He 111-P-1  /  B3+JM

21/4 1940 Mästermyr i Sproge

Besättningen B3+JM: Leutnant/Flugzeugführer Bernhard Stute, Sergeant Häglund, Obergefreiter/Beobachter Hans Vaessen, Fänrik Gäfvert, Flieger/ Bordschütze Erwin Weinandt, Sergeant Fohlström, Obergefreiter/ Bordfunker Ludwig Glock.

Bombuppdrag mot Norge

Då Tyskland planerade anfallet på Norge - "Weseriibung" - på hösten 1939 framställde det tyska flygvapnet omgående kravet, att Aalborgs flygplats i Danmark borde besättas. Det var förutsättningen om flygstridskrafterna skulle kunna ingripa i Norge, bl.a. med bombflyg för att understödja arméstridskrafterna. Den 20 april förflyttades andra gruppen av 54. Kampfgeschwader (bombflottiljen/lI. KG 54) från Varrelbusch, 35 km sydväst Oldenburg, med sina Heinkel 111 (RE 111) till flygfältet i Aalborg. Redan dagen efter ankomsten till Aalborg, den 21 april, startade vid 15.30-tiden en tre- grupp He 111 med order att bomba järnvägslinjen Steinkjer - Trondheim. Gruppen, som tillhörde 4. divisionen KG 54, leddes av divisionschefen Hauptman (kapten) Michel. Bomblasten var 50- kilosbomber. Efter stigning till 5000 m fann man sig snart flyga över ett heltäckt molnlandskap. Några andra navigeringshjälpmedel än död räkning fanns inte att tillgå. Det var alltså att lita till klocka och kompass. Då man bedömde att man låg över målområdet, fanns ingen möjlighet att i den höglänta terrängen genomföra någon molngenomgång. Molntäcket var lika ogenomträngligt som tidigare. Något bombanfall enligt givna order var inte att tänka på. Det var bara att påbörja återflygningen - trodde man.

Osäker position

Då Heinkelgruppen ansåg sig vara över Skagerrak genomförde den en molngenomgång med låg sjunkhastighet. Osäkerheten om läget var nämligen mycket stor. Enligt de rapporter, som föreligger både från luftvärn och luftbevakningsstationer, befann sig gruppen över Katrineholmsområdet vid molngenomgången. Strax därefter rapporterades den från Norrköpingstrakten av ett luftvärnsförband, som sköt varningseld. Man hade nämligen uppfattat, att det var tyska bombplan. Gruppen gick sydost ut över havet för att undvika fortsatt beskjutning. Sedan norra Öland passerats vände två av flygplanen mot Gotland, medan ledarflygplanet något tidigare försvunnit söderut. Av kustlinjens sträckning i förhållande till havet förstod besättningen, att man låg över den svenska sydostkusten. Var visste man inte. Snart upptäcktes Gotland och bränslet var på upphällningen. Det var kväll och mörkret började falla. Här gällde det att komma ner. Bomblasten avsedd för järnvägslinjen i Trondheimsområdet fälldes i havet i trakten av Karlsöarna. Det var en nödvändighet inför en eventuell nödlandning.

Nödlandning

Gruppchefen fortsatte alltså söderut, medan flygplan nummer två i gruppen med Leutnant (fänrik) Kiefer vid spakarna gjorde en kontrollerad nödlandning (buklandning) i När socken på Gotlands ostkust. Efter ca 15 minuter kom en patrull från ett närbeläget beredskapskompani till platsen. Sedan tyskarna fått klart för sig att man befann sig i Sverige och därmed skulle bli internerade, satte man eld på planet. Det var enligt order, om man inte landade på tyskdominerat område. Aktionen hade förberetts efter landningen med utplacerade brännsatser på vingarna. De fyra besättningsmännen, en officer, två underbefäl och en menig, överlämnade sig och sina personliga vapen till patrullen.

Det tredje flygplanet i gruppen med kodbeteckningen JM och med Leutnant (fänrik) Stute som förare genomförde också en nödlandning utan missöden. Den skedde på Mästermyr i Sproge socken, ca 25 km längre västerut. Här blev emellertid utvecklingen en annan. En beredskapspluton ur 12. kompaniet I 18 var snabbt på plats. De apterade brännsatserna på vingarna sparkades undan och man fick omgående fram eldsläckare och stoppade gräsbränderna runt flygplanet. Efter ett förberedande förhör avfördes också den här besättningen till Visby. Även flygplanet, som var lätt skadat efter buklandningen, transporterades så småningom till Visby, till det lilla flygfältet på Visborgsslätt i anslutning till I 18. Transporten de ca 50 km skedde bitvis på en mycket smal landsväg. Flygplanet togs om hand av 3. basgruppen från F 3 Malmslätt, som var stationerad i Visby. Gruppen beordrades att nöjaktigt vårda den tyska materielen. Ordern var välbetänkt med tanke på vad som hände några veckor senare. Efter förhör transporterades de båda flygplansbesättningarna den 23 april från Visby med jagarna Hugin och Munin till Nynäshamn för vidare transport till interneringslägret på Kronobergs hed. I förhören hade tyskarna uppgivit att man efter uppdrag i Norge var på återväg till Tyskland. Därifrån hade man också startat. Från vilken plats ville man inte uppge. Den ena besättningen talade om spaningsuppdrag. Att man förirrat sig ut över den svenska ostkusten berodde på de felaktiga vinduppgifter, som man erhållit vid starten på eftermiddagen den 21 april, påstod man.

De lyfte från Danmark

Att startplatsen var Aalborg i Danmark, och att det var dit Heinkelgruppen skulle återvända efter bombuppdraget, uppgav ingen av besättningarna. Vinduppgifterna man erhållit vid starten var inte felaktiga, utan snarare ofullständiga. Enligt inhämtade väderleksuppgifter från en del mätstationer, lämnade av SMHI i Norrköping, går det att förklara den felnavigering, som ägde rum. Vid startplatsen hade man en mycket kraftig vind från sydsydost, ca 18 m/sek. Man satt alltså med en upphållning mot ost på kompassen. Efter ca en halv timmes flygning fick man ovetande vinden från väster, varierande 5-7 m/sek. Då man så småningom beräknade läget över målområdet var man i själva verket något nordväst om Östersund. Därifrån påbörjade man återflygningen. Navigeringsberäkningen för den grundade sig naturligtvis på de värden man fått vid starten. När man så trodde att man närmade sig "hemmabasen", genomförde gruppen en molngenomgång. Helt ovetande om den felaktiga navigeringen flög man nu i Katrineholmsområdet, passerade i spridd formering Norrköping, och flög strax ut över havet söder om Västervik. Osäkerheten om var man befann sig var mycket stor. Leutnant Kiefer uppgav också vid förhöret, att han trott att man fått en sydvästlig vind, som drivit flygplanen österut. Några kartor över Sverige medfördes ej heller, varför orienteringen blivit omöjlig, framhöll han. Ledarflygplanet i gruppen, som försvunnit söderut något tidigare, innan de två andra vände mot Gotland, besköts av ett batteri på Tjurkö utanför Karlskrona vid 19-tiden. En halvtimme senare landade det utanför Bornholms kust. Det fördes alltså av divisionschefen. Att det flygplanet kunde nå så mycket längre än de två övriga kan ha sin förklaring i att de båda övriga kretsade både över Norrköpingsområdet och även över södra Gotland. Klockan 1900 hade luftbevakningscentralen i Visby fått meddelande om de två kretsande flygplanen och 19.14 landade det första. Dessutom kan bensinåtgången i flygplan som följer gruppchefen bli högre, då förarna använder gasreglagen flitigare för att hålla sin plats i formeringen. Den här flygningen hade ju också pågått i ca fyra timmar. Dessutom är det okänt, hur mycket som fanns kvar i bränsletankarna på de flygplan, som nödlandade. Inget av dem hade fått motorstopp på grund av bränslebrist.

På Gotland aktiverades verksamheten kring Heinkeln 111, uppställd på Visborgsslätt, lördagen den 8 juni. Då anlände nämligen, helt i överensstämmelse med en order från militärbefälhavaren på Gotland, fyra tyska officerare med svensk följeofficer och svenska mekaniker med en Junker 52 (Tp 5) till flygfältet i Roma på mellersta Gotland. De fyra tyska officerarna var Stabsingenieur (majors tjänsteställning) Werner (se ovanl), Oberleutnant zur See (löjtnant i marinen) von Rabenau och Oberleutnant (löjtnant) Grosse Gerhard, besättning på ett flygplan som den 22 september 1939 nödlandat utanför Ystad och Leutnant Kiefer (se ovan!). Efter landningen kördes alla fyra till Visborgsslätt, där två av dem, Kiefer och Werner, flög Heinkeln med övermålade nationalitetsbeteckningar till Romafältet. eskorterad av två J 9:or, som mötte över Visby. Löjtnanterna Hammaren och Stålhandske från F 8 Barkarby hade fått uppdraget. De två andra tyskarna blev skjutsade tillbaka till Roma. Det här arrangemanget var nödvändigt med tanke på det minimala flygfältet på Visborgsslätt. Flygplanet var tankat med minsta möjliga bränslemängd och ändå skedde starten med mycket små marginaler. Efter landningen i Roma återställdes den tyska nationalitetsbeteckningen och klockan 1315 startade det fulltankade planet med komplett besättning. Cheferna för luftvärnsförbanden på Gotland var informerade om utflygningen, som skedde via Västergarn under eskort av den svenska jakten, som vände vid territorial-vattengränsen. Resten av besättningarna på de båda nödlandade Heinkelplanen avreste den 12 juli 1940 med morgonfärjan från Trelleborg till Sassnitz. Därmed var utväxlingen genomförd och en ganska så märklig historia till ända. Vad gäller det tyska flygplanet: en tysk Heinkel 111 med en bomblast avsedd för en järnväg i Nordnorge för att bryta det norska motståndet, misslyckas att nå målet, hamnar på Gotland och återvänder så småningom till Tyskland, dit man oriktigt uppgivit att man är på väg efter en spaningsrunda. I gengäld får vi igen en av våra välbehövliga spanings-B 3:or, som efter en "orienteringsflygning' landat i Tyskland. Som tur var, var B 3 en tysk konstruktion och repareras därför på ett mycket professionellt sätt av tyskarna. Den enda "åverkan" på flygplanet är att en ask stormstickor och fem hekto choklad försvinner ur nödproviantlådan. (Text är bl a hämtad från Curt Jacobssons artiklar i Väduren 2001:1)

Tyska flygare i Roma 1940

------------------------------------------------------------

”Jag ville inte ta emot pistolen av tysken…”

Minns den exakta platsen för landningen

Av OLA SOLLERMAN

- Den tyske piloten riktade pistolen mot mig och vinkade mig närmare. Han bredde ut en karta på marken och frågade: Danmark? Finland?
- Då pekade jag på kartan och svarade: Gotland. han tittade länge på mig, trodde väl att jag ljög.
- Sen vände han på pistolen, tog den i pipan och räckte den åt mig. Men jag ville inte ta emot den…

Albin Hammarström, 63 år, och nu bosatt i Klintehamn, minns ännu tydligt söndagskvällen den 21 april 1940. Det var kvällen då tre tyska bombplan flög in över Gotland.

Ett av planen nödlandade i När och antändes av besättningen. Ett plan fortsatte ut över havet igen. Det tredje landade i Mästermyr där Albin Hammarström var den förste att ta emot tyskarna.

Många gotlänningar märkte flygplanen. Dels cirklade de länge över södra Gotland, dels släppte de sin last av bomber på isen mellan Karlsöarna och land. Det fick husen att skaka, fönster klirrade och dörrar sprang upp. Och det blev en extra, överraskande ljudeffekter för dem som satt och såg en krigsfilm på Klintebio!

Var det övning?

Om ni förra helgen såg Lars Krantz TV-film om tyskarnas nödlandning i Äppelbo i dalarna så minns ni lärarinnans reaktion. ”Gud hjälpe oss, nu har kriget kommit till Äppelbo”, sa hon.

Om tyskarnas landning på Gotland skrev en tidning så här:

När planet kretsade över sydöstra Gotland såg folk hakkorsen på planen och trodde då att det var någon slags övning.

I Dalarna gissade lärarinnan på krig, på Gotland trodde man att tyskarna var ute och övade!

En annan Gotlandstidning skrev att eftersom det verkade som om planen inte förberedde anfall gick inget flyglarm för att ej skrämma allmänheten i onödan.

Dålig information

Nej, folk skulle inte skrämmas i onödan, ändå lär flyglarm ha gått i Havdhem, När och Rone.

Folk skulle inte heller få information ”i onödan”. Militärbefälet på Gotland nöjde sig med följande korta kommuniké till pressen:

”Tre tyska krigsflygplan flögo i går omkring kl. 19.00 in över södra Gotland. Efter beskjutning av neutralitetsvakten nödlandade ett plan på Mästermyr och ett plan på Närslandet. Det senare antändes av sin besättning. Båda besättningarna äro omhändertagna av de militära myndigheterna”.

Tidningarna kunde dock få mer uppgifter från ”folk i trakten”. Men inget nämndes om planen träffats eller inte av det gotländska luftvärnet.
- Men planet i Mästermyr var inte träffat. Och vad jag vet besköts När-planet bara av en tvåpipig kulspruta vid Havdhem korsgata. Men den kulsprutan fick eldavbrott efter ett halvt band, berättar Albin Hammarström.

De tre planen var tvåmotoriga lätta bombplan av typ Heinkel 111. De flög in över Gotland öster om Klintehamn och kretsade länge på låg höjd över ön.

Ett av den fortsatte ut till havs igen i trakten av Faludden för att sedan nödlanda på Bornholm. Ett landade i Mästermyr och det tredje buklandade inte långt från Östervik i När. Där tände besättningen eld på planet så att bara stjärtpartiet och lite av vingarna återstod. Det ingick tydligen i instruktionen vid nödlandning. Också planet i Mästermyr var nära att brinna upp. Albin Hammarström såg hur tyskarna tände eld på ett slags pulver på ena vingen strax över bensintanken. Men svenska soldater hann släcka i tid.

Tyskarna berättade att de kom från uppdrag i Narvik där Hitler ännu hade besvär med norrmän och allierade. De tre planen skulle nu hem till Tyskland igen men hade kommit fel och tvingades landa på grund av bensinbrist.

En av tyskarna förklarade att de först trodde de landat på Sjælland i Danmark!

Varför bomber?

Kom tyskarna verkligen från Norge? Varför fanns då ännu bomber ombord? Och hade de verkligen navigerat fel i det fina vädret? Det var frågor son tidningarna ställde.

Men några svar gavs inte till allmänheten. Myndigheterna och pressen teg i fortsättningen. Bara några bilder dök upp i tidningarna några dar senare.

I morgon kommer i TV en fortsättning på förra helgens program från Äppelbo. Lars Krantz berättar hur militär och myndigheter tiger om de tyska överflygningar och landningar som skedde under kriget. Det var lika tyst på Gotland.

Lars Krantz tar för övrigt upp händelsen på Gotland i den bok han gett ut i samband med TV-programmen. Boken heter som morgondagens program ”När tyskarna flög i luften”.

Rädd för hakkorset!

Lars Krantz berättar i boken hur bombplanet på Mästermyr fick lämna Gotland. Albin Hammarström från Klinte kan berätta hur det kom dit. Han var på den tiden korpral med placering vid Lindeberget och fick order att snabbt bege sig till landningsplatsen i Sproge. Han var först på plats.
Planet hade kommit norrifrån och tuschat kanalvallen. Det landade strax intill myrvägen mellan Hemse och Sproge, berättar han.

Visst blev jag rädd och vit om nosen när jag såg hakkorset bak på planet. Och ännu värre blev det när jag fick se piloten sätta på sig pistolhölstret och komma emot mig på åkern.

Jag fick visa honom var han landat och sen ville han ge mig pistolen. Men jag ville inte ta emot den och han återvände till sina kamrater i planet.
Nej, jag hade inte fått order att avväpna besättningen. Min enda instruktion var att med min hund bevaka besättningen – men jag fick inte släppa hunden, förklarar Albin Hammarström.

I tyskarnas knän

Albin Hammarström väntade bara på att fler skulle komma till platsen. Under tiden försökte tyskarna – en löjtnant, en korpral och två meniga – att gömma undan kartor och andra papper.

De grävde ner papperen i spåren som planet gjort vid landningen. Men de togs om hand senare, förklarar Albin Hammarström.

Sen kom en kompanichef med sitt folk till platsen. Men kaptenen var ”rund under fötterna”. Medan tyskarna visiterades viftade han i luften med en osäkrad pistol tills en underlydande fick säga till honom att säkra vapnet.
- Sen, under transporten i bil in till Visby, somnade kaptenen i tyskarnas knän, så full var han. Det var en skandal för det svenska försvaret, menar Albin Hammarström.

37 år efteråt.

Vad som sedan hände avslöjades inte i några tidningar. Först nu, 37 år efteråt, berättar Lars Krantz i sin bok vad som hände med planet på Mästermyr.

Det togs in till Visborgs slätt, reparerades och fick de tyska beteckningarna övermålade. Fyra tyska officerare hämtades sedan från ett läger i Växjö för att flyga hem planet till Tyskland igen. Eller som Lars Krantz avslöjar i sin bok tyska stridsflygplan skulle återlämnas till Tyskland igen, andra utländska stridsflygplan skulle tas omhand!

Hemflygningen ägde rum den 8 juni men i de gotländska tidningarna nämns ingenting om det. Tidningarnas enda rapport från Visborgsslätt den dagen gäller en lyckad lottafest där Visby amatörteater spelar ”Eliza stannar”.

Men det tyska bombplanet stannade inte. Det lyfte först från Visborgsslätt, sedan från Roma för att under eskort av två svenska jaktplan flyga hemåt mot Tyskland.

Att planet lyfte från Roma förklarar Helge Gahne i Björke. Planet kunde nämligen inte lyfta fulltankat från den korta startbanan vid Visborgs slätt.

Därför fick det flygas till Roma för att tankas full inför hemflygningen.

De officerare som flög hem planet hörde inte till de besättningar som nödlandade i När och Sproge. Vart de besättningarna tog vägen vet vi inte. Kanske sändes också de hem till Tyskland så att de kunde sättas in i kriget igen. (Källa: 74)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper