarna var timmrade. Stugorna i Blekinge mätte i allmänhet 13 alnar på längden och 7 till 8 på bredden. Själva stugan mätte invändigt ca. 7 X 7 alnar medan förstugan och den bakomliggande kammaren vardera mätte 6 X 3 1/2 aln. Halvdörrarna tillsammans var ca. 1.35 m på höjden och 75 cm på bredden. Trösklarna var oftast ca. 20 cm höga.

I stugan fanns en öppen spis och bakugn placerad mot kammarens hörn, vilket ofta föranledde att kammaren omgjordes till kök. På Gotland var båtsmansstugorna under 1700-talet byggda av antingen trä eller sten. Man var inte alltid så noga med att följa de anbefallna reglerna, utan byggde lite hur som helst, därför kom öns båtsmansstugor att växla utseendemässigt mellan de olika delarna av ön. Stugornas mått varierade mellan 12 och 13 alnar på längden och 9 till 10 alnar på bredden. Den var i allmänhet utrustad med två fack fönster samt ligg- eller ståndspis och bakugn. Takets beklädnad bestod på södra delen av ön oftast av flis medan spån var det vanligast förekommande på norra delen. Stugornas utseende skilde sig också på om de var byggda av sten eller trä. Stenstugorna hade vanligtvis ett loft vilka de mindre trästugorna saknade. Som ett exempel kan nämnas en stuga som var byggd år 1786. Den var av sten 12, 1/4 aln lång och 10 alnar bred. Stugan hade loft och spåntak, två fack fönster, ståndspis av Burgsvikssten och bakugn. Vidare hade stugan golv, dörr på gångjärn och med handtag och fälla. Bredvid bakugnen fanns en liten kammare med en dörr på gångjärn med hasp. Från kammaren gick en trappa upp till loftet. Förstugudörren var på gångjärn och utrustad med lås. En stuga av trä kunde vara beskaffad som båtsman Kroksabels i Hemse socken. Den var uppförd någon  gång på 1770-talet och var knutbyggd med flistak utan loft. Stugan var 9 alnar lång och 7 alnar bred. Stugan hade två fack fönster, ståndspis och bakugn. Invid förstugan fanns det en liten kammare.

Även fähusens utseende växlade. De flesta var byggda av trä men det fanns även de av sten. De av trä kunde antingen vara knutbyggda eller hornstocksbyggda (bulhus).  

Under slutet av 1700-talet inträffade inte några större förändringar angående båtsmännens torp. Rotehållarna klagade dock allt oftare över sina många i deras ögon betungande utgifter då det gällde dessa torp. Även båtsmännen beklagade sig över att rotarna inte skötte sina åligganden gentemot dem.

För att klarlägga för de olika parterna vad som gällde utfärdade kung Gustaf III år 1772 en förordning där rikets rotehållare i skarpa ordalag tillsades att de hädanefter skulle "torpstellens otilräckelighet uti åker och äng" vid vite "sine skyldigheter enligt contracerne oförsummeligen fullgöra på thet båtsmannen måge ställas klagolös".

Under 1800-talets första hälft utkom det vid ett flertal tillfällen regler och föreskrifter om hur torpbyggnaderna borde vara uppförda i de olika landsändarna. Oftast var de baserade på respektive orts egna byggnadstraditioner. I de skogsrika områdena borde stugorna vara byggda av trä. På Gotland som däremot hade god tillgång på sten borde det komma i första hand. Vissa socknar på ön som ansågs "stenlösa" erhöll emellertid tillstånd att få bygga i trä.

På Gotland fortsatte klagomålen, nu i första hand från båtsmännen sida. De ansåg att de i motsats till det övriga rikets båtsmanshåll inte hade fått någon boplats utan istället endast fått säd, hö och halm in natura av rotebönderna. Återigen tvangs Kungl. Majt. att påminna rotebönderna om vilka skyldigheter de hade. För att få en uppfattning om hur öns båtsmän hade det ordnat med sina boplatser beordrades att det tingsvis skulle upprättas listor över boplatsernas befintlighet. Under hösten 1816 reste därför konungens befallningsmän runt på öns landsbygd för att syna rotarnas båtsmansboställen. Resultatet av undersökningen visade att huvuddelen av de gotländska båtsmännen saknade boplats. Men nu liksom tidigare sköts problemet på framtiden.  

År 1822 uppmanades öns makthavare att återigen se till "att båtsmanstorp måtte wid hwarje rote för båtsmännen anläggas, funnit så wäl gällande författningar som nödig ordning sådant fordra". Rotehållarna kände nu att snaran började dras åt och snart kunde de inte längre undvika att uppfylla sina tidigare löften. Vid riksmötet i Stockholm 1823 framförde en riksdagsfullmäktige från norra Gotland, Erik Detlofsson, på rotehållarnas vägnar en petition där det framhölls att om Kungl. Majt:s beslut angående öns båtsmanstorp skulle vinna laga kraft så kunde det inte ske utan samtliga rotehållares undergång. Hemmanens ägor var så "inskränkte" att det inte fanns någon plats för någon torpbyggnad. Man ville istället ha ett system med naturaförmåner. Kungl. Majt menade dock att ett sådant system skulle medföra avsevärda försämringar för rotehållarna då båtsmannen skulle kosta betydligt mer att uppsätta. Om han istället erhöll en torpplats så kunde han ju själv stå för en stor del av sin egen bärgning. Eftersom torpplatserna även borde uttas på ouppodlade marker så kunde det ju inte medföra några större problem. Att det inte inom roten skulle finnas någon utmark, skog eller äng "som inte lemnar tillgång för en torplägenhet af tre och ett halft tunnlands widd", höll man för ganska så otroligt. Rotehållarnas förslag avslogs och det bestämdes att tidigare regler skulle gälla. Om rotehållarna fortsatte med att trilskas skulle de med lagens hjälp tvingas att rätta sig efter vad de tidigare lovat. Hotet synes emellertid inte ha haft någon större verkan på rotehållarna.

År 1835 utkom därför återigen en befallning "utan någon som helst fördröjning de anbefallna båtsmanstorpen skulle uppföras". Rotehållarna ändrade nu taktik. De menade att då det inte fanns några direkta regler för hur de anbefallna torpen skulle se ut så kunde man ju inte bara sätta igång och bygga. Det hade ju tidigare klagats på orättvisorna vad gällde storlekarna på stugorna, och det var faktiskt båtsmännen själva som stod för dessa klagomål. Makthavarna ansåg att man en gång för alla måste få ett slut på problemet. Vad man måste göra var att försöka hitta någon form av enhetliga byggnadsregler som kunde gälla för hela ön. Man vände därför blickarna mot andra delar av riket för att se hur de hade löst liknande problem. Man fastnade vid en överenskommelse som hade träffats mellan rotehållare och de makthavande angående torpbyggnader för ryttare och soldater vid Kongl. Lifgrenadjärregementet i Linköpings län. Där hade man lyckats få fram enhetliga byggnadsregler som sedermera hade kommit att gälla hela länet och även blivit godkända av alla de berörda parterna. De gotländska makthavarna trodde nu att man kanske kunde överföra dessa regler till öns förhållanden. Man anlitade därför en ingengör Ehinger som fick till uppgift att göra en översyn av dessa byggnadsregler och att försöka anpassa dem till gotländska förhållanden. Den 11 juni 1839 sammankallades vid Kvie gård i Endre socken rotehållarna från 1:a kompaniet och en vecka senare, den 18 juni, rotehållarna från 2:a kompaniet vid Skogs i Levide för att ta del av Ehingers omarbetade byggnadsregler. På frågan om de kunde tänka sig att godkänna det framlagda förslaget svarade rotehållarna att om förslaget godkändes så skulle huvuddelen av de församlade tvingas gå från gård och grund. Inte heller kunde man begripa varför i herrans namn båtsmännen behövde ha såna stora och fina byggnader. Det uppstod nu ett läge där ingen part vill ge med sig. Makthavarna som nu såg att deras förslag kanske skulle förkastas erbjöd sig att ändra något i det ursprungliga förslaget till förmån för rotehållarna. Efter en del mindre förändringar godkändes förslaget, dock under stora protester. Nu återstod endast att få Kungl Majts godkännande. Det fick man i mars 1840, dock med en del mindre påpekanden. Bland annat så borde rotehållarna inte tvingas att följa de nya reglerna utan ville man följa de äldre från 1690 så hade man tillstånd till det. Som ett resultat av 1839 års överenskommelse utgavs ett tryckt formulär där de nya byggnadsreglerna upptogs punkt för punkt.

Huvuddelen av de båtsmansbyggnader som uppfördes efter år 1840 var byggda efter dessa byggnadsregler.

Nu trodde man att äntligen skulle alla oklarheter vara lösta. Men då uppstod problemet med att få rotehållarna att uppföra byggnaderna på överenskommen tid. Rotehållarna hade hela tiden ursäkter att komma med. Och till råga på allt så skulle på vissa orter laga skifte genomföras, och då tvangs man lämna uppskov för byggandet. Emellertid kom samtliga gotländska båtsmän att få sitt torp. Under slutet av 1870-talet fanns på ön 260 båtsmanstorp. Efter båtsmanshållets vakanssättning år 1887 upphörde även rotehållarnas skyldigheter att tillhandahålla och underhålla torp. De flesta lämnades till sitt förfall. Några nedrevs direkt, några övertogs och friköptes av båtsmännen själva. En del inköptes och byggdes om till större bostäder. En efter en försvann dessa byggnader som under så många år medfört så mycket split mellan makthavare, båtsmän och rotehållare.

BOPLATSEN

Den valdes i allmänhet ut på stamrotens ägor. När det blev bestämt att en rote skulle uppföra ett nytt båtsmanstorp var den första åtgärden att utse torpplatsen. Representanter för kronan och samtliga rotehållare möttes hemma hos rotemästaren för att försöka nå en överenskommelse om lämplig mark för torpet. Oftast var det kompanichefen som var kronans representant, någon gång kunde det vara en kronofogde. Efter att kompanichefen dragit upp riktlinjerna fick rotehållarna lämna förslag på lämplig plats. Parterna besåg därefter den tilltänkta marken och om kompanichefen ansåg att den uppfyllde de anbefallna kraven uppmättes 4 tunnland till boplats åt båtsmannen. 1/2 tunnland skulle besås med råg, 1/2 tunnland med korn, ca. 2 tunnland skulle besås med gräsfrö för att användas till äng. Den resterande arealen skulle avsättas till själva byggnaderna. Intill byggnaderna skulle en stensatt brunn med holk grävas.

BYGGKOSTNADER

Det var rotehållarna tillsammans som skulle bidra med torpens byggnadskostnader. Ett nyanlagt torp år 1863 beräknades kosta roten 1.232 riksdaler. Av den summan åtgick 486 riksdaler till manbyggnaden och 326 till fähuset. Torpjordens iordningsställande med bl.a uppbrytning av stubbar och stenar, besåning, plöjning, dikesgrävning mm beräknades kosta 420 riksdaler.  Till bygget åtgick 250 lass sten, 7 läster kalk, 950 taktegel, 4 tolfter läckter, trä till 7 sparrar, trä till band, 16 tolfter bräder till tak, 6 tolfter bräder till fähusinredningen, 10 tolfter 10 tums bräder till loft, golv och dörrar i manbyggnaden, 12 plankor till dörrar och fönsterkarmar samt till lofttrappan, 18 plankor till logen och tageten i fähuset, 16 golv och loftrior, 2000 4 tums spik, beslag till dörrar och fönster, glas till fönstren. Arbetskostnaden beräknades till 75 riksdaler.

SYNER

Underhållet av torpen var underlagda rotehållarna. För att bl.a kontrollera att de olika parterna skötte sina åligganden genomfördes s.k. syner. Syner skulle ske, vid båtsmans till- och avträde, om någon part begärde det samt för att kontrollera att anmärkningar, som vid tidigare syner upptagits, hade avhjälpts. Tidpunkterna för synerna bestämdes av konungens befallningsman. Syneförrättare var en kronolänsman som till sin hjälp hade två nämndemän. Båtsmannens stöddes av sin korpral. Med var också samtliga rotehållare med rotemästaren i spetsen. Synerna skulle två veckor innan verkställandet utlysas från predikstolen i den socken där roten var belägen. Under förrättningen skulle alla brister införas i ett s.k. syneinstrument, där det klart skulle framgå om felet hade åsamkats av rotehållarnas försumlighet eller av båtsmannens eftersatthet. Bristerna skulle införas och specifikt värderas i instrumentet som därefter skulle undertecknas av nämnden. Syneinstrumentet skulle därefter tillställas landshövdingen som efter eget prövande skulle bestämma vilka åtgärder som skulle vidtas samt på vilken tid bristerna skulle vara åtgärdade. Om någon av parterna var missnöjd med landshövdingens beslut hade man rätt att överklaga till Kungl Majt.