Huggare m/1810 för Gotlands Nationalbeväring - (Gotlandshuggaren)

Tillverkad i 500 exemplar. Hel längd 82.5 cm, klingans längd 66.5 cm, vikt 1020 g. Klingans bredd vid fästet 43 mm, klingans största bredd 49 mm, pilhöjd 11 mm. Klingan är skålslipad, ovanför udden börjar den få egg även å ryggsidan. Parerstången är av järn, mot ändarna blir den smalare. Längst bak är den tvärt nedböjd och längst fram tvärt uppböjd, så att den i bägge ändarna bildar en sorts liten knapp. Knappen är av handajarform och av mässing, men vingarna äro rätt små. Tången är bred och kaveln bildas av ett par skenor av mörkfärgat trä, en på var sida om tången. Skenorna fasthålles av tre genomgående järnnitar, vilhuvud vila på små brickor av mässing. I knappen finns ett vertikalt omkring 18 mm djupt hål, vars diameter är 8 mm. Vid parerstången finns på var sida om tången ett 10 mm brett mässingsbeslag.

Vid den tidpunkt då det bestämdes att Gotlandshuggaren skulle tilldelas Gotlands nationalbeväring hade man just tagit emot leveransen från tillverkaren till Krigskollegiums förråd. Det är inte omöjligt att man kan ha tänkt sig att någon del därav skulle kunna ha tilldelats Arméns flotta för att där användas för speciell röjning av buskar etc. vid landstigning. Dessa huggare äro ju närmast att betrakta som verktyg och icke som vapen. Nu skedde emellertid icke detta utan samtliga huggare överfördes till Gotland. Fred. Ad. Spak, som var Artillerimuseums föreståndare under åren 1877-1902 och som lagt ned ett förnämligt arbete med att klassificera och beskriva allt material, som ingick i artillerimuseets dåtida samling, säger klart ifrån att dessa huggare var för Gotlands nationalbeväring. Han nämner över huvud taget icke Arméns flotta i detta sammanhang. Svenska Flottans Historia, som behandlar såväl den egentliga flottan som Arméns flotta, omnämner att den enda huggare som använts vid denna tid är huggaren, som erhöll beteckningen m/1808 och som inte är något annat än flottans fastställande för användning i flottan av infanterihuggaren m/1748.

I Ryssland fanns denna tid en huggare med liknande hål i knappen och genom mina efterforskningar har jag kommit i kontakt med Leonid Tarassuk, numera anställd vid Metropolitan Museum of Art i New York och tidigare chef för vapenavdelningen vid Eremitaget i Leningrad. Han håller för troligt att hålet i knappen har tillkommit för att underlätta hopsättningen av fästet. Detta är exakt samma slutsats som jag själv kommit fram till. Knappen var utförd i mässing. Konstruktionen var i stort exakt samma som i Helvigs sabel m/1807, vilket visar att Helvig var konstruktör även för denna huggare, som blev tillverkad år 1809 och levererad år 1810 till förråden. Helvig var vid denna tid generalfälttygmästare och ansvarig för all materialanskaffning. Sabel m/1807, vars fäste är av motsvarande konstruktion som på huggaren, har en kappa av stål. Tången på klingan kunde därför nitas fast i kappans överdel. Mjukheten i mässingen i huggarens knapp tillät icke att knappen hamrades i läge genom slag. Dessa hade i så fall träffat knappens öron och deformerat dessa. Därför användes troligen en särskild slagdel, som var försedd med en styrning som gick ner i hålet i knappen. Genom slag på denna slagdel åstadkoms en nerpressning av knappen så att de till knappen hörande skenorna pressades ner över tången så långt att en nit kunde föras igenom kaveln, skenorna och tången. Hålet underlättade på så sätt hopmonteringen. Efter hopsättningen av fästet placerades en propp av mässing i hålet och flera huggare har påträffats med denna propp ännu kvarsittande, varav en finns i Armémuseum. På de flesta nu befintliga huggare saknas proppen, som fallit bort, men proppens  förekomst visar att hålet aldrig har avsetts att ha någon funktion efter hopmonteringen.

Ett bevis för att sammansättningen skett på det sätt som här beskrivits utgör den ring, som omger hålet i knappen. Denna ring är ingen dekoration ditslagen för att förhöja utseendet. Militära manskapsvapen av denna typ försågs aldrig med några prydnader. Troligen förhåller det sig så att efter det att man satt i mässingproppen i hålet har man slagit med en ringformad dorn för att åstadkomma en hoptryckning av hålet i avsikt att hålla fast proppen. Det faktum att så många proppar ramlat bort visar att denna metod icke har varit tillförlitlig.

Såväl Alm som Benckert och Cederlöv hänvisar till general order den 9 september 1810, där Kungl. Majt. skriver till Contre Amiralen Achling, som följer:

"Kongl. Majt har uppå därom af Militair Befälhafvaren på Gotland gjord underdånig anhållan, i nåder befallt att de Kong. Arm: flotta tillhörige femhundrade Pistoler av Hellvigs Modell med tillhörande Kolfvar remtyg och Patronkök efter föregången Besigtning afIämnas till Kong. Krigs Collegium för att genom dess försorg afsändas till Gotland då Contre Amiralen tillika underrättar Kongl. Krigs Collegium huru stort antal däraf finnes i Carlskrona samt att De genom Öfv:Am m.m. frih. Pukes försorg komma att till Gotland afskickas efter skedd Besigtning af hvilken Kong: Collegium erhåller en afskrift.

Desse Pistoler komma framdeles att genom Kongl: Krigs Collegi försorg till Kong: Arm. flotta återlämnas i samma stånd de blifvit avlämnade, hvarom i dag afgår skrifvelse från Konungens Tjenstg:de Gen:Adj; för Armén.

Örebro d. 9 Sept. 1810."

Denna generalorder har således uppgivits som källa men som framgår handlar den överhuvudtaget icke om huggare utan om pistoler. En del av dessa pistoler fanns i Stockholm och en del i Karlskrona, vilket föranledde en skrivelse den 10 september 1810 till befälhavande överamiralen i Karlskrona så lydande:

"Som Kongl. Majt uppå derom av Militair Befälhavaren på Gottland gjord underdånig anhållan i nåder befallt att de Kongl: Armeens flotta tillhörige femhundrade Pistoler af Hellvigs Modell med tillhörande Kolfvar, Remtyg och Patronkök skall till Kongl: Krigs Collegium aflämnas för att genom dess försorg afsändas till Gott­land, så kommer äfven de i Carlskrona däraf befintlige att med ofvannämnde tillbehör, efter föregången Besigtning, genom Öfv:­Am: m:m: frih: Pukes försorg med första lägenhet till Gottland afskickas, och som desse Pistoler m:m: komma framdeles att af Kgl: Krigs Coli: till arm: flotta återlämnas i samma stånd de blifvit aflämnade behagade Öfver Am: m:m: till Chefs Emb: för Arm: flotta i Stockm inskicka."

Fortfarande rör det sig icke om annat än 500 pistoler som skall utlämnas från Arméns flotta. Den 9 september 1810 skriver generaladjutanten för armen till Krigskollegium, som vid denna tid hade hand om alla förråd av militär art:

"Uppå derom gjord underdånig ansökan har Kongl. Maije:st i nåder befalt att af Flottan, kommer 500 Pistoler af Hellwigs Modell med tillhörande kolfvar och Patronkök, at efter föregången besigtning, till Kongl. Krigs Collegium aflemnas och äger Kongl. Collegium gå i befattning så wäl om emottagandet deraf som dessa Pistolers, med tillbehör, skyndsamma afsändning till Gottland.

Skulle 500 Huggare med nödiga Gehäng vara uti förråderne att tillgå, böra de äfven så fort ske kan, till Gottland afsändas hvilket jag får äran vid handen gifva.

Örebro Slott d. 9 September 1810.

På Nådigaste Befallning

C. Adlercreutz

Stats Råd och Tjenstgörande Generaladjutant för armén."

Här träffar vi för första gången på de 500 st. huggarna, som generaladjutanten väntar sig skall finnas hos Krigskollegium, som har hand om vapenleveranser. Ordern innebar att huggarna skall levereras till Gotland. Den 17 september 1810 lämnar Generaladjutanten för flottan besked om hur transporten till Gotland skall ske:

"Kungl. Maj:st har i Nåder täckts gilla den af Contre Amiralen widtagne anstalt att jämte de till aflämnande anbefallde Pistoler, äfven de till samma beväring hörande Huggare och färdige Patroner må åtfölja. I den händelse Kongl. Krigs Collegium ej har någon annan lägenhet, eller befragtandet af ett Copverdi fartyg skulle öfverstiga kostnaden af en Transport med kronans fartyg, will Kongl. Maj:st i Nåder tillåta att den af Contre Amiralen projecterade Schonert må med de ofvan anförde effecter till Gottland afsändas då de föreslagne 4 st. 3 pundige Parti Canoner med tillbehör äfven kunna medsändas hvilka i fall de på Gottland ej kunna användas eller behöfvas med samma skonert till Stockholm återföres.

Örebro Slott den 17 september 1810."

Av denna skrivelse framgår alltså att huggaren hör till Gotlands nationalbeväring. Slutligen skriver Förvaltningen för sjöärenden den 2 oktober 1810 närmare direktiv beträffande transporten:

"Kongl: Majt har den 17 sistlidne september i nåder befallt att Schonerten Fröija skall till Gottland afgå med den af Militair Befälhafvaren därstädes, Vice Amir: m:m: friherre Cederström rekvirerade beväring bestående af de femhundrade Pistoler af Hellvigs Modell, med tillhörande Remtyg och huggare som för Arm: flotta är 1809 blifvit förfärdigade, och som en del af denna beväring afgått med Canon Sluparne till Carlskrona, har Öfver Am: m:m: frih: Puke erhållit ordres att med första lägenhet afskicka dem till Gottland, och kommer denna beväring att af Kongl. Krigs Collegium återlämnas i samma stånd den Befinnes enligt Besigtnings Documenterne aflämnad."

Alm uppger att huggarna troligen tillverkats 1804-1807 och Cederlöv åren 1807-1808. Det rätta året är 1809. Generaladjutantens för flottan skrivelse den 18 september 1810 till överamiralen friherre Puke lyder som följer:

"Som Contre Amiralen och Riddaren Aschling i underdånighet anmält att Arméns huggare, i anseende till deras olika skapnad med Arméns Flottas, icke äro passande till ge Gehäng med hvilka de till Hellvigs Pistoler hörande Patronkök äro fästade, har Kongl. Maj:st i Nåder befallt att de denna Armature tillhörige Huggare skola jemte pistolerna till Gottland öfversändas. Hvad Besigtningen af desse Huggare angår, förhålles därmed lika som i skrifvelsen om Pistolerna af den 10 innevarande anbefallt är.

Örebro den 18 sept. 1810."

Eftersom Gotlandshuggaren skilde sig i utformning från den vanliga huggaren m/1808 så kunde det vanliga gehanget icke användas. Därför hade man låtit tillverka särskilda gehäng passande till Gotlandshuggaren och eftersom Alia pistoler och huggare skulle sändas till Gotland så bestämmer alltså generaladjutanten att även gehängen skall dit.

Härav kan man utläsa det slutliga och avgörande beviset att allt tal om att hålet i kaveln skulle vara bevis för användning i fartyg är fullständigt felaktigt. När huggarna skulle användas var det i dessa specialtillverkade gehäng de skulle bäras. Om ett vapen endast gjorts i 500 exemplar i början av 1800-talet så borde det vara en sällsynthet i våra dagar på grund av bortfall genom kassation under brukningstiden, skador under förvaring, förekomst och förstöring under nära 200 år. Gotlandshuggaren är emellertid ingalunda ovanlig. på de vanliga vapenauktionerna förekommer den i ett flertal exemplar varje år. Jämför man med andra blankvapen från samma tid och där totalantalet är känt så är t.ex.. sabel m/1793, som tillverkades i 2.000 exemplar en ren raritet, som knappast har förekommit på auktioner under de senaste 30 åren mer än 2-3 gånger. Sabeltyperna m/1808, som inköptes till ett antal av 2.000 st. av vardera från England, förekommer betydligt mer sällan på vapenauktionerna än Gotlandshuggaren. Förklaringen härtill synes vara att sablarna blivit använda och brukade så länge det över huvud taget gick och när de utgick ur användningen befann de sig i ett så dåligt skick att endast ett fåtal blivit bevarade. De exemplar av Gotlandshuggaren, som idag förekommer på olika auktioner, är i förvånansvärt gott skick och detta förklaras av att de icke blivit nyttjade utan under större delen av tiden sedan 1810 legat väl förvarade i förråd.

Inom de europeiska arméerna hade det under 1700-talets mitt och slut blivit alltmer klart att ett bättre verktyg erfordrades för tillverkning av faskiner och inom de olika länderna utvecklades en typ av huggare, som alla kännetecknades av att kravet på handbygel övergavs. Orsaken härtill var att huggaren i första hand betraktades som ett verktyg och inte som ett vapen, där ett skydd för handen behövdes. Klingan blev kortare och kraftigare. Fästet blev en kavel utan parerplåt och handbygel.

Gotlandshuggaren har utan tvekan varit avsedd för en viss användning, t.ex. som röjningsredskap eller för tillverkning av faskiner m.m. Den kom till Gotland och den är aldrig använd av något annat förband. Det är därför på tiden att den felaktiga benämningen "Huggare för Arméns flotta" en gång för alla försvinner och att den blir kallad för vad den är, nämligen "Huggare m/1810 för Gotlands nationalbeväring". Då får den samma namn som modellexemplaret i Armémuseum.

(Avskrift av Olof P. Berg "Svenska blankvapen Del: III.)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper