Militärcykeln  "Pungkrossaren"

Velocipedryttaravdelningen i Tingstäde augusti 1914.

Velocipedryttaravdelningen var från 1914 placerad i Tingstäde. Avdelningen räknades som Gotlands infanteriregementets elitförband. Till avdelningen utvaldes 12 - 15 man gotlänningar, fastlänningar kunde inte komma ifråga eftersom de skulle lämna Gotland. Chef var en löjtnant med en sergeant som adjutant och två distinktions- korpraler som underbefäl. Under regementsmötet svällde avdelningen ut och kunde organiseras på två troppar, och då kommenderades ytterligare befäl dit. Avdelningen hade inget fastställt exercisreglemente utan man använde hemmagjorda kommandon och former av kavallerityp.

Det första cykelinfanteriet tillkom 1901. Först ut var Gotlands infanteriregemente I 27 i Visby som började utrustas med velocipeder. Till en början fanns emellertid inte så många tillgängliga utan varje beväring som kunde använda sin egen i tjänsten erhöll 50 öre per dag i ersättning. Militären var nöjda med det nya påfundet med velocipeder. Truppens framryckningshastighet fördubblades.

År 1930 blev Gotlands infanteriregemente ett "cykelregemente". Behovet av cyklar ökade ny dramatiskt. Det upphandlades ett flertal olika cykeltyper bland annat den italienska "Bianca" m/1927. Cykeln kunde fällas ihop och medföras på soldatens rygg i oländig terräng, Man kunde även enkelt skifta växel, det var bara att vända på hjulet. En duktig velocipedryttar skulle, lite ironiskt,  "kunna byta växel under cykling."

Vid andra världskrigets utbrott hade antalet cykelregementen ökat till sex. De började utrustas med svensktillverkade cyklar. Den vanligaste kom att bli den som benämndes m/1942 som producerades av flera svenska cykeltillverkare. För radiosignalister hade även en tandemcykel börjat tillverkas.

De cykelburna infanteriregementena avvecklades mellan 1948 och 1952, och cyklarna övergick till allmän användning eller lämnades över till hemvärnet. De fanns dock kvar i försvarsmakten långt in på 1980-talet.

Från den gotländska beredskapen 1939 - 1945

Handhavande och vård

(Soldatinstruktioner 1944)

Cykelmaterialen är en betydelsefull och dyrbar del av arméns utrustning. Den måste därför vårdas väl och ständigt hållas i fältdugligt skick.

Kronan tillhörig cykel eller av kronan förhyrd cykel får endast användas i tjänsten.

Varje soldat skall själv kunna utföra mindre reparationer på sin cykel.

Den dagliga tillsynen omfattar kontroll före körning samt rengöring och tillsyn efter körning.

Före körning ses till:

att ringarna - särskilt bakringen är - hårt pumpade

att hjulen icke skeva, så att däcken skrapa mot gaffeln, stänkskärmarna

att bromsarna fungera tillfredsställande

att kedjan är rätt spänd och oljad

att alla tillbehör finnas och äro placerade på sina platser på betryggande sätt

att belysningen fungerar och att generatorn är rätt monterad.

Efter körning ses cykeln över och göres ren i följande ordning:

Torka av cykeln med en fuktig trasa. Cykeln får aldrig spolas. Anolja sådana ställen, där ytbehandlingen skadats eller där rost uppstått. Försök att få bort rost genom att gnida med en oljig trasa, Akta härvid gummidelar för olja. Ägna särskild uppmärksamhet åt kedjan. Se till, att den är rätt sträckt, gör den ren och smörj den vid behov. Granska ringarna. Bristfälligheter repareras, och ringarna pumpas vid hehov. Kontrollera, att bromsarna fungera.

Kontrollera, att cykeln icke skramlar, och att intet knastrande ljud höres från nav eller lager. I sistnämnda fall kan felet bero på en brusten kula eller en skadad kulring.

Lösa skruvar eller mullrar dras åt.

Skadade delar repareras eller bytas ut. Kontrollera, att inga tillbehör saknas.

Cykel, som användes dagligen, bör undergå särskild tillsyn en gång i veckan. Sådan tillsyn sker i regel under befälets ledning enligt Cykelmaterialinstruktion.

Kompani på marsch. Vilken är min cykel

Där det finns cyklar så finns det punkteringar

"Gotlandskavalleriet" har blivit allmänt.

Armén har nu många cyklande soldater.

Hos fältförbanden i februari.

Det blåser storm över slätten som är så obarmhärtig slät, att lä endast existerar i form av ett ord. För att ytterligare försvåra tillvaron kastas ett intensivt kallt regn genom luften.

Två svenska soldater av ung årgång pressa sig på cyklar fram i motvinden. Det är spejare, de främsta i ett cykelförband som närmar sig stridsområdet.

Gevären hänga på bröstet för att vara lätt om man når stridskänning. Något hundratal meter efter dem trampar förpatrullen och så följer undan för undan med stora avstånd de olika delar som ingå i en cykelbataljon. Det vill säga, vill man se hela bataljonen får man flytta sig raskt mellan olika vägar, ty ett cykelförband, åtminstone när det når en bataljons storlek, åker inte till strid på en enda väg utan delar upp sig och söker kontakt med motståndaren på flera vägar.

Svenska armén har vid det här laget fått ett respektingivande antal cyklande soldater. Enligt den nya försvarsordningen skall en del fotinfanteriregementen organiseras som cykelregementen och redan vid det här laget har man kommit långt med den nya organisationen.

Dagdriveriet i armén har försvunnit.

Den förstärkning av beredskapen som annonserades i regeringskommunikén två dagar före julafton är nu ett faktum. Men denna förstärkning innebär inte blott att förpuppade fältförband fått liv igen, utan även och framförallt att övningar äga rum från gryning till skymning och många gånger också under natten. De som tidigare, och kanske icke helt utan skäl, talat om det militära dagdriveriet, denna gång inga hållpunkter få angrepp, åtminstone inte vid de förband jag haft tillfälle följa. De inkallades arbetsdag är ansträngande, deras fritid liten och deras permission nästan ingen alls. Det gäller att utnyttja månaden väl. Och att ligga ute vid den här årstiden är givetvis härdande men knappast något vila. Men efter en månad blir det avlösning, och vetskapen om detta är förvisso en sporre. Och under dessa dagar får den inkallade gå igenom det mesta han en gång lärt sig, får vara med om fälttjänstövningar i stora förband med alla dess strapatser men också med dess spänning, och dessutom bibringas han det nya krigets konst och hantverk, som vi inhämtat från slagfälten runt om i världen. Rekryttjänstens många gånger enformiga arbete med samma uppgift om och om igen slipper han den här gången, likaså den än mer enformiga sysslolösheten mellan vaktpassen vid de förband, där man endast vakar och väntar.

Cyklisten tolkar efter bil. — Radiomottagning under körning.

Snabba förflyttningar och ett snabbt ingripande i striden är den största vinsten man får då man sätter en infanterist på cykel. Man strider till fots med alla de medel en fotsoldat i våra dagar har. Men man når stridskänning på betydligt kortare tid. Den vanliga marschfarten är 15 km i tim, men både 25 och 30 km höra inte direkt till ovanligheterna. Och vill man komma ännu fortare fram, så "tolkar" man efter lastbil. Ett långt rep binder fast i bilen. Från repet sticker det ut små tompar med en pinne i ändan. I två led dras så ett trettiotal man iväg av bilen. På flaket finns det plats för ett tiotal man och deras cyklar.

Det är inte få detaljproblem som skall lösas, när ett infanteriregemente överger sin urgamla vana att förflytta sig till fots. Och det är intressant att se hur man löst och försöker lösa dessa problem. Rapporthundarna, som förut lunkade vid sidan av den gående, sitta nu på en liten platta framtill på cykeln, ungefär som man kör en barnunge. Den tunga pvlv-pjäsen hänger mellan två cyklar precis som en sårad i sin cykelbår. Signalisten sitter på sin cykel och sänder och tar emot trådlöst både tal och morse-tecken. Och om en cykel går sönder, finns det både reservmaskin, cykelmekaniker och reparationsutrustning till hands.

För befälhavaren, kanske speciellt kompanichefen, uppstå nya bekymmer när det gäller att leda ett cykelförband. Att hålla ihop ett kompani, när det kanske är ett par kilometer mellan tät och kö, är inte lätt. Under fotmarsch kan han lätt kalla plutoncheferna till sig, under cykelmarsch är det besvärligare. En order kan inte som förr skrikas ut, den måste sändas per radio eller med motorcykelordonnanser. Och att läsa karta på en cykel, som rullar fram med 15 km:s fart på en knagglig väg!

Specialuppgifterna övas flitigt.

Eftersom cykelförbanden bl. a. äro avsedda för snabba angrepp i fiendens rygg och flank, måste soldaterna vara väl övade i att strida i små grupper på egen hand. "Strid i skog" och "strid i bebyggd ort" upptar också en stor del av övningsprogrammet. I sådana lägen beror mycket — kanske nästan allt — på att den enskilde befälhavaren, ja till och med mannen i ledet, som inte längre skall vara blott och bart ett nummer, tar initiativet. Ideligen uppstå lägen då man måste handla själv utan att kunna få det stöd som en order eller ett kommandoord innebär.

Den bundsförvant vi ha i vår terräng, speciellt vår skog, måste utnyttjas. skogen kunna inga pansarmassor rulla fram, där hitta bombflygarna ytterst sällan några mål. Den träning Sverige soldater — och detta gäller inte minst de här aktuella cyklisterna — få i detta speciella slags strid kan väl knappast värdesättas högt nog. Ett besök ge också det intrycket att övningarna burit frukt — i många fall rik frukt. Man ser prov på en fyndighet och en händighet som är imponerande. Minor lägga på de mest försåtliga vis. Kulsprutor och granatkastare gömmas så att man måste snubbla på ställningen för at upptäcka dess existens. En svensk trupp i en svensk skog är osynlig, men de finns där. Man märker ett intresse för dessa och andra militära uppgifter och en uthållighet — kanske speciellt hos de yngsta årgångarna — som inte endast kan vara en följd av drill och exercis utan definitivt måste hänföras till den omskrivna men ibland betvivlad sinnesförändringen hos stora massor av vårt folk. Naturligtvis finns det också tröga gossar i leden, men de äro bestämt så få att de inte ha något större inflytande.

Man har också vid dessa övningar på ett lämpligt sätt talat om för de inkallade varför de åter ligga på sina fältförband. Varje man har fått ett litet häfte innehållande en av försvars staben utarbetad orientering, som pi ett åskådligt sätt — det finns till och med en utmärkt karta — redogör för Sveriges läge, för vad som kan hända oss och hur vi skola bete oss om et blixtanfall kommer. Det är enkla mer allvarliga ord, som utmynna i överbefälhavarens en gång för alla givna order: "Varje meddelande att motståndet skall nedläggas är falskt." Det är ingen överdrift att påstå, att övningarna här ha bedrivits i denna anda. (Källa: 945.)