Örlogsflottans gotländska sjukläger 1741 - 1743

Under den tidsperiod som Gotland bidragit med manskap till den svenska flottan har aldrig så många gotländska båtsmän fått bidra med sina liv som i kriget mot Ryssland åren 1741-43. Nära 30% av den styrka som kom från ön avled under de två år som kriget pågick. Någon hjältedöd fick de inte utan det var sjukdomar som satte punkt för de arma pojkarnas levnad.

Under det första krigsåret härjade ombord på örlogsflottan en skeppssjuka som var så svårartad att av 5000 man så avled 400 och ca. 2000 var så sjuka att de inte kunde sköta sina åligganden ombord.

Den 28 juli 1741 hade Sverige förklarat Ryssland krig. Redan i april hade förberedelser för det krig som alla visste skulle komma startat. Samma månad satte en eskader svenska örlogsfartyg segel och lämnade Karlskrona med riktning Finland. I början av maj månad anlände eskadern till Hangö. Styrkan stod under befäl av vice amiralen Thomas Rayalin. Kungl. Majt hade föreslagit Rayalin att förlägga sin eskader vid Helsingfors men Rayalin ansåg att Aspö gaddar var en lämpligare plats på grund av att man där skulle erhålla bättre utrymme för eskadern.

Eskadern bestod av 11 skepp och 4 fregatter samt ett antal mindre farkoster av varierande storlek. Manskapet uppgick till 4250 båtsmän och matroser och 700 soldater ur Kalmar regemente. Nästan omedelbart började provianten att tryta.

Man väntade proviantskepp från Karlskrona men troligen kom de aldrig fram. Det var inte bara provianten som började ta slut, man började även få vattenbrist. Sjukdomar började nu härja på fartygen.

I början av augusti hade redan över 700 man dött och 2000 låg svårt sjuka. Amiral Rayalin begärde då hos Secreta utskottet att få segla hem till Karlskrona innan de långa mörka höstnätterna tog sin början. Men Secreta utskottet beordrade Rayalin att stanna kvar på sin plats.

Ett tillskott på ca. 3000 båtsmän ankom till styrkan men ställningarna förvärrades i alla fall hela tiden. Amiral Rayalin, som själv drabbats av sjukdom, avled den 4 september.

Eskaderns nya chef blev istället Schoutbynachten Aron Siöstierna. Den 19 september erhöll Siöstierna tillstånd att sända hem de fyra största skeppen. Eskadern hade även minskats genom att två av skeppen hade gått på grund och fregatten Svarta Örn hade gått förlorad. Efter det att Siöstierna hade medföljt de fyra hemvändande skeppen övertogs befälet av Cronhaven.

Eländet fortsatte dock ombord på flottans skepp. Redan i början av oktober tvangs Cronhaven anhålla om att få återföra den resterande flotteskadern till Karlskrona. Anhållan beviljades och eskadern återkom till Karlskrona i slutet av november. Dock behölls fem fartyg för att kunna upprätthålla säkerheten av den finska kusten. Fyra av dessa fartyg, skeppet Pommern, skeppet Verden samt fregatterna Jaramas och Christina, skulle enligt kungl. order segla till Slite för att där gå i vinterläger.

Den 6 november ankom till Slite kapten von Krusenstierna med skeppet Drottningholm och dagen efter ankrade skeppet Finland upp på Slite redd. Drottningholm, som skulle inta vinterläger i Slite, hade en manskapsstyrka av 142 båtsmän och 12 volontärer förutom de soldater som även fanns ombord. Av dessa 154 man var ett sjuttiotal så svårt sjuka att de måste föras iland omedelbart för att få vård. Den första hjälpen fick de på strandkanten av en fältskär. Därefter skulle de forslas längre in på ön för att inkvarteras i särskilda sjukläger.

Skeppet Finland, under befäl av kapten Ankarloo, skulle egentligen ha seglat direkt till Karlskrona men tvingades uppsöka Slite för att få vård till sina sjuka besättningsmän. En stor del av skeppets besättning hade redan dött till havs. Kvar fanns endast 300 man varav 160 var så svårt sjuka att de måste föras iland. Kvar ombord för att sköta skeppet fanns endast 53 friska båtsmän.

Till Slite väntades även skeppet Pommern och skeppet Verden samt fregatten Jaramas. Om dessa fartyg även medförde ett stort antal sjuka besättningsmän så skulle det uppstå väldiga problem bl.a med var dessa skulle inkvarteras.

Man beslöt att utplacera manskapet hos vissa "bättre" ställda husbönder. För att inte några tvister skulle uppstå mellan de utsedda bonde-härbergena beslöts att varje hel gård skulle bestå inkvartering i fyra veckor, halv gård i två veckor och varje 1/4 dels gård i en vecka. Bönderna skulle dock inte tvingas att särbehandla sina gäster utan de skulle "äta det bonden åt." För att kunna föra sitt skepp hem till Karlskrona anhöll kaptenen på skeppet Finland hos landshövdingen att få friska båtsmän levererade till sitt skepp. Det skulle räcka med 30 båtsmän eller, om det inte gick att få tag i sådana, så kunde han även tänka sig annat sjövant folk. Troligen fick Ankarloo sina begärda båtsmän för han lämnade Slite tyst och stilla.

Till landshövdingens stora lycka kom det nu endast att bli skeppet Drottningholm som kom att övervintra i Slite. De andra fartygen hade tvingats vända då deras manskap var så sjuka att en fortsatt seglats till Gotland inte kunde genomföras. Den lilla styrkan drevs av en hård storm tillbaka in i Finska viken där de frös fast i isen.

Arbetet med skeppet Drottningholms vinterläger tog nu sin början. Proviant skulle utforslas och läggas upp i kvarter inför den kommande vårrustningen.

Gotländska båtsmän beordrades ut till Slite för att avlösa skeppets båtsmän som behövde vila. Ju närmare våren man kom, desto mer bråttom blev det med att få skeppet iordning. Kapten Krusenstierna skrev skrivelse på skrivelse till landshövdingen om att man på alla sätt måste påskynda arbetet.

Den svenska örlogsflottan i Karlskrona hade order att den vid första öppna vatten skulle utan dröjsmål vara utrustad och klar att gå ut. Det drog dock ut på tiden då arbetet förhindrades av att även vid stationen i Karlskrona härjade sjukdomar vilt. Ca. 900 båtsmän hade insjuknat och under en månad hade 174 dött.

Förutom de två fregatterna, som i början av april hade löpt ut men på grund av is tvingats gå in till Slite, hade inga fartyg lyckats lämna Karlskrona förrän i början av maj. De två fregatterna, Famas och Ekholmsund, som tvingats in till Slite, medförde även de ett stort antal sjuka besättningsmän.

Order utgick från landshövdingen att man snabbt skulle föra dessa iland och inkvartera dem i sjukläger. De skulle där utspisas med färskt kött så att de snart kunde återföras till sina tjänster.

Allt som allt ilandfördes 54 man varav några avled nästan omedelbart. Det kom även begäran om att gotländska båtsmän skulle rekryteras för tjänstgöring på de två fregatterna. Landshövdingen meddelade emellertid att de av öns båtsmän som eventuellt skulle kunna komma ifråga själva var sjuka och var sängliggande.

Den 8 maj ankom till Slite schoutbynachten Cronhaven själv ombord på sitt skepp jämte tre andra örlogsskepp samt lastdragaren Laxen. Dagen innan hade de två fregatterna Famas och Ekholmsund åter varit tvungna att ankra upp utanför Slite.

Orsaken denna gång var liksom tidigare att nästan hela besättningen hade insjuknat. Dessa blev nu förda iland till sjuklägren runt Slite. Cronhaven hade ombord på sitt skepp 250 extra båtsmän som skulle transporteras till Finland för tjänstgöring.

De blev nu istället överförda till de två fregatterna för tjänstgöring där. Från de ankrade fartygen i Slite hade 186 sjuka besättningsmän förts iland. Från skeppet Freden 70 man, från fregatten Famas 60 man och från fregatten Ekholmsund 56 man. För att underlätta något för de hårt ansträngda fältskärerna som tjänstgjorde vid de olika sjuklägren, överfördes från Famas en arkliemästare och från Ekholmsund en fältskär.

De sjuka tvingades ligga i tält gjorda av segelduk och enligt en kapten var vädret mycket dåligt. Det antal sjuka som nu vårdades i sjuklägren på ön beräknades totalt vara 230 man. Landshövdingen beklagade sig också över hur han skulle kunna hitta mat till alla de sjuka.

Böndernas kreatur var så magra och eländiga så det knappast var någon idé att slakta dom. I ett brev till amiralitetet bönföll han om att de så fort som möjligt skulle skicka något skepp som kunde föra de sjuka till Karlskrona där de kunde få bättre vård i barackerna och sjukhusen.

De två fregatterna Famas och Ekholmsund hade, innan de anlöpte Slite, haft uppdrag i Finska viken och kunde därför meddela de andra kaptenerna att havet ända fram till Hangö var isfritt och fullt segelbart. Efter det att fartygen provianterats beslöts att hela styrkan så snart det blev rätt vind skulle sätta segel och gå mot Finland.

Den 27 maj dök fartyg återigen upp utanför Slite. Denna gång var det skeppet Sophia Charlotta och den tidigare avseglade fregatten Famas som utan att ge tecken eller lösen seglade rätt in i Slite hamn och ankrade.

Även dessa fartyg hade drabbats av sjukdomar. Från skeppet Sophia Charlotta fördes 108 man sjuka iland. Av dessa avled 6 man inom 3 dygn. Från fregatten Famas ilandsattes 52 sjuka. En trolig orsak till att så många insjuknade var den dåliga kosten ombord. Därför försökte man i sjuklägren att utspisa de sjuka med färskt kött, rågmjöl till gröt mm. Öl och brännvin delades ut rikligt.

I slutet av juni månad ankrade fregatten Christina upp på Slite redd med order att lasta ombord de båtsmän som ansågs friska och tjänliga för arbete. Dock skulle, på amiralitetets order, en "Provincial docktore assessor" Pihl innan båtsmännen fördes ombord utföra en besiktning av de sjuka. Han kunde ganska snart konstatera att huvuddelen ännu var för sjuka för att kunna tas i tjänst. 57 man ansågs som friska och togs ombord på Christina, som den 24 juni lämnade Slite under god vind.

I juni hade den svenska örlogsflottan återigen ankrat upp utanför Aspö. Eskadern bestod av 11 skepp, 5 fregatter, 1 brigantin, 2 bombgallioter, 1 brännare, samt 2 pråmar. Till allt elände började skeppssjukan återigen härja bland fartygen.

En månad efter att eskadern anlöpt Aspö var en tredjedel redan så sjuka att de inte kunde användas till arbete.

Man började nu fundera på om man inte måste överge sin nuvarande plats vid Aspö för att söka en ny ankringsplats vid Hangö där man kanske kunde få bukt med den svåra sjukdomen. En anhållan om att få flytta flottan ingavs. Man menade att om inte man nu genomförde förflyttningen så skulle det inom en snar framtid inte ens en gång finnas så många friska att ankaret kunde hissas. På skeppet Enigheten fanns 259 friska, 235 sjuka och 241 döda eller så pass sjuka att de inte kunde användas. Skeppet Westmanland hade 128 friska 157 sjuka och 222 döda eller oförmögna till tjänstgöring. Den 11 (12) juli lämnade eskadern Aspö och seglade till Hangö.

På Gotland hade det kommit order från amiralitetet att upprätta förteckningar över de båtsmän och soldater som varje vecka fanns i sjuklägren samt hur många som avlidit. Dessa listor skulle upprättas av amiralitetsfältskären Elbogen. Enligt en sådan förteckning för första veckan i juli 1742 var:  

I land förda sjuka från skeppet Sophia Charlotta	250 man
I land förda sjuka från fregatten Famas	54 man
I land förda döda från skeppet Sophia Charlotta	12 man
I land förda döda från skeppet Freden	13 man
I land förda döda från fregatten Famas	10 man
I land förda döda från fregatten Ekholmsund	8 man
I land förda friska från fregatten Famas	41 man
I land förda friska från övriga skepp	60 man

I början av september månad anlände till Gotland två kronolast dragare. Med dessa skulle de 113 man som fanns kvar i sjuklägren återföras till Karlskrona. Tidigare hade 164 man återsänts. Landshövdingen kunde nu också meddela amiralitetet att dödligheten bland de sjuka hade minskat så pass att inga båtsmän hädanefter behövde begravas i sina häng-mattor utan i kistor.

Kriget gick dåligt för svenskarna. Helsingfors hade fallit i fiendens händer, likaså Fredrikshamn. Den 24 augusti undertecknades kapitulationen i Helsingfors, enligt vilken den svenska hären skulle utrymma Finland.

Örlogsflottan beordrades att dra sig tillbaka till Elfsnabben.Av det manskap som överförts till hären i Finland återstod endast en tredjedel. Det var alltså inte endast flottan som lidit av sjukdomar och nöd.

Örlogsflottans förluster uppgick fram till kapitulationsdagen till 5348 döda utan att vid ett enda tillfälle varit i strid.

De sjukdomar som man trodde örlogsflottan hade drabbats av var bl.a skörbjugg och febres catharales. Orsakerna till detta hänfördes huvudsaklingen till de stenbarlaster som skeppen medförde. En troligare orsak var förmodligen den dåliga kosten.

Det egentliga kriget var nu slut och istället tog fred- förhandlingarna över. Den 7 augusti 1743 skrevs huvudtraktaten under och hädanefter rådde nu fred med Ryssland.

Några större markförändringar medförde kriget inte, varken för ryssarna eller svenskarna. Däremot gick många liv till spillo till vad man kan tycka, ingen nytta.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper