Flygplan användna under beredskapen

Utdrag ur "Svenskt flyg och dess män 1940"

Flygplan tillhörande det svenska flygvapnet äro försedda med följande beteckningar: Nationalbeteckning, tre gula kronor med svart kontur på runt blått fält anbringat nära vingspetsarna på planets översida och undersida samt på flygkroppens sidor, nummerbeteckning, utvisande vilken flottilj planet tillhör och dess nummer inom flottiljen,  flottiljens nummer till flygförbandsbeteckning och befälstecken, utvisande vilken division flygplanet tillhör och vilken chef, som färdas med planet. Dessa tecken äro anbragta på flygplanets bakre del.

Första divisionen har heldragna raka vita streck på mörk botten eller heldragna svarta streck på ljus botten. Andra divisionen betecknas genom att samma raka streck äro dragna som omväxlande vita och svarta rektanglar. Tredje divisionen markeras med motsvarande sicksackdragna streck.

Divisionschefens plan markeras med tre vertikala streck. Ställföreträdande divisionschefen, som är 2. gruppchef, har på sitt plan två streck och 3. gruppchefens plan har ett vertikalt streck. Övriga plan i divisionen markeras med ett kort horisontalt streck.

Tunga bombflyget

Förutsättningen för ett bombanfall med tungt bombflyg är i regel att man känner målet, dess belägenhet, dess utsträckning och de försvarsanstalter, som man måste taga hänsyn till. Om bombanfallet, sedan dess förutsättningar blivit noggrant analyserade, skall företagas på dagen, så sker anflygningen på så stor höjd som möjligt och helst ovan molnen. I närheten av målet måste emellertid bombplanet eller bombplanen gå ner på så låg höjd, som är nödvändig för säker navigering och säker siktning icke gärna en höjd över 4 000 m, om det inte är fråga om ett mål av mycket stor utsträckning, eller så lågt som den på platsen rådande molnigheten kan tvinga till. Det gäller alltid för bombflyget att komma målet så nära som möjligt, innan eventuella jaktplan hinna upp i luften, och innan luftvärnsartilleriet på marken hinner bemannas, rikta in sig och träda i funktion.

Så länge största faran utgöres av anfall från jaktflyg, hålla bombförbanden samman i tät förmering, för att hindra jaktflyget att anfalla något enskilt bombplan, som icke kan skyddas genom eld från de övriga. Denna täta förmering kan utan svårighet hållas vid flygning i god sikt ovan molnen. Vid genomflygning av tjocka molnbankar inträder kollisionsfaran, som tvingar till glesare förmering. När bombplanen göra den sista inflygningen mot målet på lägre höjd kanske under ljudlös glidflykt för att om möjligt fördröja upptäckten från marken hotar den största faran i allmänhet från luftvärnsartilleriet. Jaktflygarna måste nämligen dra sig tillbaka för att undgå att själva bli träffade av luftvärnsartilleriets eld, eller de bli i varje fall mindre närgångna. För att minska eldverkan från marken och även undgå risken att själva bli bombade uppifrån av jaktflygarnas lätta bomber sprida bombplanen sig i glesare förmering. Målet är i allra flesta fall en plats, som de enskilda bombplanens befälhavare ser för första gången, men han måste ändå på ett sätt vara väl förtrogen med den. Kartbilden av det område, där målet är beläget, måste vara så väl inpräntad, att orienteringen kan ske på några sekunder på några sekunder av intensivaste koncentration medan kulsprutorna smattra och krevaderna braka runtomkring. Om målet tidigare har kunnat fotograferas och bilden före företagets ansättande kunnat studeras av personalen, underlättar detta i avsevärd grad orientering och inriktning. Befälhavaren sitter i främre tornet, längst fram i bombplanets nos, lutad över bombsiktet. Han får rapport om flyghöjden från planets förare och om flyghastigheten,  beräknar vindavdriften, ställer in bombsiktet efter dessa uppgifter och ställer in på väljartavlan, vilka bomber, som skola fällas serie eller en och en och dirigerar samtidigt bombplanets kurs genom order till föraren. Målet hålles hela tiden fixerat i bombsiktets kikare och i rätta ögonblicket fällas bomberna. I samma ögonblick ägnas hela uppmärksamheten åter åt undanflygning, endera för ett förnyat anfall med återstående del av bomblasten eller för återvändande till basen. Befälhavaren bemannar främre kulsprutan för att hålla undan eventuellt uppdykande jaktflygplan. Kulspruteskytten i övre bakre kulsprutetornet och radiotelegrafistenskytten i det nedsänkbara nedre tornet ha under hela anfallet hållit vakt vid sina kulsprutor och värnat bombplanet mot anfall uppifrån och bakifrån, men under själva anfallet är det sannolikt, att jaktflygarna hållit sig på avstånd, medan luftvärnsartilleriet gjort sitt yttersta för att skjuta ned planet.

Bombflyget är i verksamhet både natt och dag, och i många fall är natten till och med dess allra viktigaste verksamhetstid. Under världskriget företogs bombanfallen nästan uteslutande i skydd av nattmörkret. Senare har mörkrets skydd förlorat mycket i betydelse, men alltjämt utföras anfall med enstaka flygplan eller med små grupper i många fall fördelaktigast under natten. »Mörkläggning» är ett skydd mot dylika anfall och den har givetvis sin stora betydelse, men kan icke helt förta de nattliga bombanfallens effektivitet. Mörkläggningen försvårar orienteringen för bombflygarna men omöjliggör den ingalunda. Kustlinjer, sjöar, vattendrag och karakteristiska landskapssilhuetter möjliggöra även nattetid en ganska god orientering för det tunga bombflyget, och det kan trots strålkastarbevakning ofta komma sitt mål närmare än på dagen och uppnå god träffverkan. Vid nattliga anfall med flera bombplan är nästan den största risken för bombplanen, att de kollidera med varandra. Därför gå de i regel till koncentriskt anfall, varvid vart bombplan rör sig inom en bestämd sektor och på en i förväg bestämd höjd. Efter ett nattligt anfall återstår för en ofta fullständigt uttröttad besättning att säkert taga sig hem till basen och genomföra en landning i mörker. De tunga bombplanen ha, som förut nämnts, en mycket fullständig och god radioutrustning för att upprätthålla förbindelse även med avlägsna sändare och för pejling. Återflygningen i mörker eller dimma kan också ske med radions hjälp, om en sändare för detta ändamål finnes vid basen. Radiosignalisten tar in sändaren och sätter planets förare i förbindelse med denna. Så länge planet flyger på rak kurs mot stationen hör föraren en svag jämn ton i lurarna i sin flyghuva. Går planet ur kursen mot ena sidan, varnas föraren genom att den jämna tonen övergår till morse-tecknet för a kort-lång  och går planet ur kursen åt andra sidan, höres morsetecknet n lång-kort. Allt han har att göra är alltså att flyga mot den jämna tonen på sådan höjd att ingen risk för kollision med terränghinder förefinnes och att hålla planet på rätt kant en uppgift, som kan vara krävande nog under vidrigaste omständigheter. Under denna återflygning har befälhavaren sin plats bredvid föraren, då någon verksamhet icke förekommer och då hans vaksamhet vid kulsprutan icke är erforderlig. Själva landningen kan också enbart genom radioförbindelse dirigeras ifrån basens radio.

B 3 Junkers Ju 86 K

De tunga bombflygplanen i det svenska flygvapnet, betecknade B 3, äro av typen Ju 86 byggd vid Junkers Flugzeug-und Motorenwerke i Dessau. Det är ett lågvingat monoplan, helt av lättmetall, utrustat med två svenskbyggda motorer av märket NOHAB My XII om ca 900 hkr vardera. B 3 har ställbara Hamiltonpropellrar för olika inställning vid start och vid flygning på olika höjd indragbart landningsställ och vingklaffar.

Besättningen utgöres av befälhavare, som samtidigt är bombfällare, förare, radiotelegrafist och kulspruteskytt. Befälhavaren har sin ordinarie plats i det långt framskjutna främre tornet, därifrån han har fri sikt åt båda sidorna, uppåt och nedåt. Här finnes all utrustning för bombfällning och navigering samt en kulspruta, som kan översvepa hela främre halvsfären.

Förarplatsen är något högre belägen bakom främre tornet och har fri sikt över detta, liksom även sikt in i detta. Förarrummet är försett med den svenska  standardutrustningen av instrument och manöverorgan samt speciella manöveranordningar för flygplanets trimning, landningsställets indragning och utfällning, propellrarnas omställning, strålkastarnas inställning, klaffinställning m. m.

Bredvid föraren finns en reservplats med bortmonterbart dubbelkommando. Här kan befälhavaren taga plats, när han icke är sysselsatt i främre tornet.

Bakom förarrummet ligger lastrummet med anordningar för bombernas upphängning. Dessa kunna vara av olika typer, från lätta brandbomber upp till 200 kg:s minbomber.

I ett nedsänkbart torn bakom lastrummet har radiotelegrafisten sin plats och kan därifrån betjäna sändare, mottagare och radiopejlingsapparat. Vid strid kan tornet nedsänkas och en kulspruta utfällas, varmed radiotelegrafisten kan bestryka bakre fältet under planets stjärtparti.

Den tredje kulsprutan, som betjänas av särskild kulspruteskytt, är monterad i ett torn bakom radiorummet och kan bestryka i det närmaste hela övre halvsfären.

Samtliga besättningsplatser äro förbundna med telefon. Både hörlurar och mikrofoner äro inmonterade i flyghuvorna och förbundna med en växel vid befälhavarens plats, därifrån han kan uppnå förbindelse med varje enskild besättningsman eller med alla samtidigt. Hela besättningen kan också över telefonen sättas i förbindelse med radiomottagaren. Genom radioutrustningen kan förbindelse upprätthållas med egen flygbas eller andra avlägsna stationer.

Med pejlapparaten kan läget bestämmas genom krysspejling på två kända sändarstationer eller anflygning ske mot en sådan.

De tunga bombflygplanens elektriska utrustning bildar ett helt litet kraft- och belysningsnät, vars ström erhålles från två ackumulatorer som laddas av två generatorer kopplade till motorerna. Med denna elektriska kraft drives startmotorn och motorn för landningsställets manövrering, hela radio- och telefonanläggningen, ett flertal motor-, navigerings- och kontrollinstrument, bombsikte och bombutlösningsanordningen. Dessutom levereras ström till strålkastare, navigeringsljus och flygplanets innerbelysning samt till flygklädernas uppvärmning.

Längden av i flygplanet ingående elektriska kablar uppgår till över sju kilometer, och en del kablar äro ända upp till elvaledare.

Vid varje besättningsplats finnes syrgasapparat för flygning på stor höjd, vilket är bombflygplanens vanligaste sätt att nalkas målet. Genom att dessa bombplan kunna framföras med full last på mycket stor höjd och med stor hastighet, kunna överraskande anfall utföras med minsta risk för upptäckt och beskjutning från luftvärnsartilleri eller jaktflyg. Det kan även framföras med en motor stoppad, fastän blott på något lägre höjd och med förminskad hastighet.

B 3 kan betecknas såsom ett fullt modernt bombflygplan med mycket hög prestationsförmåga och med flygegenskaper av mycket hög kvalitet. Motsvarande typ användes i stor utsträckning av det tyska flygvapnet. Det är synnerligen lämpligt för våra förhållanden på grund av de mycket goda start- och landningsegenskaperna och även genom att det på grund av byggnadsmaterielet är i högsta grad oömt för väder och vind och sålunda utan skada kan stå ute, om blott motorer och torn skyddas med kapell. Flygvikten är något över åtta ton, efter moderna mått äro de således icke egentligen mer än medeltunga och maximihastigheten är 365 km/tim. Landningshastigheten är dock så låg som 100 km. På nio minuter kunna de stiga till en höjd av 3 000 m och praktiska topphöjden är 7 900 m.

De i grönt, grått och brunt camouflagemålade tunga bombarna ha i luften en mycket karakteristisk profil starkt erinrande om en hugglysten, ilsken gädda och de ha onekligen ett skarpt bett, som måste inge respekt!

Lätta bombflyget

De lätta bombflottiljerna räkna också bekämpandet av framskjutna fientliga flygbaser till sina huvuduppgifter, och de utgöra genom sitt speciella stridssätt en viktig komplettering till det tunga bombflyget, med vilket det ofta kan samverka. Det tunga bombflyget, som i allmänhet anfaller på stor höjd, insättes i regel mot mål, som ha större utsträckning byggnader, depåer och magasin, hamnar, broar, stationer och industriella anläggningar medan lätta bombflyget med större fördel kan insättas mot mål av mindre utsträckning luftvärnsbatteriplatser, transportkolonner och trupper på marsch, kulsprutenästen och sådana mål, som äro svåra att exakt lokalisera från större höjd. Ett anfall med tungt bombflyg kan sålunda ofta omedelbart föregås av en överraskande attack med lätta bombare, som försöka sätta luftvärnsartilleriet ur funktion eller minska dess effektivitet, ofta genom dimbeläggning.

Lätta bombflyget har ökade möjligheter att uppträda överraskande, då det kan attackera både genom höganfall, störtanfall och låganfall.

Vid låganfall gå de lätta bombplanen eller förbanden ett par mil från det beräknade anfallsmålet ned på så låg flyghöjd, att de i största möjliga mån döljas av terrängens kuperingar och navigera fram mellan åsar och kullar, medan motorbullret dämpas och förtonas av skog och dungar. Ljudet förtas icke helt, men ekot kan ofta sprida det så, att fienden har ytterst svårt att avgöra, varifrån det kommer. Sista inflygningen mot målet kan också verkställas som en sannskyldig virvelstorm från flera olika riktningar. De lätta bombplanen stiga, när målet är i sikte, snabbt upp till en lämplig bombfällningshöjd av två, tre hundra meter, därifrån fällningen sker under dykning och oavbruten kulspruteeld mot målet, varefter utflygningen åter sker endera på låg höjd, så att planen åter försvinna bakom terrängskydden, eller genom stigning upp mot molnen, om dessa inte äro alltför avlägsna. Inom mindre än en minut efter det planen först observerades är ofta hela anfallet över och de lätta bombplanen försvunna, men det är möjligt, att de tunga bombplanen komma sekunderna efter, eller att ett nytt anfall med lätta bombare följer efter kort paus. Höganfall utföres på liknande sätt, som de tunga bombplanens.

Vid störtanfall sker anflygningen mot målet på samma sätt som vid höganfall helst ovan molnen och i tät förmering till skydd mot jaktflygets angrepp. För inflygning mot målet gå flygplanen i regel ned till 2 000 eller 1 500 m, för att sedan verkställa den sista inflygningen och bombfällningen under nästan lodrät dykning mot målet. Det lätta bombflyget har andra riktmedel än de tunga bombarna till sitt förfogande. Fällningen verkställes i princip genom att flygaren och fällaren med hela sitt plan siktar mot målet under en dykning med omkring 400 kilometers fart! Dykvinkeln i fällningsögonblicket bör vara omkr. 80 grader. Omedelbart efter bombernas fällning tages planet upp och stiger för att dels undgå att nås av de egna bombernas krevadverkan och dels för att undkomma det fientliga luftvärnsartilleriet.

Ett mellanting mellan rent störtanfall och låganfall tilllämpas, när tät molnighet råder på höjder mellan 200 och 600 m. De lätta bombplanen föredra då i regel att verkställa inflygningen i molnens underkant. Någon störtdykning kan då inte förekomma, men vid fällningen komma maskinerna för ett ögonblick fram ur molnen med en kortare dykning i 35—40 graders vinkel, fälla från ungefär 100 meters höjd och stiga sedan åter upp bland molnen.

Våra svenskbyggda lätta bombplan ha under extrema påfrestningar visat en hållbarhet och prestationsförmåga, som torde vara fullt jämförlig med motsvarande lätta bombplan inom andra flygvapen. Typen B 4» Hawker Hart, är icke så snabb som de modernaste typerna, men den likaledes svenskbyggda B 5, Northrop, kommer de moderna tyska typerna närmare i snabbhet och tar en något större bomblast. Och den störtanfallsteknik, som självständigt utbildats här med dessa flygplan, anses stå på höjden av stridsteknikens utveckling.

B 4 Hawker Hart

Det lätta bombflygplan B 4, varmed Kungl. Jämtlands flygflottilj är utrustad, är av den engelska konstruktionen Hawker Hart och tillverkas på licens från Hawker vid Centrala flygverkstaden på Malmen, vid Svenska Aeroplan AB (SAAB) i Linköping och vid Götaverken. Det är ett tvåsitsigt, enmotorigt, stagat biplan försett med svensk-byggd NOHAB-motor av typ My VII, alltså konstruktion Mercury, om ca 600 hkr. Vingarna äro konstruerade över stålbalkar av »stripstyp» med träspryglar och tygöverklädda. Flygkroppen utgöres av bultfogad stålrörsstomme överklädd med tyg.  

Det lätta bombflygets speciella stridsteknik är låganfall och störtanfall, som ställer alldeles särskilt höga fordringar på flygplanens hållfasthet, vändbarhet och stigförmåga. Dessa egenskaper besitter också B 4 i hög grad, men flygplanet tillhör i andra avseenden en något äldre typ, som efter hand undantränges av lätta bombplan med renare aerodynamiska linjer, större lastförmåga och kraftigare beväpning. B 4:s bomblast utgöres av 12 eller 50 kgs bomber upphängda under vingarna utanför propellerfältet, för att vid störtanfall icke träffa propellern. Utlösningen av bomberna kan ske endera på elektrisk eller mekanisk väg från båda sittplatserna.

Beväpningen utgöres av en framåtriktad, med propellern synkroniserad fast kulspruta och en bakre, rörlig kulspruta. Landningsstället är fast och hjulen kunna utbytas mot skidor. De lätta bombplanen ha en förenklad radioutrustning, som möjliggör förbindelse inom förbandet och med närbelägna markstationer. B 4 har en ftygvikt av 2 200 kg, en marschhastighet på 500 m höjd av 2 30 km/tim. och en maximihastighet på 2 000 m höjd av 262 km. Det stiger till 3 000 m på 8,4 min. och har en praktisk topphöjd av 6 000 m.

B 5 Northrop 8A-1

Jaktflyget

Bland jaktflygets uppgifter ingår också att bereda skydd jör andra flygförband. Här framgår en division jaktplan över en grupp spaningsplan

I Luften en division tunga bombplan ur Kungl. Västmanlands flygflottilj på marken en division jaktplan ur Kungl. Svea flygflottilj

Liksom luftvärnsartilleriet till allra största delen är stationärt, så nödgas också jaktflyget, som skall samverka med detta, hålla sig i närheten av den plats, som skall skyddas mot luftanfall. Den är som en brandkår den har sitt givna utryckningsområde, som den någon gång kan gå utom, men alltid med risk att en eldsvåda utbryter inom dess eget område, medan den är borta och släcker på annat håll. Jämförelsen med brandkåren må halta i övrigt, men stämmer även med avseende på att jaktflottiljen i högre grad än andra flygflottiljer måste upprätthålla en ständig alarmberedskap.

Det har att hela vårt flygvapen enligt den nya organisationen hålles i hög krigsberedskap, men för jaktflottiljen gäller detta i mera tillspetsad grad såsom omedelbar alarmberedskap. I princip befinner sig alltid en viss del av flottiljen beredd för ögonblicklig utryckning. Vid krigsfara gäller detta inte bara i princip. En division står då ständigt fullt startklar maskinerna äro uppkörda på sina camouflerade startplatser med lämpliga mellanrum för att icke mer än högst en maskin skall kunna bli träffad av en och samma bomb vid ett överraskande bombanfall. Motorerna äro uppvärmda, personalen befinner sig flygklädd intill maskinerna, och divisionschefen står i direkt förbindelse med förbandets expedition, som i sin tur är anknuten till luftbevakningscentralen, dit rapporterna från de olika i bevakningsområdets periferi belägna luftbevakningsstationerna sammanlöpa.

Det är av allra största vikt, att luftbevakningsstationernas sammanställda rapporter så snabbt som möjligt ge en klar bild av situationen, ty hela den alarmberedda divisionen får inte lockas upp i luften av varje motorbuller, som luftbevakningsstationerna uppfatta. När fienden vet, att anfallsmålet bevakas av jaktflyg, så försöker han på olika sätt undkomma detta jaktflygs närgångenhet, framförallt gentemot de tunga bombplanen. Vågar han icke räkna med att kunna utföra sitt anfall helt överraskande, innan jaktplanen hunnit upp i luften, söker han gärna förvirra och förvilla luftbevakningen genom att framkalla luftbevakningsalarm från flera olika punkter. De tunga bombarna komma kanske icke ensamma de kunna föregås av spaningsplan eller lätta bombplan, vilka kunna ha till uppgift att locka undan jaktflyget och avleda dess uppmärksamhet från huvudanfallet. Bombanfallet kan också vara avsett att insättas i vågor. Har hela den disponibla jaktflygstyrkan lockats upp i luften av första anfallet, så kan den i regel icke sätta in med full styrka och friska krafter mot ett nytt anfall, och när eventuellt en tredje anfallsvåg kommer, kan den vara decimerad och skingrad och ha skjutit slut på sin ammunition.  

Vid flyglarm blir det i regel icke tid till någon detaljerad ordergivning före starten. Planen gå upp snarast möjligt och följa förbandschefen, som genom radio ger order till de övriga planen om förmering. Därefter orienterar han likaledes genom radion de olika planens förare om vad som kunnat sammanställas av de ingångna rapporterna  fiendens förmodade styrka, flyghöjd och anfallsriktning.

Då jaktflygets stridsmetod måste bli beroende av de fientliga planens möjligheter att försvara sig i luften, är det utomordentligt värdefullt, om rapporterna kunnat ge upplysning om, vilken typ av plan, som användas för det fientliga anfallet, men oftast ha luftbevakningsstationerna mera hört än sett det anfallande förbandet, och jaktflygaren får själv komma underfund med, vad slags motståndare han har att göra med. Det allra viktigaste är emellertid att låta fienden i det längsta tro, att han undgått upptäckt. Han strävar efter att kunna insätta ett överraskande anfall, men är samtidigt själv mest sårbar genom ett överraskande motanfall från det försvarande jaktflyget. Jaktflyget söker sig därför snarast upp bland molnen eller söker komma i ett sådant läge, att det har solen i ryggen gentemot den anflygande fienden. Vid själva attacken uppdelas jaktförbanden dock i regel i grupper, som anfalla från olika riktningar och som rikta sig koncentriskt mot någon viss del av den fientliga formeringen, kö eller flygel. En sådan överraskande attack har största utsikterna till framgång, om fienden framgått i öppen förmering, men just till skydd mot sådana överraskande anfall bruka bombplanen vid anflygningen hålla ihop i tät förmering. Tunga bombplan i sådan förmering kunna värja sig med kulspruteeld i praktiskt taget alla riktningar, och den ena maskinen kan hjälpa till att skydda den andra. Utsikterna att genom koncentriskt anfall kunna avskilja och nedkämpa någon del av en sådan förmering äro inte alltför gynnsamma, och därför detacherar jaktförbandschefen gärna någon grupp till att flyga över det fientliga förbandet, för att genom bombanfall tvinga det att öppna sin förmering. Just detta moment, då de fientliga planen sprida sig för att undgå att alltför lätt bli träffade av bomber är särskilt gynnsamt för »inbrytning».

Det gäller nu för jaktflyget, att ha sådan kännedom om de fientliga flygplansmodellerna och i övrigt sådan taktikträning, att det kan sätta in sina attacker just i de »döda vinklarna», som till sist dock finnas även på de bäst beväpnade bombplan, hur mycket man än försökt att reducera dem. I allmänhet anfaller jaktflyget bakifrån och underifrån eller från sidan, och jaktflygplanen försöka, sedan de kommit inom lämpligt skotthåll 200 m för kulsprutor och 500 m för automatkanon anpassa sin hastighet till att sammanfalla med bombflygplanets, så att det för längre stund ligger kvar i samma skjutläge och på samma avstånd. De tunga bombflygplanen ha små möjligheter till snabba undanmanövrer, medan jaktflygplanen virvla runt dem i ett under sådan »konstflygning», som vissa personer undrat vad den tjänar till och varför flygvapnet sysslar med den.

Det fordras i realiteten ofta den mest äventyrliga akrobatik för att komma åt en med 350 kilometers fart framrusande bombare och hindra honom att nå målet för sitt förstörelseverk. Det fordras snabba, »konstflygningsdugliga» jaktplan och det fordras män, som kunna flyga dem med orubblig kallblodighet i alla ställningar och som kunna skjuta träffsäkert ur alla tänkbara vinklar, vare sig planet ligger på rygg eller på kant. Jaktflyget förföljer det fientliga bombanfallet oavlåtligt och försöker bryta dess udd, decimera dess styrka och knäcka de mänskliga nerver, som skola dirigera anfallet till avsedd effekt, ända intill det område, som luftvärnsartilleriet skall försvara. När luftförsvarspjäserna börja spela, måste jaktflygplanen på radioorder från marken dra sig undan, för att undgå att själva bli träffade, men i den mån de fortfarande äro stridsdugliga hålla de vakt för att återupptaga striden med de fientliga maskinerna, när de bege sig på återflygning efter att ha lämnat av sin bomblast. Och nu kunna de maskiner, som först upptagit striden, hoppas på förstärkning, ty i samma ögonblick som den i högsta beredskap liggande divisionen lämnade fältet började  förberedelserna för att göra divisionen i andra beredskap startklar. Dennas befälhavare har i viss utsträckning genom telefonrapporter och genom radio kunnat följa stridens gång. Startklar för ingripande i stridens första skede torde den i regel icke hinna bli, men om ett förföljande kommer ifråga, eller om en ny bombanfallsvåg väntas, så är den beredd att ingripa. Denna andra division kommer att utgöra jaktflottiljens egentliga stridsreserv. Den tredje divisionen däremot kan knappast komma ifråga annat än som ersättningsreserv, ty den omfattar plan, som stå under tillsyn och reparation, och den befinner sig sålunda temporärt icke i full stridsberedskap.

Vid nattligt bombanfall blir jaktflygets stridssätt väsentligt annorlunda. Det kan i regel icke uppta striden med fienden i samlat förband, utan jaktflygplanen bevaka enskilt var sin sektor omkring anfallsmålet under intim samverkan med luftvärnsförbanden på marken. Tack vare mörkret har ett enskilt jaktplan stora möjligheter att på nära håll anfalla ett bombplan, och dessa möjligheter ökas i samma ögonblick som det fientliga bombplanet infångas av en strålkastare från marken. Bombplanets personal blir mer eller mindre bländad, och dess skjutsäkerhet mycket nedsatt.

Under mörker äro sålunda de flesta fördelarna på jaktflygets sida, men endast under förutsättning att det samarbetar med välutbildade markförband. Utan hjälp av markens luftvärnstrupper är mörkret i högre grad ett hinder för jaktflygaren än för den anfallande bombaren, och det är endast en lyckträff, om han inom sin sektor råkar få någon av de fientliga bombmaskinerna inom skotthåll.

Luftvärnsartilleri och jaktflyg komplettera varandra vid en orts försvar mot anfall från luften. Enbart luftvärnsartilleri, hur värdefullt det än må vara, är liksom enbart jaktflyg blott ett halvt försvar. Det planmässiga genomförandet av ett bombanfall förenklas i utomordentligt hög grad, om man blott behöver räkna med den ena av dessa försvarskrafter, och utsikterna att kunna åstadkomma avsedd skada utan att behöva riskera uppvägande förluster ökas betydligt. Taktiken lägges därefter, och det fientliga bombflyget kan visa betydligt större djärvhet i attacker mot sådana otillräckligt skyddade mål.

Jaktflygarens stridssätt är äventyrligt, så till vida att det rymmer nästan obegränsade möjligheter till överraskningar. Själv söker han överraska sin fiende och undvika dennes försvarseld genom djärva och oberäkneliga attackmanövrer eller undanmanöver, men själv kan han också överraskas på många sätt genom fiendens manövrer, genom attacker från andra plan och genom att hans egna förbandskamrater dyka upp på oberäknad plats. Hans plan är byggt för att tåla påfrestningarna av sådan manövrering, som dessa överraskningar kunna betinga, men flygaren måste också suveränt kunna behärska det för att i alla situationer kunna göra rätt bruk av dess manövrerbarhet.

Den avancerade flygningen representerar det av erfarenheten utvecklade övningsschema, som skall bibringa jaktflygaren den nödvändiga behärskningen av olika uppträdande situationer stående och liggande åttor, looping, roll, halvroll, topproll, bunt, hjulning och allt vad de heta dessa olika manövrer, som mer eller mindre obligatoriskt ingå i den avancerade flygningens program. De erbjuda ett spännande och fängslande skådespel även för den osakkunniga åskådaren, och att de, trots de ofta mycket stora fysiska påfrestningarna, bereda föraren tjusning och nöje är obestridligt, men att föreställa sig, att de företagas för skådespelets och för tjusningens egen skull är att alldeles missförstå deras verkliga betydelse. Eftersom det talas om luftakrobatik, så kan man också tillåta sig en jämförelse med cirkusakrobaten, som övar och tränar varje dag år ut och år in samma trick och konster om och omigen ej för nöjes och spännings skull utan för sin egen säkerhet och för att genom oavlåtlig övning och träning minska riskerna för ett felgrepp eller en felbedömning.

Även de höjdflygningar, som jaktplanen ofta kunna få anledning att företaga för att komma i lämpligt angreppsläge gentemot en angripare, måste tränas för att bereda själva den mänskliga organismen för stora påfrestningar av en ovanlig art. Upp till omkring 5 000 m höjd märker en normal, sund och i övrigt vältränad organism ytterst obetydligt av nivåförändringen, men däröver börjar först kylan och sedan luftförtunningen göra sig mer och mer plågsamt märkbar. Syrgasmasken måste på och en försiktig extra syretillförsel anlitas. Ju högre upp maskinen sedan stiger, dess nödvändigare blir den extra syretillförseln, men samtidigt tilltar kylan som även en varm sommardag håller sig vid minus 35 grader på omkring 8 000 m höjd. Vanlig varm klädsel förslår icke längre, flygdräkten måste uppvärmas på elektrisk väg, ansikte och händer måste vara skyddade. Ar förarplatsen sluten, måste den också vara uppvärmd för att längre flygning på denna höjd skall vara möjlig. Att använda syrgasapparat på större höjd är inte uteslutande angenämt trots den lättnad i andningen den bereder. Syret avlägsnar de begynnande andningsbesvären och framkallar en viss uppiggad sinnesstämning, men samtidigt kan det i betänklig grad rubba omdömesförmågan och manöversäkerheten, och om det tas i för stora doser åstadkommer det också samma obehagliga efterverkningar som ett ytterst kraftigt rus, eller med andra ord »kopparslagare» av nästan oöverträffbart slag. Syrgasapparaten måste därför även av en fysiskt spänstig och vältränad flygare handhas med sådan försiktighet, att svindel och illamående hålles borta utan att samtidigt omdömesförmågan och manöversäkerheten omtöcknas. Förefinnas brister i den fysiska konditionen och organiska svagheter, så inträda obehagen av höjdflygningen oftast mycket kraftigare och det blir i många fall omöjligt att hålla rätt dosering på syrgastillförseln. Därför måste all flygande personal vid flygvapnet också vårda sin fysiska kondition med yttersta omsorg. Det fordras »sunda nerver» och en genomtränad, spänstig fysik.

J8 Gloster Gladiator

Denna moderna typ J 8 är ett ensitsigt, enmotorigt biplan med klaffar, uppbyggt av stålrörskonstruktion med tygklädsel. Två divisioner av J 8 utrustas med svenskbyggd NOHAB-motor om 600 hkr, typ My S 2, medan den tredje divisionen utrustas med engelskbyggda Bristol Mercury-motorer, typ VIII. Förarplatsen är inklädd och kan uppvärmas till dräglig temperatur även vid flygning på stor höjd. Den praktiska topphöjden ligger ända uppe på xo ooo m, varför utrustning med syrgasapparater även är nödvändig. Den svenska standardutrustningen för instrument är inbyggd och förarplatsen är försedd med radio, som möjliggör förbindelse inom förbandet och med närbelägna markstationer.

Den är dessutom försedd med utlösningsanordning för bombfällning. Planet kan nämligen taga en bomblast på upp till 50 kg. Beväpningen utgöres av fyra fasta kulsprutor, två synkroniserade och två placerade i vingarna utanför propellerfältet. Kulsprutesiktet är av reflektortyp, som även kan användas nattetid. Betjäningen av kulsprutorna sker på pneumatisk väg, med en anläggning av Dunlop-typ, som även betjänar hjulbromsarna. Hastigheten anges för de med svenskbyggda motorer utrustade divisionerna till 367 km/tim. och för den tredje divisionen till 4x0 km/tim. Dessa hastigheter kunna synas blygsamma vid jämförelse med dem som noterats för en del utländska jaktflygplan, men härvid måste beaktas, att enligt försvarsordningen vår enda jaktflottilj har den dubbla uppgiften att dels tjäna ortsförsvaret för huvudstaden och att dels samverka med övriga flygstridskrafter och markstridskrafter. För ortsförsvaret kunde betydligt snabbare maskiner både vara påkallade och praktiskt lämpliga, då de i regel kunna ha goda landningsfält till förfogande. Men för samverkan med övriga flygstridskrafter och markstridskrafter fordras, att jaktflygplanen skola kunna landa och ha sin basering på ofta rent tillfälliga landningsfält, som icke tillåta några större landningshastigheter. Gloster Gladiators landningshastighet ligger så lågt som 82 km/tim.

Spaningsflygplan

Radioförbindelsen med marken är av stor betydelse vid alla flygslagen. Här är en rörlig radiostation i bil

Rapportmetning i gammal god stil. Spaningsplanet fångar med sin nedhängande »metkrok» en mellan två stolpar upphängd lina, vid vilken rapporthylsan är fästad

Start och tandning på vatten har sina särskitda svårigheter

Marinflygplanen kunna medföra material för dimridåläggning på en mils längd

Flygfotografering från marinspaningsplan

Katapultstart från flygplanskryssaren Gotland

De i flygvapnets organisation ingående båda spaningsflottiljerna betecknas också som »samverkande flygförband», därför att deras huvuduppgift är samverkan dels med andra flygslag och dels med övriga försvarsgrenar och med högsta krigsledningen. De bilda sålunda egentligen den ursprungliga kärna, kring vilken hela det nuvarande flygvapnet uppbyggts, och Kungl. Östgöta flygflottilj på Malmen, arméspaningsflottiljen, och Kungl. Roslagens flygflottilj vid Hägernäs, marinspaningsflottiljen, uppbära också det svenska flygets äldsta traditioner.

Det är också de båda spaningsförbanden, som fått på sin lott att uppfylla alla de förväntningar, man från början ställt på flygets militära betydelse och det är sannerligen ingen snävt kringskuren uppgift. För den oinvigde förefaller måhända huvuduppgiften »att genom spaning inhämta uppgifter om fienden under undvikande av strid» vara en ganska fridsam och så att säga tam funktion gentemot bombning och jakt, men i verkligheten ha spaningsförbandens flygare det minst lika hett om öronen som några andra. De ha mer mångskiftande uppdrag och en tjänst, som på intet sätt är mindre krävande och påfrestande, mindre riskfylld eller mindre betydelsefull.

De tunga bombförbanden och även de lätta som genom sin självständiga, offensiva aktivitet bilda flygvapnets tyngdpunkt, behöva ofta anlita spaningsflygets bistånd för att utspana och lokalisera bombmålen. En effektiv, energisk och påträngande flygspaning kan i utomordentligt hög grad höja bombflygets verkningskraft, då de framgångsrika bombföretagens första förutsättning är god kännedom om målet. Flygspanaren kan ge bombförbandet den orienterande vägledning, som oftast erfordras för insättandet av ett överraskande anfall, och i bästa fall kan han medföra flygfotografier av målet, som göra det möjligt för bombflygarna att liksom på förhand skjuta in sig på det ja, till och med att studera det under bombsiktena i övningsrummet för bombfällning. Flygspaning och bombanfall äro därför ofta intimt förbundna med varandra och kunna ha lika stor del i de uppnådda resultaten.   Spaningsuppgifterna uppdelas eljest i strategisk spaning och taktisk spaning. Den strategiska spaningen företages huvudsakligen för högsta krigsledningens räkning av speciellt spaningsförband, som står till dess förfogande. Betydelsen av denna spaning behöver knappast understrykas. Vid ett krigsutbrott är det en otalig massa uppgifter om fiendens förhållanden och åtgöranden, som det är av största vikt för krigsledningen att på olika vägar snabbt införskaffa. Det gäller sålunda inte bara att få klara och tillförlitliga uppgifter om de närmaste anfallskrafterna, utan även att få en uppfattning om förhållandena långt.bakom stridsfronten vilka förberedelser har fienden träffat för anfallet, vilka äro hans ilastningsplatser, vilka transportmedel användas och av hur stor omfattning äro de mot stridsområdet pågående transporterna? Hur mycket tonnage ligger i de fientliga hamnarna, och hurudan är trafikfrekvensen på järnvägar och vägar? Var befinna sig de fientliga sjöstridskrafterna? Hur konvojeras transportfartygen? Var äro de militära depåerna belägna och varifrån furneras de? Var äro de industrier belägna, som förse den fientliga armén med ammunition, materiel och förnödenheter? Det är blott några frågor ur högen, som man söker få svar på för att dels komma underfund med den verkliga kraften bakom anfallet och dels för att så tidigt som möjligt utröna fiendens mest sårbara punkter. Det strategiska spaningsflyget kan därför tvingas till den mest vidsträckta fjärrspaning över fiendeland för att inhämta underrättelser som kunna vara av betydelse för krigsledningen. Att detta ställer stora krav på spanarens insikter och bedömningsförmåga är uppenbart och likaså att det kräver det yttersta av flygaren, som skall föra spanaren till lämpligt observationsläge och sedan snabbt och säkert återföra de inhämtade underrättelserna med undvikande av fientligt luftvärnsartilleri och fientligt jaktflyg. Det är gott och väl att spaningsflygaren skall undvika strid för att kunna återflyga de inhämtade underrättelserna så säkert som möjligt, men principen är inte så lätt att praktiskt tillämpa, om hans flygplan är mycket långsammare än det fientliga jaktflygets och om han till på köpet tvingas flyga ekonomiskt, därför att hans flygplans räckvidd är i knappaste laget för den förelagda uppgiften. Han kan nödgas att »slå sig fram» på kortaste väg och att slåss med jaktflygarens egen stridsteknik.

Den strategiska spaningen innebär inte alltid fjärrspaning och kräver inte alltid långflygning, då högsta krigsledningen ofta kan önska underrättelser om lägen och förhållanden inom kortare distanser, men den egentliga närspaningen faller i allmänhet inom den taktiska spaningen, som företages för armékårchefen eller underlydande befälhavare vid armén och vid marinstridskrafterna eller kustartilleriet. Sådana för det taktiska bedömandet viktiga uppgifter, som spaningsflygaren skall söka inhämta är till exempel fiendens styrkeförhållanden och gruppering, anmarschriktning och anmarschvägar. Och vidare: Var är det fientliga artilleriet uppställt eller var är det i rörelse? Var befinna sig fiendens stridsvagnar? Företagas några anstalter för intagande av befästa ställningar och i så fall var? Ha extra broar byggts och var? Ja, man kan säga, att allt som kan ses från luften av fiendens förehavanden är av taktisk vikt den stora konsten är att se, det som verkligen är av vikt! Och det är för den konsten spaningsflygaren särskilt utbildas.

Den som gör sin första flygning på till exempel en rundflygningstur finner, att han kan iaktta ett och annat av det rörliga livet nere på jorden, men han skulle säkerligen finna det ytterligt vanskligt att efteråt avge en på något vis upplysande rapport om, vad som försiggått därnere. Hur många bilar voro i rörelse på den eller den vägen? Hur många tåg voro synliga, och hur många vagnar innehöllo de? Personvagnar eller godsvagnar? Hur många fartyg lågo i hamnen och hur stora? Inga anstalter hade dock vidtagits för att dölja något av detta för insyn från luften. Av vad som försiggår i och bakom en krigsfront skulle den ovana iakttagaren näppeligen se någonting. Flygspanaren måste träna sig att se mera och att se rätt! under de mest vanskliga förhållanden. Han måste kunna se och rätt fatta, vad han ser, medan han samtidigt sköter sin kulspruta eller passar sitt bombfällningstillfälle, fotograferar, antecknar eller signalerar. Det duger inte att han rapporterar, att inga trupper synas till, där det ligger bataljoner gömda men det duger inte heller, att han rapporterar ett fältstarkt batteri, där en illfundig fiende bara riggat upp en rad cementrör på kärr hjulslavetter och ställt upp en servis av trasdockor. Ty sådant förekommer också i krig, sedan flygspaningen blivit en faktor att räkna med. Det som syns är inte alltid, vad det ser ut att vara, och det som inte syns är ofta mycket mer.

Både över land och vatten utgör dis och dimma ett nästan ständigt förekommande och ytterst fatalt spaningshinder, som endast i viss mån kan övervinnas med hjälp av speciell fotografisk utrustning. Utan detta hinder skulle marinspaningen vara väsentligt lättare än arméspaningen, därför att havsvidderna inte erbjuda några gömställen, men i verkligheten har marinspaningen sina alldeles speciella svårigheter. Diset kan stundom göra, att man har sämre sikt från flygmaskin än från fartygsdäcken, men dimman, flygningens svåraste fiende, är också ett av spaningsflygets kampmedel, då läggandet av dimridåer både till lands och vatten är en av dess kinkigaste och mest omdömeskrävande uppgifter.

Omdöme är något som i hög grad kräves av flygvapnets hela personal men med alldeles speciell tillspetsning för spaningsförbandens, då dessa utöver vad själva spaningen kräver även betros med sådana uppgifter som den nyssnämnda dimbildningen och med artilleriflygning och eldledning för både lantartilleriet, sjöstridskrafterna och kustartilleriet. De mångskiftande uppgifterna och de delvis olika fordringarna vid spaning för armén och för marinen motivera uppdelningen i arméspaningsförband och  marinspaningsförband med olika flygmateriel och delvis olika utbildning. 

Den för eleven kanske mest framträdande av dessa är märkligt nog signalering med huvudvikt vid radiotelegrafering ett ämne, som han gjort till synes god bekantskap med redan på flygkrigsskolan men som han snart finner, att han måste ytterligare fullkomna sig i. En flygspanare kan helt enkelt inte vara nog skicklig och snabb signalist.

Det är i den praktiska tjänsten nästan ständigt på sekunderna det hänger visserligen inte vid strategisk spaning, men i så mycket högre grad vid den oftare förekommande taktiska spaningen och framförallt vid artilleriflygningen. Där måste under pågående skjutning rapporterna om nedslagen vara inne på en tiondels minut, om de skola ha något värde för artilleristerna. För att på mindre än sex sekunder hinna bestämma nedslagsläget och inrapportera det fordras både snabbt omdöme och snabb signalering.

Fotograferingen är en annan gren, som det lägges särskild vikt vid i spaningsflyget. Dels kan kameran stundom avslöja åtskilligt, som ej kan upptäckas med blotta ögat, och dels kan kamerabilden göras till föremål för omsorgsfullt detaljstudium, som ibland blir mer upplysande än den utförligaste rapport. Vid ställningskrig äro tid efter annan tagna fotografier av ett frontavsnitt av stor betydelse för fastställande av förändringar i skyttegravssträckningarna och förflyttningar av kulspruteställningar, lyssnarposter och granatkastarlägen. För fotograferingen användes dels handkameror speciellt konstruerade för flygfotografering dels seriekameror, som äro fast monterade i flygplanet och drivas automatiskt. Dessutom användas specialkameror för kartläggningsändamål. Med dessa kartläggningskameror har spaningsflyget redan kartlagt stora delar av vårt land, och meningen är att denna systematiska »flygkartläggning» så småningom skall komma att omfatta hela landet. Denna verksamhetsgren har numera övertagits av kartverket, som för ändamålet har särskild personal, egna flygplan m. m. Arbetet sker alltjämt under intim samverkan och med stöd av flygvapnet.

Förbindelseflygning mellan olika truppförband på marken är också en av spaningsflygets uppgifter, som kräver övning. Flyget kan ofta utgöra den både snabbaste och säkraste förbindelsen mellan olika truppförband. Ett spaningsplan alarmeras för att på viss plats avhämta en rapport eller order, som skall förmedlas till ett annat förband. Rapporten nedlägges i en rapporthylsa, som upphänges på ett snöre mellan två stänger. Spaningsplanet stryker fram tätt över upphängningsanordningen och fiskar upp snöret med »metkroken», som kan nedfällas under planet. Metkroken med rapporthylsan på drages sedan in och planet flyger bort med rapporten till det förband, där den skall nedkastas. På några få minuter kan på detta sätt en brådskande rapport eller order föras till ett flera mil avlägset förband eller från ett framskjutet förband till högkvarteret.

Artilleriflygningen kräver också sin grundliga träning. Dess första led utgöres av målspaning uppletande av de mål, som skola beskjutas och förstöras med artillerield: fientliga artilleriställningar, kulsprutenästen, observationsposter, depåer och förråd, stridsvagnar eller transporter, broar och annat, som undandrar sig det egna artilleriets direkta observation. Sedan flygaren lokaliserat målet, anger han genom radion dess läge för artilleriet, som börjar att skjuta in sig. Här inträder artilleriflygningens andra mycket betydelsefulla led: eldledningen från flygplan. Nedslagen av batteriets första lag observeras noggrant, och rapport avges omedelbart om, hur skott efter skott ligger. Här gäller det sekunderna, ty nästa lag måste följa, innan fienden hunnit vidta några skyddsåtgärder. Lag efter lag ledes artillerielden, tills den ligger i målet och, efter rapport därom, kan fortsätta tills erforderlig förstörelse uppnåtts. Mer än två eller tre lag skola inte erfordras, innan flygspanaren lett artillerielden till fullträff i målet, och observationen fortfar dels för att konstatera förstörelseverkan och dels för att eventuellt dirigera elden mot målet under förflyttning eller mot nytt mål.   Skjutning och bombfällning ingår också i spaningsförbandens övningar.

Spaningsplanen använda sina kulsprutor dels till självförsvar mot fientliga jaktplan och dels för anfall mot markmål, när gynnsamma tillfällen yppa sig. Ty regeln att spaningsplanen skola undvika strid inbegriper icke, att de skola låta något tillfälle att tillfoga fienden direkt skada gå sig ur händerna. Spaningsplanens överraskande anfall kunna vara mycket effektiva gentemot fientliga marschkolonner och transporter eller mot fientliga bivacker och depåer, och dessutom kan spaningsflyget åstadkomma stora resultat med sin kulspruteeld genom att vålla förvirring bland fienden under flykt eller vid sådana kritiska tillfällen som övergång på fältbroar eller båttransporter över sjöar och vattendrag. På samma sätt gör spaningsflyget bruk av sina bomber. Det går inte till bombanfall på samma förhandsplanerade sätt som det speciella bombflyget, men det begagnar varje tillfälle, då det kan överraska en fiende som icke är på sin vakt och som inte har erforderligt luftvärn till sitt förfogande. Bombfällningstekniken är i princip densamma som vid lätta bombflyget, och spaningsflyget kan bomba både genom låganfall och höganfall. För höganfallen äro också spaningsplanen utrustade med förenklat bombsikte. Bombanfallen utföras både enskilt och i förband.  

Kustbaseringen med vattnet såsom »flygfält» är den olikhet, som i första hand gör sig märkbar. Denna basering medför många fördelar bland annat den, att själva flygfältet icke kan förstöras av fientliga bomber men den unga flygaren, som kanske föreställt sig, att det skall vara oändligt mycket lättare att landa på det »mjuka» vattnet än på den »hårda» marken, tycker sig ofta i början ha bedömt saken alldeles fel. Vattenytan är för det första inte alltid så plan som man tänkt sig och för det andra är det ingalunda så lätt att landa »mjukt» på vattnet. Hanterandet av sjöflygplanen vid start och landning har sina speciella svårigheter. Man måste bli ett gott stycke sjöman, om man inte är det förut, för att klara den saken, och kraven på sjömannafärdigheter och sjömilitära insikter går igenom hela tjänsten. För en »landkrabba», som kommit till marinflygflottiljen, gäller det nästan först av allt att söka bevisa, att snabbhet i signalering radiotelegrafering, gnistsignalering och semaforering inte alls är något exklusivt privilegium för flottans folk. Radiotelegraferingen övas intensivt och träningen vidmakthålles för att bevara snabbheten i både slagning och uppfattning.

Andra speciella svårigheter uppträda under flygtjänsten. I första hand gäller det orienteringen och navigeringen. Vid flygning över land har man i regel både vid dagflygning och nattflygning tillgång till relativt lättbestämda orienteringspunkter sjöar och vattendrag, vägar, järnvägslinjer och samhällen men redan över kusten är det mera ont om lättidentifierade hållpunkter och ute till havs saknas de alldeles. Till och med en erfaren sjöofficer, som känner kustens märken väl, kan bli villrådig, när han ser samma kust ur nytt perspektiv allt ter sig så oväntat annorlunda. Välbekanta holmar och skär förete en helt annan kontur än den man känner igen. Ute över havet måste man sedan lita helt och hållet till navigeringen. Det gäller att se upp på kompassen och föra besticket med minutiös noggrannhet, inte bara för att ständigt exakt kunna veta, var man befinner sig, även om man i regn och dimma tappar känning med horisonten, utan också för att exakt kunna inrapportera positionen för de fartyg, som observeras. Marinspaningsplanen äro i regel utrustade med radiopejlingsapparater för underlättande av positionsbestämningen, men flygarna måste kunna klara sig även utan detta hjälpmedel. Den andra svårigheten är att se något och att snabbt avgöra, vad man ser. Det är inte så enkelt som det kan låta. De stora öppna vattnen ha inga gömställen, där den fiende, som skall utspanas kan taga betäckning, men spaning över havet har andra vanskligheter. De atmosfäriska förhållandena kunna spela marinspanaren många spratt, dimbankar och luftspeglingar kunna bedra honom, och hur väl han än i förväg intränat kännedomen om fientliga fartygs karakteristiska profiler, kunna de i praktiken vara ganska svåra att identifiera. Det duger inte att rapportera några synvillor. Spanarens sjömilitära insikter måste också vara sådana, att han kan göra riktiga slutsatser angående den fientliga styrkans sammansättning, förmering, fart, kurs och sannolika mål eller uppgift.  

Det torde vara en utbredd, populär uppfattning, att man har en »storartad utsikt» från ett spaningsplan över havet, men den skulle säkerligen bli grundligt reviderad efter en liten tids erfarenhet av, hur marinspaningen gestaltar sig i praktiken. Visst förekommer det strålande dagar sådana som skärgårdens sommargäster och seglare med särskild förtjusning minnas då spaningen gynnas av god sikt, men även under vackra dagar uppträder ofta solröken såsom en besvärande faktor från den höjd där spaningsflygaren då måste hålla sig, och dessutom torde en fiende så vitt möjligt undvika att igångsätta några viktigare företag, när sikten är som allra bäst. Han väljer hellre nattmörkret eller dagar med dålig sikt för att kunna nalkas osedd och överraskande.

Atmosfären över våra nordliga hav både i öster och väster är molnfri upp till i 500 meters höjd endast omkring 180 dagar av året och till 3 000 m endast omkring 70 dagar, över de stora vidder, som marinspaningen måste bedrivas, kunna också de atmosfäriska förhållandena växla mycket starkt över vissa områden lågt gående moln, över andra höga moln eller nästan klart, solrök på ett håll, dimbankar på ett annat och kanske sikthindrande regnskurar på ett tredje. Efter dessa växlingar måste också marinflygaren anpassa sig under oavlåtlig avspaning av vattenytan. Utförandet av spaningsuppdragen är särskilt vanskligt, då flygaren måste försöka undgå upptäckt och hålla sig undan för det jaktflyg, som eventuellt åtföljer en fientlig sjöstyrka. Marinspaningsplanen måste nämligen liksom arméns spaningsplan och bombplan alltid söka undvika strid med jaktflyg. Deras stridsmål ligga uteslutande på och i vattnet.

Det är inte bara övervattensfartygen, marinspanaren är på utkik efter, utan han måste också ständigt spana efter undervattensbåtarna, och det är inte den enklaste uppgiften. Allmänheten har måhända bibringats den uppfattningen, att en u-båt är lätt att upptäcka från luften, men u-båtarna skulle knappast utgöra ett så farligt och effektivt vapen om upptäckten av dem under alla förutsättningar vore en så lätt sak. Deras närvaro röjs förnämligast av att de efterlämna oljefläckar på vattenytan. Av dessa fläckars utseende och färg kan flygspanaren bedöma, hur pass gamla de äro om u-båten befinner sig alldeles i närheten eller om en tid förgått, sedan den passerade platsen. Flygaren kan i gynnsamma fall följa oljefläckarna, så att säga i omvänd kronologisk ordning, tills han kommer till den punkt där de äro alldeles färska och eventuellt åtföljas av en strimma luftbubblor. Han har då lokaliserat u-båten och enligt den allmänna instruktionen är det hans uppgift att omedelbart angripa och oskadliggöra den. Men givetvis endast under förutsättning att det är fråga om en fientlig undervattensbåt. Här kan marinspanaren stundom stå inför en mycket kinkig bedömningsfråga. Ett anfall mot u-båten kan endast komma ifråga, om spaningsplanet medför lämplig typ av bomber, eljest måste uppgiften begränsas till att rapportera dess närvaro och position genom radion. Men skall den rapporteras eller ej, det är åter frågan! Svaret beror på, om det är vän eller fiende. En av de egna u-båtarna, som eventuellt ligger på lur, får naturligtvis inte röjas genom en radiorapport, som kan uppsnappas av fienden. Här krävs det speciella, sjömilitära insikter för att komma till riktig slutsats, om flygaren inte i förväg kunnat erhålla uppgifter om de egna u-båtarnas operationsområde, eller om både egna och fientliga u-båtar uppehålla sig inom samma område.

Den med lämpliga minbomber sjunkbomber utrustade marinspanaren är en av u-båtarnas farligaste motståndare, men erfarenheterna både från världskriget och från kriget 1939 visa tydligt, att även om u-båtar kunna upptäckas och bekämpas från luften, så äro de ingalunda prisgivna åt flygarna ens om stora flygstyrkor insättas mot dem. De polska u-båtarnas flykt från Gdynia upp till Stockholms skärgård, där de internerades, och Orzels flykt till Riga och sedan därifrån till Gotland och ut ur Östersjön och genom Skagerack, visa tydligt nog, att marinspaningen mot u-båtar ingalunda är någon lätt sak, och att bombfällningen mot dem icke alltid har den antagna effekten. Det senare har tydligt demonstrerats av att u-båtar, som rapporterats sänkta, senare endera återvänt till sina baser eller överraskande uppträtt på andra håll, i vissa fall tydligen helt oskadade av flygattackerna. Marinflygflottiljens samverkan med Flottan innesluter många skiftande uppgifter utöver spaningen. Eldledning under sjöstrid eller strid framför kustfästningarna är en av dessa. Den överensstämmer nära med motsvarande uppgifter för arméspaningsflyget, men kräver speciella sjömilitära insikter, då artillerimålen ständigt befinna sig i rörelse, och förutseende beträffande deras manövrer kräves även vid eldledningen.

En annan utomordentligt krävande uppgift, som måste lösas med god sjömilitär insikt, är dimridåläggningen. Större delen av marinflygflottiljens flygplan kunna alternativt utrustas med bomber, torpeder eller dimbildningsapparater. Flygdimbildningen kräver stor påpasslighet och en mycket säker blick för den taktiska situationen. Dimridån kan utläggas i flera olika syften. Den kan utläggas till skydd för de egna sjöstridskrafterna gentemot en artilleristiskt överlägsen fiende, vars eldverkan nedsättes genom att målen döljas av dimman, men dimridån kan också utläggas för att hjälpa fram egna torpedfartyg till lämpligt skjutläge. De fientliga artillerifartygen kunna genom sin eld hålla torpedfartygen ifrån sig, så länge de se dem, men i skydd av en dimridå kan en jagardivision rycka fram till torped-skjutläge under förutsättning att dimridån utlägges på rätta platsen och i rätta ögonblicket. Härvid måste emellertid beaktas, att den icke får utläggas så, att den hindrar egna artillerifartygens eldverkan och försvårar eldledningen, och icke heller så, att den blir till fördel för de fientliga torpedfartygen.  

Den teoretiska utbildningen vid marinflygflottiljen, som även omfattar en del här icke berörda saker, bedrives vid Hägernäs, under det att den praktiska tillämpningen huvudsakligen övas under samverkan med kustflottan och kustartilleriet. De vanliga kurserna avslutas med skjut- och bombfällningsövningar, men ett visst antal marinspanare uttagas för en fortsättningskurs, som avser tjänstgöring på flygplankryssaren Gotland. Här tillkommer såsom särskilda övningsmoment start från och upptagning på fartyg. Från flygplankryssaren startas flygplanen med katapult, en i principen mycket enkel, men i de tekniska detaljerna i detta fall synnerligen komplicerad anordning, som med 115 km:s fart »skjuter» flygplanen ut från fartygen, medan fartyget självt kanske forcerar med en fart av mellan 25 och 30 knop. Detta startsätt är ju väsentligt olika det som flygaren eljest är van vid, och det fordrar både vissa försiktighetsåtgärder och en viss erfarenhet för att gå bra. Smaken är något olika en del anse åtminstone den första katapultstarten vara en ganska nervpåfrestande sensation, och somliga ha svårt att någonsin riktigt vänja sig vid den, under det att andra finna sig till rätta omedelbart och avgjort föredra katapultstarten framför det vanliga startsättet. I varje fall torde man kunna säga, att det nästan alltid är lättare att komma iväg från fartyget än att åter komma ombord på det, när sjön inte är särskilt nådig.

S 5 Heinkel HE 5

Den ursprungliga S 5 var en modifierad Heinkel HE 5, som numera är utgången och företrädes av de förbättrade typerna S 5 A till D, som tillverkas dels av Svenska Aero och dels vid Centrala flygverkstaden i Västerås. Det är ett lågvingat två- eller tresitsigt monoplan på flottörer. Flygkroppen utgöres av en svetsad, trådstagad stålrörskonstruk-tion, klädd med tyg, och vingarna av träkonstruktion, klädda med fanér och duk. S 5 A är försedd med BJ Vl-motor om 490 hkr, S 5 B och C har My Vl-motor om 600 hkr och S 5 D har My Vll-motor likaledes om 600 hkr. Flygplanen äro utrustade för samverkan med marinen 1 spaning, eldledning, dimbildning och u-båtsjakt. De äro utrustade med radioanläggning av större räckvidd än lantflygplanens, då de ofta måste operera på stort avstånd från sjöstridskrafterna. De ha vidare en mera omfattande utrustning för navigering, fotografering och pyroteknisk signalering. Beväpningen utgöres av en fast, synkroniserad kulspruta och en rörlig kulspruta, varjämte ett mindre antal lätta och medeltunga bomber kunna medföras. Hastigheten är omkring 2o5 km/tim., stigtiden till 3 000 m 22 min., topphöjden 4 000 m och landningshastigheten g5 km/tim.

S 6 Fokker CV-E

S 9 Hawker Osprey

Marinspaningsflottiljens modernare plan utgöras av den i England tillverkade typen S 9 med ursprungsbeteckningen Hawker Osprey. Den skiljer sig rätt oväsentligt från Hawker Hart, med undantag av att hjulstället ersatts med flottörer och att vingarna gjorts fällbara. Typen är avsedd för basering på flygplanskryssare, och »Gotland» har utrustats med sju sådana plan. Hastigheten är 234 km/tim., stighastigheten till 3 000 m 12,3 min. och landningshastigheten 110 km/tim. Praktiska topphöjden är 4 500 m.

Radioutrustningen är av modern typ med ökad räckvidd, men den övriga utrustningen är i stort sett densamma som på den äldre S 5-typen.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper