Båtsmanstorp i Hejnum

(1883) Sn i Bäls ting, Gotlands n. domsaga, något v. om Slite, på s. sidan berörd af landsvägen Visby-Slite. 0.387 qv.-mil, hvaraf land 0.379 eller 8.773 tnld, 9 ¾ mtl, 323 inv., 318.100 kr. fastighetsvärde. I n. delen tillhör Tingstäde träsk och i s. delen Storemyr denna sn. Marken är till större delen kala kalkberg, för öfrigt ganska fruktbar. Hejnum och annexet Bäl (som eger liknämd poststation) bilda ett konsist. pastorat af 2 kl. i Visby stift.

Socknens rotar ingick i Gotlands 1:a Båtsmanskompani med samlingsplats Visby. I början av 1700-talet fanns ett båtsmanstorp sydväst om Rings hemman.

№ 32 Rasvill / Kahlström

Äldre numrering 32 / 67 / 69 / 42. Har tidigare hetat Rasvill. Roten vakanssattes år 1890.

Roten utgjordes 1689 av: I Hejnum socken 1 mtl Boters, 1 mtl St. Kyrkebys, 1 mtl Suderbys, 1/2 mtl Norrbys. I Vallstena socken 1 mtl Allkvie. I Boge socken 1/2 mtl Friggårds. 1689 hade båtsmannen sin boplats på Boters grund i Hejnum socken.

Efter 1747-48 års rotejämnkning överflyttades roten från Hejnum socken till Stenkyrka socken.

Äldre numrering 31 / 68 / 70 / 43. Har alltid hetat Friare. Roten vakanssattes år 1897.

Roten utgjordes 1689 av: I Fole socken 1 mtl Sojdeby. I Hejnum socken 1/2 mtl Bjärs, 1/2 mtl Nygårds, 1 mtl Rings, 1 mtl L:a Kyrkebys, 1/2 mtl Rote. 1689 hade båtsmannen sin boplats på L:a Kyrkebys grund i Hejnum socken.

Efter 1747-48 års rotejämnkning överflyttades roten från Hejnum socken till Stenkyrka socken.

№ 81 Nykommen

Graute 1:21

Äldre numrering 39 / 62 / 64 / 37. Har alltid hetat Nykommen. Roten vakanssattes år 1891.

Roten utgjordes 1689 av: I Källunge socken 1 mtl Suderbys, 1 mtl Nygårds, 1 1/2 mtl Skällhorns, 1 1/2 mtl Ekeskogs. I Vallstena socken 1 1/4 mtl L:a Gudings, 1 1/4 mtl St. Gudings. 1689 hade båtsmannen sin boplats på Nygårds grund i Källunge socken.

Roten överflyttades senare till Vallstena socken.

Efter skattläggningen 1748 överflyttades roten från Vallstena socken till Hejnum socken.

Roten utgjordes 1787 av: 5/8 mtl Ekskogs i Källunge samt 1 mtl Boters, ¾ mtl Graute (stamhemman), ¾ mtl Suderbys, 3/8 mtl Rote, 3/8 mtl Norrbys i Hejnum, tillsammans 3 7/8 mtl.

1782 fanns torpplats och en ny manbyggnad av sten på Boters grund, innehållande spis, golv, loft och fönster, dörrar felas dock ännu.

År 1840 överenskom kronan och rotehållarna om att ny torpplats skulle uttas. Jacob Magnusson vid Graute överlät av sin Brandåker 1 tunnland och 19 kappland. Ytterligare torpjord uttogs från samma hemmans Skvalleräng 1 ¾ tunnland, beläget inte långt från den tidigare uttagna åkern där byggnaderna skulle uppföras enligt 1840 års fastställda byggnadsregler och stå färdiga att överlämnas till båtsmannen 1842.

Manbyggnaden var av sten under tegeltak, 28 fot lång, 18 fot bred och 8 fot hög.

Fähuset var av sten under faltak senare spåntak, 36 fot långt, 18 fot brett och 8 fot högt.

Vid en syn 1883 framkom en del anmärkningar på manbyggnaden som skulle åtgärdas. I stuganskulle spiseln lagas, väggarna vitlimma och putsas, tätlister kring golvet anbringas, nytt golv inlägges i köket, bakugnen lagas och ny ugnslucka anskaffas, dörren till stugan tätas, köksspiseln rappas och väggarna vitlimmas, förstugudörrens lås lagas, golvet lagas, väggarna i förstugan vitlimmas, 1 ruta i köksfönstret isättes, yttertaket understrykes och lagas, en vindsglugg lagas. I fähuset skulle två tildor i kohuset inläggas, tagaten lagas, lås till lada och kostall anskaffas. Ny lucka på brunnsholken anskaffas. 5 varpor hägnad lagas och en gärdesgård av sten omlägges. Bristerna skulle vara avhjälpta till den 1 oktober 1883.

Inga byggnader finns kvar i dag.

Koordinater: WGS84: N 57° 39' 51.35", E 18° 38' 33.74". Decimal: 57.66426, 18.64270

”Nöjkummens” torp.

Ännu ett båtsmanstorp försvinner.

(7/1 1942) "Ännu fram emot våra dagar har det på åtskilliga platser här och var ute i sockarna funnits en del små, vanligen i samma stil byggda torparstugor begåvade med mer eller mindre egendomligt klingande namn.

De små boställena med sina tillhörande uthusbyggnader och ett, vanligen i knappaste lag, tilltaget jordområde, kunde exempelvis heta ”Frimodigs-torpet”, Kvickens torp, ”Laxtorpet” o. s. v. Boningshusen voro enkla, och hållna i en rätt prydlig gotländsk stil. Storleken på bottenplanen var ofta sju gånger tolv alnar utvändiga mått, och byggnadsmaterialet var kalksten i murarna, samt ett tak av det prydliga, enkupiga, gotländska takteglet.

De gamla torpen ha försvunnit.

Dessa stugor utgör där de ännu existera, en snart utplånad kvarleva från den indelte soldatens tid. Det är de gamla båtsmanstorpen, ägda på sin tid av den numera avpolletterade ”roten”, som bestod av en viss sammanslutning av jordbruksfastigheter. De utgjorde en parallell till de gamla soldattorpen på fastlandet. De beboddes uteslutande av de respektive båtsmännen och deras familjer, och båtsmännen har då namn i anslutning till torpets namn, exempelvis ”Frimodig”, Kvick, ”Lax” eller till och med namnet ”Nöjkummen”. Dessa underliga namn utgjorde då den respektive båtsmannens båtsmansnamn, och användes i varje fall under den tid han i egenskap av ”kronans karl” var inkallad till sin båtsmanstjänstgöring.

Den indelte soldatens, liksom den gotländske båtsmannens, tidevarv är nu sedan cirka femtio år tillbaka förbi, och det börjar efterhand bli allt mera sällsynt att utefter de gotländska landsvägarna få se ett mera komplett båtsmanstorp bevarat i en någon sånär ursprunglig gestaltning.

På vissa platser ser man visserligen en och annan övergiven båtsmansbyggning stå där kringröjd ute på en åker, halvt förfallen och sedan länge utrangerad som människoboning. Där så förekommer har vanligen den ursprungliga ”rotejorden” återförsålts eller återgått till stamhemmanet efter det roteindelningen slopats. Den gamla trädgårdstäppan med sina mossiga aplar, krikon, körsbärsträd och massor av underliga kryddväxter har blivit konstgödslad och modernt brukad åkerjord, och ingen ägnar väl nu längre åt den vittberesta båtsmannen, hans skepparhistorier och ”hans ungar”. Dock finnes ännu på några få platser, några mera kompletta rester kvar från båtsmanstidevarvet. En sådan anläggning träffade signaturen borta i den gamla kulturbygden Hejnums socken. Ska vi närmare ange platsen ligger denna vid Graute. Och det åt dessa, troligen snart helt utplånade, kulturrester jag här skulle vilja ägna några rader.

Det var en tidig söndagsförmiddag strax efter det den första nysnön brett sitt tunna vita täcke över våta och höstgrå marker som jag vandrade en liten slingrande skogsstig, som från Kallgateburgens sagolika idegranslundar strök fram under ättestuporna vid Hejnumshällarnas sydostgräns, för att så småningom vika av rätt upp på landsvägen vid Graute, ej långt från den plats där sockengränsen mellan Bäl och Hejnum mötes i det här alltjämt utsträckta skogsområdet.

Ett besök i ett av de sista torpen.

Det hade nu snöat. Morgonbrisen spelade friskt i grankronorna medan jag vandrade landsvägen ett stycke tillbaka mot Hejnumhållet, och där jag slutligen vek av västerut ned utefter de här befintliga Grautekviorna, som ledde rakt ned till den gamla länsmansgården, bröt solen fram mellan de sydväst vandrande molnslöjorna och spred en sällsynt grann belysning över det så illusoriskt omdekorerade höstlandskapet.

Jag gick utefter den smala nedfartsvägen och båtsmanstorpet träffade jag på den vänstra sidan, ej långt från vägen, med torparstugan längst bort, bedrövligt inklämd vid sidan av en föga arkitektonisk träbyggnad från slutet av 1800-talet.

Vid närmare granskning befanns det visserligen, att den lilla torparstugan i sitt nuvarande skick väl knappast skulle lämpa sig som vistelseort för människor, men hur det nu än var, vilade över densamma en viss gammaldags, romantisk hemtrevnad, som anblicken av de avflagnade murytorna, den sneda halvruttna ingångsdörren och de av årsgammal smuts ingrodda fönsterrutorna ej helt lyckats utplåna. Hade den fått sin ursprungliga miljö och i nyrenoverat skick tror jag att den skulle ha verkat synnerligen tilltalande.

Nu är det så, att även ”Nöjkummens torp” sedan länge tillbaka saknar sina ”inhyses”, d. v. s. sin inneboende båtsmansfamilj. Om sign. är rätt informerad skulle den sista båtsmannen, som under sin fritid levt och verkat i det låga rummet, ha hetat Gustaf Gustafsson och varit barnfödd i Lärbro. (sic) Hans båtsmanstid hade slutat år 1888 (sic) i och med rotesystemets slopande, men han är dock långt ifrån den ende i den långa raden av båtsmän, som för den gemensamma roten, bildad av gårdarna Graute, Rote, Boters, Suderbys och Norrbys i Hejnum samt Ekeskogs i Källunge levde och verkade för sitt kall och av de förmåner, som detta kunde inbringa honom. Hans närmaste föregångare hade i tur och ordning varit en Karl Nordin från Tingstäde, som skulle ha rymt under sin tjänstgöring i främmande hamn, en Janne Engström från Hejnum samt en Görran (sic) Vallin. Denne sistnämnde synes också ha varit en något opålitlig herre och skulle ha sin båtsmanstjänstgöring på så sätt, att han tillsammans med en annan båtsman vid namn svensk, brutit sig in i en källare i Karlskrona och stulit champagne, varför de blivit avskedade knappt ett år innan de varit färdiga att avgå från sina befattningar med rätt till årlig pension.

Sjöfaren på torpet.

Hur livet nu gestaltade sig för dessa båtsmän, dessa senare århundrades gotländska vikingar, är kanske numera inte så lätt att få någon närmare bekräftelse på.  Säkert är dock att de för sin tid voro mycket vittberesta. Många av ”långresorna”, hade sålunda passerat ekvatorlinjen och bl. a. besökt hamnarända bort i Indien. Hemma på landbacken och på torpet tedde sig nog i varje fall livet både trist och torftigt. Några tillfällen till förströelser, som kunde bjudas dem under de äventyrliga sjöresorna till främmande länder, fanns ju inte här. Och skulle fattigdomen hållas borta från sugan, gällde det nog att hugga i under fritiderna med de extraarbeten som kunde erbjudas i de omkringliggande gårdarna, d. v. s. under den tid skötseln av den magra torparjorden icke helt tog deras krafter i anspråk. De förmåner båtsmännen erhöllo från sina uppdragsgivare voro nämligen icke så överväldigande i ekonomiskt avseende. Dessa gällde i första hand rätten till att bruka ”rotens” jord och rätt till hjälp med dragare och även till arbetshjälp från rotebönderna under den tid båtsmännen voro inkallade till tjänstgöring. Någon annan ekonomisk ersättning utgick icke från ”roten”. Det berättas dock att många av dessa gångna tiders ”flottister” även kunde utmärka sig på ett alldeles särskilt sätt hemma på landbacken och vid jorden. I flera fall vet jag, hur det berättats från min hemsocken, hur de kunnat förbättra och odla upp den ofta i vanhävd liggande rotejorden, så att den till slut kunnat föda flera svin och ett par kor. Särskilt syntes detta vara fallet med den som hade en arbetsam och duktig hustru, som kunde hålla ordning på det hela under mannens bortavaro. Vad den sistnämnda förmånen beträffar så synes bl. a. en av de härovan nämnda herrarna, nämligen båtsmannen Görran (sic) Wallin ha varit särskilt lyckligt lottad. Det berättas nämligen, att hans hustru, som bredvid sin dagliga gärning hemma på torpet samtidigt tjänstgjorde som brännvinsbrännerska vid Gane gård i Bäl, skulle tillsammans med en annan kvinna vid namn Vikström ha blandat all murbruk då en ny stor mangårdsbyggnad uppfördes vid Graute.

Gamla minnen efter den siste båtsmannen.

Hur därmed nu kan förhålla sig må stå i vida fältet. Faktum är emellertid att några flitiga kvinnohänder nu icke längre syssla vid den öppna, sotiga köksspisen, som stått obegagnad under ett halvt sekel där borta i torparstugan vid Graute. Den gamla nötta spinnrocken, ”saigkorgen” och ”skrubbkränku”, som sign. vid en närmare undersökning bland de många andra ålderdomliga hemslöjdsattiraljer däruppe i den trånga vindsvåningen ha likaledes stått obegagnade, och till och med den gamla jordkällaren belägen i skogskanten, strax sydost om stugan, har rasat igen och liknade nu mest ett gammalt övervuxet ”tjärsåidä”.

Femtiotre år har gått sedan den siste båtsmansfamiljen i helg och söcken trampade ut och in över den lilla stugans nötta tröskel och den moderna kulturen har redan hunnit breda sin slöja över mycket, som tillhört den ursprungliga anläggningen. Att torpet skulle försäljas på auktion till bortrivning fick jag oförmodat höra under hemfärden men ännu under den vackra vinterdagens förmiddag reste sig det sina vittrade murar där borta likt ett ålderdomligt monument över någonting, som gravlagts efter att ha blivit föråldrat.

Ett förkrympt och avlövat körsbärsträd hade höljt sin risiga krona över de mossiga, igenvuxna trädgårdskvarteren med sina förvildade kryddväxter. Kronan hade varit bred och platt. Vinden hade spelat och ristat i grenverket, och osökt hade det fallit mig in att det gamla körsbärsträdet var den representant för det förgångna, som mest opåverkat av alla motstått, icke bara det gamla rotesystemet utan jämväl den nya tidens stormar". (Källa: 89) 

Bjers 1:19

Äldre numrering 36 / 63 / 65 / 38. Har tidigare hetat Syster. Roten vakanssattes år 1888.

Roten utgjordes 1689 av: I Källunge socken 1 mtl Björnlund. I Vallstena socken 1 mtl Alvne, 1 mtl Grinds, 1 mtl Nygårds, 1/2 mtl Rå. 1689 hade båtsmannen sin boplats på Alvne grund i Vallstena socken.

Efter 1747-48 års rotejämnkning överflyttades roten från Vallstena socken till Hejnum socken.

Roten utgjordes 1787 av: 1 3/8 mtl St. Kyrkebys, 1 1/8 mtl L. Kyrbebys, 5/8 mtl Mallgårds, 3/8 mtl Nygårds samt 3/8 mtl Bjärs (stamhemman), tillsammans 3 7/8 mtl.

1787 fanns en gammal manbyggnad av trä som båtsmannen erhållit som gåva av roten. I början av 1800-talet fanns torpplats uttagen på St. Kyrkebys grund men inga byggnader var uppförda.

År 1859 överenskom kronan och rotehållarna om att ny torpplats skulle uttas från Bjärs Hed- och Hasselåker samt mellan åkern och vägen ett mindre jordstycke sammanlagt 4 tunnland. Byggnaderna skulle uppföras intill sockenvägen enligt 1840 års fastställda byggnadsregler och stå färdiga att överlämnas till båtsmannen 1861.

Manbyggnaden var av sten under tegeltak.

Fähuset var av sten under agtak senare spåntak.

Både manbyggnad och fähus finns ännu kvar, om- och tillbyggda.

Koordinater: WGS84: N 57° 42' 7.50", E 18° 37' 48.70". Decimal: 57.70208, 18.63019