Piken och pikgubbarna - Gotlands Nationalbeväring

Tillvaratagandet av Gotlands hela levande värnkraft ansågs år 1811 som nödvändigt. Då en allmän beväpning med eldhandvapen medförde alltför höga kostnader beslöt Kungl Maj:t att allt manskap mellan 45 och 50 år samt sådana män som var under denna ålder men för bräcklighet och lyten inte kunde bära gevär skulle utgöra en särskild Pikenerarkår. Pikarna kunde vara ända upp till 8 meter långa men de som användes av Gotlands Nationalbeväring var oftast mellan två och en halv meter till tre meter. Pikförare stred till fots med huvuduppgift att nedkämpa fiendens kavalleri. För detta ändamål använde de långa pikar. Bakänden stöddes mot marken med hälp av pikenerarens bakre fot och framänden riktades mot kroppen på annalkande ryttare. Pikföraren kunde även rusa fram emot en stillastående ryttare och spetsa honom eller försöka dra ner honom från hästen med piken, eftersom spetsens bakända ofta var utformad som en krok.

Pikenerarkåren vars första chef var O G von Anoch organiserades omedelbart efter enrolleringen och räknade i augusti 1811 en styrka av 1 major, 3 kompaniofficerare, 19 underofficerare, 37 korpraler och 943 man. Kåren var indelad allt efter mönstringsområdena Visby, norra och södra häradet, i tre avdelningar. Några övningar kunde inte genomföras förrän år 1818 eftersom det inte fanns några pikar att tillgå. Manskapet användes istället till handräckningstjänst.

1817 i slutet av november ankom till Gotland 900 stycken pikar med järnkors. Exercisen med dessa påbörjades 1818.

Till befälsmötet samma år inkallades allt pikenerarbefäl till Visby för att där på Södra Byrummet instrueras och övas i handgrepp och marscher med detta ålderdomliga vapen. Efter 10 dagars befälskurs var man redo att handleda "Pikgubbarnas" exercis under de obligatoriska 6 övningsdagarna.

Det av militärbefälhavaren utarbetade och sedermera av Kungl Maj:t den 3 maj 1825 fastställda reglementet för "Handgrepp med Pik" var synnerligen enkelt, såsom:

"För Fot Gevär" Piken benämndes i regel gevär, varvid piken hölls lodrätt vid högra sidan med högra handen i höjd med ögat.

"På Axel Gevär" Vilade piken mot högra axeln med högra handen om "stumpen".

"Skyldra Gevär" Hölls piken lodrätt av båda händerna framför livet mitt för vänstra bröstvårtan, högra handen om "stumpen".

"122534 Gevär på stället" På stället låg kroppen i ett slags utfallsställninmg framåt, piken nedfälld i vänstra handen, vars arm vilade mot vänstra låret och högra handen vid högra knäet med fast tag om piken, vars "stump" stödde mot inre fotsidan.

"122534 Gevär under marsch" Var piken fälld i vänstra handen som hölls i höjd med armbågen, högra armen fullt sträckt bakåt med handen om "stumpen".

"Vila Gevär" Hölls piken med högra handen om skaftet i jämnvikt på högra axeln.

"Bakåt till 122534 Gevär" Gjordes vändning åt höger samt utfall åt höger varvid piken fälldes i höger hand, som hölls i höjd med armbågen, vänstra handen med fast grepp sträckt bakåt.

Pikförare från Visby jämte angränsande socknar fick den 8 till den 13 juni 1825 göra bekantskap med reglementet ovan på Norra Byrummet. Den dagliga exercisen var mellan klockan 5 på morgonen till klockan 11 på förmiddagen samt klockan 4 till 8 på eftermiddagen.

"Pikgubbarnas" övningar tilldrogs sig alltid en stor publik eftersom manskapet bestod av äldre män som inte alltid var utrustade med någon större vighet och spänst. Därtill kom att större delen utgjordes av bondgubbar, klädda i den brukliga grå vadmalsrocken med lång skört samt höga svarta filthattar.

Någon större disciplin fanns inte och samtal fördes ofta mellan befäl och manskap i en kamratlik ton. Rasterna var många och långa och samtalen rörde oftast jordbruket hemmavid.

Emellertid medförde befälsbristen vid Gotlands Nationalbeväring att redan 1821 Kungl. Maj:t medgav att pikenerarkompaniet vid Visby stads beväring ställdes under samma befäl som stadens Posetionsartilleri och år 1835 överflyttades dessa artilleripikförare till Visby infanterikompani i Visby bataljon. Vid Lantbeväringen vidtogs dock ingen ändring med pikenerarkåren.

Övningarna fortsatte år efter år men intresset därför var i ständigt sjunkande. Man hade bland allmogen kommit till insikt om att beväringen var otidsenlig och ofarlig varför röster höjdes för önskvärdheten av en omorganisation. Här bidrog även säkert det åtlöje som dessa pikgubbar mer och mer ådrog sig under sina övningar med dessa uråldriga vapen från allmänhetens sida. Militärbefälhavaren ingick därför med Gotlands invånare en överenskommelse att beväringsskyldiga årsklasserna mellan 45 och 50 år hädanefter skulle benämnas "Reserv" och att manskapet för alltid skulle begagna gevär i stället för pikar. Denna överenskommelse fastställdes av Kungl. Maj:t den 22 mars 1867.

Denna märkliga och ålderdomliga organisation upphörde alltså detta år. En epok som satt märkliga spår i den gotländska militärhistorian.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper