Föregående sidaa

Några bilder från Gotlands nationalbevärings första dagar

Från 1788, då ryska kriget utbröt och öfverste Jonas Feltstjerna med den gotländska artilleribataljonen (400 man) för alltid lämnade Gotland för att i ”de tusen sjöarnas land” offra sitt blod och sitt lif för broderlandet Finland, ända till ryska invasionen 1808 hade gutaön åtnjutit  en tjugoårig fred och varit den kanske lugnaste och mest fridfulla vrå i hela Europa. Ingen militär fans på ön, ej ett gevär eller en sabel såg man till, och landet var så ”förfredigadt”, att då vice landshövdingen öfverste Erik af Klint hvarje fredagsförmiddag begaf sig från sin bostad på Wisborgs kungsladugård till landskansliet i Visby, samlades en mängd personer – mest yngre – och följde honom hack i häl för att betrakta den märkliga företeelsen af öfversten plymagerade hatt, och ej mindre uppmärksamhet, väckte det hos Visbys fredliga invånare, då stadens prydlige, men ej alltför hjältemodige borgmästare P. H. Grewesmühl om söndagarne på sin väg till kyrkan passerade stadsvakten vid gamla torget, hvilken då ”gick i gevär” och skyldrade för sin höge förman, var så ”patrialkalisk”, att då befälhafvarenvaktmästaren vid de stora hälgerna förde densamma genom staden med ståtlig skyldring och uttrumning af helgdagsfrid, hvilket gjorde ett mäktigt intryck på menigheten, nämde befälhafvare, då man under marschen skulle vika in på en annan gata, helt beskedligt kommenderade: ”väjk um hörne’ go’ vänner!

Men det blef inom kort annorlunda; krigets vilda vågor vältrade sig snart mot öns kuster. Ryska trupper landstego i April 1808 på östra sidan af Gotland och togo ön i besittning för några veckor. Snart ankom emellertid en svensk styrka och jagade bort de objudna gästerna. Omedelbart efter ryssarnas kapitulation och afresa, öfverfördes de svenska trupperna till Finland, med undantag af 1 bataljon ur Jönköpings regementet och 1 batteri Vendes, hvilka under befäl af öfverstelöjtnant Fleetwood kvarstannade för att göra kader för de båda landtvärnsbataljoner, hvilkas påbörjade utskrifning afbrutits genom ryska invasionen. Fleetwood tog nu med kraft itu med utskrifningen. Från hvarje härad uttogos krigsduglige, ogifta män mellan 18 och 25 års ålder till ett antal af 600, hvilka bildade en bataljon. På eftersommaren var enrolleringen fullbordad. Major O. A. Ahoch blef chef för norra och major Staël von Holstein schef för södra bataljonen. Öfrigt befäl kommenderades från fastlandet bland i armén kvarstående officerare. Från hvarje socken uttogs en  lämplig man och sändes in till Visby för att lära sig exercera, därvid undervisade af Jönköpingsbefälet. Dessa särskildt uttagna kallades ”exercismästare” och skulle sedan inöfva sockens rekryter. Exercismästarne inkallades till befälsmöte under ledning af Jönköpingsbefälet och i September beordrades hela landtvärnet till kompanimöte under en månad. Landtvärnets officerare och underbefäl åtnjöto fältaflöning, manskapet erhöll vanligt soldatgage, men höll sig med egen proviant. Södra bataljonen exercerade på Stånga malm, norra på Vallstena rum. Ryska invasionen hade kommit vikingablodet hos gutarne att svalla och fosterlandskärleken att klarare framträda; den lätthet hvarmed man lyckats göra sig utaf med de ovälkomna gästerna och hade i sin mån stegrat själfförtroendet hos Gotlands invånare på samma gång som närvaron på ön af trupper från fastlandet ökade känslan af trygghet. Infanteri och artilleri hade man, men en kavalleritrupp saknades. På initiativ af häradshöfding Bengt Georg Brygger (sonsons son till Hans Drewitz från Tyskland, hvilken under 1600-talets förra hälft var slottsbyggare på Wisborgs slott), domhafvande i Gotlands norra domsaga och bosatt på Allekvia, uppsattes på sommaren 1808 en kavalleritrupp om 50 man, som fick namnet Bryggerska kavalleriet. Få utaf närvarande generation torde ens hafva hört namnet, än mindre äga någon kännedom om denna egendomliga  skvadron, hvilken på frivillighetens väg uppsattes och bestod af förmögnare bönder, som ägde vackra hästar. Schef blef öfverstelöjtnant, Kuylenstjerna, ryttmästare och skvadronschef blef ofvannämde R. G. Brygger, adjutant var häradsdomaren Olof Tule i Ganthem. Löjtnant var sjökapten Tomas Niklas Thjelder (son af Hans Thjelder från Thjelders i Boge) hvilken ägde Skogs i Östergarn, Davide i Gammalgarn m. fl. ställen. Steffen Bjärger i Vallstena och Möllboar i Halla voro underofficerare. Truppen hade blott en dags öfning om året vid ”By-tälle” (tallskogen vid vägskälet Endre och Hejdebyvägarna öster om Visby). Öfningarna afslötos på aftonen under en större fest på Allekvia, dit äfven Jönköpings regementsmusik utförde en del musikstycken. Såväl befäl som trupp hade sin särskilda uniform. På ett ställe i Östergarn fans för ett femtiotal år sedan en löjtnantsuniform som burits af ofvannämde Tomas Thjelder. Den var mycket elegant och rikt utstofferad och hade inköpts från Danzig; hvar denna uniform sedan hamnade, känner jag icke.

Men icke blott befolkningen på landsbygden utan äfven Visbys invånare kände sig manade att offra på fosterlandets altare; så uppsattes vid den tiden, Visby Borgerskaps Kavalleri, hvarom man dock känner föga. Landssekreteraren Joh. Fredr. Sturtzenbecker var schef och handlanden E. J. Grubb (hvilken förut haft anställning vid borgerskapets kavalleri i Stockholm) var löjtnant. Truppen bestod af Visby stads borgare och handlande; öfningsplats var S:t Görans betning.

Med inrättande af Gotlands nationalbeväring och de i samband med dessa mera ordnade militärförhållanden på Gotland upphörde ofvannämda kavallerikårer af helt naturliga skäl med sin korta, men lysande tillvaro, hvaraf numera knappast minnet finnes kvar. Möjligen kan man på fornsalen i Visby eller annorstädes uppleta någon gammal prålig uniform af utländskt mönster, men detta torde dock vara allt som numera minner om Bryggerska kavalleriet i Visby. (Källa: 225)

 

Tack vare de glada och artiga jönköpingsofficerarne blef vintern 1808-1809 en af de angenämaste och minnesvärdaste i Visbys societetslifs annaler. Gutarnes stora gästfrihet Gutarnes stora gästfrihet är af gammalt känd och erkänd, och under denna vinter öfverflödade densamma; den ena balen och festligheten aflöste den andra och då knöts äfven månget band för lifvet. Hvad som än mer bidrog till trefnaden voro de 38 artillerihästarne, som tagits från ryssarne vid kapitulationen, och hvilka stationerats på ön för att användas som ridhästar åt officerarne; dessa 38 hästar stodo på den tomt vid S:t Hansgatan, där nu småskolan befinner sig (f. d. folkskolan) och begagnades af de ridderlige jönköpingsofficerarne till egen och Visbydamernas förlustelse; man köpte sig vackra slädar, kuskade för sina damer af hjärtans lust och hade alldeles ofantligt angenämt.

På våren 1809 ankom amiralen friherre von Rajalin och återtog styrelsen öfver sitt län samt militärbefälet. Nu började en lång rad af lysande fester; hos biskop Gardell, hos borgmästaren Grewesmühl på plantagen (nuv. Länna) samt hos baron von Rajalin på Roma kungsgård, där nu lifvet tedde sig ståtligare än någonsin och där värdinneskapet efter alla konstens regler sköttes af hans älskvärda friherrinna, född Jägersköld, som nyligen blifvit återstäld efter en långvarig sinnessjukdom. De utsöktaste  rätter öfverflödade i förening med fina viner ur de gamla lagren från S:t Barthélemy, där friherren varit den förste svenska guvernören 1785-1787; elegans, artighet, och en kolossal gästfrihet utöfvades nu på Roma kloster.

De främmande officerarne voro öfver höfvan belåtna med den frejdade krigshjälten von Rajalin; ehuru hans lyckas sol redan börjat förblekna med f. d. konungens fall. Inom kort kom order att Jönköpingsbataljonen skulle å förhyrda fartyg afgå till Norrtälje för att där förena sig med den s. k. kustarmén och tåga till Västerbotten mot ryssarna. De afseglade 6 juni.

Sedan fred afslutats med Ryssland i Sept. 1809 upplöstes de båda landtvärnsbataljonerna; kort därefter slöts fred med Danmark samt med Frankrike i januari 1810,genom hvilka fredsslut Sverige tvangs att biträda det s. k. kontinentalsystemet och förklara England krig. I slutet af juni hade för hamnstängning och kustbevakning afsändts till Gotland en afdelning ur Vendes artilleri och en fältbataljon ur Jönköpings regemente, hvilka trupper stäldes under militärbefälhafvarens order. Hufvudstyrkan förlades i Visby; större och mindre posteringar i Slite, Östergarn, När, Rone, Burgsvik och Klintehamn. Först i November skickade svenska regeringen en formlig krigsförklaring till Storbritannien, därtill nödsakade genom Napoleons påtryck. Under detta fingerade krig mot engelsmännen (hvilka provianterade och hämtade vatten i Slite och för öfrigt gjorde vänskapsfulle besök i land) ägde inga fientligheter rum å någondera sidan, tills fred, omsider slöts i Örebro 18 juli 1812.

Emellertid hade redan i augusti 1810 amiral von Rajalin, den detroniserade konungens gamle vän och rådgifvare, förflyttats till landshöfdingeposten i Gäfleborgs län, och som landshöfding och militärbefälhafvare på Gotland utnämnts vice amiralen, friherre Rudolf Cederström, hvilken fått i uppdrag att på frivillighetens väg söka att på Gotland åvägabringa ett starkt nationalförsvar, så mycket mera som de senaste årens krigshändelser tydligen påvisat nödvändigheten att för all framtid göra Gotlands försvar oberoende af alla hjälpsändningar från fastlandet, hvilka för öfrigt svårligen i de flesta fall kunde anlända i rätt tid. Amiralen Rajalin hade genom sitt urbana väsen och värdiga uppträdande vunnit mycket stora sympatier öfver hela ön och synnerligen i Visby, och då vice amiral Cederström synes hafva bemött den gamle amiralen, hvilken dessutom innehade en högre grad vid flottan än Cederström, på ett mindre delikat sätt, förskaffade sig baron Cederström redan från början en hel del både hemliga och öppna motståndare inom de olika samhällsklasserna i Visby, hvilket ej minskades genom hans svårighet att lägga band på sitt häftiga lynne.

Med politisk klokhet började baron C. att först söka vinna allmogen för upprättandet af en nationalbeväring på ön, hvilket ock lyckades bra; däremot fann han motstånd vid sammanträde på rådhuset med Visby stads invånare 29 dec. 1810, då ett trettiotal af stadens mer eller mindre framstående medlemmar den bekante assessor Dubbe såsom partianförare vägrade att ingå på den s. k. gotländska konventionen.

Uti ett kungligt bref af 5 februari 1811 sa(n)ktionerades konventionen af konungen, hvilken uttryckte sitt välbehag ”öfver den enighet, med hvilken beslutet blifvit fattadt”. Vi läsa vidare i ofvannämda kungl. bref: ”I sammanhang härmed har hos oss i underdånighet blifvit anmäldt, att en skrift undertecknad af åtskilliga af Wisby stads innevånare till ett antal af 29 stycken, hvilka förklara sig icke vilja ingå uti denna allmänna beväringen, som öns öfrige inne´vånare funnit för sitt försvar mest lämpligt etc., men som Wi finna att denna reservation, gjord af ett så obetydligt antal personer i jämförelse med hela öns folkmängd, icke bör lägga något hinder i vägen för fullbordandet utaf den af Oss nu gillade allmänna Beväringsanstalt, wilje Wi till Eder härmed öfversända berörda reservationsskrift med Nådig befallning att på Lands Cancelliet låta uppkalla de personer, hvilka samma skrift undertecknat och dem förständiga, att åt personer, hvilka utmärkt tänkesätt så afvikande från den kärlek och tillgifvenhet för konung och fädernesland, som Gotlands fleste innevånare berömligen ådagalagt, icke kan med säkerhet öfverlämnas det dyrbara förtroende af fosterbygdens försvar, på hvilken grund de från deltagande däruti till sina personer befrias” etc.

De ofvannämda personerna uppkallades på landskansliet i anledning af deras protest mot nationalbeväringen, och det kungliga brefvet upplästes för dem, hvarjämte genom generalorder af 6 mars deras namn offentliggjordes. Genom denna offentliga prickning uppstod ett mot Cederströmarne och de styrande på ön fiendtligt parti, hvilket under många år utsådde split och ovänskap och förstörde den sociala trefnaden i Visby.

Vi finna verkningarna af den 1811 uppkomna skismen ända så långt fram i tiden som 1831, då landshöfding Jakob Cederström fick transport till presidentskapet för kammarkollegium, såsom det på den tiden allmänt sades hufvudsakligen för att slippa ifrån trakasserierna utaf den hjärtlöse uppkomlingen assessor Dubbe, hvilken uppköpt Cederströms utelöpande reverser och äfven genom andra manipulationer skjutit en ohjälplig bresch i den senares ekonomiska ställning. (Källa: 226)

 

Det hufvudsakliga innehållet af den gotländska konventionen bestämde, att alla vapenföra män mellan 15 och 30 år skulle indelas till jägare, mellan 30 och 45 år till infanterister, mellan 45 och 50 år till pikenerare; de som voro mellan 50 och 60 år skulle utgöra reserv (biträda som arbetsmanskap med yxor och spadar). Dessa kategorier hafva i våra dagar sin ungefärliga motsvarighet i 1 och 2 uppbådet samt landstormen. Allmogen fick själf välja den tid på året, då öfningarna skulle pågå, samt inom sig välja sitt underbefäl, 1 underofficer på hvar 50 och i korpral på hvar 25 man. Inga skymfliga straff finge ådömas manskapet, hvilket under öfningstiden åtnjöt lika aflöning med kronans män.

Kort efter konventionens upprättande sammankallades i slutet af februari månad det i värnpliktsåldern varande manskapet på generalmönstring, som amiral Cederström själf förrättade med hvarje ting uppskrifne och indelade enligt konventionen, samt fördelade på 16 kompanier jägare, 19 kompanier infanterister samt 3 afdelningar pikenerare. Fårö socken utgjorde ett särskildt kompani, där de tre kategorierna voro sammanförda.

Ej långt därefter sammandrogos kompanierna för att under länsmännens kontroll inom sig välja underbefäl, detta underbefäl öfvades under mars månad i marscher, gevärsexercis m. m. af därtill ur Jönköpingsbataljonens kommenderade officerare.

Genom generalorder (militärbefälhafvareorder) af 20 mars bestämdes Gotlands nationalbevärings första indelning. Hela infanteristyrkan delades på två brigader, 1:a brigaden utgjordes af 2, 4 och 5 infanteribataljonerna samt 3, 4, 5, 10, 11, 12, 13, 14 och 15 jägarkompanierna.

2: brigaden bestod af 1:a och 3 infanteribataljonerna, Visby stads infanteri- och jägarekompanier samt 1, 2, 6, 7, 8. 9 och 16 jägarkompanierna. 2, 10 och 11 jägarkompanierna bilade 1 brigadens reserv och 8, 9 och 16 jäg.-komp. 2:a brigadens reserv, direkt under respektive brigadschefer. Visby stads beväring indelades på följande sätt: Alla från 15 till fylda25 år, hvilka icke voro husbönder, tilldelades Visby jägarekompani. Från 25 års ålder ingingo vid Visby infanterikompani – förutom borgare och husbönder, hvilka därtill voro själfskrifna – äfven handelsbetjänter, gesäller och lärlingar. Alla öfriga, som voro fylda 25 år, tilldelades artilleriet, vid hvilket vapen de kvarstodo till 45 års ålder, då de ingingo bland pikförarne. Artilleriet utgjordes af 1 kompani positionsartilleri och 1 åkande fältbatteri. Visby stads beväring hade af k. m:t medgifvits rättighet att själfva inom sig utvälja hela befälsstyrkan, sålunda äfven officerarne.

Vid det val, som 19 mars 1811 förrättades, utsåg borgerskapet i Visby till sina officerare följande personer: Vid jägarkompaniet till kapten och schef handlanden Johan Ehinger (sedermera stadsmajor, Visby stads père noble, ännu antagligen hågkommen af de äldre af nuvarande generation såsom ”auktionsmajor” 1864); till löjtnant fändriken Nils Petter Eneman (sedermera kronofogde på Öland); till fändrikar fändriken Erik Samuel Fahlsten (framdeles kapten och kompanischef vid nationalbeväringen; deltog i 1813 och 1814 års fälttåg i Tyskland samt 1814 års krig mot Norge) samt handelsbokhållaren David Lyth (hvilken några år efteråt stupade vid stormningen af Dessaus port.

Vid infanterikompaniet: kapten och schef handlanden Petter Lyth (vilken sedermera blef så olycklig, måste rymma till Königsberg och omsider såsom man i ledet stupade vid belägringen af Antwerpen 1830); till löjtnant repslagaren J. H. Pettersson och till fändrik handelsbokhållaren Suno Engström.

Vid positionsartilleriet till löjtnant herr Erik af Klint (son till amiralitetsöfversten) och till fändrik handlanden Mårten Höök.

Vid pikenerarkåren utvaldes till kapten och schef handlanden och rådmannen J. A. Bolander.

Militärbefälhafvarens stab, bestod 1811 af: 1 stabschef (regementsofficer) kallad öfveradjutant; 3 stabsadjutanter ur respektive artilleriet, kavalleriet och fältmätningskåren (generalstabens topografiska afdelning); i diplomatiskt biträde (kanslirådet, kammarherre Silverstolpe); 2 officerare (däraf 1 regementsofficer) ur ingeniörskåren (fortifikationen); 1 officer ur flottan (såsom hamnkapten i Visby), 1 fältprost; 1 auditör; 1 krigsfiskal; 1 fältläkare; 2 underläkare; 1 öfverfältkommissarie; 1 fältkamrer; 1 artilleribefälhafvare; 1 tygmästare; 1 tygofficer och 2 gevärshandtverkare.

Gotlands nationalbevärings första uppsättning och indelning var nu fullbordad; men det s. k. oppositionspartiet d. v. s. de män, hvilka icke så mycket af sakliga skäl som fastmer af personliga orsaker vägrat att biträda konventionen, hade gjort och gjorde allt för att försvåra eller hindra arbetet för militärbefälhafvaren och hans officerare. En följd häraf vardt äfven, att oppositionens män fingo skulden för alla de svårigheter och missöden som inträffade, mången utan all rimlig anledning. Så ock 13 mars 1811. Amiral Cederström hade för att fira årsdagen af revolutionen 1809 – den nya regimens seger öfver det gamla oefterrättlighetstillståndet – inbjudit alla sina många vänner och bekanta i Visby af alla stånd och korporationer till en stor festmiddag i sin våning hos handlanden Kristoffer Gazelius vid Speksrum (nuv. högre flickskolan); där såg man nu alla militärer, ämbets- och tjänstemän, possessionater, köpmän och borgare i öfrigt. Där druckos till en början underdåniga skålar, snart ock enskilda skålar med lifliga tryckningar på alla håll; enligt den tidens sed fick ingen skolka, hvarken präster eller proselyter. Just då glädjen var som högst och sinnena som lifligast stördes hela festligheten af larmtrummornas dofva ljud och vådklockans hemska klämtningar. Elden var lös! Många af de glädjedruckna och väl förplägade gästerna sprungo som yra höns, ej vetande huruvida fienden infallit i landet eller om det var på världens yttersta tider. Från fönstren i våningen såg man eldslågorna flamma högt öfver fiskarroten och med svindlande fart rusade allt ut för trapporna ned på gatan, flertalet utan hattar och kappor. Alla störtade dit, hvarifrån eldskenet kom, nu lika ifriga att släcka elden, som förut törsten. Det brann i Fickens tjärhof invid västra stadsmuren (vid södra ändan af nuv. studentallén). Stadsbefolkningen skyndade till såväl som alla delagarne i  festmiddagen. Den lille liflige löjtnant G. J. Dalström (sedan landshöfding på Gotland) besteg hastigt murkrönet, men råkade halka, föll på hufvudet i marken, och måste medvetslös och badande i sitt blod bäras hem. Friherre Jakob  Cederström (äfven han sedan landshöfding på ön) snubblade öfver ett dike och bröt – träbenet utaf sig och hembars af den kämpalike kronofogden Lars Barth.

Det påstods sedermera man och man emellan, att eldsvåda skulle varit tillstäld af oppositionspartiet (de missnöjde och till festen icke inviterade), men detta var bevisligen osant. Vid förhör utröntes att en arbetare som skulle tillse en tross, som låg och kokade i en tjärkittel, råkade tappa en lykta med ett brinnande ljus i kitteln, hvarvid tjäran fattade eld, omöjlig att släcka. Så slutade den festmiddagen. (Källa: 227)

 

För att åstadkomma någon omväxling uti sällskapsnöjena i Visby företog sig officerarne i amiral Cederströms stab, särskildt major Nauchoff och kapten af Forselles, att arrangera ett specialspektakel i Visby sommaren 1811. Detta var någonting alldeles nytt och – oerhördt i den tidens Visby. Åtskilliga gammaldags fruar och mödrar förbjödo sina döttrar att deltaga. Men Nauchoff och Forselles voro ifriga; mången tyckte ock, att det var ett ganska oskyldigt nöje; nyfikenheten i förening med lusten hos en del att få framträda på scenen gjorde emellertid, att förslaget mognade till utförande.

Då man till slut fick några af Visbys förnämsta damer och kavaljerer att lofva sin medverkan vardt saken klar. Landssekreterskan fru Sara Molander var de unga damernas förkläde; kammarherre Silfverstolpe hade mycken möda att och förtjänst af arrangerandet och inöfvandet af den vackra musik som skulle utföras dels af amatörer, dels af Jönköpings reg:tes musik, Nauchoff tjänstgjorde såsom regissör och den unge målaren Möller som dekoratör. Teaterlokal var vinden till kronans förrådshus vid Mellangatan (midt emot nuv. småskolan). Omsider var allt repeteradt och i ordning: den 21 augusti 1811 gafs det första societetsspektaklet i Visby, troligen för att fira kronprinsen Karl Johans utväljande, enligt följande program: Först ett musiknummer (Iphigenie af Glück), hvarefter ridån går upp, befolkad med allmoge i nationaldräkter, och prologen börjar med ett klarinettsolo (Nauchoff) ur ”Dido och Æneas” därefter nedsväfvar ur skyn ”Svea”, Sveriges skyddsgudinna, hvarpå följande en kör af landtfolket ur ”Dido och Æneas” med ord, diktade för tillfället af  fältprosten Karlsson,  hvarefter Svea deklamerade själfva prologen. ”Sveas” roll utfördes af mademoiselle Karolina Löwenström (dotter af den olycklige Jakob Johan Anckarström och grefvinnan Gustaviana Elisabeth Löwen), följande året gift med löjtnanten (sed. tullförvaltaren i Hälsingborg) Jean Wilhelm Fåhræus. Sedan prologen blef uppläst höjde sig ”Svea” och försvann i skyn.

Därefter uppfördes ”Den besynnerlige”; mellan akterna och pjäsen utfördes musik af Silfverstolpe, Nauchoff, Ehinger, öfverläkaren Ahlbom, Jöran Romin m. fl., hvarvid regementsmusiken lyckligt medverkade. Kom så efterpjäsen: ”Komedien-impromtu”, hvilken spelades med mycken framgång; stor munterhet uppstod då Ehinger (sed. stadsmajor) såsom ”grefven”, iförd landssekreterarens granna nattrock och biskop Gardells peruk (utlurendrejad af biskopens älskvärda dotter Brita Maria, sedermera gift med generalen och öfverståthållaren Johan Adam Möllerhjelm) framträdde och biskopinnan (född Fåhræus) högt utropande: ”Nå, nå, ha’ de icke fått fatt uti käre fars peruk”! Allt gick med lif och lust; för att afvända eventuella omilda anmärkningar, och parera satirens udd sjöngs till sist till publiken följande af fru Sara Molander författade lilla vers:

 

”Om vi vårt ändamål ha’ vunnit, att öka

nöjet denna dag,

Vårt hjärta af den önskan brunnit, fast

snille felats och behag.

Om tadlets tungor oss fördöma, så, när

vårt uppsåt varit rent,

Vi lärt den konsten att förglömma all

oförrätt, då väl vi men’t.”

 

Så aflöpte det första societetsspektakel, som veterligen uppförts i Visby – till allas belåtenhet. Månne ungdomen i den gamla hansestaden ha lika roligt nu för tiden ?

(Källa: 228)
 
 

I nationalbeväringens början sedan de första striderna därom voro ändade, ansågs hvarje befattning vid densamma såsom en hederssak inom Visby borgerskap; man valde sina redbaraste och mest dugande män till officerare och underbefäl och ingen sökte på något sätt undandraga sig de nya militära plikterna.

Annorlunda blef det emellertid redan efter några år; då förargade det mer än det smickrade mången att blifva utvald till befäl, hvarför det också stundom inträffade, att åtskillige spjufrar slogo sig tillsammans och af skälmaktighet valde på en och annan, hvilken de särskildt visste mycket ogärna såg sig korad till något dylikt värf.

Så skedde med den stolte och inbundne J. N. Kinberg, som valdes till korpral vid Visby Jägare, så ock med glasmästaren C. Bergman (fader till lektor C. J. Bergman) kronometerfabrikören V. Söderberg m. fl. Man fann sig helt enkelt generad af att gå och ”exisa” ute på byrummet.

Bland de många som kände sig embarraserade af den ståtliga vapentjänsten och paraderandet med de mordiska vapnen var den frommaste, fredligaste och beskedligaste man i hela Visby, apotekaren G. Fr. Klint, hvilken i sitt milda, borgerliga sinne väl aldrig drömt om att bravera på Martis vädjobana och där skära blodiga lagrar. Men ett oblidt öde, framkalladt af medmänniskors skälmska anslag ville nu att ”assessor`” Klint blef vald till korpral vid pikenerarne.
Den lille hjulbente gubben med sin assessorstitel och sin lärdomsapparat af apotekarelatin såg härlig ut med den sex alnar långa piken. Han var så generad, att han aldrig ville bära ”mordvapnet” från sitt hem i Fiskarroten till Byrummet, utan den riksviktiga öfverlämnades åt apotekardrängen, en lång skranglig småländing, brandvakten Knut Blom. Det var en syn för gudar att se dessa båda hvarje morgon och afton under exercistiden tåga genom stadsgatorna. I têten den bålde ”assessorn”, tio steg bakom honom ”Blommen”, den trogne vapendragaren med det fruktansvärda vapnet (hvilket assessorn först mottog ur sin väpnares hand ute på öfningsfältet) och sist assessorns stora hund Jasken, som på ett betydande afstånd följde Blommens spår af fruktan för piken, anande det värsta för närmaste framtid.

Vi hafva förut nämt att i konventionen blifvit bestömdt att krigsartiklarneför så vidt det gälde manskapet tillhörande Gotlands nationalbeväring ej fingo användas i hela sin utsträckning, d. v. s. att inga skymfliga straff såsom spöslitning o. d. fick ådömas truppen. Den ofvannämda inskränkningen i krigslagarnas tillämpning gälde naturligtvis endast extrajudiciella straffarter (disciplinstraff), icke verkliga brott såsom uppror, myteri o. d. Man hade icke ens uppläst krigsartiklarna för beväringsmanskapet som tydligen sväfvade i fullkomlig okunnighet om allt hvad till den saken hörde. Detta förbiseende, som naturligt var, förr eller senare hämna sig.

Sommaren 1816 inträffade emellertid en händelse, som nödvändiggjorde en reparation af hvad som blifvit försummadt. Denna händelse var myteriet vid Visby jägarkompani.

Förhållandet var i korthet följande: Kompanischefen Johan Ehinger hade på grund af någon försummelse varit nödsakad att gifva en uppsträckning åt tvänne af sina underofficerare, tunnbindaregesällen Klintberg och vagnmakaregesällen Burström; de trädde då ur ledet och begärde på ett ostentativt sätt sitt afsked, hvarför de genast af Ehinger arresterades och insattes i högvakten på artillerigården. Dagen därpå gjorde jägarne myteri, stormade högvakten för att befria arrestanterna, och det var endast med största svårighet som det lyckades artilleribefälhafvaren att tvinga dem tillbaka; den främste och ifrigaste var en jägare vid namn Nyberg, hvilken arresterades: de öfrige uppstäldes och förhör hölls för att utröna hvilken eller hvilka som voro anstiftare. Men ingen ville bekänna. Rapport afgick till militärbefälhafvaren om förhållandet, och påföljande dag höll amiral Aschling för det uppstälda kompaniet ett strängt bestraffningstal, framhöll hur ovisligt de handlat, som ej betänkt hvad ett dylikt uppror under vapen kostade, nämligen decimation eller att var 10:e man efter tärningsslag på trumman skulle uttagas och få 40 par spö m. m. Därefter upplästes krigsartiklarne för första för truppen. Sedan Visby jägarkompani fått i flera dagar gå i ovisshet om hvad straffet månde bli, lät amiralen meddela att han för denna gång ville låta saken bero, men hoppades att något dylikt aldrig mer skulle inträffa; och denna hans förhoppning slog ej heller fel.

Vi komma nu till ett dystert minne: löjtnant Johan Segerdahl död.

Det var lördagen 13 juni 1818 klockan 6 e. m., som Visby jägarekompani hade målskjutning i gropen vid Kvarnvägen. Officerarne och bland dem den allmänt afhållne löjtnanten Johan Segerdahl voro på eftermiddagsrasten samlade i Schaffers tält på byrummet; då trumman gick ryckte truppen ut till exercis och målskjutning. En hvar jägare gick i tur och ordning fram och afgaf sina skott. En repslagarlärling Olof Damström gick fram och lade an, men skottet klickade flera timmar. Segerdahl gick då otåligt fram och ropade: ”skjut då, för tusan, får du ej af skottet någon gång” ! Skottet small tids nog ! Ty Segerdahl segnade genast till marken, en blodstråle sprutade fram ur hans panna och färgade hans gråa syrtut och gula nankingsbyxor; han gaf ej ett ljud ifrån sig, han var död. Vid skottet hade tärningen flugit ur den usla danska karbinen och inträngt i Segerdahls panna straxt ovan vänstra ögat. Det blef nu en faslig uppståndelse, med förhör och krigsrätt och mera dylikt. Men då det visade sig att Segerdahl själf tagit ut gevären och oaktadt tygofficerns stränga varning äfven tagit af en hög med reparabla gevär (hvilket skett i brådskan) så hade olyckan ingen påföljd för de öfriga, men olyckan var nu skedd och den afhållne, glade kamraten och sällskapsbrodern Segerdahl låg död.

Vi afsluta härmed dessa bilder från Gotlands nationalbevärings första dagar och skola inom kort framkomma med några bilder från beväringens sista dagar, bilder som ligga vår tid ganska nära, nämligen från åren 1880-1886. (Källa: 229)

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig