|
Fyra ryska krigsfångar uppenbara sig i Visby - Rymda ur ett tyskt fångläger 1917 |
||
 |
||
|
Vid half 8-tiden i går afton (12/10 1917) uppenbarade sig plötsligt å Hamngatan här i staden en person, som att döma af utseendet och dräkten tycktes vara en rymd krigsfånge. Han frågade efter vägen till ryska konsulatet, men blef i stället på grund af sitt misstänkta uppträdande genom en patrullerande poliskonstapels försorg förd till poliskontoret. Han tycktes vara i ett ganska medtaget tillstånd, huttrade af köld och syntes uthungrad. På vaktkontoret svarade han på polisens frågor på ett språk,
som antogs vara ryska. Man förstod inte mycket, men fick dock klart för sig, att han rymt ur ett tyskt fångläger. Han förplägades med ett mål mat, som han begärligt förtärde, och inlades för natten i arresten. Med hjälp af handl. Israel Kroszewsky härstädes som tolk har polisen vid i dag anstäldt förhör med mannen lyckats utröna följande. Han är född 2 maj 1889 i Tambow och blef 24 juni i år tillfångatagen af tyskarna i trakten af Vilna. Han fördes därefter till en plats i ryska Polen vid namn Cersk. Där blef han emellertid sjuk och låg en tid på sjukhus. Den 20 aug. i år transporterades han till Danzig, där han fick arbete å hamnen och jämte andra krigsfångar sysselsattes med lastning af fartyg. Tanken att rymma uppstod så småningom hos honom, och han beslöt att vid första lägliga tillfälle realisera denna tanke. I Danzig låg svenska ångaren Erik och intog stenkolslast på Visby. Han beslut att rymma ur den tyska fångenskapen mognade nu fullständigt, och vid 3-tiden natten till sistlidne torsdag smög han sig ombord å nämda ångare, där han gömde sig i lifbåten. Vid 9-tiden på torsdagens morgon afgick Erik från Danzig och anlände till Visby vid half 6-tiden i går afton. Utan att bli upptäckt af vare sig befäl eller besättning ombord lyckades han alltså medfölja ångaren hit, och obemärkt lyckades han också i går afton smyga sig i land från fartyget. Han uppgaf vidare vid förhöret, att han heter Anton Bjeolow. Under färden hade han lidit mycket af kölden, men sedan han fått äta sig mätt och värma sig, tycktes han mycket belåten med sin nuvarande vistelseort. Då man i morse tagit af luckorna på Erik och börjat lossa kollasten, upptäcktes plötsligt tre individer dolda i lasten. De visade sig vara ryska marinsoldater, och liksom ofvannämda Bjeolow medföljt ångaren hit från Danzig. De öfver-anvardades åt polisen och blefvo genom dennes försorg bespisade. Förhör har hållits med dem sent på middagen i dag, hvarvid handl. Kroszewsky tjänstgjorde som tolk. De ha tillfångatagits i Polen och äro alltså icke matroser. De äro Ivan Michailov Leckkow, född 7 sept. 1893 i guvernementet Smolensk, Alexei Marker, född i Tambow och 24 år gammal samt liksom den ofvannämda till yrket grofarbetare, och Ashim Nihit Jamin, född 9 sept. 1884 i Sharpin. (Källa: 955)
Bland kolryssar *) Rysligt måste man kalla ettöresvitsen i rubriken härofvan, men då ryssar gömma sig i en kollast, så — Det var i lördags afton på stadens enda gratishotell polisvakten. I en af de öppna cellerna sutto de fyra ryska fältgrå, som med ång. Erik i fredags kväll anlände hit som rymmare ur tysk fångenskap från Danzig, trots grundlig rengöring alltjämt mera grufsvarta fältgrå i kläder och hy. Endast den lille Bjerlow, som icke var med i lastrummet, ser lite hyggligare ut. De se lite skyggt på oss nykomlingar till att börja med, som skolpojkar på examensvittnena, och en på deras modersmål framställd förfrågan, om de talar eller åtminstone förstå tyska, besvara de med ruskningar på hufvudet och ett afvisande ”njätt”, hvartill de undvika att se på den frågande — vid ljudet af de första ryska orden hade de dock för ett ögonblick sett intresserade ut med den där smått barnsliga ryska glädjeglimten i ögat. Men då vi på ett konglomeratidiom af rysk-tyska gjort klart för dem, att vi ha vänner och anhöriga i f. d. tsarriket Rassija, är det som att slå om en hand; då förstå de ganska bra och komma äfven själfva med en del tyska uttryck, bli meddelsamma och prata på en gång. Den lifligaste af dem är den lille Bjerlow, som emellertid är minst hemma i tyskan; han blef tillfångatagen på Vilnafronten först i somras, på själfva midsommardagen. Men bristen på förståeliga ord utfyller han med en mångfald gester, som skulle kunna göra en döfstumprofessor heder. Han visar fram en pekfingerstump och talar om att han fått det afskjutet strax före tillfångatagandet. — ”Sen sprang jag med fingret i handen och tappade hjälmen och vände mig om efter den, men då blef jag fast. När jag kommer hem, skall jag skjuta med den här” — och han visar fram det afskjutna pekfingrets granne och rör det som till drilling på en fiolsträng, gör en sorts anläggning och säger ”Paff!” Seniorn i kvartetten är den 33-årige Janin, till yrket fabriksarbetare från Petrograd och med petrogradarens smått medvetna stelhets-finess öfver minspel och uttryck. Hvad stockholmaren är gentemot ”bondslandsorten” är ”petrogradaren” i än högre grad mot storryssar, lillryssar, hvitryssar och hvad allt de heta. Han har anhöriga i Petrograd och är orolig för deras öde. De båda öfriga Marker och Lechkow, äro i sin 24-årsålder af utpräglad allrysk typ, öppenhjärtliga och godmodiga, om ock krigets ohyggligheter och fångenskapens tristess plöjts allvarets rynkor i deras anleten och lagt sordin på deras sinnelag. Anmärkningsvärdt är, att ingen af de fyra har familj att återvända till. De ha flytt för egen skull. Föga har de hört om allt det nya som väntar dem i Ryssland. De veta dock, att ”lille-far” är ”puts weg” och att en annan ”tsar” — president veta de icke betydelsen af — vid namn Kerenskij sitter vid styret. De ha i alla fall fått höra talas om att särskildt arbetarna och soldaterna fått det bra därhemma, och minste rekryten får säga ”du” till generalerna. Under öfverresan med ”Erik” hade de fyra haft det åtskilligt otrefligt genom sjögången och kölden, Bjerlow uppe i lifbåten, utan tillräckligt med kläder och utan mat, sedan 3-tiden på torsdags morgon, och de öfriga sedan kvällen förut nere i lastrummets mörka arrest, där man ej vågade röra sig i fruktan af upptäckt. — Men det gjorde ingenting — sade den lugne petrogradaren — att det var mörkt, ty vi gå genom mörker till ljus. Och öfver alla fyra ansikten lyser, det då ett förklaradt sken och det blir tyst i cellen. Hur utsvultna flyktingarna blifvit under resan, framgår däraf, att då den först upptäckte och till då den här först upptäckte och till Math. Anderssons matservering i Liljehornska huset så småningom remitterade Bjerlow fick se mat, tog han en potatis i hvardera handen och började mumsa på dem, allt hvad tygen höllo, — Det är öfver tre år sedan jag åt ett riktigt mål mat som smakat mig, förklarar han nu efteråt, och så gnuggar han händerna under fortsättningen: — Och nu ska vi hem och äta lök och dricka vodka. Förresten var det här ett hotell, som var billigt och bra, — charascho! Säger han och blinkar mot sin värd, en fryntlig poliskonstapel, som åhört vårt internationellt brokiga samtal. Vi skiljas åt med ett hjärtligt ”spakojna notschi!” Och petrogradaren tillägger ett lent ”da svidanjä” lika artigt som någon parisare sitt ”au revoir!” En stund efter vårt besök få de reda på att de med Nynäs-båten samma natt skola resa öfver till ”Storsverige”, och deras glädje blir då mycket stor. Den lille Bjerlow gör sitt klämmigaste ställningssteg och dansar till ett tag. I går morse reste de, glada och förhoppningsfulla. Att de fingo resa utan bevakning, både förvånade och gladde dem, och de hade mycket vackert att säga om Sverige och svenskarna. Så slutade den ryska invasionen på Gotland 1917, oblodig och fridsam som den af år 1808. (Källa: 956)
De fyra ryska flyktingarne, som hitlände från Danzig med ång. Erik i fredags och under lördagen förskaffade polisen härstädes litet extra arbete, afreste genom ryska konsulatets försorg i går morse (14/10 1917) med ångf. Thjelvar till Stockholm för att därifrån fortsätta till sitt hemland och där gå okända öden till mötes, kanske för att på nytt sändas till fronten och tillfångatas. (Källa: 957)
*) Kolryss var namnet på en stor flätad korg som användes att transportera träkol i. |
