Ivar Bernhard Sandström - 2/9 1917

Thulin B

Den ödesdigra septemberdagen hade löjtnant Sandström, som var tilldelad den i Landskrona förlagda avdelningen av flottans flygkår, vid 4-tiden på eftermiddagen jämte kapten Krokstedt och löjtnant Beckman gjort sig färdiga för en eskaderflygning. Den maskin Ivar Sandström förde befann sig emellertid inte fullt klar till start samtidigt med de övriga, varför de gick upp utan honom. En stund senare begav han sig till väders och företog en tur söderut mot Malmö. Plötsligt sågs maskinen göra en överhalning och så att säga ställa sig på kant. Personer, som höllo ögonen på den, märkte också att något föremål föll ur.

En chaufför, Karl Olsson, och hans kamrat Oskar Gren, som kom körande med en hyrbil Bergsgatan fram, skyndade med högsta hastighet genom Spånhusvägen och fann löjtnant Sandström i en åker tillhörig Mållevångsgården. Han var då ännu vid liv, fast sanslös och illa lemlästad. Maskinen fortsatte sin egen väg och gick under småslag hit och dit ungefär femhundra meter innan den tog mark. Först på allra östligaste delen av Nya kyrkogården föll hydroplanet ner och blev liggande innanför kyrkogårdsområdet i fullständigt raserat tillstånd. Sandström fördes till Visby där han blev begravd.

Åter en uppskakande flygolycka. Löjtnant Ivar Sandström störtat och ljuter en ögonblicklig död.

Enligt telegram från kapten Krokstedt i går (2/9 1917) eftermiddag, hvilket senare officiellt bekräftats, störtade löjtnant Ivar Sandström med sin flygbåt kl: 4.40 i går e. m. och ljöt en ögonblicklig död.

Från sjöförsvarsdepartementet ingick senare på aftonen till anhöriga här följande telegram: Flygbåten nr 2 störtade i går eftermiddag ned öfver Malmö. Flygbåtsföraren, löjtnant I. Sandström, hade, innan maskinen tagit marken, fallit ur och påträffades död. Flygbåten var söndertrasad och återfanns på en kyrkogård, där den ej anställt några väsentliga skador. Löjtnant Sandströms lik är infördt till allmänna sjukhuset i Malmö.
Från Svenska Telegrambyrån anlände senare följande kompletterande telegram:

MALMÖ den 2. Vid half femtiden i eftermiddag syntes ett hydroaeroplan komma in öfver staden på ganska stor höjd. Då det kommit något söder om den egentliga staden syntes flygbåten på något sätt ha kommit i olag. Det var åska och kastvindar rådde. Flygbåten började slå volter, hvarvid en person syntes störta ned från betydlig höjd, mellan 300 och 400 meter. Flygbåten fortsatte ett stycke och föll därpå ned å nya kyrkogården, strax utanför gasverket, betydligt ramponerad. Den nedstörtande föraren befanns vara löjtnanten vid flottan Ivar Sandström. Han fördes i bil till allmänna sjukhuset, men var redan död, krossad till oigenkännlighet.
STOCKHOLM i dag. Om flygolyckan vid Malmö meddelas ytterligare: Maskinen hade krånglat redan vid en tidigare uppstigning på eftermiddagen. Löjtnant Sandström hade underhållit att fastbinda sig i maskinen. Han ansågs som en bland våra skickligaste flygare.

S. född i Visby den 18 sept. 1889, utnämndes efter att ha genomgått sjökrigsskolan till underlöjtnant i flottan. Efter att ha utnämnts till löjtnant den 1 jan. 1916, var S. en af eleverna i dr Thulins första flygskolekurs och erhöll sitt flygcertifikat i augusti 1915 såsom den förste af dr Thulins elever. Det var efter endast omkring tre veckors praktiska öfningar på Ljungbyhed som löjtnant S. vann diplomet efter utförda föreskrifna prof, allesammans klarade med stor skicklighet. Löjtnant S. tjänstgjorde sedan oafbrutet som marinflygare. Intresserad för flygvapnet och duktig flygare som han var, företog han flera långväga lyckade flygningar, hvilka alla väckte berättigadt uppseende, och bland hvilka flygningen Göteborg−Landskrona var bland de djärfvaste. I samband med Thelma-affären i november 1915 utförde löjtnant S. en flygning, som torde vara i friskt minne. Som bekant uppträdde svenska torpedbåten Pollux vid det tillfället då engelska ångaren Thelma på väg från Karlskrona till Göteborg befanns sig på sträckan mellan Landskrona och Borstahusen, och afvisade en tysk torpedjagare, hvilken i kapningssyfte tog sig före att gå in på svenskt sjöterritorium. Vid platsen uppträdde då äfven löjtn. S. i hydroaeroplan, utskickadt från marinens flygstation i Landskrona. Efter att ha erhållit order att gå ut för att taga reda på hvad som var på färde mellan de två krigsfartygen, steg han genast till väders och gick pilrakt ut öfver Sundet, där han sänkte sig ned på vattenytan mellan Pollux och den tyske torpedjagaren. Efter att af ”Pollux” chef ha erhållit besked, gick han åter upp och återvände snabbt till sin utgångspunkt.
Omtyckt af överordnade och kamrater för sitt hurtiga och öppna väsen efterlämnar löjtnant S. äfven där ett stort tomrum, hvarom följande i dag från sjöministern ingångna telegram till föräldrarna vittnar:

Med varmt deltagande i Eder sorg beklagar jag förlusten af den duktige marinflygaren.

Sjöministern

Tung drabbar sorgen de genom upprepade pröfningar hemsökta föräldrar, befälhafvaren på ångf. Hansa Bernh. Sandström och hans maka, bland hvilkas fem söner han var den siste i lifvet. (Källa: 894)

Den siste –

Det var en gång fem bröder, en bild af friskhet öfver kropp och sinne, fem sjömanssöner af det äkta slaget, födda och fostrade i en gammal stad, där hafvets friskhet låg in, oförhindrad af skär, och mängde sig med rosendoft och ville fostra alla människor genomsunda och starka, blodfulla och på samma gång känsliga, veka. Sjömansblodet dref ett par af dem till hafs, och den siste, hanvalde luften till vädjobana. I fosterlandets tjänst lärde han sig plöja luftens vågor, oförfäradt och tryggt, liksom hans gamle far i årtionden plöjt hafvets.

I krigiska bedrifter fick han ej pröfva sina krafter, om och han en gång med sin flygbåt stod öga mot öga med krigets allvar mellan från två håll färdigriktade kanoner. Men redan under sina flygfärder öfver fredligt land och haf hade han hunnit visa prof på sådana egenskaper, som, då det gäller fosterlandets försvar, stå i högsta kurs.
Nu är han stupad−
Den sista länken i brödrakedjan är brusten. Stormen har gåt särskildt skoningslöst fram öfver den skog, däri han växte – fem friska ungträd i förtid kapade. Kvar stå grånade föräldrar ekar som måste bära dessa sorger.
Vi yngre, som växte i närheten af dig, den siste, vi minnas dig som den trofaste kamraten, den djärfve, för hvilken ingen fara fanns, den, hvars handslag var alltjämt lika hjärtligt och blick lika öppen.

Jag behöfver i denna korta runa icke nämna ditt namn. För oss alla, som lärt känna dig sedan barndomen, lefver det kvar ändå, lefver därjämte minnet af en genomärlig, riktig kamrat. John Hellman. (Källa: 894)

Löjtnant Ivar Sandströms sista färd. Stoftet af den vid söndagens fruktansvärda flygolycka vid Malmö omkomne gotlandsfödde marinflygaren löjtnanten vid flottan Ivar Sandström hitkommer öfver Nynäshamn med ”Gotland” om fredag f. m. Kl. 2 på middagen afgår processionen till gamla kyrkogården, där kistan under militära hedersbetygelser sänkes i grafvens gömma.
− Från Malmö telegraferades hit i dag på middagen. Kl. 1 i middags fördes den förolyckade marinflygaren löjtnant Ivar Sandströms balsamerade stoft från kapellet i Malmö allmänna sjukhus, hvilket kapell vackert dekorerats med blommor och grönt. Kistan bars af marinflygare till likvagnen. I processionen deltogo alla de officerarare i flottans Öresundsafdelningen, hvilka ej af tjänst voro hindrade, hvarjämte Kronprinsens husarregementes officerskår m. fl. talrikt anslutit sig. En matrosafdelning och en skvadron ur Kronprinsens husarregemente paraderade. Musik utfördes under färden till järnvägsstationen af kronprinsens husarregementes musikkår. Många praktfulla kransar har sändts till båren. (Källa: 895)

Dödsflygningen öfver Malmö. Stora människomassor bevittnade den uppskakande olyckan.

Berörande den uppskakande flygolyckan vid Malmö, hvarvid härifrån bördige löjtnanten vid flottan Ivar Sandström ljöt döden, meddelas senare från Malmö:

Strax före kl. 5 observerades en flygmaskin på omkring 600 meters höjd, kommande från nordväst öfver Sundet med kurs på Malmö. Maskinen hade stark fart och inom ett par minuter hördes det bekanta starka surrandet strax öfver staden. Tusentals människor voro tack vare det vackra septembervädret i rörelse på gatorna, och den blixtsnabbt framilande flygaren blef i ett ögonblick ett högst intressant och sensationellt afbrott i enformigheten. Allas blickar riktades upp mot skyn och följde det glänsande aeroplanet på dess väg. Det var en vacker syn och ingen hyste väl någon fruktan för att en olycka strax därefter skulle inträffa. En åskby hade några minuter tidigare gått fram och urladdat sig öfver Malmö, och vinden hade hela dagen varit starkt byig, men detta tycktes inte genera flygaren, som lugnt och säkert seglade fram i en kurva öfver staden mot sydost.

Plötsligt ser man hur maskinen började beskrifva en skarp båge framåt och man håller nästan andan af ängslan under den djärva looping the loop, som följer. Cirkeln förefaller mycket liten, och man frågar sig om detta vågstycke är frivilligt eller icke. Våra arméflygare 1) brukar som bekant icke inlåta sig på dylika experiment, allra minst öfver en tätt bebyggd stad.

Men fortare än detta hinner beskrifvas, gjorde man den fasaväckande upptäckten, att det var något galet ställdt med maskinen. Den kom icke alldeles upp på rätt köl igen efter sin volt och man såg nu att flygaren förlorat herraväldet öfver maskinen. Den kantrade plötsligt på cirka 400 meters höjd och gjorde en spiral i horisontalt läge. I samma ögonblick ser man en kropp slungas ut därifrån, störta med hisnande hastighet mot jorden. Det vackra skådespelet hade på ett par minuter ändats i tragik. Hydroaeroplanet gjorde en ny helomvändning och dalade så ned utan större hastighet bakom hustaken i söder. Händelsen observerades som förut omtalats af stora människomassor och nu blef det en vild rusning till olycksplatsen.

Den förolyckade aviatikern var löjtnant Sandström. Han störtade ned vid Möllevångsängen, ett kort stycke från Folkets park. Där ute äro stadens största koloniträdgårdar belägna och det var just i en sådan Sandström föll. I närmaste trädgård befunno sig flera personer och dessa blefvo alldeles skräckslagna öfver havd de fingo bevittna. Det såg ut som om flygaren komma rakt på dem och de ryggade ofrivilligt tillbaka. Några få meter därifrån tog han marken som yrde högt i luften och lämnade kraftiga märken.

Folk rusade till från alla håll och man fann löjtnant Sandström till utseendet liflös. De som först kommo tillstädes hörde blott några rosslingar, sedan var allt slut. Bröstkorgen var inklämd och halsen troligen bräckt. Ansiktet var synnerligen illa sargadt och tänderna utslagna. En chaufför, som från sin bil sett händelsen och skyndade till, tog innan ambulansvagnen hann anlända Sandström upp i sin vagn och förde honom till Allmänna sjukhuset. Där kunde man emellertid intet göra för den förolyckade. Han var redan död.

Flygmaskinen slog ned i en liten parkanläggning, som omger nya kyrkogården. På några få meters afstånd från gasverkets kontor. Den bräckte vid nedslaget ett par ungträd men åstadkom i öfrigt ingen skada. Platsen där löjtnant S. störtade ned är belägen c:a 500 meter därifrån.

Flygmaskinen blef naturligtvis betydligt ramponerad och mycket af den torde näppeligen kunna användas. Den splittrades i flera delar och motorn blef fullständigt förstörd. Under spillrorna fann man den ihjälslagnes klocka, som ännu var i gång. Flera officerare, däribland öfverste Cederström, kommo jämte en afdelning husarer till olycksstället för att taga hand om det krossade flygskeppet, och tusentals personer vallfärdade dit ut för att taga förödelsen i närmare betraktelse. Undersökningen började strax, hvarjämte samtidigt vidtog vrakets söndertagande. Af granskningen framgick, att löjtnant Sandström vid tillfället ej varit bunden fast på styrplatsen utan setat lös. Hydroaeroplanet var så godt som fullständigt förstördt. Den ena pontonen låg ett stycke från de öfriga delarna. Ena vingen var bruten och motorn illa tilltygad. Med föranstaltande om söndertagning helt och hållet samt delarnas uppsamling för transport till järnvägsstationen, hvarifrån de skola sändas till Landskrona.

Huru olyckan inträffat är som oftast vid dylika händelser svårt at med säkerhet afgöra. Löjtnant Sandström skulle jämte kapten Krokstedt och löjtnant Beckman på eftermiddagen företaga en manöverflygning från Gråen utanför Landskrona. De två sista kommo först i väg, men maskinen krånglade för Sandström och när han väl kom upp måste han strax därpå gå ned igen för att göra någon justering. Krokstedt och Beckman sågo sedan icke till Sandström, som styrde kosan mot Malmö. Vinden var som sagdt byig, hvilket väl vållat honom svårigheter, och så hade troligen motorfel uppstått. Att han icke gjorde sin looping the loop afsiktlig framgår däraf, att, han icke låtit binda sig fast vid maskinen. Denna uraktlåtenhet blef hans olycka. När maskinen krängde öfver förmådde han icke hålla sig fast utan störtade ur.

Då de båda andra militärflygarna återkommo till Gråen nådde dem underrättelsen om olyckan. Kapten Krokstedt, som är chef för afdelningen i Karlskrona, gick genast upp igen och var inom 15 min. i Malmö. Dit anlände också något senare dr Thulin i bil. Båda voro djupt uppskakade. För ett par timmar sedan hade de suttit i angenämaste sällskap med Sandström, den glade och trofaste kamraten.

Sandström och Thulins första flygelev och eröfrade sitt certifikat den 15 aug. 1915. Han ansågs af Thulin som en synnerligen säker och skicklig flygare, Det hydroaeroplan han flög, var tillverkadt hos Thulin för 2 ½ år sedan och skänkt till staten af Västernorrlands kvinnor.

In memoriam.

En af den omkomnes flygarens kamrater vid flottan har ägnat löjtnant Sandströms minne följande rader:

Ånyo har den militära flygtjänsten kräft ett dödsoffer. Till den alltför omfångsrika olyckskrönikan har fogats ett nytt blad, upptagande namnet Ivar Bernhard Sandström. Det ligger något hemskt öfver detta dödens ständiga skördande af unga kraftiga lif bland det relativt fåtal, som i vårt land äro kallade till den tjusningsfulla och därför lockande militära flygtjänsten. Den efter den andre stupar på sin post och en stingande känsla förnimmes i kamraternas hjärta inför hvarje nytt dödsbud.

Då den unge kamraten Ivar Sandström, som nyss väckte sina vänners beundran för den hängifvenhet, hvarmed han ägnade sig åt sitt yrke och för den skicklighet, hvarmed han manövrerade sin mången gång svårhandterliga jättefågel, nu har gjort sin sista landning, känns det tomrum, han efterlämnar, mycket stort. I hans närmaste sorg deltaga innerligt hans kamrater, som i honom lärt känna den i ordets bästa mening käcke, företagsamme och orädde unge officeren. Han såg fatalistiskt på lifvet och därför skydde han icke faran, den han i stället genom sin sinnesnärvaro och sina nervers jämvikt behärskade så långt i mänsklig makt stod. Men Ivar Sandström har nu genom en olyckshändelse, som han icke kunnat betvinga, plötsligt lämnat de sina och en saknande vänkrets i djupaste sorg; vi sända dig, käcke kamrat, vår sista, vemodsfyllda hälsning. Du har visserligen lämnat oss, men vi glömma dig ej.

B. Z. (Källa: 895)

------------------------------

1) Sandström var marinflygare

I Blekinge läns tidning skrifver flygaren löjtnant A. Flory följande ord till den förolyckade flygarens minne:
”Ivar Bernhard Sandström finnes ej mer. En af vår flottas fåtaliga flygare har ljutit döden i utöfvande af sin plikt. Han föll på sin post i neutralitetsbevakningens stränga tjänst. Flottan har gjort en svår förlust, ty löjtnant Sandström var en af de oförvägnaste och skickligaste af våra flygare. En god kamrat, hurtig och vänsäll ägde han många vänner och var allmänt omtyckt. Genom många svårigheter har du kämpat fram mot det mål, du satt dig före. Vilja, mod och skicklighet ägde du i rikt mått. Vi bevara dig i minnet som den gode och trogen kamrat du alltid varit. Du stupade som en man! Frid vare ditt minne!

Arvid Flory” (Källa: 895)

D. N. har frågat dr Thulin om hans mening om löjtnant Sandströms olycka. Han betonade omöjligheten att afge någon exakt något exakt omdöme, men uppfattningen om kastvindar såsom anledning till katastrofen hade många sannolikheter för sig. Vidare kunde man tänka sig att löjtnant Sandström blifvit bedöfvad af elektriska urladdningar i luften, eftersom åskan strax förut låtit höra sig. Ett tredje antagande kunde vara att flygaren, som icke varit fastbunden vid maskinen, när denna gjorde sina första volter slagit sig så svårt att han förlorat medvetandet. Äfven dr Thulin ansåg det ej osannolikt att löjtnant Sandström, om han använt reminrättningen, kunnat återtaga herraväldet öfver maskinen.

En olycka i olyckan var, om man så får säga, att flygbåten föll ned på den del af kyrkogården som var ganska litet trafikerad. Det är eljes vanligt på söndagarna att mycket folk promenerar där, och strax förut hade likprocessioner passerat. Man gör sig allmänt den frågan, huruvida det kan vara lämpligt att flygarna kretsa öfver tätt bebyggda samhällen. Dr Thulin betonar på tal härom att en kommande lagstiftning gifvetvis skall sysselsätta sig med detta spörsmål. Han anser det för sin del klokt att stipulera, att flygarna måste hålla sig på en viss höjd när de fara öfver tätt bebyggda samhällen, detta för att ifall motorskada eller annat tvingar till landning, med en glidflykt kunna förpassa sig utanför stadsområdet.

Med kapten Krokstedt följde på söndag eftermiddag löjtnant Sandströms mekaniker, hvilken försummat att infinna sig vid Sandströms affärd och därigenom undgick att dela dennes öde.
Aeronautiske Selskab i Köpenhamn har sänt Svenska aeronautiska sällskapet ett kondoleanstelegram med anledning af löjtnant Sandströms död. Dansk aeroklub sänder en krans till hans bår,

Ännu en flygolycka vid Malmö på söndagen.

Enligt vad Sydsv. Dagbl. Snällposten erfarit har i söndags vid 7-tiden på eftermiddagen inträffat ännu en flygolycka i närheten af Malmö, utom den förut omtalade, dock med en mindre sorglig utgång än denna. Som förut nämnts gjorde löjtnant Beckman en flygning från Landskrona för att spana efter den förolyckade löjtnant Sandström. Mellan Malmö och Barsebäck led emellertid löjtnant Beckman själf ett liknande missöde, i det hans hydroplan i de häftiga kastvindarna kantrade och föll i vattnet. Löjtnant B. och en mekaniker som var med honom lyckades simmande hålla sig uppe och upptogs senare af en torpedbåt. Maskinen har emellertid skadats betydligt. Förhör har hållits inför chefen för Flottans Öresundsafdelning, kommendörkapten Posse, med ögonvittnen till olyckshändelsen, hvarom tillsvidare stor hemlighetsfullhet iakttages.

Om anledningen till att hydroplanet slogs sönder i vattnet kan ännu intet med bestämdhet sägas. Möjligen har det när det föll nedåt gripits af en kastvind, så att det kommit ned i vattnet på oriktigt sätt. (Källa: 895)

Konungen uttalar sitt deltagande. Konungen har genom chefen för sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition i skrifvelse till sjökapten Bernhard Sandström härstädes uttryckt sitt deltagande i anledning af flyglöjtnant I Sandströms förolyckande.
(Källa: 897)

Löjtnant Sandströms jordafärd. Sedan stoftet af löjtnant Ivar Sandström i går middags efter jordfästningen i grafkapellet, vid hvilket infunnit sig landshöfding Roos och general Carleson med stabschef – infanteriregementets och artillerikårens officerare deltogo mangrant i processionen företrädda af sina chefer – utburits af åtta officerare och sänkts i grafven, spelade musikkåren Integer vitæ, hvarefter redaktör G. Svedman framförde en sista hälsning från den dödes närmaste i följande ordalag:

Ivar! Dina föräldrar och syskon, dina anhöriga och dina många vänner vilja nu säga dig sitt sista tack och farväl. Din plötsliga bortgång blef för oss ett hårdt slag, ty du vet hur vi höllo af dig för dina vackra mänskliga egenskapers skull, ditt varma hjärta, din kärleksfulla trofasthet, ditt öppna redliga väsen och dina vackra tankar. Vi sörja dig djupt, med den sorg du gifvit oss, betrakta vi som en gåfva. Sorgen är en gåfva, om den rätt mottages och under förutsättning att den är fri från bitterhet och förödmjukelse. Din lifsbild står för oss soligt klar. Vi veta att du städse lefde så att du intet ögonblick fruktade döden. Därvid var du oss till ett föredöme. Din hänförelse för ditt farliga yrke, som icke nöjde sig med ett offer mindre än ditt lif, var så stor – vi visste ju det så väl – att det bröt ned allt motstånd. – Du går nu mot de ljusa rymder, som du så innerligt älskade, äfven om din väg går genom grafven, en väg som vi alla måste vandra. Vi få stanna kvar för att en längre eller kortare tid fortsätta vårt jordbundna mullvadsarbete och efter arten af vår själfviskhet och vår kraft inrätta oss i våra hålor, hvilka bli allt mörkare, eftersom vi lefva i en värld, där eländes och lidandets skuggor med hvarje dag falla allt djupare. Du är nu vorden fri; det är din lycka. Tack och farväl!

Dagen därpå talade kommendörkapten Unger, hvars ord föllo sålunda:

Ivar Sandström! Käre vän. Högt värderade kamrat!

Jag har känt ett behof af att, innan jorden jämnas öfver ditt stoft infinna mig vid din öppnade graf för att till dig rikta ett sista tack och farväl från de flygkamrater vid marinen. I spetsen för hvilka jag har äran att vara ställd.
Med ej vanlig snabbhet tillägnade du dig de färdigheter de färdigheter som kräfves af utöfvaren af det riskfyllda yrke som nu mottagit det högsta offer du kunnat bringa detsamma – ditt unga lif.
Med aldrig sviktande mod och energi arbetade du dig sedan fram i främsta ledet af våra dådkrafitiga flygare. Det var där du föll på din post. Din bana som betvingare af det nyckfulla elementet ofvan oss var kort men lysande liksom meteorens, då den korsar himlahvalfvet en nordisk sommarnatt. Den tändes, bländar och försvinner.

I den väldiga Ragnarök, 1) som nu fyller vår världsdel med vapenbrak och larm, offra dagligen tusenden sina lif för fosterlandets heliga sak.

Äfven du satte ditt lif som insats vid arbete på förberedelsen till kamp för Sveriges ära och frihet för den händelse jämväl vår stund skulle komma. Äfven du har med glad offervillighet gått i döden för ditt lands försvar.

Förvisso hafva vi ock goda skäl att vid din bår erinra om hvad en gammal häfdatecknare en gång kvädit om de af våra hänsofna örlogsmän som stupat med vapen i hand:
”En strid är lifvet, rikt på bittra stunder, I striden äfven I och gingen under, men frälsad syns ännu på hafvets vagga idén, hvarför I striden – Sveriges flagga.”

Hvila nu ljuft i den fädernejord, du med din gärning så har hedrat! Farväl!

Förutom de kransar, vi förut omtalat, märktes ytterligare följande af mera officiell karaktär, beställda här i Visby: från stationsbefälhafvaren i Stockholm (lejongap och gula rosor, gula och blå band); från Dansk aeronautisk selskab (hvita rosor och hvita riddarsporrar, röda och hvita band); från Svenska aeronautiska sällskapet, en jättekrans af gula sammetsrosor och blåklint samt blå och gula band; från kamrater i flottans Göteborgsafdelning (hvita latyrus och röda rosor, gula och blå band med silfverfransar). (Källa: 897)

------------------

1) Första världskriget

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper