HAN VAR LITAUISK GERILLA-LEDARE

Av en arkitekt i Visby, tidigare litauisk gerillaledare, har jag få värdefulla upplysningar…

Så skrev Andres Küng i en tidningsartikel med anledning av sin nya bok ”Vad händer i Balticum?”.

Den han åsyftade visade sig vara Jonas Pajaujis. GA träffade honom ute vid Rudvier i Alskog, där han köpt en gammal bondgård.
— Jag var med i motståndsrörelsen under kriget, men det står var och en fritt att fantiserad om min ställning där, säger han. Han vill av olika orsaker inte berätta så mycket om den tiden. Men han talar desto mera om hur livet gestaltar sig i Balticum i dag. Och om än litet motvilligt – om sitt eget öde under de senare krigsåren.

Han arresterades 1944 av Gestapo och internerades i Stutthof, (nu Sztutowo) ett av de värsta tyska utrotningslägren. Han kom undan med nöd och näppe när tyskarna sprängde evakueringsfartyget Altona. Med hjälp av svenska Röda Korset kom han till Danmark och senare – på eget bevåg – till Sverige.

Nu bor han på Gotland, delvis därför att den gamla bondekulturen på ön så mycket liknar den litauiska.

  

ARRESTERAD AV GESTAPO

Internerad i Stutthof…

I den litauiska uppslagsboken finns en notis om Jonas Pajaujis, 53-årig arkitekt som sedan några år tillbaka bor på Gotland, i Visby eller i Rudvier invid Alskog (sic) där han köpt en gammal bondgård. ”Född den 6/1 (sic) i Zubriai Marijambole distrikt, arkitekt… 1944 arresterad av Gestapo och till krigsslutet internerad i KZ Stutthof… Från 1940 och till arresteringen aktiv i Lietuviu Aktyvistu Frontas (Litauiska Aktivitetsfronten) och i Litauisk Front”. Det har sagts av bl. a. Balticum-skribenten Andres Küng att Pajaujis var gerillaledare under flera år i kampen mot ryssar och tyskar. — Det är sant att jag var med i motståndsrörelsen, men om min ställning där står det utomstående fritt att spekulera och fantisera, säger Jonas Pajaujis när vi träfar honom i Rudvier.

Han ler men svara inte på några ytterligare frågor som gäller tiden före 1944. Det är för känsligt – ur många synpunkter.

Han bara konstaterar: - Motståndsrörelsens mål i Litauen var hela tiden att skydda folket. Vi var inga tuffa killar som i varje läge kämpade mot övermakten. Vid behov använde vi vapen, men inte mot meniga soldater. Vapnen var inga självändamål.

Ett litet folk måste kunna överleva. Det skall inte känna sig besegrat, även om det förlorar 100 år av ockupation – det är en mycket kort tid i ett folks historia.

Jonas Pajaujis är mera talför när han berättar om tiden efter arresteringen 1944 och fram till krigsslutet. – Jag vägde 72 kilo när jag haffades, 35 när jag kom ut från KZ Stutthof. Jag skulle tro att mitt mentala tillstånd hade genomgått motsvarande förändring.

  

SS-MÄN FRÅN TOTENKOPF

Vaktmanskapet på Stutthof bestod av SS-män från Division Totenkopf. 40.000 Stutthof-fångar evakuerades i mitten av januari 1945 till fots – målet var Västtyskland. De flesta sköts eller dukade under på annat sätt. Jag satt just då i filiallägret Troyl och dit kom rester av den evakuerade styrkan – det var i slutet av mars. Därefter flyttades vi alla tillbaka till Stutthof.

Stutthof omringades i april av ryssarna och varje dag utsattes lägret för artillerield och/eller flygangrepp. Första påskdagen dödades 10 fångar och ett 50-tal sårades, den 25 april evakuerades vi på pråmar från Stutthof.

 

SPRÄNGDES I LUFTEN

Tack vare dimma och låga moln klarade vi oss undan det ryska flyget, men vi fick tillbringa 8 dygn till havs utan mat eller dryck. När vaktmanskapet lämnade pråmarna förankrade de dem vid det omskrivna fartyget Altona. Där ungefär 7.000 fångar från Bergen-Belsen stuvats in. Fartyget var apterat med stora mängder sprängämnen. Vi på min pråm lyckades kapa förtöjningarna kort innan Gestapo sprängde Altona i luften – med en roddbåt son draghjälp och med filtar som segel hade vi lyckats ta oss 200 meter bort när sprängningen ägde rum.

Ombord på min pråm fanns förutom 11 litauer också en del norska polismän som internerats 1942 i ”Germaner Lager” samt ett antal danskar, mestadels kommunister. När pråmen stötte på grund utanför Neustadt bei Lübeck träffade vi på tyska arméns förposter och försökte utverka fri passage till engelsmännen. I stället kom vaktmän tillbaka och var 10:de fånge arkebuserades för uppstudsighet. Vi andra kommenderades att marschera till Neustadt.

Vid den tidpunkten nådde oss emellertid den tyska kapitulationen. I kapitulationsvillkoren ingick att alla fartyg skulle dras in i hamnen. Tyskarna bogserade emellertid ut fångfartyget Cap Arkona (eg. Cap Arcona) med ungefär 7.000 fångar från Neuengamme i bukten och vi såg från land hur engelska torpedplan sänkte fartyget med stor precision.

Efterhand togs norrmännen, danskarna och vi litauer om hand av svenska Röda Korset och transporterades till Köpenhamn. Där försökte sovjetiska ambassaden överta oss, men vi vägrade. Det var svårt att få visum till Sverige – vi tröttnade efter tre månader och schappade helt enkelt över Öresund.

 

BYTA NAMN?

Det var besvärligt i början i Sverige, berättar Jonas Pajaujis.

—Vi hade ju inga som helst dokument och kunde bestyrka vår identitet. Men ingen av oss tog chansen att byta namn, trots att vi fick erbjudande om det.

Från augusti till oktober bodde vi i flyktingläger. Sean fick vi nya identitetshandlingar och jag som bara hade ett s.k. diplomarbete kvar till arkitektexamen fick jobb på stadsarkitektkontoret i Eskilstuna. Sedan har jag arbetat i Stockholm och bor nu sedan tre år tillbaka på Gotland.

Varför Gotland?

— Om man skall vara patetisk är det förstås att det är så nära till Litauen — närmare än till Stockholm. Och bondekulturen, bondearkitekturen, här på ön är så lik den på andra sidan Östersjön. Gotlands-gårdarna liknar mycket de litauiska. Det är gamla kontakter som speglas. När litauerna på 1420-talet besegrade tyska korsriddare erövrades en hel del flaggor med gotiska lamm på. Men det är förstås inte säkert att de kom direkt från Visby.

  

 

— Människan är det motståndskraftigaste djuret, hon har enorm anpassningsförmåga, säger Jonas Pajaujis. Hur de baltiska folken har det nu? Det finns ingen jämförelsepunkt för att beskriva hur de lever, men under de omständigheter som gäller har balterna det bättre, i första hand ekonomiskt, än människorna i de ryska sovjetrepublikerna. I statistiken är per capita-inkomsten med andra ord högst i de baltiska staterna. Men om unga människor självbränner sig, så som t. ex.  Andres Küng berättar, så är det givetvis yttersta förtvivlan som driver dem till det.

Den nya generationen i Litauen är mycket mera nationalister än jag någonsin var, betygar Pajaujis. Jag växte upp i frihet – de unga i dag under trycket av den ryska ockupationsmakten. Det är alltid så att människor som inte känner sig fria är benägna att bli hårda nationalister. Men varje folk måste klara sig på sitt eget sätt. Man måste ta hänsyn till sina grannar, det är kriteriet som avgör. Men liksom under den tyska ockupationen är motståndsrörelsen i dag aktivast i Litauen. Man har god vana: under perioden 1795-1918 var Litauen ockuperat i 123 år och det gjordes 3 uppror. Det finns ett talesätt i Litauen där det heter att en generation skolar sig, nästa generation gör uppror.

 

MOTSTÅNDSMÄN UTLÄMNADE

Motståndsrörelsen – så talar vi om den igen. Men Jonas Pajaujis nöjer sig med att säga att han vet, att bland dem som utlämnades av svenskarna efter kriget – ”baltutlämningen” – fanns aktiva medlemmar i litauiska motståndsrörelser. De tog dock utlämningen med fattning och åberopade inte sin bakgrund ens inför de svenska myndigheterna. Pajaujis berättar också att han en gång kände flera av dem som P. O. Enquist talar om i sin bok om baltutlämningen.

Om man tittar i Jonas Pajaujis välfyllda bokhylla i bostaden vid Visborgsgatan upptäcker man många böcker som är aktuella just när det gäller att skaffa sig kunskaper om dagens läge i de baltiska länderna. Han förstår både litauiska, polska och ryska.

 — Under åren 1945 till 1949 deporterades 450.000  litauer till Sibirien, konstaterar han. Det finns förstås ingen statistik över deportationerna, men man kan räkna ut hur stora de var genom att studera siffror över nativiteten, siffror över dem som fått återvända och storleken på russificeringen (eller den ”mekaniska folkökningen” som man kallar det i Sovjet). Inte mindre än 3.200.000 ryssar skickades till övriga sovjetrepubliker under åren 1959-1970. Till Kasakstan förpassades över en miljon, till Ukraina också. De baltiska staterna fick ta emot 150.000 ryssar. I de förstnämna fallen skedde förflyttningen av strategiska skäl – Kasakstan gränsar till Kina och Ukraina till satellitstater. Men varför skickades ryssar till Balticum? Känner man något hot från Balticum?

 

50.000 ”FÖRLORADE”.

Litauen har emellertid klarat sig bättre än de flesta andra republiker under Sovjetväldet när det gällt att bevara den egna folkstammen. Det procentuella antalet litauer i Litauen har ökat trots russificeringen. Alla andra republiker utom kaukasiska och asiatiska, där nativiteten är enormt hög, har det gått åt motsatt håll. Men ändå har Litauen under 30 år – trots god nativitet – ”förlorat” något över 50.000 av det egna folket och fått ta emot 180.000 ryssar.

Andres Küngs bok ”Vad händer i Balticum” är den bästa bok om dessa stater som utkommit på svenska, säger Pajaujis. Jag skulle vilja rekommendera den till studium, trots att den innehåller en del mindre felaktigheter vad gäller Litauen. Den borde läsas i grundskolan som allmänbildande verk. (Källa: 953)