B-17G-10-VE Flying Fortress 42-40006 "Liberty Lady"

6/3 1944 Mästermyr

"Liberty Ladys" besättning i början av 1944. Högst upp till vänster sitter Herman Allen och intill honom Charles W. Smith.

Co-Pilot: 2nd lieutenant Merle P. Brown och "Liberty Lady"

Den första dagbombningen mot Berlin utförde 8:e flygkåren den 4 mars 1944. Det blev ett misslyckande. Väderleksförhållandena var sådana att bombstyrkan återkallades. Trettioen bombplan nåddes inte av signalen att återvända utan fullföljde. Man bombade med hjälp av radar ovan moln med dåligt resultat som följd. Fem B-17 gick förlorade. Men så den 6 mars lovade väderlekstjänsten förhållandevis bra väder över målområdet. Nu var det dags att utdela ett riktigt klubbslag mot Tredje rikets huvudstad. Första och tredje bombdivisionerna som flög B-17G, s.k. Flygande fästning, och den andra som flög B-24 Liberator utgjorde klubban, en styrka på 730 tunga bombplan. Anfallet skulle riktas mot viktiga industrier i Berlins förorter. Sålunda var målet för första divisionen en kullagerfabrik öster om Berlin. Andra divisionen skulle bomba Daimler Benz' fabrik för flygmotorer söder om staden och tredje divisionens mål var Bosch, som tillverkade elektrisk utrustning och låg sydväst om Berlin. Första divisionen var organiserad på fyra stridsflottiljer (combat wings). Till den fjärde hörde 306:e bombgruppen, som den här dagen ställde upp med tjugo flygplan. Gruppen bildade den lägre boxformeringen inom flottiljen. Ett av flygplanen i den formeringen var "Liberty Lady". Befälhavare och förste pilot var 1st lieutenant (löjtnant) Charles Smith och andre pilot 1st lieutenant Mede Brown. Denne har för artikelförfattaren berättat, att han hade erhållit sina gyllene vingar i juli 1942, då han utexaminerades från flygkadettskolan i Oklahoma. Därefter kommenderades han till utbildning på B- 17G. En gång under utbildningstiden hade han råkat illa ut. Han hade nämligen under en nattflygning med ett flermotorigt flygplan varit tvungen att rädda sig med fallskärm. Det hade givit honom ett förtroende för räddningsutrustningen. Så långt kände han sig säker ombord i ett bombflygplan. I oktober 1943 var det så dags för den besättning han tillhörde att lämna USA för kriget i Europa. Man reste med Queen Mary, vilket var en besvikelse, då man hade hoppats att få flyga över en B-17G. Efter träning i bl.a. formationsflygning och skjutning, blev "Liberty Lady" med sin nu stridsklara besättning ett av flygplanen i 306:e bombgruppen. Det första anfallet man deltog i ägde rum den 7 januari 1944. Målet var Ludwigshaven. Under tolv uppdrag lyckades man alltid återvända till hemmabasen med "Libert y Lady", flera gånger med skador från både luftvärn och jaktflygplan och en gång med en besättningsman, navigatören, dödad. Så kom det trettonde uppdraget och nu gällde det alltså Tysklands huvudstad, ett anfallsmål som allmänt kallades "Big B".

306.e bombgruppen

På söndagskvällen vid 19-tiden den 5 mars kom ordern från 8:e flygkårens högkvarter via teleprinter till bl.a. Thurleigh väster om Cambridge, där 306:e

bombgruppen var baserad. En febril verksamhet igångsattes. Markpersonal arbetade med flygplanen, tankade, lastade bomber m.m. och stabspersonal förberedde morgonens genomgångar. Vid tretiden väcktes flygbesättningarna och i den tidiga morgonen med lätt snöfall samlades besättningarna. Målområde, flygvägar. väderlek, eskortstyrkans organisation och tillgängliga tyska jaktförband och luftvärn inom aktuellt område presenterades. Sista genomgången höll befälhavaren med besättningen uppställd framför flygplanet. Han gick igenom vissa bestämmelser om säkerhet, radiotrafik och framför allt vad som gällde den interna telekommunikationen. Klockan 07.45 lyfte det första bombplanet och med sextio sekunders mellanrum följde de övriga. Efter ca en timme hade flottiljen nått 3000 meters höjd och intagit boxformationen. Klockan 10.45 flög den samlade första divisionen ut över den engelska sydkusten. Man låg på en höjd av 4200 meter i 275 km/t under långsam stigning till dagens anfallshöjd 6000 meter. Så här långt höll man tidtabellen och flög på en stadig kurs mot den holländska kusten. Strax innanför den holländska kusten anslöt de första grupperna av P-47, Thunderboltjaktplanen. Vid Braunschweig, 150 km väster om Berlin, var det P-51 Mustangernas (i Sverige J 26) tur att äntra scenen och överta försvaret av bombplanen. Att eskorten var nödvändig blev man snart varse. De kraftiga tyska radarstationerna hade tidigt registrerat det omfattande bombföretaget och tämligen snabbt hade man också insett att målet var Berlinområdet. Förutom luftvärn sattes också tyska jaktförband i aktuellt område i högsta beredskap och andra förflyttades till nordvästra Tyskland från sydligare delar av landet. De senare skulle bekämpa bombplanen under deras återfärd, I trakten av Magdeburg kring 13-tiden sköts de första Flygande fästningarna, tillhörande första bombdivisionen, ner. Då man nådde anfallsmålet var det täckt av moln, varför man i stället övergick till radarbombning och angrep centrala Berlin, som var andrahandsmålet. Att precisionsbomba exempelvis en kullagerfabrik med hjälp av radar tillät nämligen inte den tidens teknik. Den 306:e bombgruppen och ytterligare en grupp kom in över de mest centrala delarna av Berlin och därmed också inom räckvidden för många luftvärnspjäser. Av de fyrtioåtta flygplan, som hamnade där, fick trettiosex skador från luftvärnseld, två så pass allvarliga att en återflygning till Storbritannien ej var genomförbar. Ett av planen var "Liberty Lady". I Merle Brown's flygdagbok står att läsa om raiden: "Attacked by hordes of German fighters, very heavy flack - engine shot out." Flygplanet fick också träffar i en bränsletank. Det var omöjligt att hålla platsen i formationen. Som eftersläntare blev man ett lätt byte, framför allt för jaktflygplanen, och sökte därför skydd i lägre liggande moln. Att man inte skulle nå Storbritannien på tre motorer och med en läckande bränsletank stod klart. Problemet var att man saknade kartor över andra områden än de som var aktuella för uppdraget. Kursen sattes norrut. Man flög i moln på instrument, egentligen ovetande om var man befann sig, var man skulle hamna men hoppades att nå det neutrala Sverige. Så småningom fick man en skymt av Östersjön och en landkontur. För att undvika det tyskockuperade Danmark sattes då en mera nordostlig kurs.

Svensk luftbevakning i aktion

Den första rapporten om "Liberty Lady" kom från luftbevakningscentralen (Le) i Karlskrona. Därifrån rapporterade man ett bombflygplan, som klockan 15.03 kom in sydost Listerhuvud, passerade öster om Hanö och fortsatte på en nordostlig kurs. Det gick ganska lågt, under 500 meter och delvis i moln. Nästa uppgift om samma flygplan rapporterade Le i Kalmar. Klockan 16.06 passerade det Sandvik 25 km norr om Borgholm och flög på en ostlig kurs. Nu bedömdes flyghöjden till ca 2000 m och det var fortfarande disigt. Den östliga kursen förde flygplanet, "Liberty Lady", helt följdriktigt till Gotland. Enligt luftbevakningens rapportering där kom det in sydväst om Petes i Hablingbo och fortsatte till Ronehamn på den gotländska östkusten, innan det efter en sväng över havet vände inåt ön igen. Höjden var ca 2000 m. Nu var det nödvändigt att återvända till terra firma, då bensinen var på upphällningen. Det var klart väder och svag vind. Alltså idealiska förhållanden för att ansätta en kontrollerad nödlandning vid Oxarve gård söder om Hemse på det "gamla beprövade nödlandningsfältet", Mästermyr. Där slutade alltså bombuppdraget för "Liberty Lady", som ca åtta timmar tidigare startat från en plats väster om Cambridge i Sydengland och via Berlin nått den svenska utposten i Östersjön. Detta var det första av två amerikanska bombplan, som under andra världskriget skulle söka "nödhamn" på Gotland. Förutom "Liberty Lady" nödlandade även tre andra bombplan, som deltagit i samma raid. Två gick ner på Bulltofta och ett på Rinkabyfältet (Kristianstad), två vanliga nödlandnings platser för amerikanska bombplan vid den här tiden. Förlusterna från det första stora anfallet mot Berlin den 6 mars 1944 blev sammanlagt sextionio bombplan av 672, som passerat in över fientligt territorium, alltså mer än 10%. Det var den största förlusten över huvud taget, som drabbade den 8:e flygkåren. (Femtioåtta bombplan vände av olika anledningar, innan de nått den holländska kusten.) Följande historia hade mycket väl passat in också för anfallet på Berlin. Vid ett tidigare tillfälle förväntades nämligen Schweinfurtraiden, i oktober 1943, att bli ett mycket svårt uppdrag, vilket ocksåframhölls aven av de högre cheferna inom 8:e flygkåren. Han dökupp vid den tidiga morgongenomgången, höll ett kort tal för att höja moralen och önskade: "Good luck, good bombing and goodhunting. "Då hördes högt och tydligt: "And good-by." En flygskytt i bakre delen av salen fick därmed de samlade besättningarna att brista ut i ett förlösande gapskratt.

Osäkerhet om läget

Då "Liberty Lady" efter ett par varv runt Hemse buklandade på Mästermyr, var besättningen ovetande om var man befann sig. Man trodde att man hamnat på tyskockuperat område, troligtvis Danmark. Som säkerhetsåtgärd hade man därför kastat bombsiktet, en teknisk hemlighet, i havet utanför Ronehamn före landningen, och befälhavaren, Charles Smith, gav också därför order om att en brandbomb skulle utlösas i radiohytten. Så skedde och snart steg en svart rökpelare upp från flygplanet.Den tio man starka besättningen tog skydd i ett busksnår. Den förste som dök upp på platsen var verkstadsägaren och hemvärnsmannen Albin Larsson från Hemse, beväpnad med ett mausergevär. För säkerhets skull var också bajonetten påsatt. Amerikanarna trodde att det var en tysk. Han kunde inte engelska. Men snart fick de reda på av en engelsktalande person, socknens skollärare som kommit till platsen, att de landat på en ö, Gotland, som tillhörde Sverige. Men eftersomde amerikanska kunskaperna om Skandinaviens geografi inte var så omfattande, kvarstod hos en del av besättningen misstanken om att de ändå var på tyskockuperat område. De mest misstänksamma lär inte ha blivit helt övertygade, förrän de anlände till Stockholm. Ganska omgående blev besättningen omhändertagen av militär personal från ett utbildningsbatteri från A7, som var förlagt i Hemse. Besättningen fördes nu till en av folkhögskolans lokaler där, som var inrett som ett litet krigssjukhus. Efter läkarundersökning konstaterades att alla tio kommit helskinnade ifrån dagens uppdrag och den något våldsamma landningen. De fick tillbringa två nätter på krigssjukhuset under bevakning, innan de med kvällsbåten onsdagen den 8 mars fördes vidare till Nynäshamn och Stockholm. Vid ankomsten dit fick man träffa personer från den amerikanska ambassaden. Man fick svenska pengar och tillfälle att köpa civila kläder, innan färden gick vidare med tåg till Rättvik för internering.

Den internerade besättningen ser inte ut att lida någon större nöd

Besättningens vidare öde

I mars 1944 var de flesta amerikanska flygare, som nödlandat i Sverige, internerade i Korsnäs utanför Falun. "Liberty Lady's" besättning tillhörde det lägret men bodde på hotellet Lersjödal och Turisthemmet i Rättvik. Så småningom när nödlandningarna ökade i antal, placerades amerikanerna också på andra orter. Kravet från amerikansk sida blev snart att besättningarna tidigare, än vad som dittills skett, skulle få återvända till Storbritannien. Den 8:de flygkåren behövde sina besättningar. Det hade väl ännu inte blivit så påtagligt, när fem man ur "Liberty Lady's" besättning, däribland Charles Smith och Merle Brown, under senare hälften av september 1944 embarkerade en ombyggd B-24 Liberator på Bromma för en nattlig återfård till Storbritannien. Den resan var påfrestande, overksam som man nu tvingades att vara som passagerare i ett obeväpnat flygplan. Att flyga över det tyskockuperade Norge och ut över Nordsjön och hoppas på att undgå upptäckt, kändes nervpirrande.

Om något hände, satt man där helt hjälplös utan möjlighet att på något sätt ingripa. Av de övriga i besättningen hade en återvänt redan i juli och de andra fyra återvände vid skilda tidpunkter betydligt senare. Efter återkomsten till Storbritannien blev det så småningom forts för en del av "Liberty Lady's" ursprungliga besättning. Den 25 oktober genomförde Merle Brown det första, ett anfall mot Hamburg. Han tillhörde fortfarande 306:e bombgruppen och var baserad på Thurleigh som tidigare. Han var så att säga "hemma" igen. Men Merle Brown hade nu en egen besättning och hans flygplan hette "Konditori Baby". Sverige, där man trivts synnerligen väl, hade uppenbarligen gjort intryck, och även - bakverken! Flygplanet var helt enkelt uppkallat efter Klingbergs konditori i Rättvik, dit besättningen oftast gick. Efter återkomsten återstod tjugotvå uppdrag för en del av besättningen. Merle Brown flög sitt sista den 24 februari 1945. Han var då sedan en tid tillbaka befordrad till kapten. Han hade genomfört trettiofem anfall med en Flygande fästning och alla hade för hans del slutat lyckligt. Det ofrivilliga uppehållet i Sverige på sju månader betydde måhända också, att luftrummet över Tyskland hade blivit något "hälsosammare", då besättningen från "Liberty Lady" återvände till kriget i Europa.

"Liberty Lady's" vidare öde

Den amerikanska staten sålde flygplanet. Flygbolaget ABA köpte de fyra motorerna. Man ansåg sig behöva extra motorer, sedan man förvärvat några Flygande fästningar. Dessa skulle byggas om och insättas i både frakt- och passagerartrafik. Resten av flygplanet köpte verkstads ägaren Albin Larsson för 250 kr. Ett mycket noggrant kontrakt upprättades vid försäljningen och köparen fick garantera att inte den minsta del av flygplanet skulle hamna i fiendens händer. Båda vingbalkarna kom snart till användning och kan studeras ännu i dag. Den ena är en takstol i en verkstad i Hemse och den andra fyller samma funktion i en verkstad i grannsocknen Havdhem. På Gotlands flygmuseum i Visby finns också delar att beskåda. (Text från Curt Jacobssons artiklar i Väduren 2003:1. Foto bl a från www.LibertyLadyBook.com)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper