Örlogsfregatten Eugenies världsomsegling 1851-1853

Båtsman Hedermans dagbok

Fregatten Eugenie blev den första örlogsman i Stilla Havet sedan den lyckats passera Magellans sund. För att runda udden Kap Froward i sundets mitt krävdes 35 stagvändningar. Först efter fyra försök passerades udden.

I landsarkivet i Visby finns bevarad en unik dagbok, skriven av båtsmannen Olof Petter Hederman vid Gotlands 1:a båtsmanskompani. Där berättar han hur han deltog i örlogsfregatten Eugenies världsomsegling 1851-1853. Eugenie, under befäl av C A Virgin, tog sig bland annat igenom Magellans sund som delar Eldslandet från det sydamerikanska fastlandet. Ett för sina vindar och strömmar på den tiden avskräckande sund, på sina ställen bara några kilometer brett. Innan Eugenies resa hade bara ett fartyg av samma storlek gått igenom sundet, dock med flera haverier och under en tid av 16 dagar. Eugenie passerade genom sundet på 11 dagar. Båtsman Hederman, som var född i Västerhejde 1823, beskriver nästan dag för dag den långa resan i sin dagbok- Texten är något ändrad och kortad. Hans ibland egenartade stavning har dock inte ändrat på. Resan börjar och slutar i Karlskrona.

Den 18 September 1851 gick wi ombord och lade ut på redden, provianterade och gjorde oss klara. Den 30:de hade wi sjömönstring, bogserade af ångfartyget Thor till den utanför fästningen liggande Utklippan der wi för motvind och stark storm måste gå till ankars samma afton. Men följande morgon lättade wi wårt ankar och gick till segels och satte kursen åt Danska Sundet. Från Köpenhamn afseglade wi den 4 oktober. Som wi hade motvind bogserade ett Danskt ångfartyg oss till Helsingborg hwarest ångbåten kastade loss och wi satte wår kurs åt Kattegatt och passerade Helsingör. Samma dag dog en skeppsgosse, som fick sin hwilokammare ganska djup och widlöftig. Den 5:te passerade wi Kullen och samma dag begynte en häftig storm. Den fortsatte ända till den 8:de så att wår Fregatt utstod en swår strid med de brusande wågorna. Den kom segrande ur striden men erhöll likväl några små bräckor, ty wår beginerå brast och galjon sönderslogs så man nästan trodde att wi aldrig mera skulle skåda den kommande dagen. Hwarje ögonblick tyckte wi att wår farkost skulle gå i qvaf och att den uppretade Nordsjön skulle genast förkorta wår vikingafärd.

Men den 8:de började stormen stillna, och wi satte nu wår kurs till en liten lotshamn i Norrige der wi måste reparera allt hvad skadat blifwit. Derifrån gick wi den 17:de och ankrade i Engelska kanalen wid staden Portmout den 25:te der wi lågo till den 4:de Nowember. Wid Madeira lågo wi blott två dagar. 24 Den 18:de passerade wi norra Vändkretsen och den 28:de passerade wi linien första gången. Den II :te December ankrade wi wid staden Rio de Janeiro och derifrån afseglade wi den 21 :te till Monte-Video. Den 4 Januari 1852 ankrade wi vid La platastaden Boenos Ayeres.

Den 17 Januari styrde wi kosan åt Mägellanska sundet der wi den 23:de passerade inloppet till detta trånga farvatten. Samma afton ankrade wi första gången i detta för mången sjöman olyckliga och ganska osäkra farvatten. Följande natt passerade wi ett ganska trångt farvatten i detta sund som från ömse sidor är beprydt med höga branta bergsklippor och på wissa ställen är det äfven något skogbeväxt. Den 30 Januari hade wi redan passeradt långt in i sundet och då wi mot aftonen nalkades en liten hamn der wi skulle ankra törnade Fregatten på en sandbank och blef fast stående. Wi hade ändå den lyckan att det war mycket wackert wäder. Genast måste wi sätta ut wåra slupar och föra ut kablar och varpankare. Men det stoppade ej, utan wi måste klamma loss babords ankare och föra ut och sätta det och sedan med kablar från Fregatten försöka att hala oss af grunden. Fastän wi måste arbeta oupphörligt hela natten så blefwo wi ej flått förr än följande morgon då wi med glädje såg o oss räddade från faran. Sedan blefwo vi qvarliggande i denna hamn till den 3 Februari. Korrt förr än wi anlände till detta ställe hade här warit folkbebodt och några hus stodo ännu qvar.

Men de flesta woro nerbrända och folket hade troligen blifwit af sjöröfware öfwerfalna och bortförda och således hade deras hus och hemwist blifwit plundrade och i grund förstörda. Jag war i sällskap med flera af kamraterne uppe på denna lilla ö och med egna ögon besåg de ödelagde husen och några öfwerlefor som icke blifwit af elden förtärde. 2:ne märkvärdigheter som i synnerhet bör fästas i mitt minne som tilldraga sig på denna holme är: l) att jag firade min 29:e årsdag med att beskåda ett i från Norden så aflägset land 2) att en af wåra skeppskamrater som igenom ett olycksfall förlorade sitt Iif fick sin hwiloplats i dessa söderboers kyrkogård.

Den 3 Februari ankrade wi längre fram i sundet i en bukt der wi lågo till den 5:te. Nu måste wi för storm och motvind efter några kryssningar wända om och ankra på samma ställe som förut. Samma afton lättade wi åter wårt ankar för att göra ett nytt försök men äfwen denna gång måste wi wända om och fälla wårt ankar i wår lilla hamn. Den 6:te lättade wi åter wårt ankar men oagtadt ett strängt och ihärdigt kryssande måste wi mot aftonen wända om och för 4:de gången fälla ankar på ett och samma ställe utan att hafwa hunnit widare. Den 7:de började wi åter wår wandring på denna emellan bergsklipporna stolIt brusande farled och efter ett jemt och nästan oupphörligt kryssande hela dagen upphan wi äntligen en liten bugt der wi ankrade. Nu sågo wi från alla sidor ganska höga och snöbetäckta berg och luften war här äfwen mycket kall och wi hade mycket beswärligt. Följande morgon började wi åter i Herrans namn wårt arbete men med något gladare hopp om bättre framgång. Den dagen seglade wi betydligt fram i detta beswärliga farvatten och om aftonen ankrade wi åter i en liten wik, der wi hwilade öfwer natten. Nästa dag ankrade wi åter ett stycke längre fram i sundet. Följande morgon, den lO:de Februari, lättade wi wårt ankar om morgonen men hade så när i det samma stött mot en klippa. Men lyckan följde oss äfwen denna gång så att wi undgick faran och med glädje hissade wi nu wåra segel för god wind, och passerade sundet ut samma dag.

Följande dagar hade wi stark storm och mycket kallt. Nu hade wi med möda och arbete genomgått det beswarliga Magellanska Sundet och sågo oss nu stadd på ett ganska stort och widlöstigt sätt der wi med säkerhet kunde styra och ställa kosan utan fruktan för klippor och skär. Den 22:dra ankom wi till staden Waldpareis. Här lågo många örlogsskepp äfwen från Europa. Den 8:de Mars passerade wi Södra Vändkretsen och den 12:te ankom wi till en ö, der wi ankrade för några timmar. Landet var ganska högt och tycktes bestå af sand. Denna ö war bostad för en oräknelig mängd fogel, ty här lågo flera Fartyg som lastade fogelgödsel. Blott några små halm betäckta kojor syntes här och öns innewånare woro endast fångar som blifwit ditförda för att arbeta wid utskeppningen af denna, för Nordens innebyggare sällsynta utlastningsprodukt. Öns namn är mig icke bekant. Samma afton gick wi derifrån och ankrade den 15:de wid staden Lima. Landet bestod af höga sandkullar, och enligt berättelse från land, hade här ej regnat på 7 års tid men här föll en ymnig dagg om nätterna, som gjorde landet fruktbart.

Den 23:dje träffade wi ett handelsfartyg från Hamburg från hwilken wi erhöll underrättelse om en Sjöröfware som dagarna förut hade seglat i sällskap med nämnde Hamborjare troligen i tanke att plundra honom. Men han hade säkert blifwit warse wår Fregatt så att han troligtwis anade oråd, och begaf sig nu inåt stranden och lade sig till ankars i en bugt utmed amerikanska kusten. Den 24:de fingo wi honom i sigte. Genast gjordes allting redo och inom några timmar war wårt Skepp klart till drabbning. Men som det war mycket stilla och lugnt, så att wi kunde ej hinna honom förr än natten, kunde wi således ingenting uträtta till någon eröfring. Wi måste med bestyckning och manskap lägga ut med wåra båtar och formera en linea för att stänga utloppet för Sjöröfwaren, ifall han under nattens mörker hade wiljat smygit sig obemärkt förbi oss. Om morgonen drogo wåra båtpatruller sig tillbaka till hufwudstyrkan (Fregatten) och nu seglade wi så sakta framåt det föremål hwarpå wåra både blickar och tankar woro riktade. Ju närmare wi komme honom desto säkrare blifwo wi öfwertygade att det werkligen war den sanskyldige. Men det var nästan aldelest stilla, så wi kunde ej komma till honom så fort som wi wille, och wi hann icke fram förr än aftonen den 25:te Mars.

Nu fälde wi ankaret och genast satte en af wåra båtar ombord på röfwareskeppet. Der war blott en man qvar ombord, och när wåra Officerare och Soldater med beväpnad hand besteg det eröfrade skeppet, så kan man föreställa sig i hwilken tanka den arma mannen nu stod. Han öfwerlämnade sig sjelf samt skepp och gods i wåra händer. Me~ hade ej det stilla wädret hindrat oss, så hade wi troligen träffadt ett större rof, både på menniskor och egendom, ty de hade under wår långsamma segling begagnad t sig af tillfället och medtagit allt det dyrbaraste de hade, och begåfwo sig i land för att icke af oss blifwa fasttagne. Men det berättades oss sedermera att de hade blifwit gripne och skjutne till döds. Den 26 Mars gingo wi till segels och samma dag ankom en amerikansk ångbåt som förde röfwarskeppet till en stad i Amerika. Det öfwerlämnades åt Regeringen derstädes, samt wärderades till omkring 45 000 Piaster.  

Den 5 April lättade wi wårt ankar wid ön Puena och den 9:de passerade wi linien för andra gången. Den 14:de ankrade wi utanför Panamanäset, och den l6:de wid staden Panama. Derefter besökte wi många wilda öar hwilkas namn jag ej med säkerhet känner. Böne-Söndagen 1852, som war den 16 Maj, inträffade hos oss en ganska obehaglig händelse. Några namn af wår besättning gingo i land på en ö som war obebodd. När nu sälJskapet med nyfikenhet beskådat detta främmande land, och det war tid att begifwa sig ombord, hade 3 man aflägsnat sig ifrån sälJskapet och således gått miste om det hålJ der Fregatten låg. Förgäfwes försökte wi att, med ropande gifwa de förwilJade någon signal till räddning. Wi fruktade att ej mera få se dem i lifwet. Men efter några timmar återkom öfwer-Styrrnan Söderberg, och Styrman Bäckström hade äfwen om aftonen hunnit ner till stranden, men det war då allaredan så långt lidit på qvällen att det war mörkt. Han måste nu taga nattqvarter på stranden till följande morgon, då Chefen skickade manskap i land på ön för att söka de förlorade. Styrman Bäckström träffades då genast men Constapeln återkom ej förr än kl 4. Han kom då om bord och berättade att han warit stödd i en ganska swår belägenhet på denna för honom med så många faror behäftade wandring, och han sade sig aldrig i sin lifstid hafwa utstådt en smärtofullare natt än denne. På denne ö träffade wi en man som aldeles ensam wistades på ön. Enligt hans egen berättelse hade han af en Skeppare, med hwilken han haft hyra som sjöman, blifwit landsatt på denna ö, sedan de ombord hade blifwit owänner. Han kom nu till oss ombord, och hans utseende wisade tydliga spår efter stor bedröfwelse och en smärtofull lefnad.

Den 22 Juni ankrade wi wid en af Santwiksöarna benämnd Ohea, staden derstädes hette Honolulu. Konungen på ön med dess Gemål samt flera af Rikets Embetsmän kom ombord hos oss och samma dag lättade wi ankar och gick derifrån. Den 28:de ankom wi till staden S:ct Fransisko, i det rycktbara Karliforlien. Här rymde 5 man från oss, 3 Båtsmän, l Marin Soldat och 1 Musikant. Båtsmännerne träffades andra dagen ombord på ett amerikanskt handelsskepp, men Soldaten och Musikanten sågo wi ej mera. Den Il Augusti lättade wi wårt ankar men det stod ännu en stark tjocka och wi hade så när blifwit förolyckade mot en bergsklippa som wi ej för tjockan kunde se förr än wi så när hade törnat mot densamma. Men lyckan war med oss så att wi undgick faran och efter något kryssande i detta trånga inlopp till staden kommo wi lyckligt ut åt öppna sjön och nu hade wi således lämnadt denna rika och praktfulla stad.

Wilda öboer Den 14 September ankom wi till ön Othaheite der wi ankrade wid staden Papuiti.  

Den 27:de ankom wi till en annan ö, och då Chefen tillika med flera af wåra Officerare med en båt satte af åt land för att med noggrannhet beskåda öns beskaffenhet, skulle wi brassa upp, och ligga back tills båten kom tillbaka. När nu båten började nalkas landet, blef de warse en stor mängd menniskor på landet, och att det äfwen från stranden kommo båtar. Innan korrt war wår båt nästan omringad af dessa wildar öboer hwarföre Chefen ansåg rådligt att ej gå i land. Förföljd af dessa wilda öboer måste wår båt wända om till Fregatten der wi med nöje och nyfikenhet beskådade dessa wäntade gäster. De wo ro mörkbruna till färgen, hade tjockt swart hår och skägg, och wo ro aldelets nakna. Sedan de hade warit ombord hos oss några timmar och så wäl wi hade tillfresstäldt wår nyfikenhet så brassade wi upp för winden, och gick till segels, och de måste begifwa sig till sitt land igen. Sedan wi nu besökt och passerad t flera af Australiens eller Söderhafwets öar ankom wi till Nya Holland, och ankrade wid staden Sidney den 21 October. Sedan wi här undgått en liten Reparation och inhämtat proviant och watten samt flera nödwändiga saker, gjorde wi oss åter klara att gå till segels. l stället för att ifrån den lugna hamnen beskåda de sköna Träden som grönskande höjde sin krona mot den milt sorlande wågen, och som äfwen i hög grad wittnade om naturens skönaste prydnad, fingo wi åter lustigt gunga på de högt swallande wågorna.

Nu sattes kosan åt China, men wi hade ännu många af Australiens öar att passera. Bland dessa wo ro wi ofta utsatta för häftiga storm kast och hemliga bergsref hwilka höjde sig i grad med hafsytan och hwilka ofta bereda den olycklige Sjömannens undergång. En morgon blewo wi warse att wi stäfwade rätt mot ett ref, wi hade icke undgått att fastna på det om wi råkat det under nattens mörker, men Herrans allseende öga wakade öfwer oss och frälste oss från olyckan. Samma dag träffade wi åter att ref som låg oss aldelest midt i farwattnet. En hemsk och skräckinjagande målning wisade sig här för wåra ögon ty wi sågo här 2:ne Skepp som hade blifwit förolyckade, och dess besättning hade kanske här funnit sin graf. Vi lossade ett kanonskott för att gifwa en signal till räddning ifall der hade funnits någon lefwande ombord på de förolyckade skeppen. Men som det ej syntes någon gingo wi med glädje förbi detta olycksbådande ställe och tackade Försynen som skyddat oss för olyckan. Natten mellan den första och andra December hade wi en stark storm så att galljon sönderslogs, men som det snart blef stillestånd med stormen reparerades det sönderslagna. Men wi blefwo snart åter 28 I utsatte för en stark storm som helt och hållet sönderslog galjon och många af besättningen blefwo illa blesserade, ty wårt Skepp gjorde stundom så häftiga rörelser bland wågorna så att man tumlade och störtade wåldsamt ombord.

Sedan wi nu på detta sätt hade färdats några dagar ankom wi till staden Hongkong i China der wi ankrade den 7 December. Men wi lättade åter ankaret efter 2 timmars tid för att kryssa oss längre upp i Floden. Öfwerallt hwimlade det af Chinesiska Farkoster af olika utseende, både stora och små, och som utgjorde hela deras boningshus. Hela hushållet, gamla och unga, stora och små, Föräldrar och barn befunno sig ombord på dessa fartyg som äfwen utwisade mycken Snygghet. Det war nöjsamt att se de små barnen spassera fram och tillbaka på däcket. De som woro så små att de ej kunde gå, hängde i en gördel på mödrenes rygg och gjorde häftiga swängningar då modern gjorde sina rörelser där de rodde från det ena stället till det andra. Efter 2:ne dygns kryssande i den stilla och lugna floden gick wi till ankars i floden i grannskapet af staden Canton, och sedan wi här försedt wårt Skepps och dess behör, så lättade wi wårt ankare den 24 December.

4 Januari 1853 ankrade wi på redden till staden Manila och den 14:de gick wi till segels igen. Winden war förträffligt gynnande och den Svenska werldsomseglaren hade åter hissadt sina segel och gungade stolIt på de mildt swallande wågorna. Nattens oräkneliga bloss wo ro tända och luften klar och wacker och hwarje man wart intagen af glädje och munterhet. Men snart blef det en annan lek. Om aftonen, med Babords wakt på däck, törnade Fregatten på grund och blef fast stående. Snart hördes kommando: Alla man på däck! 1 denna förwåning bergades seglen så fort som ske kunde och wåra båtar utsattes med största skyndsamhet. Natten tillbragtes under ett jemt arbetande. Warp och Kablar utfördes från aktern i afsikt att hala oss akter öfwer men förgäfwes. Nästa dag fortsatte arbetet ombord, alla möjliga försök gjordes i tanke att medelst kablar hala oss af refwet. Men det war omöjligt och slutligen fattades det beslut att transportera Kanonerna öfwer bord och tillika störta nästan allt watten så att fartyget derigenom något lättades. Tvenne spanska slupar och ett ångfartyg från Manila kom till wår undsättning. Arbetet hos oss ombord fortsättes likwäl med största ansträngning. Sedan wi nu fört ombord på ångbåten kablar och bogsertåg från wår Fregatt, och sedan desse bli fwit fastgjorda på begge fartygen gafs tecken från oss att wi wo ro klara. Klockan 12 om natten sattes maschinen i gång på ångfartyget, nu gälde det hwem som skulle segra. Det dröjde likwäl icke länge förr än wi woro loss, men i samma ögonblick som man gladdes öfwer att åter wara på fritt watten, törnade hon åter och blef fast stående. Nu blef den sista willan wärre än den första, arbetet fortsatte och bogserbåten försäkrades ånyo, och nu måste wi sticka ifrån oss begge wåra ankare med hwilka Fregatten förut låg förtöjd. Nu sattes åter maschinen i gång och efter ett mödosamt arbete kom mo wi äntligen loss af refwet kl 3 om morgonen. Babords riktankare måste nu fällas för att dermed förtöja Fregatten.

Den 18 Januari hissade wi segel för god wind och ankrade sedan den 25:te wid staden Cinkapore. Den 4 Februari kom wi till Ön Jawa, och ankrade wid staden Batavia. Den 13:e lättade wi ankaret och ett ångfartyg bogserade oss genom ett sund. Kl 6 på eftermiddagen kastade wi loss bogsertågen och sedan wi på wårt svenska maner med ett trefalt Hurra utryckt wår tacksamhet mot ångfartygets besättning wände ångbåten tillbaka. Den 2 Februari, wid en ö i Indiska hafwet, woro wi åter utsatte för en fara som hotade att sönderkrossa wår köl mot de skarpa korallklipporna som höjde sina spetsar i wattnet och hwarpå wi äfwen fastnade. Men lyckan gjorde att det war stilla och wacker wäderlek så wi gjorde oss snart loss från detta bottenfäste utan att erhålla någon förlust.

Nu sattes kosan åt Kap de goda Hopp. Wiriden började nu att blifwa ganska owaraktig. Stundom seglade wi för god wind till flera knops fart, stundom lågo wi för stillt je och motwind så att wi nödgas kryssa. Den I April träffades wi af en häftig storm som sönderslet wåra segel, och hotade att äfwen afbryta wåra toppar, hwarföre wi måste stryka wåra bramrår och stänger och från topparna berga allt hwad bergas kunde. Mot aftonen stillades stormen något, men de af stormen uppretade wågorna kastade wår farkost upp och ned bland de skyhöga böljorna med sådan häftighet att man i hwarje ögonblick trodde sig blifwa ett rof för de wilda rasande wågorna. Men äfwen denna gång blefwo wi segrare och kom mo lyckligt ur striden hwarefter wi ankomne till Kap den 8 April. Söndagen den 17:de hölls nattvardsgång ombord på Fregatten då en del af besättningen samt många der i staden wistande Svenskar, Norrmän och Danskar äfwen begick den Heliga Nattvarden. Den l:sta Maj fingo wi ön S:t Helena i sigte. Sen sattes kosan åt England der wi ankrade i kanalen den 8 Juni wid staden Plymouth. Den 13:de ankrade wi wid staden Cherborg i Frankrike och derifrån afseglade wi den 16:de. Med glädje hissade wi wåra segel och satte wår kosa åt Sveriget. Midsommardagen inkom wi till Göteborg och derifrån afgick wi den 29:de, då wi lättade ankaret kl 3 om morgonen. Men som det blåste stark motwind måste wi låta bogsera oss af en ångbåt genom skärgården ut åt Nordsjön. Winden war oss emot och wi måste kryssa. Följande morgon passerade wi Helsingör och under ett jemt kryssande i Danska Sundet måste wi för motwind ankra på Köpenhamns redd. Följande morgon ankom Danska ångbåten Skiöld för att bogsera oss genom sundet ut åt Östersjön. Den 4:de Juli kl 1/2 2 om morgonen ankom wi till Karlskrona.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper