Interneringslägret "Lager Lingen"

I ett skogsområde på gränsen mellan Havdhem och Grötlingbo har sedan tidigare använts för idrottsliga och andra festliga tillfällen.

I andra världskrigets slutskede kom flyende soldater ur den tyska krigsmakten till Gotlands kuster. I huvudsak kom de från Baltikum där sovjetiska styrkor framryckte i en rasande fart.

Flyktingarna internerades i ett speciellt upprättat tältläger i Havdhem som kom att kallas "Lager Lingen".

Området benämndes egentligen Dävingen men som under lägertiden kom att kallas "Lägret vid Lingen", efter ett skogsområde och en myr väster om platsen. I folkmun "Lager Lingen". Senare kom idrottsplatsen att kallas Hansavallen.

Lägret upprättades den 9-10 maj 1945 och var i funktion till början av oktober samma år. Det var i huvudsak ett läger för tyska krigsfångar och balter som stridit på tysk sida. Som mest kom nära 600 internerade att få tillbringa ett halvår i lägret.

För att hålla de internerade sysselsatta utfördes omfattande arbeten, stängsel uppfördes, idrottsplatsen byggdes ut, och bland annat en "amfiteater" iordningställdes. Den 27 juni 1945 var fördelningen 563 tyskar, 21 letter, nio litauer, sju ester, fem polacker, tre fransmän, en rumän och en tjeck. Av dessa tillhörde 304 den evangeliska kyrkan, 187 var katoliker, 29 allmänkristliga, fem tillhörde andra kristliga samfund samt 21 icke religiösa. Medelåldern var 31 år och, den äldsta 52 och den yngsta var 17 år gammal.

Lägerorganisationen

Den svenska lägerledningen hade utsett en tysk officer till lägerkommendant. Hans uppgift var att understödja lägerledningen i att upprätthålla ordningen i lägret, att övervaka att lägerledningens order genomföres, att företräda de internerades intressen och önskemål gentemot lägerledningen. Till sitt förfogande hade han en adjutant som biträdde honom vid handläggningen av löpande ärenden, vidare en ekonomihandläggare som handlade finansiella och underhållsproblem samt en lägerläkare, dessutom fanns en stab med ytterligare 9 medarbetare, av vilka 5 innehade officers tjänstegrad. Dessa handlade olika specialfrågor, tidningar, bibliotek, kontorsgöromål, rapportering mm. För varje dygn kommenderas en vakthavande officer och en fältväbel, som ansvararade för att lägerordningen upprätthölls.

Lägermanskapet indelades i 5 kompanier, förutom staben. Det 4. kompaniet utgjorde organisatoriskt av interner som tillhör den civila gruppen, som ledes självständigt. Varje kompanichef hade till förfogande en kompaniadjutant som biträdde kompanichefen med de inre tjänsterna. Genom att kompanierna var sammansatta av tältlag som stod tätt tillsammans intill varandra hade man åstadkommit att kompanierna inte bara var en administrativ indellning utan mer och mer växt fram som en kamratgemenskap som visade sig i alla möjliga gemensamma områden, som t ex i idrottsliga tävlingar. Inom kompanierna var tältlagen underavdelningar i vilka tältlagscheferna utsetts på grundval av tjänstegrad och tjänsteålder i den förutvarande tyska krigsmakten. I lägret fanns 52 tält utrustade med kaminer och träull. I medeltal bodde 10-11 man i varje tält.

Militärbefälhavarens sammanfattning 1946

Beroende på krigsläget i och vid Östersjön ankom fram till hösten i huvudsak inte någon militär personal tillhörande utländsk krigsmakt till Gotland. Våren 1944 ankom ett mindre antal utländska militärer efter att några flygplan nödlandat på ön. Dessa överfördes ganska omgående till interneringsläger på fastlandet.

I samband med Finlands utträde ur kriget anlände ett mindre antal finska ångare som vid vapenstilleståndets ingående befann sig till sjöss, på väg till eller från tyska hamnar, till Gotland. Ombord befann sig vanligen en mindre styrka, 5 - 10 man, tyska marinsoldater, officiellt permittenter men enligt finsk uppfattning "prisbesättning". På flera fartyg hade skottväxling ägt rum i samband med övermannande av prisbesättningen så att flera sårade förekom. Den tyska personalen omhändertogs, ett 20-tal man, för internering och överfördes senare under bevakning till I. milo (Klostersågen).

Den 23 september anlände en större motorseglare "Jaen Taär" till Gotland medförande, förutom ett antal civila flyktingar, 66 man tysk militärpersonal varav 7 officerare och 48 man tillhörande "Organisation Todt". Fartygsbefälhavaren hade under resan från Tallinn till tysk hamn för den tyske befälhavaren uppgivit att det var nödvändigt att anlöpa svensk hamn för drivmedelskomplettering och fartyget hade rätt att inom 24 timmar åter lämna sådan hamn. Efter ankomsten till Visby vägrade emellertid såväl kapten som besättning att gå vidare utan anhöll att få bli betraktade såsom flyktingar. Den som en följd härav internerade tyska styrkan fördes likaså till I. milo (Bökebergs slätt).

Inför väntade större interneringsbehov beordrade militärbefälhavaren den 29 september 1944 befälhavaren för Mellersta försvarsområdet att förbereda interneringsläger för 200 man vid Gurfiles (i anslutning till 7. kompaniets förläggning) samt för 100 man vid Sylfaste (1. bataljonsstabskompaniets förläggning). Dessa förläggningar behövde emellertid inte tas i anspråk när tillströmningen av personal, som skulle interneras blev av mycket ringa omfattning fram till tidpunkten för den tyska kapitulationen. Under oktober anlände ytterligare endast ett 30-tal tyska militärpersoner, vilka samtliga överlämnades till myndigheter på fastlandet.

Inför händelseutvecklingen i Baltikum våren 1945 utfärdade militärbefälhavaren order till samtliga försvarsområdesbefälhavare att planlägga interneringsläger på ett flertal platser, sammanlagt 7 förläggningar fördelade över hela ön samt Fårö.

Stabschefen vid militärbefälsstaben beordrades 26/ 4 - 27/4 1945 att delta i en konferens för frågor angående omhändertagande av flyktingar. I samband med denna konferens infordrades från försvarsstaben uppgifter på hurvida interneringsläger för 10.000 man kunde anordnas inom VII. militärområdet. Med hänsyn till den dåliga tillgången på användbart dricksvatten på Gotland uppgav militärbefälhavaren att lämpligen 6 läger, vardera för 800 man torde kunna anordnas inom militärområdet. Rekognoseringar för dessa läger påbörjades omedelbart och var slutförda de första dagarna i maj.

Omkring månadsskiftet april - maj anlände ett 10-tal tyska soldater förebådande den följande invasionen. Denna personal, som på grund av under överfärden till Gotland utståndna strapatser var hårt medtagen, internerades tills vidare på krigssjukhuset i Lärbro.

På förmiddagen den 9 maj anlände ett flertal fartyg samt ett par flygplan medförande tysk militär personal samt civila flyktingar till olika hamnar på Gotlands östra kust. Ett flertal fartyg, bl a de, som medförde personal som senare omhändertogs i Kalmar, avgick efter drivmedels- och vattenkomplettering samma dag med sydlig kurs.

På Gotland kvarstannade elellertid omkring 600 man, som av olika skäl inte kunde fortsätta färden. Fartygen hade under överfarten varit utsatta för upprepade flyganfall och stora personalförluster hade därför uppstått. Sammanlagt 76 sårade, av vilka flera mycket svårt, ilandfördes och transporterades efter förbindning till krigssjukhuset i Lärbro.

Enligt från flyktingar erhållna uppgifter skulle tre á fyra större fartyg med flyktingar ha sänkts ungefär halvvägs mellan Gotland och Baltikum. På militärbefähavarens framställning verkställdes flygspaning inom det angivna området men utan resultat.

De civila flyktingarna, omkring 250, omhändertogs av civilförsvaret med biträde av militär personal. Samtliga militära flyktingar, utom de som intagits på krigssjukhus, transporterades till Havdhem till ett av de planerade interneringslägren, vars iordningsställande påbörjats så snart det framgått att internering skulle ifrågakomma. Iordningsställningsarbetena utfördes av ett kompani från I 18 tillhörande åldersklass 1943, som fullgjorde beredskapstjänst. Detta kompani bestred även vakttjänsten under den första tiden.

Till interneringslägret i Havdhem, läger VII H, sammanfördes samtliga interner. Även den personal, som intagits på krigssjukhuset i Lärbro, överfördes alltefter tillfrisknande dit. De svårast sårade överfördes dock till Karolinska sjukhuset. Sammanlagt internerades 618 man i Havdhem. Huvuddelen av dessa utgjordes av rikstyskar. Ett 30-tal hade före krigsutbrottet varit bosatta i andra länder såsom Österrike, Holland, Ryssland, Rumänien m fl länder men räknade sig numera såsom rikstyskar. Från de baltiska länderna var ett 40-tal interner, som med eller mot sin vilja tillförts tyska krigsmakten.

Bland dessa märktes den senare i samband med utlämningen till SSSR ryktbare doktor Eichfuss.

Internerna organiserades på fem kompanier och förlades i tält i anslutning till III. bataljonsstabens förläggning. Såsom "Lagerälteste" fungerade en kapten Muck (begick denare i samband med utlämningen självmord).

Befälhavaren för södra försvarsområdet beordrades såsom lägerchef och tjänstgjorde i denna befattning till den 30 juni, då försvarsområdesorganisationen upphörde. Med anledning bl a av under hand erhållen orientering att utlämning av interner skulle ske till SSSR och när vid denna tidpunkt det måste räknas med att avtransporten skulle kunna ske direkt från Gotland till rysk hamn, beordrade militärbefälhavaren överstelöjtnanten vid I 18 såsom lägerchef fr o m den 1 juli i stället för, som tidigare avsetts, en kapten. Den direkta orsaken härtill var ett flertal uttalanden, som gjorts av internerna, gående ut på att de inte levande skulle låta sig utlämnas till ryssarna.

Vaktstyrkan, som uppgick till 75 - 100 man, avlöstes ett flertal gånger och utgjordes dels av personal tillhörande I 18, som inkallats till tjänstgöring för detta ändamål, dels av fältpolispersonal ur VII. och V. milo. Den senare personalkategorien ombesörjde bevakningen under tiden 19/7 - 4/8 respektive 5/8 - 19/8 under vilken tid det från början beräknats att avtransporten skulle ske.

Det svåraste problemet under interneringstiden var att bereda lämplig sysselsättning åt de internerade. Med hänsyn till kraven på bevakning var det inte möjligt att placera internerna i jordbruksarbete, det arbetsområdet där bristen på arbetskraft var störst. Huvuddelen av personalen insattes därför på arbetsuppgifter inom lägret, varvid förutom rena lägerarbeten främst byggande av en idrottsplats (för kommunen) kom till utförande. I mindre omfattning användes internerna för borttagande av taggtrådshinder och för rasering av vissa äldre befästningar.

Med anledning av vissa misshälligheter mellan rikstyskar och balterna förlades de senare till Martebo myr (i närheten av Tingstäde) för torvtäkt. Denna arbetsgrupp, som bestod av ungefär 40 man, utökades senare med ytterligare ett antal interner, som av olika anledningar ansågs böra avskiljas från huvuddelen, så att arbetsstyrkan på myren kom att uppgå till omkring 90 man. Torvbrytningen, som skedde i civil regi, visade sig vara ett synnerligen lämpligt arbete trots att en stor del av arbetsstyrkan utgjordes av icke kroppsarbetare. Sedan torvbrytningen säsongmässigt upphört i augusti, överflyttades omkring 30 man till skogsarbete i Hangvar. Återstående del av arbetsstyrkan återfördes till Havdhem, där den förlades i ett särläger. Sammanlagt beräknades internerna under sin vistelse på Gotland ha utfört omkring 114.000 timverken på arbeten inom lägret, 8.600 på militära arbeten utom lägret samt 31.000 timverken på civila arbeten.

Ordningen och andan inom lägret kan under hela interneringstiden betraktas såsom mycket god. Endast en an ålades disciplinstraff medan sex ådömdes fägelse för stöld och åverkan på civil egendom i samband med försök till rymning. Slutligen dömdes en man för stöld inom lägret till 4 månaders fängelse. Två man lyckades rymma och i båt ta sig över till Öland. Rymmarna efterspanades med flygplan under överfärden samt därefter på fastlandet genom polismyndighetens försorg, men utan resultat.

På grund av svårigheter att på Gotland anordna vinterförläggning m fl orsaker utfärdades en order att läger VII H skulle upplösas och internerna överföras till Rinkaby. Transporten ägde rum den 3 oktober med S/S Regina från Burgsvik till Åhus och fortlöpte utan några anmärkningsvärda tilldragelser. Transporten skedde under eskort. (Källa: 217)

Utlämningen. Det svenska sveket

Lägret i Havdhem stängdes i oktober 1945 och de internerade hamnade i ett läger i Rinkaby utanför Kristianstad. Nära Rinkaby öppnade också ett femte läger, Gälltofta. I slutet av maj fanns det 3 200 internerade i lägren.

Den 2 juni 1945 överlämnade Sovjetunionen en not till den svenska samlingsregeringen att militär och liknande personal från östfronten som internerats i Sverige skulle återbördas till Sovjetunionen enligt de tyska kapitulationsvillkoren. Den 16 juni svarade den svenska regeringen att man inte hade för avsikt att bereda en fristad för tysk och tyskenrollerad militär och militär personal. Detta trots att Sverige var neutralt under kriget och inte bundet av de tyska kapitulationsvillkoren.

Regeringens svar hölls hemligt fram till november 1945. Den 15 november sammankallade regeringen en presskonferens där statsminister Hansson och utrikesminister Undén bad pressen att hålla tyst tills man hunnit ordna bättre bevakning av lägren. Nyheten avslöjades dock två dagar senare av två tidningar som inte medverkat vid presskonferensen, Dagsposten och Vestmanlands Läns Tidning.

Nyheten väckte stor uppmärksamhet då det innebar att ungefär 160 baltiska medborgarna skulle skickas till Sovjetunionen och, antogs det, straffas som landsförrädare, eftersom Sovjetunionen hade ockuperat och annekterat de baltiska staterna före kriget och därför betraktade balterna som sovjetmedborgare. Situationen för de tyska internerna, 2 370 stycken, uppmärksammades inte på samma sätt eftersom dessa, antogs det, endast skulle behandlas som krigsfångar.

Den 22 november inledde balterna hungerstrejk. Dagen efter höll riksdagen en interpellationsdebatt, men förutom enskilda riksdagsmän stod partierna från samlingsregeringen fast vid beslutet. SKP ville gå längre och även skicka tillbaka de 30 000 civila flyktingarna från Baltikum.

Den 24 november inledde även tyskarna hungerstrejk. Den 27 november lades de baltiska hungerstrejkande in på sjukhus och dagen efter beslöt den svenska regeringen att utlämningen av dem skulle skjutas upp tills vidare. Tyskarna behandlades annorlunda och för deras del inleddes utlämningen den 30 november med det sovjetiska fartyget Kuban. Den 14 och 16 december fortsatte utlämningen till ett sovjetiskt lasarettsfartyg.

Den 8 januari fanns det kvar 300 interner i lägren Rinkaby och Gälltofta Den 25 januari verkställdes den sista utlämningen till Sovjetunionen när cirka 150 balter och 230 tyskar utlämnades till det sovjetiska fartyget Beloostrov i Trelleborg.

De desperata soldaterna stympade sig själva för att inte utlämnas, en av dem körde in en blyertspenna i sin fulla längd i ögat, andra högg av sig fingrar. Sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. 310 tyskar och 54 polacker återvände till sina hemländer. 104 personer blev kvar i Sverige. Åtminstone sju av internerna begick självmord under händelsernas gång. (Källa: Bl a Hartmut Pauldrach: Tyska soldater på Gotland 1945 och Mickael Lundgrens forskning)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper