|
B-24J-FL-D Liberator 42-1000306 22/3 1944 Visby |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 |
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Den 1 augusti 1943 påbörjade den 466:e bombgruppen sin verksamhet på en flygbas i New Mexico i sydvästra USA. Den var då nyuppsatt. Man flög det tunga bombplanet B-24 Liberator. I slutet av månaden var man i gång med stridsträningen och var nu baserad på ett flygfält i Utah. De sista veckorna var träningen intensiv, då man också började organisera besättningarna. Ett drygt halvår senare omnämns ett av gruppens flygplan i en svensk nyhetsutsändning från TT. "Försvarsstaben meddelar: Ett amerikanskt fyrmotorigt bombplan flög på onsdagmiddagen in i sydöstra Sverige och nödlandade senare på Gotland ..." Vad hade hänt under den här mellantiden?
Från träning till stridsuppdrag Den 466:e bombgruppen avslutade sin träning i USA och flög i slutet av februari 1944 till Storbritannien. Flygstyrkan hänvisades till den södra flygrouten, från Florida via Trinidad till en plats i Brasilien och därifrån till Afrika. Flygplatserna i Dakar och Marakesch användes oftast, innan man gick ut på sista sträckan till Storbritannien. Markpersonalen avreste med Queen Mary från New York den 28 februari. Chef för 466:e vid den här tiden var överste Arthur, J. Pierce. Från den 6 mars 1944 till den 6 juli 1945 var bombgruppen baserad på Attlebridge i Norfolk, 25 km nordväst om Norwich. "Jungfruuppdraget" för 466:e kom onsdagen den 22 mars 1944. Gruppen tillhörde andra bombdivisionen och startade tillsammans med första och tredje divisionerna, som flög B-17G. Sammanlagt var det drygt 650 bombflygplan, som deltog i anfallet mot dagens mål, Berlin. Det var amerikanska 8:e flygkårens femte raid mot Tysklands huvudstad och den sista under mars månad. Förstahandsmål för dagens attack var bl a Oranienburg och Basdorf, där flygplansfabriker och underleverantörer till dem var belägna. Då man nådde anfallsmålet var det mer eller mindre molntäckt, vilket inte stämde med den prognos, som presenterats vid morgonens vädergenomgång. Man gick därför över till radarbombning mot andrahandsmålet, Friedrichstrasse järnvägsstation. Det var täcknamnet för centrala Berlin. Den tidens teknik medgav nämligen inte precisionsbombning utan marksikt. Man fick därför använda sig av radarledd områdesbombning.
Ingen fientlig jakt Varken under anflygningen mot målet eller under återflygningen hade bombdivisionerna angripits av det tyska jaktflyget. Inte heller luftvärnet var av någon anledning särskilt aktivt. Förlusterna blev därför måttliga, tolv bombflygplan. Några av förlusterna berodde inte på fientlig stridsaktivitet. Bl a kolliderade två B-24:or tillhörande 466:e under återflygningen, just då man passerade ut över Kanalen. Att kollisionsrisken var stor i de täta formeringar man flög var välkänt och kollisioner inträffade också av och till. Värt att notera är, att även under de två följande raiderna kolliderade flygplan ur 466:e bombgruppen. På fem dagar förlorade man alltså på detta sätt sex flygplan. Det var uppenbarligen en skillnad att flyga i täta formeringar med flygplan under "vackertväderförhållanden" i den amerikanska Södern jämfört med att flyga tungt bomblastade flygplan under europeiska väderförhållanden med moln och turbulens. Bristande rutin skördade således sina offer. Det tredje flygplanet, som 466:e bombgruppen förlorade under "jungfru-uppdraget", var B- 24J 42-100306. Chef och förste pilot var 1st lieutenant (löjtnant) Guy, L. Shafer (25 år). Enligt honom fick man oljeläckage från vänster innernotor, innan man nått anfallsmålet. Motorn stoppades för att hindra den att skära. Flygplanet kunde därmed inte hålla sin plats i formeringen och detta i samband med dåligt väder gjorde, att man förlorade orienteringen. Då de tre övriga motorerna fick arbeta hårdare och bensinförbrukningen därmed ökade, bedömde befälhavaren, att man inte skulle kunna återvända till Storbritannien. Kursen sattes därför nordostvart för att nå Sverige. Man hade emellertid endast kartor, som räckte upp till södra Skåne.
Svensk neutralitetsvakt i aktion Klockan 1530 den 22 mars 1944 siktades sydost Utklipp utanför Karlskrona skärgård ett amerikanskt flygplan, en Consolidated Liberator, som det står i rapporten till luftbevakningscentralen (Le) i Karlskrona. Det flög på en nordostlig kurs under moln och höjden bedömdes till 400 m. I rapporten påpekades det också helt korrekt, att det var fråga om en neutralitetskränkning. Fem minuter senare passerade flygplanet Utlängans fyr. Samma kurs och höjd rapporterades. Det kom in mot Blekingekusten och svängde upp mot Ölands södra udde. B-24:an följde sedan Ölands ostkust till Högby och vände därefter österut. Man nådde Gotlands sydspets och flög norrut längs den gotländska ostkusten till Ljugarn. I början av den här sträckan steg flygplanet till 2000 m, men efter hand, som molnigheten ökade, reducerades höjden. Efter Ljugarn vände man inåt ön och passerade Ala socken, som ligger drygt 10 km nordväst om Ljugarn. Därifrån föreligger en ögonvittnesskildring. Den då 5-årige Kjell Alfvengren var tillsammans med sin fader ute på en åker intill deras gård, Gyle, då Liberatorn passerade på ett par, tre hundra meters höjd. I det som uppfattades som en flygplansdörr, stod en besättningsman. Pappan höjde ena armen och visade upprepade gånger riktningen mot Roma, där flygfältet fortfarande var i bruk. Flygplanet passerade emellertid norr om Roma. Troligtvis bedömdes flygfältet som för litet.
Man väljer Visbyfältet Man kom in söder om Visby och gick först ut på en nordostlig kurs för att sedan svänga mot nordväst. Höjden var nu ca 500 m. Man hade naturligtvis upptäckt Visby flygfalt men var osäker om vindriktningen inför den planerade landningen. En luftvärnskanon i den tropp, som var grupperad på Galgberget nordväst om flygplatsen, öppnade eld och sköt varningsskott. Den rapport från luftvärnsförbandet, som kom in till Le i Visby, lyder: "Målet upptäckt kl 1712, motorbuller uppfattat kl 1712, eld öppnad 1713. (Tekniska data) Antal varningsskott: 5. Målets uppträdande: landningstecken. Efter eldgivning, fällde landningsstället. Verkan: fpl landade. Övrigt: Liberator. " Därmed var alltså "jungfruuppdraget" för B- 24J 42- 10036 till ända efter ca nio timmar i luften. Försvarsstaben skickade nu ut sitt telegram till olika myndigheter, UD, TT m fl., i vilket man också meddelade: "... Flygplanet besköts av luftvärn. Besättningen på 10 man är såväl som flygplan oskadd och omhändertagen av militär." Att ingen i en amerikansk flygplansbesättning hade lägre grad än en underofficersgrad berodde på att man från USA:s sida räknade med, att eventuellt tillfångatagna besättningsmedlemmar därmed skulle få en drägligare tillvaro i de tyska fånglägren än underbefäl, om nu olyckan var framme. Därför befordrades många korpraler, framför allt flygskyttar, då man anlände till Europa.
Besättningens omhändertagande Från F 2:s flygstation i Fårösund anlände redan på kvällen den 22 mars löjtnant Per Lange till Visby för att hålla förhör med besättningen på den nödlandade Liberatorn. Han uppfattade emellertid B-24:ans besättning så uttröttad, att det var meningslöst att redan samma kväll påbörja något förhör med den. Det fick anstå till efter lunch följande dag. Löjtnant Lange började med att be besättningsmedlemmarna om ursäkt för den dåliga inkvarteringen i en manskapsbarack inte långt från flygfältet. Man svarade, att man inte hade det bättre i Storbritannien. Då Per Lange därefter började samtala med dem, förhöll de sig till en början ganska avvisande, särskilt chefen 1st lieutenant Schafer. Denne berättade emellertid, att han hade ca 1000 flygtimmar och andre piloten 600. Efter hand blev det dock betydligt bättre. Inom besättningen var det ett gott kamratskap. "Tonen var glad och trevlig och trots det för en svensk officer ganska "civila" och pojkaktiga umgängesformerna framgick "... att ingen på minsta sätt ifrågasatte chefens auktoritet", skriver Per Lange. Han uppfattade emellertid ganska snabbt, att besättningen "pratat sig samman" om en gemensam version om uppdrag, händelseförlopp o dyl. Att man hade förberett sig inför en nödlandning i Sverige framgick också av, att ombord på flygplanet fanns det inte några kartor, instruktioner, eller anteckningar, vare sig officiella eller privata. Flygplanet var helt enkelt rensat från allt skriftligt material. Man hade ju haft tid på sig, sedan man närmat sig den svenska kusten. Överhuvudtaget var Per Lange till en början skeptisk till de svar han fick på sina frågor. Så småningom ansåg han sig dock ha kommit fram till en trovärdig version av besättningens redogörelse. Den flygande personalen hade blivit väckt klockan fyra på morgonen. Efter frukost och en rad genomgångar ägde starten för 466:e rum ungefär klockan nio. Enligt förste piloten var det svårt att ange den exakta tidpunkten, då det var två timmar mellan det första och sista flygplanet som startade. Det var "a huge jobb" att ligga i väntläge i två timmar, innan förbandet var samlat, framhöll han.
Osanningar vid förhören Så långt är redogörelsen korrekt men med tillgång till andra mer verifierade uppgifter (bl a Mighty Eigth war diary 1981) är det enkelt, att så här i efterhand utmönstra besättningens mer eller mindre påhittade svar på andra frågor. Man påstod exempelvis, att det här var den 15:e raiden mot Tyskland, som man genomförde. I själva verket var det alltså enligt tillförlitliga källor besättningens första raid. Den tyska jakten behövde man heller inte frukta, så länge förbandet höll ihop, framhöll man. På frågan om de under sina raider blivit mycket utsatta för det tyska luftvärnet, blev svaret: "Not very much." Det är anmärkningsvärda påståenden. För enligt "Mighty Eight war diary" var förlusterna under de amerikanska dagbombningarna mot tyska mål vid den här tiden betydande på grund av både det tyska jaktflygets och luftvärnets agerande. Avslutningsvis undrade besättningen, om de tyska städerna var så förstörda, som det framgått av de engelska tidningarna. Själva hade nämligen besättningsmedlemmarna under sina raider inte kunnat göra några iakttagelser.
Sovjet impopulärt Intressant är kanhända besättningens allmänna inställning till kriget. Att man var allierad med Sovjetunionen var inte populärt: "Russia has always played its own game." Man hade ingen hätsk inställning vare sig mot Hitler eller det tyska folket. Det beundrade man för deras uthållighet, trots att städerna höll på att utplånas. Man ville att kriget snart skulle vara slut, så att man fick återvända hem igen. Att det svenska flygvapnet använde sig av det amerikanskbyggda jaktplanet (i Sverige J 9) kände man till. Sammanfattningsvis skriver löjtnant Lange, "att besättningen gav intryck av att vara en väl sammansvetsad enhet under en energisk chef. Besättningen föreföll vara väl utbildad (undantag: navigation och geografi), spänstig och vältrimmad." Till sist: besättningen reste tillsammans med löjtnant Lange på kvällen den 23 mars med s/s Drotten till Nynäshamn för vidare färd till Stockholm och till internering i Korsnäs i Falun, dit man beräknades anlända klockan 1430 påföljande dag. För några av B-24:ans besättningsmedlemmar var överfarten till Nynäshamn en upplevelse, då man aldrig varit ombord på en så stor båt. Det är en ganska intressant reflexion. Den visar hur man placerar sina upplevelser i vissa fack. Man gör inga jämförelser. Den här besättningen hade dock flugit runt halva jordklotet från USA via Brasilien och Afrika till Storbritannien i ett 30 ton tungt bombflygplan. Men allting är ju, som bekant, relativt.
Hur gick det för "En främmande fågel" och dess besättningt På kvällen den 23 mars mottog chefen för VII militärområdet, alltså Gotland, ett telegram från Försvarsstaben, i vilket meddelades: "Amerikanska löjtnanten Hill och amerikanska mekanikern Gavin är bemyndigade att i sällskap med kapten Ahrenberg och verkmästare Quick Flygvapnet besiktiga flygplanet." Gruppen skulle anlända med båt påföljande morgonen. Den 27 mars sent på eftermiddagen blev milostaben informerad om att B- 24:an genom flygvapnets försorg skulle flygas till F 1 i Västerås. Det skulle ske med övertäckta nationalitetsbeteckningar och med eskort av svenska jaktflygplan. Flygvägen skulle vara Visby - Hävringe - Västerås. Flygningen genomfördes enligt order den 27 mars. 1st lieutenant Robert Hill hade nödlandat med en Liberator i Örebro den 18 november 1943 efter en raid mot Norge. Sedan den 12 februari 1944 tjänstgjorde han vid den amerikanska ambassaden, vilket innebar att han alltså stod till det svenska flygvapnets förfogande för att exempelvis flyga flygplan från en nödlandningsplats till en uppsamlingsplats för nödlandande flygplan, i det här fallet F 1 i Västerås. Hans internering hävdes den 7.juni 1944, då han återvände till Storbritannien. B-24 J. 42-100306, som var den åttonde av sextio B-24:or, som nödlandade i Sverige, flögs tillbaka till Storbritannien den 19 maj 1944. Samma dag flögs också fyra andra B-24:or tillbaka. De flesta i besättningen från "En främmande fågel" på Visby flygfält återvände emellertid i slutet av år 1944, kanske för att genomföra nya uppdrag över Tyskland. Förhoppningsvis fick de ett lyckligare slut än "jungfruuppdraget", som slutade på en ö i Östersjön, som var helt obekant för både navigatör och övrig besättning. (Text från Curt Jacobssons artiklar i Väduren 2003:1. Photo from www.LibertyLadyBook.com) |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 |
 |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| _________________________________________________________________________________________ |
|
Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig. Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper |
| Till huvudsidan Kontakta sidansvarig |