Båtsmännens beväpning

Båtsmännens handbeväpning under äldre tider bestod i huvudsak av s.k. rör (musköter), svärd, spjut, yxor, stridsklubbor samt armborstar.

Då skeppen var byggda av trä var eld ombord bland det värsta som kunde hända. För att sätta fiendeskeppen i brand användes fyrpilar, fyrkulor samt fyrkransar. De användes i närstrid då de antingen sköts eller kastades mot fiendeskeppens däck eller rigg.

Det skjutvapen som användes mest under äldre tider var armborsten, och då i första hand den s.k. hakebågen. Den spändes med en vid skyttens bälte fastsatt hake, därav namnet.

Det första eldvapnet som användes var musköten. Den var emellertid stor och otymplig och tog lång tid att ladda även om skytten var van. Musköterna användes i första hand av bösseskyttekompanierna.

Under 1600-talets första hälft utbyttes de otympliga musköterna mot mindre s.k. stackotor. Det var mindre bössor som båtsmännen kunde bära med sig även då de tjänstgjorde till väders. Manskapet bar även korta svärd.

Från mitten av 1600-talet började man använda snapplåspistoler.

Vissa båtsmän var även utrustade med pikar. De bestod av en härdad spets som var fastsatt vid ett 5 till 6 meters långt träskaft.

Under det stora nordiska kriget kom flintlåspistolen mer och mer att användas. Ett annat vapen som var vanligt bland båtsmännen var den s.k. änterbilan. Från 1820-talet började de räfflade mynningsladdarna och de s.k. tappgevären att användas av flottans manskap. År 1852 infördes det första bakladdningsgeväret av modell von Feilitzen. Sedermera fick båtsmännen även 1867 års remingtonsgevär.

Från början av 1800-talet bar båtsmännen som handbeväpning en huggare.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper