Thüring och målflyget på Gotland

För att kunna öva luftvärnsförbanden på ett effektivt sätt fordrades tillgång till målflyg, både för att kunna öva målföljning och genomföra övning med skarpskjutning mot bogserade luftrnål. Få uppgifter finns om målflygverksamheten före världskriget. Det var flygvapnet som utförde den med flygplan av bl.a typen Fokker c.v.- D (S 6) och det var främst för flygvapnets eget behov, luftvärnsförbanden kom i andra hand. ågon egentlig målflygning på Gotland påbörjades inte förrän 1940, då makarna Birgit och Nils Thuring började målflygning för KA 3 från basering på Bunge flygfält. Målflygningarna innebar då endast målgång d.v.s riktövningar med pjäser, instrumenteringar och strålkastare mot flygplanet. Makarna Thurings flygverksamhet ombaserades 1946 till Visby och AB AVIA användes för målflygning ända till 1989 parallellt med att målflygtjänster utfördes av Svensk flygtjänst AB, som hade kontrakt med Krigsmakten om målflygning över hela landet. 1974 bytte Svensk flygtjänst namn till SwedAir och företaget avlöstes 1986 av Nyge Aero. Makarna Thurings AVlA är det målflygföretag som har utfört merparten av målflygtjänsterna på Gotland. De flygplantyper som användes för målflygning av Thurings före och under kriget var bl.a de Havilland Puss- Moth, Pervival Vega Gull och Bucher Jungman. Under en kortare period fanns även en tysk Arado 96-B i flygplanparken, dock endast använd för målgång. Efter kriget inköptes en Airspeed Envoy, som tidigare hade tidigare tillhört brittiska kungahuset. I mitten på 1980-talet kom en förfrågan om planet kunde ställas till förfogande för ett brittiskt museum. Det enda som då fanns kvar av maskinen var en reservpropeller, som hämtades under pompa och ståt även av kungahuset särskilt hitsänd maskin. "Som tack bjöds jag på lunch i Visby av brittiska drottningen"- berättade Nils Thuring.

---------------------------------------------------------------------------

Flygmissöde med lycklig utgång.

Målflygplanet fick landa på en skida.

Det Bücker Jungmann-plan, som civilflygarna herr och fru Thüring en tid använt vid sina målflygningar för de militära förbanden, havererade i förmiddags (1/4 1942) i Roma, varvid föraren, som var fru Thüring, dock undkom oskadd och planet icke fick värre skavanker än detsamma torde kunna repareras snart nog.

Planet var försett med skidor, vilka hållas i sitt läge av ett beslag, vilket emellertid under en manöver på 300 meters höjd behagade lossna på ena skidan. Denna kom därigenom att hänga utan styrsel, och utgången av en landning med skidan på detta sätt är mer än problematiskt. Fru Thüring, som märkte att något var på tok och gissade att det gällde skidan, som hon dock icke kunde se – hon visste inte ens vilken skida det gällde – hade att välja mellan att gå upp på höjd och hoppa med fallskärm, i vilket fall det fanns alla utsikter för att maskinen totalförstördes, och att söka taga sig och maskinen ned på bästa sätt, varvid det i alla fall fanns en chans att klara maskinen. Föraren valde det senare alternativet och det gick ganska bra. Landningsstället blev spolierat och maskinen ställde sig på nosen, varvid propellern också gick all världens väg medan själva planet liksom motorn torde icke torde vara nämnvärt skadade. Landningen var en god prestation av fru Thüring, som själv undkom utan en skråma.

Planet är det som Gotlands flygklubb skulle övertaga sedan detsamma förhyrts av ägarna Östra Sörmlands flygklubb. Herr och fru Thürings egen maskin kvarligger på Sandön men kommer att avhämtas snarast möjligt då de kommer att fortsätta sina målflygningar för kustartilleriets övningar. (Källa: 1080)

”Hon som släpar korv över Gotland”

Biblioteksassistenten som blev trafikflygerska.

(6/5 1942) Folk och Försvar har intervjuat fru Birgit Thüring, vilken som biblioteksassistent Birgit Fahlman råkade träffa fotografen Nils Thüring i musikaliska sällskapet i Stockholm, där båda voro intresserade medlemmar, hon sopran han bas – så blevo de kompanjoner både i äktenskap och i flyget och nu förefaller det som om fru Thüring är bas själv. De båda voro flygbitna och fru Thüring tog certifikat på hösten 1938 varpå de båda med egen flygmaskin flögo runt hela Europa, fick se mycket och lära mycket, även som flygare.

Vi tillåta oss återgiva resten av intervjuen.

Ingen av dem hade stort mer än 50 flygtimmar, när de gåvo sig i väg. Resan gick först till England, sedan till Frankrike och vidare över Italien, Belgrad, Sofia, Budapest o.s.v. Till Balticum och Finland och hem till Stockholm igen dit resenärerna kommo, åtskilliga flygtimmar och flygkilometer rikare. De hade sett Alperna, Apenninerna och Balkans bergskedjor från luften, visste vad häftiga temperaturväxlingar och annat otyg kunde betyda och voro fast beslutna att traska vidare i de pådragna ullstrumporna.

Inte så värst långt därefter stod kapten Albin Ahrenberg sent en kväll nere i Karlskrona och kontrollerade en nattflygares landning. Han var belåten, och belåten var nattflygaren, som kröp ur maskinen, drog av huvan och lät lockarna falla över axlarna. Fru Thüring hade klarat provet med glans.

Fotograf Thüring anade nog till en början inte att han skulle lyckas så över förväntan i sin strävan att få sin fru flygbiten. Men man vet ju hur det går, när en karl helt beskedligt lämnar rodret åt sin fru. Nu är fru Thüring trafikflygare – Sveriges enda kvinnliga – medan maken än så länge håller sig med ett litet enklare certifikat.

Och för en tid sedan fick unga fru Thüring flyga från Visby till Gotska Sandön och hjälpa maken ur en hastigt påkommen isolering.

Saken är nämligen den att de båda makarna, som numera tillhöra Björkvallsflyg, i vinter utfört målflygningar nere på Gotland. De har släpat den s. k. korven och dessutom utgjort objekt för riktningsövningarna. Så blev bl. a. Gotska Sandön isolerad av isen och det började tryta med maten för fyrbefolkningen. Flyget skulle undsätta, och det blev makarna Thüring, som fick uppdraget. Hr Thüring startade först med sin Puss-Moth medan fru Thüring åt lunch. När hon i sinom tid kom ner till flygfältet för att sätta fart på sin Bücker-Jungmann kom det samtal från Gotska Sandön. Det var hr Thüring som meddelade sin maka, att han havererat. Varpå fru Thüring flög för att undsätta vraket.

Många andra fruar bärga med harm och vrede sina män ur iråkade situationer. Inte så fru Thüring. Ty det kan ju hända även den bäste flygare, att han ränner skidan mot en osynlig iskant vid landningen och får landningsstället litet tillkvaddat.

Strax därpå var fru Thüring själv ute på äventyr, förlåt, ute för ett äventyr, som var allvarligt nog. Hon utförde målflygning för riktningsövningar och rätade just upp maskinen efter en störtdykning, när hon kände den ena skidan började slänga och slå. Ett stag hade brustit och skidan stod lodrät med spetsen neråt. Vilken skida det var, kunde hon inte se, men det gjorde också detsamma – landningen blev ett farligt äventyr i alla fall.

−Var fru Thüring rädd?

−Har aldrig i livet känt mig så kolugn. Men maskinen ställde sig förstås på nosen i snön och propellern gick all världens väg. Det är därför jag är i Stockholm nu.

−Något annat äventyr?

−Det mest spännande jag varit ute för, var väl den gången jag fick isbildning i förgasaren över Östersjön. Jag var på väg från Gotland till fastlandet och mötte en ovädersfront, som var så bred att jag inte kunde flyga omkring den. Jag gick ner på 50 meters höjd för att komma under, och det var där det roliga började. Varvantalet sjönk och mitt hjärta hoppade upp i halsgropen, men lyckligtvis kunde jag hålla så pass god fart att jag inte behövde hamna i vattnet. Finska trafikflygplanet till Stockholm, som mötte samma oväder, fick däremot nödlanda.

−Om jag ska fortsätta och flyga? Ja, inte tror ni väl att jag tänker börja plocka i ett bibliotek igen, sedan jag fått luft under vingarna? Det var bara en födkrok, som jag nappade på sedan jag tagit studenten. Flygning är mitt kall. Mitt liv och min framtid hör ihop med den. (Källa: 1086)

---------------------------------------------------------------------------

B 17A. Typ SAAB L-10. Tillverkare: Svenska Aeroplan AB, Trollhättan. Tillverkningsnummer: 239. Flygvapennummer: 17239. Levererat till F 6 Kungl. Västgöta flygflottilj 1943-07-27. Kom till F 7 Kungl. Skaraborgs flygflottilj den 22/9 1943. Kom till F 14 Kungl. Hallands flygflottilj den 17/11 1949. Kom till F 1 Kungl. Västmanlands flygflottilj den 6/10 1950. Återlämnat till F 14 Hallands flygflottilj den 28/2 1951. Lån till Svensk Flygtjänst AB i juli 1953. Civilregistrerat som SE-BYH.
Planet överlåtet till AVIA i Visby den 28/9 1957. Kasserat den 4/12 1968. Förrådsställs vid F 3 i Linköping.

I samband med SAAB:s 60:års-jubileum 1997 gjordes planet flygdugligt, och den 11/6 1997 flög hon igen. Flygplanet ägs idag av Flygvapenmuseum i Linköping

Flygvapnets gamla stolthet lämnade Visby – per båt!

DET LÄMNAR IN FÖR ATT BLI MUSEIFÖREMÅL

Den sista flygande B 17 – svenska flygvapnets stolthet – har lämnat in och lämnar Gotland – per båt!
Det är Nils och Birgit Thüring som ”spakat” sin B 17 över Gotland i många år – främst som målbogserare för luftvärnet.

Nu har trotjänaren monterats ner och går per trailer och båt till fastlandet för att sättas upp på museet vid F 3 i Linköping.

En trotjänare lämnar Gotland

−Av Nils Thüring−

Den sista B 17 som ända till helt nyligen flugit omkring i lufthavet lämnar i dag Visby  per båt! Allting är förgängligt, så även ett flygplan, ja, man kan till och med säga i all synnerhet ett flygplan, och nu har turen kommit till det sista exemplaret av SAAB 17, som byggdes i början av kriget och tillfördes förbanden 1942. Då var det flygvapnets stolthet, ett störtbombplan, som kunde mäta sig med tyskarnas berömda Stuka. Marschfart i sin ungdoms dagar 420 km/tim. Det började konstrueras 1938 och fanns i två versioner, en bomb- och en spaningsversion. Besättningen bestod av två man, förare och spanare-skytt, som bemannade den aktra rörliga kulsprutan, som kunde skjuta rakt bakåt och åt sidorna. Dessutom hade flygplanet en kulspruta i vardera vingen, plats för en 250 kg bomb i ”magen”, d. v. s. i ett bombschakt under kroppen och några småbomber i ställ under vingarna. Karakteristiskt för flygplanet var ”damaskerna”, som täckte landstället i infällt läge och gav flygplanet dess profil. Meningen var, att landställen med sina damasker skulle fällas ut, när flygplanet gick i dykning för bombfällning och på så sätt bromsa upp farten. Det gick visst inte riktigt så så man hade räknat ut först, kåporna höll inte för påfrestningen utan fick delvis konstrueras om innan det klaffade. 1951 var det dags att avveckla typen i flygvapnet, men därmed var det inte slut med flygplanet. Några blev kvar på flottiljerna son övnings- och transportflygplan, en del såldes till Etiopien, medan ett dussintal utrustades med målbogseringsaggregat, och började sin tjänst som bogserflygplan för luftvärnet. 1952 hämtade vi vår första B 17 i Östersund för målbogsering. Våra civila flygplan Vega Gull och Airspeed Envoy kasserades efterhand. Och 1964 fick vi vår Douglas Skyraider, och en av våra två B 17 ställdes åt sidan. Men en hängde med ända till i år, även om den inte flögs så förskräckligt mycket de senaste åren. 1962 deltog en av våra B 17 i firandet av flygvapnets 50-årsjubileum på Malmslätt, och förra året deltog den i F 12:s jubileumsfirande i Kalmar, men den gången bara på marken. Enligt uppgift var det inte något flygplan, som fotograferades så mycket som gamla BYH, som den heter. Och nu har den tjänat ut och kan njuta sitt otium på museet vid F 3 i Linköping. Mohren har gjort sin plikt, mohren kan gå! (Källa: 993)

Efter SAAB B 17 inköptes 1962 ett antal flygplan av typ Douglas AD-4 W Skyraider, ett f.d hangarfartygbaserat och världens största enmotoriga plan. Ett av dessa användes av Thuring från 1963. Trots mer eller mindre kontinuerliga problem med motorerna gjorde Skyraidern god tjänst fram till 1974, då typen började ersättas av det japanska, tvåmotoriga turboprop-flygplanet Mitsubishi MU-2 F. På Gotland flög dock Skyraidern ända fram till våren 1977, då Birgit Thuring vid 65 års ålder genomförde den sista flygningen med flygplantypen. Birgit Thuring hade bokfört nästan 6000 timmar inom målflyget och belönades 1969 med Aftonbladets flygarmedalj (f.d. Stockholmstidningens flygarmedalj) för framstående flygargärning. Vid byte av flygplantyper användes på Gotland typerna B 17 och Skyraider respektive Skyraider och Mitsubishi under kortare övergångsperioder

Sidansvarig försvarar sin stridsvagn mot Thüings flygande korv på Tofta skjutfält 1971.

parallellt. En Mitsubishi MU-2 stationerades i Visby. Jetåldern inom målflyget inleddes 1956, då ett antal Gloster Meteor inköptes. De var aldrig stationerade i Visby och ett av dem förolyckades 1959 vid förberedelser för landning på Visby flygfält. AVlA inköpte 1969 ett tvåmotorigt affärsflygplan, Beachcraft Baron 55, kallat Baronen, som användes under 1970- och 1980-talen för både målgång och mål-bogsering. Detta flygplan kunde bogsera målkorvar i fartområdet 60-80 mi sek. AVIA:smålflygplan var en stor tillgång för luftvärnsutbildningen på Gotland, då de kunde betraktas som öns egen målflygorganisation som med mycket kort varsel och utan fördröjande byråkrati snabbt kunde utföra målflygtjänster. Förutom de etablerade målflygföretagen har s.k klubbflyg som Lex Frivilliga flygkåren (FFK) använts för målgång och för att markera luftlandsättningsföretag, ibland med fällning av fallskärmshoppare ur Gotlands fall-skärmsklubb. En viktig del av målflygningen var målbogseringen, som var en förutsättning för att kunna genomföra skarpskjutningar med luftvärnsförband. Den första luftrnålsskjutningen mot bogserat mål, ett s.k flaggmål, genomfördes iFårösund 12 januari 1941. Flaggmålet var en duk på ca 1 gånger 5 meter som var fastsatt i en bom, vars ena ända var belastad med en vikt för att hålla duken vertikalt i luften. Målflygplanet var en de Havilland Puss-Moth och bogserhastigheten var 40 m/sek. 1942 införskaffades ett nytt flygplan, Percival Vega Gull, och målhastigheten kunde ökas till 60 m/sek. Skyraidern kunde bogsera mål i 80 m/sek. Efterhand ersattes flaggmålen med tygballonger, s.k målkorvar av 10 meters längd och när jetåldern inleddes 1956 infördes s.k pilrnål av trä. Senare framtogs även en målkorv om ca 5 meters längd, som kunde bogseras efter det då senaste jetplanet, Lear Jet, i upp till 125 m/sek. Flygaren Birger Ene och mekanikern Bert Bergbom, som varit anställda vid AVlA, berättar, att några allvarligare incidenter vid skarpskjutning mot luftrnål inte inträffade vid målflygning på Gotland. Vid ett tillfälle vid skarpskjutning i trakten av Västergarn mot ett mål bogserat aven B 17, susade emellertid spårljusen från projektilerna onödigt nära flygplanet. De är också överens om att målflygningarna på Gotland har fungerat mycket bra i jämförelse med målflygningar på fastlandet. I och med att Lv 2 och KA 3 lades ner 2000 och därmed luftvärnsutbildningen försvann från Gotland, torde målflygningar i framtiden bli en sällsynthet på ön. (Texten från "Gotlands arméluftvärn och Lv 2. Artikel av Rutger Edwards) 

Korven är slut

VÄLKÄND ”GULING” HAR FLUGIT FÄRDIGT

De flesta gotlänningar har väl någon gång sett det gula flygplanet med ”korven” efter. Det är slut med det nu. Redan i nästa vecka ska Nils Thüring flyga ner planet till Malmö för skrotning. Nils satt vid spakarna 1963 också när det flögs hit.

Skyraidern är världens största enmotoriga flygplan och har ”meriter” bland annat från krigen i Korea och Vietnam. På Gotland har det använts för målflygning och målbogsering.

Sammanlagt har det tillverkats i 2.500 exemplar, 12 importerades till Sverige.

Det gotländska exemplaret är det sista i Sverige som tas ur aktiv tjänst. Ett av de sista i hela världen för övrigt. Modellen har tjänat ut.

Nu har Skyraidern tjänat ut

Vem minns inte det gula planet med ”korven” efter…

Av INGVAR ANDERSSON

En trotjänare har tjänat ut.

Nils och Birgit Thüring framför den gamla trotjänaren som nu ska skrotas.

I början på nästa vecka gör Thürings gula Skyraider sin sista resa. Det är Nils Thüring som då själv flyger ner den till Malmö för skrotning. Nils flög för övrigt hit den 1963 också.

De flesta gotlänningar har väl någon gång sett det gula planet med ”korven” efter. Och många är det som någon gång under åren frestat lyckan med att träffa ”korven” med kulspruta eller kanon på Tofta skjutfält.

Nu skall den som sagt skrotas. Redan på onsdag i nästa vecka kommer ersättaren, en japansk tvåmotorig Mitsubishi.
 

- Visst känns det litet vemodigt att skiljas från Skyraidern säger Nils Thüring, som redan 1962 var över på fastlandet och tillsammans med Birger Ene flög in sig på modellen.

1963 flög Nils över planet till Gotland. Då var det fru Birgits tur att lära sig ”spaka” Skyraidern: - Det man bäst minns av flygningarna var hettan på somrarna. Det kunde bli 50 grader varmt i den lilla glasburen man sitter i. Ibland gick det bara inte att flyga. Vi fick helt enkelt ställa in. Vintrarna var bättre för värmen var det inget fel på.

Sverige importerade sammanlagt 12 Skyraiders från England. Samtliga har varit i tjänst på Gotland. - Det finns ingen möjlighet att få tillsyn gjord på den här nere, berättar Nils. Vi fick flyga över till fastlandet och ordna servicen där. Under tiden disponerade vi ett annat plan av samma modell.

På museum
Det planet som Nils Thüring flög ner till Gotland 1963 finns idag på ett museum i Halland. Skyraidern i Visby är den sista som försvinner ur aktiv tjänst i Sverige. Kanske ett av de sista i hela världen.

Planet byggdes av Douglasfabrikerna i USA. Och har varit ”i elden” i både Korea och Vietnam. I början av 50-talet när Koreakriget pågick räknades planet till ett av de snabbaste och hade en förhållandevis lång aktionsradie. Fulltankat har det en gångtid på dryga sex timmar.

Världens största

På Gotland har det används till målgång och målbogsering. Besättningen bestod vanligtvis av förare och två mekaniker som skötte målspelet. Var det dessutom fulltankat vägde det nio ton. Världens största enmotoriga flygplan har det kallats och det har funnits i 8-9 olika modeller. 2.500 Skyraiders har tillverkats. Skyraidern har en viss förmåga att spilla på sig av olja och sot. Eller som Nils Thüring uttrycker det: - Norra Europas skitigaste flygplan.

Flygande traktor?

Planet väckte en viss förstämning när det kom hit i början på 60-talet och resulterade bland annat i en insändare som undrade vad det var för ett flygande monster.
-Skribenten ställde sig frågan om det var en Fordsontraktor eller ett flygplan, eller en traktor med vingar, berättar Nils Thüring. Men gotlänningarna vande sig vid ”den flygande Fordsontraktorn” och det är väl med en viss saknad vi tar farväl av Thürings gula Skyraider. (Källa: 631)

AB:s bragdmedalj till fru Thüring

Fru Birgit Thüring, Visby har som första kvinna tilldelats Aftonbladets medalj för svensk flygargärning. Hon fick den i hård konkurrens med bland andra svenska flygare som gjort bragdinsatser i Biafraområdet. Att Birgit Thüring flugit i alla år utan det minsta missöde imponerade så stort på juryn att man beslöt att ge henne utmärkelsen.

Fru Birgit Thüring, Visby har tilldelats Aftonbladets medalj för svensk flygargärning. Det är första gången under de 31 år som medaljen existerat som utmärkelsen gått till en kvinna. Birgit Thüring som är 57 år har varit i luften under 5.360 timmar utan att något missöde inträffat vilket i hög grad imponerat på juryn. Under snart 30 år har hon flugit för försvaret och skött målbogsering för luftvärnet. Hon är landets enda kvinna med C-certifikat, vilket ger henne rätt att flyga även stora trafikflygplan.

Vi citerar Aftonbladet som säger:
När Aftonbladets jury sammanträdde och fru Birgit Thüring nämndes som kandidat var det flera som inte tidigare hört talas om henne.
Vad hade hon uträttat för bragd som gjorde henne förtjänt av denna i flygkretsar så hett åstundade trofé?
Svaret blev: Hon har inte uträttat någon bragd alls, inte varit invecklad i någon halsbrytande situation eller räddat människoliv genom att riskera sitt eget.
Hennes insats ligger på ett helt annat plan. Just frånvaron av dramatik var det som juryn ansåg så värdefull. Det faktum att inga som helst incidenter  inträffat under de tusentals uppstigningar hon gjorts i försvarets tjänst ansågs meriterande nog. Lugnt och tålmodigt har hon gjort sin plikt. Kyla och regn har aldrig avskräckt henne, inte ens på den tiden då planen var öppna.
I tysthet har hon gjort en fantastisk insats. Nu när hon får publicitet drar hon sig litet inom sitt skal. Men så ler hon:
− Kanske alla de här skriverierna kan visa att även kvinnor kan flyga och då får jag väl vara något slags symbol.
Man brukar fråga en omtumlad människa om vederbörandes hobby. I Birgit Thürings fall är svaret lika lätt som föga originellt: flygning. Hon har jobbet som hobby. Men skulle vädret lägga hinder i vägen finns det mycket att göra som hemmafru. Och skulle det ändå bli någon tid över får frimärksalbumet en översyn. Färggranna märken från främmande öar står högst i kurs.

Den märkliga kvinnan – får Aftonbladets medalj vid flygdagen i Karlsborg den 1 juni. Av chefen för Flygvapnet. Som ju nyligen talade för flera kvinnor i försvaret.

Efter ingående diskussion enades juryn om att tilldela fru Birgit Thüring, Visby 1968 års medalj för hennes kvartssekellånga värdefulla och föredömliga flygverksamhet med målflygning för luftvärnet som huvudsaklig uppgift.

Fru Thüring erhöll privatflygcertifikat av 3 klass (B-certifikat) 1941 och trafikflygcertifikat av 2 klass (C-certifikat) 1946. Fru Thüring har sedan dess som enda kvinna i Sverige innehaft gällande C-certifikat.

Under en följd av år har fru Thüring utfört kvalificerade flygningar med bl. a. det lätta störtbombplanet SAAB B 17 och det tunga, tidigare hangarfartygsbaserade attackplanet Douglas AD4 Skyraider med en högsta flygvikt på 10 ton. Flygningarna har utförts utan missöden eller tillbud.

Juryn anser, att fru Thürings verksamhet varit ett föredöme för alla svenska flygare och tillika en pionjärinsats för kvinnans roll i flyget, som står i bästa samklang med medaljens inskription ”För svensk flygargärning”.
Juryn bestod av: major Arne Andersson, Flygvapnet, direktör K A Larsson, överste Björn Lindskog, KASK, överingenjör Erland Ljungh, Luftfartsverket, general Stig Norén, Flygvapnet (ordförande), direktör Björn Törnblom, SAS, direktör Arne Wickberg, Linjeflyg och från Aftonbladet Hugo Björk, Börje Heed och Bert Onne.(Källa: 100)

Samtal med en trevlig robot

(1959) Ser ni en B 17 som gör underliga lovar i skyn kan det vara fru Birgit Thüring som leker robot. Här är en närbild när hon cirklar omkring med ögonen på instrumentbrädan. En elev i marinens skjutskola i Fårösund söker hålla henne på den krokiga kurs som han fått utritad av övningsledaren. Andra elever kontrollerar på sina radarskärmar och automatiska positionsmätare hur ”roboten” följer angiven kurs.

En lampa blinkar till, hon för spaken åt höger, en annan lampa blinkar, det betyder vänster. Det finns också lampor som anger uppåt och neråt. Fru Thüring låter sig förvandlas till en verklig robot, underordnad en radiosändare någonstans långt nere. Endast om någon fumlig elev vill dirigera flygplanet i backen reagerar hon självständigt – det skulle inte en riktig robot ha gjort.

Samtal med en trevlig robot

Hur känns det att vara robot?

− Vi ställer frågan till fru Birgit Thüring som lär vara ensam i Sverige med sådana erfarenheter – ensam kvinna i alla fall.
− Kul, säger hon, väldigt kul. Man får försöka imitera en riktig robot och startar därmed genom att stryka över robotarnas utskjutningsplats, stiga i samma vinkel som en av dem skulle ha gjort och låtsa att skjutits iväg där nerifrån. Sen kommer signalerna och det är bara att lyda dem. Man får koppla av den egna viljan och bara följa med. Uppåt eller neråt, höger och vänster, det är rena exercisen.
En till två timmar kan räcka. Men det är bara roligt alltsammans. D. v. s. om det inte blir allt för mycket uppåt. På 3.000 meters höjd kan det vara nog så kallt även så här års. Fast i sommar har man varit vänliga nog att låta mig hållas på rimliga och behagligare höjder.

Kul att ställa till uppståndelse

Så säger roboten, men vad säger då målflygaren och attackflygaren Birgit Thüring. All flygning för militär är rolig, tycker hon. Målflygningen kan ha sina besvärligheter. Det kan bli trassel med bogserlinan och man kan landa den tvärs över en kraftledning t. ex. Då är det kanske inte så roligt.
 
DET BÄSTA JAG VET är emellertid att vara attackflygare. Att dyka ner mot en militärkolonn och få se bassar och befäl kasta sig huvudstupa i diken är en festlig upplevelse. Att själv oåtkomlig ställa till med en sådan våldsam uppståndelse, tilltalar min humor. Stundom hinner gubbarna därnere i virrvarret samla sig till svar och det kan knalla rätt friskt ibland när de brassar på.

Fru Thüring skrattar gott åt sådana hågkomster och ingen kvinna lär ha skrämt hela militärkolonner i diken och fått män i tusental att ta betäckning och gömma sig i skogen. Hon söker se lite grym ut, när vi konstaterar detta, men humorn plirar i de pigga ögonen

Sån är hon, roboten och attackflygaren Birgit Thüring, hon har roligt. (Källa: 110)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper