När vi låg i lumpen

En berättelse om två meniga soldaters värnpliktstid på KA3 Fårösund 1958

Jan Duroj och Nils Levin

Jan Bertil Duroj föddes 1938-02-13 i Engelbrekt Stockholms stad. Gift med Anita Birgitta född 1940-05-09 i Örebro Sankt Nikolai Örebro län. Han gjorde sin militärtjänst 1958 vid KA 3 i Fårösund.

FÖRORD

Den här berättelsen hade förmodligen aldrig skrivits. Om inte Jan en vårdag 2013 hade hittat, en liten fickalmanacka från år 1958, i sin "nostalgilåda" på vinden. Den var visserligen ganska svårläst. Men det fanns förvisso en del intressanta anteckningar, från vår tid som värnpliktiga, i det svenska försvaret. I dagligt tal kallat lumpen. Under berättelsens tillkomst, var det uppenbart att två personer med minnen, från samma upplevelser inte alltid har samma minnesbild. Händelserna har bevisligen ägt rum, men detaljerna avviker.

Enligt inkallelseordern skulle vi infinna oss på kustartilleriets förläggning i Fårösund på Gotland den 7 jan 1958. Men det blev en viss fördröjning beroende väder situationen med kraftig isbeläggning i hamnen i Nynäshamn.

Vi kände inte varandra vid den tidpunkten, men det skulle vi komma till att göra, senare under vår utbildning, till dugliga soldater. Därför kommer början av berättelsen att gå i två skilda spår, för att så småningom växla in på en gemensam bana.

Det skulle även bli inledningen till en gemensam, mycket lång resa genom livets alla skiften. Det visste vi inte, när vi av en händelse blev uttagna till att skolas till "optiska signalister". Någon skulle säkert kalla det för ödet, medan Strindberg förmodligen hade sagt något om makterna.

När vi berättade för vänner och bekanta att vi skulle göra en resa till Gotland 1988 och besöka trakterna, där vi hade upplevt det disciplinära militärlivet, förvånades de över att någon vettig människa, frivilligt vill återbesöka orten, där de flesta andra unga män upplevt en stor fasa. Även om de senare i livet, kom att berätta en del glada lumparminnen om sina förehavanden, i det militära.

För oss var det i första hand inte militärlivet som gjorde att vi återvände vid två tillfällen till den karga ön. Nej, det var känslan av den udda naturen och den osvenska staden Visby. Vi hade alltid en utflykt eller en resa till Visby i våra tankar. Vi kom att kalla färden till ön 1988 för en jubileumsresa.

Den skulle senare, även att uppföljas, av ännu en resa, 2008. Båda resorna gjorde vi under juni månad. Innan den stora turistinvasionen hade påbörjats. Då hade det gått 30 respektive 50 år sedan vi första gången, förvånat satte fötterna på den märkliga ön.

Vi hade våra egna minnen och upplevelser, som skilde sig från de illasinnade, som inte alls förstod vår uppsluppenhet inför våra två jubileumsresor. Det militära livet kunde vi lägga åt sidan, även om vi var lyckligt lottade, med de uppgifter vi hade blivit ålagda. Nej, det var det fria livet under permissionerna som gjorde tiden lite lättare att leva. Dels när vi hade möjlighet att hyra en liten stuga i samhället. Där vi tillbringade det mesta av vår lediga tid. Det blev en sorts bas för våra utflykter. Det militära livet var faktiskt enklare och friare när vi flyttade ut till ytterförläggningen Bungenäs.

När vi 1988 besökte de båda förläggningarna var båda fortfarande stängda med lås och bom. När vi återkom 2008 hade mycket hänt i det svenska försvaret. KA 3 var nedlagt och så även sommarförläggningen, den som kallas BN i texten. Militäranläggningen avvecklades den 31 oktober 2000. I Fårösund var det nu en annan infart till kasernområdet. Där övernattande vi på vandrarhemmet som för övrigt låg granne med vårt gamla logement. På området hade det växt upp en del privata företag och en filmateljé.

När vi tog oss till Bungenäs kunde vi kliva in genom den öppna grinden. Där innanför stod några lånecyklar. Med dem kunde vi enklare ta oss runt på området. Där vi hade tillbringat nästan ett halvår. Av de stora 15-centimeterskanonerna fanns inte ett spår. De hade enligt uppgift sålts till något fredsälskande land i bortre världen.

Till vår stora förvåning fanns inga rester av barackerna kvar. Inga plintar till dessa. Inte heller ett spår av åttahåls dasset. Endast en stolpe med oläslig skylttext, som en gång hade pekade ut riktning till vissa mål inom området. Däremot stod matbaracken kvar. Förmodligen skulle den komma till användning som platskontor, för den tänkta lyxbebyggelsen på halvön. Hur det blir med den saken får framtiden utvisa.

Vi vill påpeka att vissa avsnitt i berättelsen är kryddad och förstärkt. För övrigt är sanningshalten seriös. 123 Levin 127 Duroj

När vi låg i lumpen

Jannes första tid som rekryt

På trettondag Jul, sista dagen på jul och nyårsfirandet skulle vi huvudstupa in i lumpen. Vi var några stycken från Råsunda som samlats hos mig för gemensam resa till centralen och tåget till Nynäshamn. Det blåste smådjävlar på väg till båten och det var becksvart. Båten var SS Drotten, den minsta och äldsta av de två båtar som rederiet hade. Hon skulle inte kunna ta sig ut ur hamnen men, dög till natthärbärge i lastrummet.

De flesta hade inte kläder för vistelsen och man fick ligga på durken. Nästa dag var det samma busväder. Jag hade tur att slå mig i slang med maskinisten, som tipsade om att man kunde hyra en hytt, då SS Gotland kom in. Han sa, spara kvittot så kan du få pengarna tillbaka, då du kommer fram till förbandet. Men SS Gotland syntes inte till.

Ett antal timmar försenad, kom hon med slagsida och alldeles nedisad. Så det blev bara att stanna en dag till, för avisning. Men nu låg jag bekvämt i en hytt tillsamman med en kompis från Råsunda. Det var inte samma busväder nästa dag, men hon rullade kraftigt i dyningen och det blev en riktig spynatt i lastrummet.

En sen eftermiddag kom jag och de flesta för första gången till Gotland. Men nu började resan över ön till Fårösund. Det fanns en smalspårig järnväg mellan Visby och Lärbro. Om vi åkte den och sedan buss till Fårösund eller buss hela vägen, det minns jag inte. Men jag minns att det var mörkt och det blev allt glesare mellan gårdar och hus. Till slut for vi rakt in i det djupaste mörker.

Vi fick se KA3 s, kaserner i strålkastarljus och i våra civila kläder klättra upp i över och underslafar och försöka sova. Vår första natt i ofrihet.

Klockan sex fick vi gå till mat bespisningen och käka ärtsoppa och vi förstod att det var torsdag. Då det inte skramlade så mycket av alla plåttallrikar hördes ett rop; "jag fick ärtan". Vi började resan på måndagen trettondag jul, utan att kunna byta kalsingar.

Därefter fick vi gå till klädförrådet, för att försöka få någorlunda rätt storlek på mössor, kängor, och kalsingar mm. Det tog några dagar, men efter en vecka hade

flertalet fått byta kalsonger. Men de var långa och fick knytas fast med snören.

Man ville ju också hålla kontakt med hemma fronten och det skrevs en massa brev. Det första brevet jag fick var från min moster Lisa. Vi hade ett särskilt fältpostnummer som om jag inte minns fel var kostnadsfritt. Det var lika dant som under kriget, jag fick brev från mina syskon Stig, Tord och Barbro. Jo visst, även Barbro. Hon var kocka i Älvkarleby med löjtnants grad. Där var även Stig och Tord av och till. Jag skrev en massa brev till kompisarna och alla flickor man ville hålla varma. Naturligt vis även till familjen.

Och jag fick brev i massor, hela almanackan är full med namn på vänner som skrivit. Dumt nog har jag skrivit vem som skrivit men aldrig om vad. Jo i ett brev från Bullen, eller Tommy som han hette.

Han hade börjat på ett nytt tryckeri på Söder där de inte hade någon toalett så han måste hämta en bricka och gå ned till Gustav Adolfs torg och lämna brickan till den kvinnliga vakten för att få skita.

Torget heter nu Maria torget. (Då Gustaf Adolf skulle ge torget sitt namn gjorde han det på villkoret att inga avrättningar fick förrättas där).

Så började harvandet. Det var höger och vänster och hit och dit i tre veckor. Så släpade de fram musköterna från Karl Gustafs stads gevärs faktori. Då blev det tag gevär, lägg gevär, skyldra gevär, gevär tillfots och till häst och bajonett på och bajonett av. De kunde aldrig bestämma sig hur fan de skulle ha det. Sedan skulle man plocka isär gevären och plocka ihop dom och plocka ihop och isär osv. Sedan fick vi Kpistar i stället. 

Lördagen den artonde januari fick vi vår första permis. Då tog vi bussen till Lärbro och tåget till Visby och gick på Gutekällaren och fick två vita och en brun. Sen var det bara att åka tillbaka och hinna in, innan grindarna stängdes. Nästa permis tog vi in på hotell och hade en helkväll och kul står det i kalendern. Vi var samma gäng från Råsunda, som vi var då vi rykte in.

Nu hade det blivit vinter på Gotland med en envis vind från Sibirien, som gjorde det svårt att vistas utomhus. Därför skulle det ut och promeneras, jag menar marscheras i ett kör. Vi kallade det för Karl den tolftes likfärd. Men som väl var så tröttnade befälet på det. Men det hände att vi lurades ut en gång i alla fall. Det gick ett rykte att någon sett en damcykel stå utanför Sundlings fik. Då blev det kuta av i snålblåsten.

Janne i kustartilleriets uniform		Janne & Chang Andersson. Korridor-Shaggen var bra idag

Nisses första tid som rekryt

Efter islossningen i Nynäshamn hamnade jag så småningom på den karga ön och det lilla samhället Fårösund.

Vad var det här? Vi blev slussade till det vindpinade kasernområdet. Blev dagen efter, utrustade med soldatens alla klädesplagg. Uniformen var i armens klassiska snitt och färg som kallas "grbgr" av den militära ledningen. Det enda som skilde uniformerna var, att vi hade den röda färgen på truppslagsemblemen. Eftersom vi tillhörde marinen, blev vi kallade för skogsmatroser. Flottisterna hade betydligt stiligare uniformer. I alla fall när det gällde permissionsuniformen. Det skulle vi bli varse när det senare i militärlivet, skulle bli lite festligare tillvaro. Flickorna hade blickarna på blåjackorna. Vi stod oss slätt i en jämförelse.

Den första tiden kände jag mig ganska vilsen i tillvaron. Vad gör jag här, tänkte jag många gånger. Att gilla läget hade jag ingen tanke på. Men att rymma? Nej. Nu började grundutbildningen. Först skulle vi lära oss att hälsa. En mycket viktig del i det militära livet. Sen skulle vi lära oss alla dessa egendomliga gradbeteckningar. Knappar och streck i olika kombinationer.

Först därefter skulle vi få vår första permission. Hurra, den kom efter två veckor. Nu kunde vi skilja på officerare, underofficerare och lägre befäl. Det trodde i alla fall militärledningen. Men inte kunde vi skilja på alla streck och vinklar.

Vi hade tjänstgöring även på lördagar. Vid ettiden sprang ett gäng glada grabbar ut genom kaserngrinden. Fortfarande dock i militära kläder, den stela prydliga permissions uniformen. Ledigheten varade till klockan 24 på söndag kväll.

Men var skulle vi sova mellan lördagen och söndagen? Ja, det fick bli luckan även då. Det skulle komma att lösa sig med den frågan längre fram.

Efter någon månad som soldat blev jag sjuk. En dag fick jag plötsligt ont i magen. Värken tilltog under dagen och jag uppsökte sjukstugan. Läkaren undersökte mig som hastigast, men hittade inget påtagligt fel utan skickade mig till luckan för att vila.

Nästa dag på morgonen hade jag en betydande smärta i magtrakten. En av mina kompisar på luckan lekte den "barmhärtige samariten" och följde med mig till sjukan. Jasså, sa doktorn, är du här nu igen. Jag var då ganska plågad och blek. Han förstod efter en stund, att ett sådant symtom var svår att simulera. En ung tjej som arbetade som biträde på sjukan, hade en tid innan själv drabbats av blindtarmsinflammation och blivit opererad. Hon kände igen symtomen och hennes uttalande, hade tydligen en viss inverkan på doktorn.

Han rekvirerade en ambulans och sände iväg mig till Visby lasarett. Där opererades jag omgående. Det visade sig mycket riktigt, att det var blindtarmen och den hade efter all fördröjning brustit. Och till följd av det även bukhinneinflammation. Både transporten och operationen minns jag inte mycket av. Om de danska läkarna på sjukhuset, tog kontakt med militärläkaren och om han fick något påpekande, vet jag inte. När jag så småningom återkom till sjukstugan, var det en ny läkare på plats.

När jag vaknade efter operationen, satt två unga söta tjejer på var sin sida om sängen. Jag, som är en trogen agnostiker, förstod först inte var jag hade hamnat. Två änglar kanske, den ena var blondin och den andra hade korpsvart hår. Under den vecka (?) jag låg kvar på sjukhuset fick jag god omvårdnad, av de två vårdbiträdena. Mycket beroende kanske på att det mest låg äldre gubbar med prostataproblem på den stora salen med 18 sängplatser.

En av männen var mästare på att berätta roliga historier – på genuin gotländska. Nå väl, något måste jag ha uppfattat, eftersom jag hade svårt att skratta då det spände i såret, med de två dräneringsslangarna, som stack upp som svampar ur magen. Efteråt undrade jag om mannen med de roliga historierna, bara jävlades med mig. Mina två änglar hade inte mycket tid över för gotlänningen. De hade fullt upp med att ta hand om den unge mannen, Nils.

Vissa kvällar hade jag så ont att jag gnällde och åbäkade mig så att gubbarna bad personalen, att ge mig mer smärtstillande. Det hjälpte tydligen inte, så att vissa nätter fick jag ligga inne på den vackra nattsköterskans rum. Då kunde hon ha uppsikt över mig eftersom hon ändå skulle vara vaken. Tänk, den som ändå inte varit så sjuk.

Vid ett tillfälle fick jag besök av ett par av mina kompisar från luckan, när de var i Visby på galej. Vi kände visserligen inte varandra så bra, den första tiden, så jag minns inte vilka det var. Men det var bussigt gjort.

Min ängsliga och oroliga mamma, skickade ner min syster till Visby och lasarettet. Det var trevligt med hennes besök och hon kunde då rapportera till vår mamma, att jag var på bättringsvägen. Det var inte konstigt att hon oroade sig, eftersom hon hade blivit änka bara några månader tidigare. Senare när jag var konvalescent i hemmet fick hon pyssla om mig på alla sätt.

Efter att jag blivit utskriven från Visby lasarett blev det transport till regementet och sjukstugan. Den nya läkaren hade tydligen noggrant läst min sjukjournal. Efter en natt på sjukstugan, blev jag hemförlovad. Jag blev sjukskriven några veckor (?). Resan fick jag ombesörja själv, med biljett betald av det svenska försvaret. Sjukdomsförloppet hade tagit nästan en månad, innan jag var tillbaka till regementet.

Min undran var hur militären ställer sig till en sådan bortavaro i inledningsskedet av utbildningen? Skulle jag få gå om en klass? Det var min största farhåga. Men se, det var ingen fara. Tydligen tog den militära ledningen min återkomst på allvar. Jag slapp i

början återgå till harvandet på kaserngården, utan fick en tid sitta inomhus och måla granatattrapper som användes i utbildningssyfte, i trevliga färger. Allt under ett äldre befäl. Han kan ha varit "förvaltare" om det nu fanns en sådan grad inom kustartilleriet. Ofta var det civilanställd personal som arbetade i de olika förråden. Som ex. vis beklädnadsförrådet där vi bytte skitiga persedlar (försvaret har ett eget språk, kläder användes inte som vokabulär) mot nya dito.

Efter någon vecka fick jag fogligt ställa in mig i ledet igen och börja de galna övningarna som om inget hade hänt. Jag undrar än i dag hur tankarna gick bland höjdarna i kanslihuset efter en sådan händelse jag varit med om. Tur för mig med tanke på vad som skulle komma att prägla det kommande militära livet och även under den civila tiden därefter. Mer om det senare.

Jannes berättelse fortsätter

På vår lucka låg en trevlig kille som hette Bosse. Den åttonde februari gjorde vi en tripp till Visby. På Gutekällaren träffade vi ett par damer som var flyglottor och hade en lägenhet i Visby. Där låg vi över och hade mysigt.

På luckan hade man den ordningen att alla var födda i februari, och vi låg i ordningsföljd. Varje morgon var det ett hurrande och hissande för det var alltid någon som fyllde år.

Torsdagen den trettonde var det jag som blev hissad och fick ett stort köttben i present. Några hade observerat att jag brukade samla in kotlett ben som inte var renrakade och ta fram dom om kvällarna och ligga och gnaga på dom.

Men dagen efter flög vi hem. Vi hade fått långpermis hela tre dagar. Det fanns två flygfält på ön, Bunge flygplats som var halvmilitär och det civila i Visby. För ett år sedan gick det att flyga ifrån Bunge. Men dom hade bara gamla Junkers J femtiotvå, gamla tyska plan från kriget av korrigerad plåt som blivit förbjudna nu. Det var billigare att åka med dom än, med SAS amerikanska DC3. Det hade en sporre i aktern som gjorde att man fick gå uppför en brant backe i kaminen.

Det var två snygga flygvärdinnor om bord som det visade sig skulle gå av, samtidigt som två fula tjurar klev ombord istället. Vilket vrålande det blev och några lade sig ner framför värdinnornas fötter. Vi har inte sett en dam på tre månader, utan hela tiden försvarat fostervattnet i snöstormen. Flickorna gav med sig och bad herrarna kliva av och få lite ledigt. Vilket jubel det blev att se Stockholms horisont och det ropades, nästa Slussen mm.

Det blev ju livat på alla vis. Jag var nere i tidens tryckeri och morsade och där gjorde de en insamling, så att jag fick något under västen. Det var vanligt på den tiden för lönen var inte stor. Jag hade ju sparat några år och fick låna ut till både Bullen och Bärnte.

Men tiden går fort när man har roligt och den tredje dagens morgon kl. sju gick planet från Bromma. Det står några fula ord om åter till det djävla harvandet i dagboken. Men tiden gick och det blev lördag och vi var på baluns i Rute, som var på gång avstånd och kul. Det kom mera snö och det visade sig att det fanns kommisskidor i ett förråd. Nu fick vi åka skidor i snålblåsten och det blev riktigt trevligt.

En lördag stod det den första mars på kalendern. Det firade Bosse och jag i Visby. Brudarna som vi tänk vara med, var ute på manöver så vi fick ragga nya på Gutekällaren, så vi hade nattkvarter. Det blev mer än så för vi bjöds på en riktig skiva hemma hos dom. Min hette Ingalill för det står det i kalender. Men vi hade inte fattat att Visby var en liten stad, men fick snart veta det, då vi ringde till våra flyglottor och sa att vi hade så tråkigt utan dom. Nästa anteckning var lördag den femtonde mars för då var det dans i Fårösund.

Två dagar senare lades jag in på sjukan. Influensa var det och det kom in en kille från Pinan i Karlskrona som var korpral så jag fick någon att snacka med. Det var en kufisk lirare som jag skulle träffa igen lite senare. Den 26 Mars kom jag ut från sjukan och den 29 mars reste jag hem på påsk permis med båt.

Nu hade vi delats upp i olika vapenslag, jag var på lätt luftvärn och fått pröva att veva gamla pjäser. Där var en kille på signal som inte höll måttet, han kunde redan morse-signalera. Man lät ett antal killar gå igenom en lämplighets test. Där den som var bäst lämpad, vägrade att flytta till signal. Det var en orimlighet, att jag var den som var näst bäst i testet, jag som var ordblind och inte kunde skilja på höger och vänster.

I det militära kan det mest orimliga hända. Jag fick konka i väg med min packning till "signal". För min del spelade det ingen roll.

Janne och Nisse träffas av en slump

Torsdagen den tionde april flyttade jag till Signal. Signal hade två grenar, linje -signalister som främst såg till att det upprättades telefon ledningar, där ingen trodde det var möjligt. Den andra delen var optiska signalister, som blinkade till varandra med lampor. Det var ett ganska gammalmodig sätt att tala med varandra. Där blev jag en av de sex blinkfyrarna.

Det började med att lära sig signalist språket, tex. Ka till va skriv – kom. Jag och en kille som hette Levin fick stå i varsin telefonkur och snacka den rotvälskan med varandra. Jag visste inte då vem han var, men jag förstod snart, att det var en kille med en egensinnig läggning. Vi skulle läsa en text präglad av militärt vansinne. Därför ändrade Levin texten och läste vid ett tillfälle följande: Fienden satte ner fallskärmstrupper endast några meter bakom våra försvarslinjer. När jag hörde de orden och när vi senare kom ut från våra respektive telefonkurer och morsade på varandra hade kontakten uppstått. Sen blev det snart: Gustav Vasa till Nicklas Karlsson – skriv kom. Vi hade samma humor och vi blev vänner för livet. Fast de visste vi inte då.

Sommarnöjet

Söndag den trettonde april gick vi till BN, (Militär beteckning för Bungenäs). Vi var nyfikna på vårt kommande kvarter, ytterförläggningen BN.

Vi sökte också rum för vi hade ledsnat på att vara innanför grindarna innan dansen var slut.

Nästa lördag var vi i Visby tillsammans med Kurre Åling som vi ofta var ihop med. Knejpbyn hade vaknat ur sin vinterdvala, så vi hade det rett kul. Där såg jag årets första svala, en ladusvala. Vi hade ordnat nattkvarter så vi var kvar i Knejpbyn.

Fredag 25 april fick vi hit svidarna hemifrån så man kunde få vara civil. På lördan var det dans i Fårösund.

Vi hade fått ett tips om en liten stuga vilken vi fick hyra. Vi var många i början så det blev trångt, men strax flyttade alla till sina ytterförläggningar. Det blev bara Nisse, Janne och Kurre kvar. När det var minns vi inte.

Det blev Valborg och Första maj vilket vi firade i Visby och Kneipbyn. Drickat hade vi fixat tidigare och ställt bakom bibeln i soldathemmets Bibliotek. Det var ett säkert kassaskåp.

Det var speedway i Visby, första maj. Vi frågade om inte vi som var inkallade hade fritt inträde. Jo visst sa grindvakten men det gäller bara veteraner från trettiåriga kriget. Vi hade rätt kul, står det i almanackan.

Måndag den 5 maj marscherade vi med byssja och kanon ut till vårt sommarnöje Bungenäs. Det blev kalabalik i truppen, som hade fänriken, som jag låg på sjukan med. Han var hel vriden och skulle ha grabbarna, att springa med alla grejer de hade på sig, det var ju en mil att gå, i hastig marsch.

Nu fick vi inspektera vårt sommarnöje där vi skulle vistas nästan ända till muck. Det var baracker som låg spridda i ett skogsområde. I en, var mat baracken och i en annan den tiohåliga skitbaracken. Om man hade tur i ett visst lotteri, fick man vara med om att tömma skittunnorna. För "Kalle Gurka" var det hans livs första vinstlott. Så fanns det baracker för officerare, underbefäl och kansli mm.

De största byggnaderna syntes inte, det var det stora sjöfrontspjäserna. Fast de var stora nedåt. Men högst var signaltornet. Det fanns en öppen plats vid matbaracken där det varje morgon var uppställning och vi fick hälsa på översten som sa "god morgon kamrater" och vi fick säga "god morgon överste". Ibland fick vi hälsa på spärrbataljonschefen eller som förkortat, sperma. De har pippi på förkortningar i det militära, vissa kan bli dråpliga.

Det första vi fick göra var att hämta halm, till att stuva in varet i sängarna. Det var svårt att hålla sig kvar på rullen i början, men halmen smulade snart till sig. Det var värre med kuddarna för det kom alltid halmstickor i öronen. Det gick 40 man i baracken som var delad med en vägg, så vi var tjugu på varje sida. Det var bås för två som hade en liten upphöjning, så man inte skulle snora varandra i ansiktet. Nisse och jag låg i samma bås. Jo, vi hade en marka också den glömde jag, men det var bara en månad. För då hade marketentaren fått så mycket i kassan han schappade med den. En nödvändig sak vi också måste göra var att resa en pinkpåle.

Sommarnöjet. Foto Kurt Åling

Första tiden fick vi grilla oss på morsesignaleringens fyrställda koder så jag blev alldeles vimsig. Du är värdens sämsta signalist, sa sergeant Härneling. En gång sa han, att jag skulle tala högre, men då kopplade jag på Tordönsstämman så han fick örsprång. Det var lite elakt gjort för han hade redan örsprång, som han fått då han stod för nära kanonerna, när han tjänstgjorde i Karlskrona.

Vi slapp ju ut ibland. Lördagen den 10 maj var vi på bal i Rute. Kommentaren därifrån var: Bal i Rute kass. Det var inte alltid det var high life.

Men den 14 maj, en onsdag, var vi i Visby och på Knejpbyn och nästa dag var det fart i Visby. Det var troligen då, vi fick tag i ett litet krypin, som låg kloss insidan av Muren, vid Söderport. Det tillhörde ett hotell och brukades inte så ofta. Det var rena medeltiden utan vatten och el. Vi fick sova där nästan gratis och de satte in en fotogen lampa så vi fick ljus. Vi var vana vid det, för det hade vi även i Kåken vi hyrde, i Fårösund. Den var ju vårt andra hem. Vi hade cyklar nu som vi fått hemifrån. Så vi kunde ta oss snabbt dit och till andra ställen, som Fårö och upp till Sudersand.

I kåken satt vi ofta och läste poesi. Det var ett gemensamt intresse från våra föräldrahem. Nisses pappa skrev en del poesi men han hade gått bort alldeles för tidigt strax innan Nisse kom i lumpen.

I kåken fanns ett par turistsängar ett par stolar och ett bord. På bordet fanns en vaxduk vilken vi upptäckte, att den gick att skriva på och sudda ut igen, med en våt trasa. På denna vaxduk skrev, ritade och printade vi våra verser och rim. Sådant som passerade revy, oftast av militära galenskaper. Exempelvis då Janne stod i fönstret på vaktbaracken och översten cyklade förbi och han ropade "överste fönsterpost" Det var många gånger som vaxduken blev full och vi suddade ut den igen. Vi har många gånger sagt: "Att vi inte köpte den av hyrestanten".

I den lilla stugan satt vi ofta i fotogenlampans sken och läste dikter av Gustaf Fröding, Dan Andersson och Nils Ferlin. Janne läste gärna i fotogenlampans inverterade sken medan Nisse satt i dess sanna ljus och diktade. Nisse och Janne i Kåken. Bild Kurt Åling.

Lördag den 17 maj hade vi vår första vakt. Vi var ett vakt lag på ca sex man. Det var olika vakt slingor, man skulle gå i, olika nätter. Vi fick gå med bajonett på maser gevären, och då vi gick ned i kanonernas smala trappor av järn, slog gevären mot trapporna så man kunde väcka döda. Det var många trappor ned i berget där det fanns logement och olika grejer, för att kunna leva där under lång tid. Men tittade man in i förråden fanns ingen skaffning. Det fanns stora lastbilar! Gumsar, som skulle tittas på. Skogspartier man var sömnig i. Och man vaknade då man fastnat med bajonetten i en rot.

Så fick vi bekanta oss med Signaltornet och Tiotusenkronors-kikaren som man inte fick tappa i backen. Här ifrån skulle man observera båtlivet från södra gattet på ostkanten, uppåt Fårösund och mot norra gattet. Under signaltornet fanns plottingrummet nere i kalkklippan. Där rumsterade våra vänner linjesignalisterna, som på kartor plottade in de båtar och fartyg som rörde sig, på vattnet, vilka vi observerat.

För att vi i tornet skulle med kikaren exakt kunna veta, var fartyget befann sig. Måste vi veta hur långt fartyget var, men det fick vi gissa. Vi hade tur en gång för då blev det rast och vi fick smyga ned i plottingrummet och titta var båten var. Då skulle den strax köra upp på land. Då rasten var över flyttade vi den någon sjömil mot oss. Det resulterade i att båten plötsligt hoppat upp ur vattnet och sedan plaskade ner en sjömil hitåt, för att gå fri från land. Det fanns en dragspelsfolder där båtarnas mått står, men den gällde bara gamla, för länge sedan skrotade båtar. Kryssarna "Gustaf den femte" och "Viktoria" var med och pansarkryssaren "Potchemkin" från nittonhundrafem.

Det var ingen större risk att dom skulle dyka upp igen. Vilken hjälpreda.

Men Kurre såg en dam, som åkte cykel på ett obebott litet skär på ostkanten. Även penseldragen av mannen, som tjärade taket på sitt lilla hus såg vi. Men det var en annan liten ö. Med den kikaren kunde man se allt möjligt.

När vi efter övningen hade genomgång med furir Ekelund, undrade han lite över fartygets kurs. Kunde det vara rätt. Vi svarade att enligt vår bedömning var den kursen korrekt. Furiren såg lite grubblande ut, men vi godkänt på den lektionen. Det bör påpekas, att furiren var en mycket sympatisk person.

Korpral Norrby (t.h) & Helgé.		Vad har Nisse fått i kikaren Foto: Kurt Åling

Fredag den 23 maj blev det pingstpermis. Vi var på groggrummet på Gute där det inte var några restriktioner. Sedan flög vi hem till Sthlm där vi hade livat. Återresan gick kl 04 00. Snacka om att det var sömnigt jag somnade i kåken och kom en dag försent till BN. Månne det skulle bli buren.

Lördag den 31 maj var det halvmuckskiva i kåken. Vi var många och vaknade dagen efter i en ända röra, några med skor och kavaj på, någon halvklädd och en var alldeles rutig. Han låg på sängbotten. Somnade i kåken och vakna i Rute . DET VAR HALVMUCK!

Tisdagen den 3 juni står det att Rutger gick vakt t.o.m. onsdag. Då var alltså Rutger född. Han blev en kul figur som plötsligt dök upp. Det började med att det stod Rutger i almanackan. Vi kollade alltid vem som hade namnsdag som vi kunde fira. Vi hade firat halv-muck och kvarts-muck och sjuåttondels- muck och kunde inte räkna ut några mer, så vi hade namnsdagar i stället. Den andra juni stod det Rutger, vi frågade alla vi fick tag på, om dom hette Rutger eller kände någon som hette det. Men det var tji. Vi försökte med att fira. Ingen heter Rutger, men det var väl inget att fira. Så nu måste vi på något sätt göra en Rutger.

I en tidning hade vi sett en bild på en Fågelfängare som nu mer var ett utdött yrke, så Rutger fick bli Fågelfängare.

Vi hade lagt märke till, att man ofta hade mycket korta telefonnummer i Fårösund, ex bageriet, hade bara 8, ett ganska kort nummer. Så nu hade han telefon 8, Rutger. På bussen till tåget till Visby fanns en hållplats som heter Puttersjaus, det är inte så vanligt namn, så det är klart att han skall bo i Puttersjaus. Vi var på Gute och dansade och Nisse gick ned på muggen och träffade en lång man som kom fram till honom, presenterade sig och sa, "Klemens Nilson, ingenjör". Nisse tycke att det var lite vrickat och sa; Rutger Otthem, Fågelfängare.

Ja, så gick det till då Nils fick sitt artistnamn Rutger som användes i lite skämtsamma verser. På skördepermisen tryckte Janne visitkort till Nisse med namnet "Rutger".

MITT NAMN

Mitt namn är Rutger Otthem, jag är från Puttersjaus. Just nu så bor jag hemma hos vännen Nils Levin. där hyr jag för en femma ett bord med skrivmaskin. Det finns en del personer som tvivlar att jag finns. Men läser ni nu detta så ska jag här berätta om händelsen jag minns. Det börja femtioåtta på Gutes första klass jag dansa med en lotta så fin i flottans stass. Sen gick jag ner på dass och träffade en man med fin förnäma drag. Presentera sig och sa: Klemens Nilsson ingenjör, Rutger Otthem sade jag, fågelfängare – god dag.

Till sommarnöjet igen

I Bungenäs fanns ett stort område som gick ut i havet där var det skönt att vara, då det inte blåste. Men vi badade aldrig där för, vid vissa vindar blev det starka underströmmar. Dom sög vattnet in under kalkklippan och det hade hänt, att folk försvunnit där. En fin badplats fanns det, utanför det militära området. Där kunde man fånga flundror med tårna. Det fanns även en hamn, där större fartyg ankrade för att lasta kalk från kalkbrottet, som låg inom det militära området. Det var också den närmaste vägen, att gå till våra förläggningar, men då måste man klättra ned i brottet och upp på andra sidan.

En dag fick vi flytta en stor ackumulator från ena sidan till den andra. Då fick vi gå på bilvägen runt. Vilket tog en halv dag. I en utförsbacke blev vi omkörda av en överste med adjutant. Dom stannade och undrade var vi höll på med. Vi fick turas om att göra honnör, för att inte kärran skulle rulla iväg, det såg lite lustigt ut. Då gjorde jag, ställningsteg och vrålade två signalister, från andra batteriet dragande på en ack. Då sa Nisse ack, ack, ack. Dom tittade på oss, ruskade på huvuden och drog iväg. Då sa Nisse ack, ack, en gång till och ruskade på sig, men de hörde och såg dom inte.

Onsdag den 11 juni firade vi Bertil.

Lördag den 14 juni hade Rutger och jag fri idrott på Fårösunds kommunala idrottsplats. Vi höll på nästan hela dagen och fick senare med ett par brudar i kåken och hade high life. Vi sov i kåken till kl 18 nästa dag.

Det fanns även en militär hinderbana som vi ofta hade nöje att klättra, åla och hoppa i. Våra favoriter var det Irländska bordet eller vad det hette och lejongropen som många brukade bli kvar i. Vi ritade en dörr med en skylt "RESERVUTGÅNG" i gropen. I det militära finns inget utrymme för humor. Men vi fick inga repressalier för vårt lilla skämt.

Torsdagen den 19 juni. Nils och Jan var på Gute och söp en furir under bordet. Reste hem. Står det i almanackan. Och det är en historia som vi mycket väl minns. Furiren var den samma, som låg samtidigt med mig på sjukan. Det var han som djävlades, när hans grupp skulle flytta till BM. Då vi såg, att han satt ensam vid ett bord, slog vi oss hos ned, vid honom. Han kände igen mej från sjukan och verkade glad, att få sällskap. Han hade nog fått ett par dragnaglar i sig och sa, att han skulle vara ansvarig för ordningen ombord, på båten under hemvägen. Vi tog också varsitt glas. Efter en stund

började han skryta om, att han kunde dricka så mycket. Vi började också skrävla om, hur mycket vi kunde hälla i oss. Han skulle nog kunna supa oss under bordet och beställde in mer, vilket även vi gjorde, fast mest vatten. En kille som satt vid ett annat bord, började gruffa om att vi försökte dränka honom. Käften för fan, viskade jag det här är nödvändigt.

Efter en stund sa vi, att nu måste vi till båten och hjälpte honom, att få på sig bindeln, som ordningsbefäl. Vid båten tog Nisse och hjälpte honom på landgången, medan jag sprang upp och fick tag i en löjtnant och sa, "titta på landgången, där kommer vårt ordningsbefäl." Då blev det liv i luckan, det var ju vanligt folk ombord och detta var ju skandal. Vår Väbel fick tag i karlen och kastade ned honom, i last rummet.

Han skickades senare ned till Pinan, där han kommit från. (Pinan är Karlskrona.) Under en längre tid efter detta, kom både värnpliktiga och befäl och tackade oss för att, vi fick bort det rötägget.

Vid Norderstrand. Levin och Duroj skålar för militarismens förintelse. Skördepermisen har börjat och vi väntar på båten hem. Foto: Kurt Åling

Söndag den 22 juni. På återresan tillbaka låg Levin i frysen med slaktarkrokarna dinglande i taket. Medan jag låg och svettades i maskinrummet. Så står det i almanackan.

Det var fullbelagt i den lilla båten "Drott" och vi letade efter någonstans att kvarta. Varför vi låg på olika ställen minns vi inte, men vi var i alla fall inte osams, för det har vi aldrig varit. Att jag hamnade i maskin var för att jag hade fått ett gått intryck av maskinisten, då han tipsade mig, att ta en hytt på "Gotland" då vi låg inblåsta i Nynäshamn. Jag klättrade ner i maskinrummet och såg, att det var rätt maskinist. Då jag frågade om jag fick koja på durken, sa han om jag först hjälpte honom. Jag fick hjälpa till med att lämpa kol från boxen. Du har ju kommit som på beställning. Jag behöver vila lite en stund, om du passar stimmet. Håll ett öga på manometern, om den står rakt upp mot lampan där uppe, måste du öppna den här ventilen och släppa ut rusånga. Javisst sa jag och tog av mig de kläder som klibbade på kroppen och satte mig på en pall.

Efter någon timma, såg jag att manometern började stå i linje med lampan och jag började vrida och öppna ventilen för att släppa ut rusånga. Då vakna maskinisten och skrek, "stäng för helvete". Men den stod i l lod med lampan, sa jag. Jaha sa maskinisten men det är inte lampan som gäller, utan skuggan från lampa. Sen var det min tur att sova, han tog sig en sup och jag fick hans koj.

Det visade sig, att de båtar som låg vid en brygga nere vid hamnen, var tiohuggare Dom var där för vi skulle få ut och ro vilket vi tyckte, skulle bli roligt. Båtarna var byggda för tio man och en rorsman. Fem roddare på varje sida. Vi fick gå till ett skjul och hämta årorna, som var långa som Vasaloppet och lika tunga. Man måste vara minst två för att lyfta dem och vi började fatta att detta inte skulle bli en nöjeskryssning. Vi fick börja med att sitta i båten, på roddarplatserna och öva exercis med årorna.

Fantastiskt med de militära, precis som med gevären, så fort det var något klumpig och tungt så skulle det jongleras med det. Nu blev det årorna lyft, skyldra med årorna fäll o.s.v. Det var några som föll över bord med åran, som turligt nog kunde flyta, en fick åran i roten och mådde dåligt.

Vid den tiden utgick ett påbud från kanslihuset att signalisten 123 Levin skulle infinna sig vid högkvarteret som grindvakt. Härneling blev förbannad för nu blev det en man för lite i båtarna. Levin blev ännu mer förbannad för han och jag spelade badminton utanför baracken, om morgnarna och han ledde. Han blev även förbannad för att han skulle vara grindvakt, de hade dom ju civilister till. Vi hade fått veta, att det fanns två sorters människor militärer och civilister. Då han kom dit fick han höra, att hundra sångare skulle komma och äta i matsalen.

Dom skulle han släppa in. Dom skulle komma i bilar, så han hade fått en malaj till hjälp, att ordna med parkeringen på ett litet gärde intill. Bilarna kom och malajen började med, att få plats med alla bilarna som han dirigerade så nära varandra så folk hade svårt att ta sig ut. En del stod så nära att det var svårt att öppna dörrarna så en del fick krypa ut genom bakluckan.

Vid grinden stod Nisse och släppte in en i taget lite sakta. Från kanslihuset såg dom, att vakten inte hade öppnat grindarna på vid gavel. Vad fan står han och småpratar med var och en, innan han släpper in dom, det här kommer ju att ta hela veckan. En ordinands skickade ner och fick till sin häpnad se att han lät sångarna sjunga en stump innan han släppte in dom. Vad fan håller ni på med, karl? Jag kontrollerar att dom är sångare alla hundra, för ponera att då jag räknat alla hundra sångarna och fick dem till etthundraen, hur skulle jag då kunna veta vem sabotören är som skall spränga pjäshallen. (Vi hade under hela vår tid här blivit matade med att det skulle komma en sabotör och spränga pjäshallen)

Nästa dag hade dom skaffat förstärkning. Vakten som brukade sitta i kuren, satt där och en civilanställd som också brukade vara där. Nisses första uppgift var att gå hem till överstens villa och hissa flaggan. Flaggan fick han med sig, det var bara att hissa den. Han såg flaggstången på långt håll, knöt fast flaggan i linan och hissade upp, lätt som en plätt. Så skulle han bara knyta fast linan, då flaggan hasade ned en bit och då han skulle hissa upp den igen satt den fast. Morsning, det här var ju kul, den sitter fast på halv stång. Han ryckte och slet men den satt där den satt.

Är översten död? Kanske? Så gick han runt huset för att hitta en stege men det fanns ingen, så han gick upp en bit mellan villorna och fann en stege. Men den visade sig var ganska ranglig. Så han gick tillbaka igen och letade, det var för tidigt att knacka på. Under tiden hade någon hökögd person i kanslihuset sett att överstens flagga, satt på halv stång, vilket omedelbart måste åtgärdas, så civilisten beordrades, att gå dit. Han drog lite i linan som satt fast, men fick se, att här stod ju en stege som på beställning. Det var ju bara, att klättra upp. Ja han kom nästan upp då stegen började falla i bitar men turligt nog, hade han fått tag i linan. Just då slogs villadörren upp och översten stod på förstutrappan och skulle göra honnör för fanan, då han fick se att fanan stod på halv stång och en gubbe dinglade hit och dit i den.

Så kom Nisse tillbaka nästan efter en dag. En sådan soldat får genast återgå till baracklivet.

Onsdagen den 25 juni var vi på bal i Fårösund kanske i flygets kaserner som antagligen var från den tiden då det fanns sjöflygplan. Där låg även de Franska kasernerna där de för länge sedan glömt franskan för ingen talade franska där längre.

Jag minns inte men tror att Fransoser var här under det första världskriget. Där träffade vi en söt flicka som hette Barbro.

Den 28 juni var Rutger, Kurre Åling och jag i Bläse. Var det ligger minns vi inte och ännu mindre vad vi gjorde där? Men nästa dag, söndag, var vi på Bunge Museum vilket vi kan rekommendera.

Lördag den 5 juli var vi alla glada för då blev det skördepermis. Nisse och jag tog en knapp på Gute flög hem och gick på Grönan med Else-Marie, Nisses syster, hon mötte oss på Bromma flygplats.

Då började en fröjdefull tid, jag jobbade ju på Tidens tryckeri då och tryckte visitkort åt Rutger och skrev ut en nidvisa om lumpen mm. Jag måste ju ha gjort något arbete åt Tiden också, för jag fick ju lön.

Måndagen den 7 juli hade vi bytt Gutekällan mot SHT = (sämre herrars tillhåll, på Kungsgatan). Mina Råsunda kompisar var ofta med som Göran, Bullen och Bernte. Då vi besökte flertalet av stadens utskänknings ställen, som Pilen, Lövet, och Surbrunn.

Tisdagen den 15 juli var vi på Gubbhyllan. Det var innan den flyttades in på Skansen. Senare den kvällen träffader vi två Tyska flickor på Grönan som vi hade roligt med, ända bort till Lijans plan där vi fick deras adress och lovade komma till dem, efter lumpen. Så var vi på Café Boulevard, på Sturegatan. Där något senare den Italienska restaurangen Café de Parioli startade på samma gata. Eller var det Regeringsgatan? Så nu var permisen slut så vi fick vila upp oss.

Men den 27 låg vi på Noderstrand vid Visby och kurtiserade två brudar från Solna och en fining från Sala. Hemma hos dem på kvällen står det i almanackan men vi mins inte vad vi gjorde där.

Det kan vara så att flickorna hemma visste, att jag skrev och snodde ibland almanackan för att se, vad jag gjorde. Därför friserade jag den lite ibland.

Nu var det högsommar och vi låg ofta i havet och var ute halva nätterna men man fick inte missa sina vaktpass. Jag tror inte, att vi fick vara grindvakt på BM någon gång. Men Nisse minns tydligt hur han gick grindvakt. Mest kanske för att mellan passen var det, vila i det lilla vakthuset, där vi även fick mellanmål, bestående av försvarets fruktansvärda limpa. Den sköljde vi ned med mjölkchoklad. När vi inte gick vakt fanns där ofta en liten kille som hette Bengtsson. Han var mycket mörkrädd och vi tyckte synd om honom, för han ofta stod grindvakt. Han skulle inte klara, att gå ned i pjäserna eller i skogen. Han gömde sig ofta, inne i den bepansrade vaktkuren, så att man inte trodde att det var någon där. Då vi kom hem om nätterna, var vi noga med att inte skrämma honom. Så vi ropade lite försiktigt "det är vi, Duroj och Levin". Då öppnades,

efter en stund, luckan på vaktkuren och ett par ögon tittade ut. När han väl hade öppnat grinden, stannade vi och småpratade med honom, tills vi såg att han lugnat ner sig. Varför militärledningen envisades med att ha honom som vakt, förstod vi aldrig.

Sen gick ett rykte att soldaten vid ett tillfälle skjutit mot sin egen skugga, efter att han skrikit; halt. Efter den händelsen blev han hemförlovad, eftersom befälen gav upp tanken med, att forma beväringen till elitsoldat. Vi hade som vaktsoldater utrustas med skarpa skott. Men inför den stora manövern i slutet av vår utbildning som skogsmatroser, utrustades vi endast med lösplugg. Anledningen var att det hade anslutet ett stort antal repgubbar. Militärledningen ville inte riskera något manfall. Det var en säkerhetsåtgärd, då man inte visste med säkerhet om repgubbarna alltid var nyktra.

Det var soligt och skönt, Gotland visade oss sin vackraste visa och vi hade glömt snöstorm och fårfitta. Ja, så hette vintermössan. Vi cyklade och gick omkring i den skönaste av somrar alldeles svarta över allt. En dag var vi bort mot Hau gård (Havo gaore på Gote-språket) där lammen gick lösa omkring, lösa liksom vi. På vägen vi gick kom två svarta lamm promenerande från motsatt håll. Vi passerade varandra ganska nära, för vägen var smal och då vi gått en bit, stannade vi och tittade på dem. Då hade också de stannat och tittade på oss. Så stod vi en stund och tittade, tills det ena lammet bräkte mot oss och jag bräkte tillbaka. Så vände vi samtidigt och gick vidare åt var sitt håll. Då sa Nisse tänk vad lika vi är med lammen ändå, ja lika som får sa jag. Och lika svarta sa Nisse (Får heter lamm på Gotländska). Ja, det var ett sällsamt minne som vi minns ännu 55 år senare.

Det var varmt men ibland skulle det marscheras någon stans. Nisse och jag räknade med att det skulle kommenderas lättnad i klädseln. Så under kypertkläderna, (Det var en sorts sommaruniform) hade vi inga underkläder förutom kalsingarna. Jo, hettan kom snart ifatt oss. Det var särskilt besvärligt när man gick på grusvägar och en och annan militärt lastfordon rörde upp rökmoln av damm, så man blev full av grus till och med i munnen.

Då kommenderades lättnad i klädseln. Nisse och jag som gick längst bak, gick då med bar överkropp. Det tog en stund innan korpralen såg det, men skratten hade snart nått fram till honom. Nu blev det komplicerat, var har ni underställen? Hemma blev svaret, dem kan man inte ha i den här värmen och sandstormen, då blir man ju skinnflådd mellan benen. Nu blev det svårt att vara korpral, särskilt när det började garvas i ledet. Ok, alla skall ha bar överkropp, och ett försiktigt jubel steg i ledet, bäst så, han kan ju ändra sig.

Onsdagen den 30 juli kom 400 flottister på besök i Fårösund, med kryssaren Tre kronor. Dom måste vi snacka med och höra hur de hade det. Jo, det var trevliga gossar och på färjan till Fårö blev vi bjudna på sprit som smakade apskit, och vi trodde det var något hemkört livsfarlig smörja och spydde ut den över relingen. Men senare fick vi veta att det var genever. De tittade lite konstigt på oss och tyckte vi var nykterister eller något annat skumt. Vi tyckte att kryssaren var en enda stor måltavla, som vårt batteri skulle kunna slå ut på många sjömils håll.

Vi fortsatte att traggla med tiohuggarena och så småningom gick det ganska bra. Vi fick lära oss vad ens-rodd var. Det var då alla rodde åt samma håll och i samma takt på årtagen. Det var trångt mellan årorna, men då alla böjde sig fram och tillbaka samtidigt gick det bra. En gång lyckades jag knäcka en åra, vilket man i början trodde var omöjligt. Det var som gumman, som grät vid fel grav sa, "Det var ingen glädje med den sorgen". Jag kunde inte luta mig bakåt och mysa, för då fick jag bakomvarandes åra i ryggen. Det var bara att följa med, i rytmen och böja sig bakåt och framåt. Vilket visade sig vara jobbigare, än med en hel åra.

En morgon rodde vi på havet för att vara ute hela dagen. Vi slog läger på en obebodd ö för att äta lunch. Vi hade fått mat med oss i form av, så kallade sprängdosor, konservburkar med okänt innehåll. När vi väl hade fått upp dem med hjälp av bajonetterna, förstod vi, att innehållet måste kokas. Vi fick gräva kokgropar och elda, Nisse och jag hade en grop tillsammans. Efter en halv timma försökte vi gissa vad det var, vi skulle få äta. Vi fick se att Härneling, sergeanten, satt och käkade kyckling!

Han sa, att han försökt äta sprängdosor förut, så han hade tagit med magsäck! Efter en timme trodde vi, att det var får i kål och försökte smaka, men det var som att äta läskpapper. Jag berättade detta för Bertil, min far, som sa att det var nog den reservproviant, som vi grävde ned 1915. Han var på Gotland med jagaren Hugin i samband med när den tyska minkryssaren Albatross skjutits sönder av ryska kanonbåtar. Bertil hade oturen att vara med när det sönderskjutna stridstornet skulle rensas, på resterna av de sjömän som massakrerats där. Så gnäller vi om gammal får i kål!

En vacker dag var vi ute på en sandstrand. Vad vi gjorde där eller hur vi kom dit minns varken Nisse eller jag. Vi kanske gjort ett strandhugg med en tiohuggare för vi var ganska många. Men jag minns att jag sprang 100 meter på 10,8. Det var en tangering av Ove Jonssons nysatta svenska rekord, på Europa mästerskapen i Rom, där han blev Europamästare. Hur kunde det vara möjligt? Jo de hundra metrarna var steg räknade i den gropiga sanden och korpralen, som tog tiden hade säkert tryckt av klockan innan jag var över det krokiga målsnöret, som var ritat i sanden. Jag fick aldrig tävla mot Ove

Jonsson, han förolyckades tragisk nog strax efter, i en bilolycka. Men hans rekord minns jag.

Och jag mins att världsmästerskapet i fotboll spelades på Råsunda hemma på Parkvägen där kompisarna satt på vårt hustak och tittade på finalen mellan Sverige och Brasilien. På Gotland fanns inte ens TV.

Långt senare fick vi digitala bilder till våra tv-apparater. Betydligt bättre bildkvalitet. Däremot bedrövliga reklamsnuttar som förstör det mesta av upplevelserna. Särskilt när det gäller avbrott i sportsändningar. Eftersom den hyllade marknaden har tagit över det mesta av dessa sändningar, vi förut kunde se i Sveriges Television. Även på Gotland finns det nu tillgång, till det stora utbudet av s.k. fria kanaler.

Det var ju ett liv inne i baracken också. Ibland hände det att det regnade, även på Gotland, då vi valde att vara inne. Nisse och jag roade oss med att läsa dikter. Oftast var det Nisses dagsverser om alla galenskaper som passerat. Det var sådant som skrivits ned på vaxduken i kåken. De flesta tyckte det var roligt att lyssna till. Men vi deklamerade även Fröding, Dan Andersson och Ferlin som kunde bli lite för mycket ibland. Men vi var kvällströtta, så att en travestering av Frödings dikt är slutraden om skalden Vennerbom. "det är skönt för skalder att få sova" till "det är skönt när skalder sova". En kille som stod och försökte prata med oss, då vi just krupit ned i halmen berättade, att jag bara slocknade plötsligt. Han dog visst, sa han till Nisse, nä då, han kvartar in så där snabbt, sa Nisse, gäspade och sov.

Det kunde vara livligt i bland också. Efter en nattövning var det en, som glömt att tömma magasinet på kulsprutepistolen och råkade dra av en salva rakt genom väggen. Alla permis kläderna hängde där, några blev perforerade. Om det var något befäl som anmärkte på vår klädsel, sa vi att det var mal och mått i garderoben.

Men Nisse och jag var pigga om mornarna. Ofta spelade vi badminton. Men då solen sken och fåglarna kvittrade kunde vi inte ligga kvar i halmen, hur tidigt det en var. Då gick vi ned till havet, upplevde soluppgången och tyckte att det var härligt att leva.

Till havet gick även hemvärnsgubbarna för att ha skjutövningar på natten. För att kunna se var de sköt, använde de spårljus ammunition som kan tända gnistor. Det gjorde de också med besked. Så nästa morgon var det stor gräsbrand och vi fick rycka ut med bössa och kanon. Nå ja, alla fall med vattenslangar. Det fanns en liten brandspruta på hjul som vi försökte släcka med utan något resultat. Fick vi ett ställe släkt så slog elden upp en bit vid sidan. Någon av de gamla knektarna som varit med förr sa, att det här var en brand nere i rotsystemet, som inte vi kan släcka.

De ringde till Fårösunds brandkår för hjälp. De kom efter tre kvart med brandbil, som inte var stort större än den som vi försökt med. Plötsligt fick vi se föreståndaren i konsum på bilen med en kask på huvudet. Och strax dök cykelreparatören upp och bagaren på

Sundling med flera kaskar. Vi som kom från civilisationen (Solna) hade aldrig sett den frivilliga brandkåren förr och tyckte, att det var tufft. Men Nisse erinrade sig att han i sin uppväxt i Spånga municipalsamhälle fanns en s.k. borgerlig brandkår. Där ingick sotaren, handlaren och rörmokaren, samt några fler frivilliga. Men det fortsatte att brinna under marken och vaktslingan utökades ned mot havssidan. Det brann fortfarande då vi muckade på hösten och det kanske gör det fortfarande?

Söndag den 3 augusti cyklade vi i upp till Sudersand och badade. Det var en underbar dag och inte så mycket turister där vi var, men många vackra flickor. Vi kom inte hem fören med sista färjan

Den 10 och 11 augusti var vi där igen, det var danskväll och mycket folk. Vi spexade i pausen står det i almanackan. Det var nog "Soldatens fader vår" bland annat i repertoaren. Vi låg nog i någon sanddyna under månens klara sken och vaggades till sömn av dyningen. På söndagen skrev Nisse en dikt om Sudersand.

Vårt Samarkand är Sudersand. Vindar och hav, doftande tång, böljornas dans till sommarens sång. I juninatts gryning hör vi en dyning, månskäran ser oss, fåglarna sjunger och tärnorna slåss. Vi lyftas i tanken från doften och stanken till svindlande höjder där utsikten bo, där minnena växa och tankarna gro.

Där borta vid randen möts havet och stranden. Raukarna bugar för tidens gång. Böljornas dans till sommarens sång.

Generalen och pinkpålen

Inom de militära har de stamanställda en obegriplig skräck för överordnade. Den ökade allt efter den grad som den överordnade innehade. Jag fick se detta då en general skulle komma, till vår utpost. Flera av de stamanställda försökte på alla sett att vara ur vägen, då generalen kom. Kunde man inte det, försökte man göra sig osynlig på allahanda sett, plötsligt sätta sig på muggen, men där kunde ju inte alla sitta. Någon försökte klättra upp i en gran, men det var ju pinsamt om man upptäcktes. Men jag såg en korpral som kröp ned under en barack. Själv kom jag gående, rakt mot generalen och hans uppvaktning, stannade och gjorde ställningssteg, såg generalen i ögonen och sade, "general, signalist ur andra batteriet på mars mot pinkpålen", generalen svarade, "fortsätt med det".

Jag förstod att det var ganska praktiskt, att många höll sig borta, annars skulle han ju, inte komma någon vart med sin inspektion. På uppställningen dagen efter, då

generalens besök kommenterades. Fick jag beröm för den fina avlämning jag gjorde.

Då var det en fänrik som ropade "hade inte Duroj något bättre att lämna av med", så svarade jag, jag kunde väl inte ljuga för generalen." Nej, det är sant, sa fänriken.

Ibland fick vi springa i skogarna med kompass och försöka hitta rätt. En dag då vi sprang uppe vid Tingstäde träsk mitt inne i skogen, kom vi rakt på ett lokomotiv. Vi tittade på varandra och jag frågade Nisse, ser du också ångloket? och det gjorde Nisse. Vi gick runt mellan granar och ris till andra sidan men lokomotivet stod där också. Det här var underligt, kunde ett helt ånglok stå mitt i villande skogen. Vi kröp ned mellan mossa, ris och myrstackar och såg att det faktiskt stod på räls. Men rälsen stod bara under loket. Vem fan hade sågat av rälsen och lämnat loket kvar? Egendomlig, eftersom det sista tåget mellan Visby och Lärbro gick den 30 september 1960. Vi konstaterade att det skett för mycket länge sedan. Hur det gick med orienteringen minns vi inte.

I Tingstäde träsk (sjö på svenska) hade vi sett en ö. Den ön heter Duroj!

Det är mycket som är mystiskt på Gotland. Jag anade att det var farsan, Bertil, som var här 1915, som döpt ön. Lasse Duroj, min brorson, trodde det var jag, som var upphovsmannen.

Vi hade ibland orientering om nätterna med stationspunkter där vi skulle skjuta på pappfigurer som föreställde människor. Vi sköt med skrap ammunition i Kpistarna och ett särskilt nattsikte, för att träffa rätt. En gång i gryningen kom Nisse och jag till en station som hade en betongmur. Man kunde kika upp och skjuta ifrån den på några pappgubbar. Då vi öppnat eld märkte jag, att det kom rikoschetter från muren och det small till i min hjälm. Sluta skjuta, sa jag till Nisse, som då såg att han inte fällt ned nattsiktet. Sen sa Nisse, du har en bula på hjälmen.

Vid ett annat tillfälle frågade Janne ett befäl varför vi skjuter på pappfigurer av olika karaktärer. Befälet tittade förvånad på Duroj som om han aldrig tidigare fått den frågan. Sedan funderade han en stund och sa: Det får soldaten tala med försvarsledningen om. Vi som annars tyckte det var en sport, att skjuta på ringad tavla. Särskilt med punktskott med k-pisten.

Ofta hände det att vi fick springa iväg utan karta och kompass. En dag skulle vi kuta från förläggningen till vägkorset vid Lärbro kyrka och tillbaka. Vi kutade iväg Nisse och jag till Lärbro kyrka. Men där fanns ingen som skulle pricka av oss. Då gick vi in i kyrkan och drack upp vattnet i dopfunten för vi hade blivit törstiga. Men när vi kom ut var det fortfarande ingen där. Det var grusväg så vi tog en gren och ritade i sanden. Vi har varit här – med bomärke.

Tisdag den 19 aug. läste vi dikter för ett par tjejer i kåken. Dom såg vi aldrig mer. De kanske inte var upplagda för litterärt samkväm just den här kvällen.

Onsdag den 18 aug. Träffade vi Barbro Ekström från Bunge. Hon var en mycket söt och rar flicka. Vi kände henne från tidigare möten, jag hade dansat med henne i Fårösund. Vi blev goda vänner, hon kontaktade mig då hon var i Stockholm och jag visade staden, en hel natt. En gång då jag var gift med Gun tog vi med henne ut i skärgården över en helg.

Det fanns en som kallades Titti vind för hon var vindögd och var en tröst för en del killar. En arbetskamrat som lumpat efter oss berättade att han träffat Titti på stan och stannat och talat med henne. Hans fru var med och höll på att ge honom en dagsedel för, att hon såg vilket yrke hon hade.

Då och då brukade vi köra lite löpning på idrottsplatsen i Fårösund, Nisse och jag. Jag brukade springa 100 meter och Nisse1500. En gång då han hade ett varv kvar, sprang jag ut efter honom, för att dra åt honom. Men jag hann inte upp honom. Efteråt tyckte jag det var konstigt, för jag brukade vara först på ett varv? Då sa Nisse, men jag hade ju en så lång sats!

Torsdag 28 aug. Friidrott på Fårösund IP. Rutger vann 1500m och jag 100 Meter.

1 september körde vi hem Norrbys bil

Vi fick en förfrågan från korpral Norrby om vi kunde köra upp hans privata bil från Visby till Fårösund. Vi skulle på permis till fastlandet och när vi kom tillbaka skulle hans bil stå vid hamnen i Visby.

Bakgrunden till historien har vi glömt, hur vi fick nycklarna o.s.v. Även bilens fabrikat har vi glömt men historien med bilfärden lever i våra minnen.

Nå väl, när vi kom ner från landgången och begav oss till parkeringen vid hamnområdet hittade vi snart korpralens bil. Nisse hade fått uppdraget att agera förare av fordonet. Vi hoppade in i bilen och försökte starta.

Men inte en suck, inte minsta ljud från startmotorn. Vi öppnade givetvis motorhuven, som på den tiden öppnades utifrån. Till vår stora förvåning saknades bilbatteriet. Vad göra?? Dåtidens bilar var inte utrustade med så mycket elektronik och inte heller hade de begåvats med varselljus.

Nisse som tidigare hade sommarjobbat som lärling på Solbergs bilelektriska verkstad hade en viss insikt i bilarnas elektriska funktioner.

Så det borde gå att köra bilen utan batteri, endast med generatorns leverans till tändningen. Vi fick några starka kompisar bland beväringarna, att skjuta på bilen med full kraft. Och se, den gick igång. Nu var det bara att försöka hålla igång motorn hela vägen till Fårösund, cirka 6 mil. Det gick bra och vi kunde leverera Norrbys bil till parkeringen utanför kasernområdet.

Vi överlämnade nycklarna, men fick givetvis berätta att hans bil nu saknade batteri. Han trodde givetvis att vi skojade. Vi fick öppna motorhuven och bevisa, att bilbatteriet var puts väck. Han såg lite förvånad ut, att vi ändå hade lyckats att köra upp bilen utan batteri. Men hans kommentar var, ni fick nog kanske bra betalt, för batteriet. Ja, vi tog det som ett gott skämt och så var den märkliga historien slut.

I början av september fick vi vår sista hemresa före muck

Det börjar luta åt höst, men det är varmt i vattnet. Nu har de fått för sig att "Ryssen" skall komma och alla minstationer skall ses över. Det sägs att det synts ryska ubåtar i vattnet. Härneling väljer Nisse och mig för att kontrollera att telefonledningarna är kontakta. Vi tyckte att det lät ganska jobbigt att hinna med före muck, det finns ju massor runt hela ön.

Nej, vi skulle bara vara omkring VA, ett täcknamn för Vialmsudd. Apropå täcknamn fanns en hemlig provskjutningsplats för ett raketgevär som hette Carl Gustaf. Det är mycket konstigt med det militära för det stod Carl Gustaf på vägskylten vid nedfarten till raketplatsen. Men dit behövde vi inte kolla ledningarna, dom kanske inte hade någon telefon.

Vi höll väl på någon vecka och kröp i minstationer och klättrade i telefonstolpar. Det tog någon dag att fatta att många abonnenter hade samma ledning, dom svarade så att den som låg först på tråden svarade vid första ringsignalen och nästa vid andra osv. Det blev ett väldigt kackel, vi som ringde från en telefonstolpe fick kontakta växelfröken även om hon var en fru.

En dag då Nisse var till i en minstation en bra bit bort och jag hade en för kort ledning ned till marken. Jag klättrade upp på stolpen med de klumpiga järnskorna, med kraftiga taggar. Jag fick stå i stolpen för att kunna svara, då han ringde. Det fanns en liten arbetsplatta på stolpen, som jag försökte ligga på och hålla mig i. Det dröjde och jag blev allt sömnigare och för att inte ramla ned, om jag somnade, tog jag av bältet och slog det runt stolpen. Jag vaknade av att någon skrattade och sa, "nog har jag sett rekryter sova på konstiga ställen men det här tar priset." Då såg jag att bältet låg nere bland stenbumlingarna, som stöttade stolpen och Härneling stod där och garvade och slog sig för knäna.

Lektion i "bomber och granater"

Det fanns ett fält mellan Fårösund och BA som hade namnet bombfältet. Dit fick vi gå ibland för att lära oss att kasta pinnar. Det var attrapper av handgranateter av en typ modell Ä. Det var kul att kasta dom för de gick att kasta långt. Man fick hänga dom på höger sida om man var högerhänt och vänster för vänsterhänt. Dom var fiffiga, förr i världen gällde det ju, att kasta först och ibland längst och träffsäkert.

Den där fiffigheten hade de glömt då de tog fram ägghandgranaten. Då vi fick pröva den utan ägg frågade korpralen. Hur långt kan ni kasta med den här? Vi fick gissa, de flesta trodde något i stil med den gamla, för visst såg den löjlig ut. Men tekniken går ju inte bakåt. Men det gjorde den, för då vi fick prova, var det ingen som kom i närheten, av vad vi gissat. Det var flera som tappade den på foten, då de skulle kasta, någon ropade "har ni tjackat de här på Buttricks". Dom här slinker ur handen som ägg.

Till slut skulle vi använda skarpa ägghandgranater. Bakom ett betongskydd skulle vi kasta granaterna, men ingen var road. Börja inte jonglera med den, sa korpralen. Om ni tappar den – spring i skydd. Då, det var Nisses tur, tog han det lugnt. Det såg ut som han räknade sekunderna, han hade på sig. Nu blev det oro i ledet, då han helt lugnt puttade granaten över kanten och tog skydd bakom betongmuren. Vi andra stod där och skakade, men det enda besvär han fick, var att han blev lite lomhörd i några dagar. Han ville poängtera för befälen, hur det kunde gå om en soldat plötsligt tappade sin, stridsladdade handgranat.

En vacker sommardag hade vi en utomhuslektion i olika typer av sprängämnen. Eller "bomber och granater" som kapten Haddock brukade säga från en serieruta i ett Tintinalbum. Nu var det ingen kapten som höll i stubintrådarna, utan en sergeant. Den mannen hade en märklig dialekt som är svår att beskriva med ord. Går det att tänka sig en blandning av norrländska och gotländska, var det så vi uppfattade sergeantens dialekt.

Hur som helst satt vi i gröngräset på BN med havet i horisonten. Samtliga granater och minor han visade upp var attrapper, av säkerhetsskäl. Men den största pjäsen, stridsvagnsminan var en äkta vara. Den skulle utlösas först vid ett tryck av ca 5 ton. (eller var det mer?). Om det hade hänt något med den pjäsen hade Sveriges befolkning minskas med några unga män och en något äldre sergeant. För att visa att det behövdes en rejäl tyngd för att utlösa minan, började sergeanten att steppa på nämnda pjäs. Till allas vår förskräckelse.

Under tiden dansen pågick hittade några av grabbarna en snubbeltråd i gräset. Med den knöts försiktigt den ena ändan av tråden i Jannes livrem och den andra ändan i en kraftig trädrot. Serganten bad soldat Dujoj att hämta en "Mäsel...?" Mejsel! Janne rusade upp, men kom ingen vart. Han förstärkte då rörelsen, så han kom att likna en galen dansare till allas glädje. Sergeanten med den säregna dialekten frågade då soldat Dujoj om han, spelade enmansteater. Tydligen ägde den annars så bistra sergeanten en liten bit humor. Särskilt med tanke på, hans eget uppförande som steppande entertainer. Stort jubel utbröt från soldatgruppen.

KRIGET

Nu skulle det bli krig och vi kom på olika håll Nisse och jag, den ene i kanslihuset som blev strids lednings central, den andre ut i gyttjan för att kräla.

Jannes minnen från höstmanövern

Tisdag den 9 sept.

Det skulle bli manöver och en massa repgubbar skulle komma med båt. Tidigare hade det kommit en last gubbar med gotlandsbåten som var abonnerad för ändamålet. Då hade det blåst kuling i norra gattet och fartyget krängde så att flera av gubbarna hade trillat i skotten och durken och skadat sig. Dom kunde inte vara med i manövern.

Jag och fänrik "mäsel" fick i uppdrag, att vara en halv kilometer, från platsen där båten skulle lägga till. Fänriken skulle meddela staben, som skulle skicka bussar då fartyget landar.

Vi klev in i en stuga som skulle vara vårt högkvarter. Men där satt ett gammalt par och åt kvällsmat. Fänriken sa till dem, att de skulle flytta upp till övervåningen. De sa, att de inte kände till, att det skulle komma några militärer. Vi kommer ju hit varje år, vid den här tiden, sa Fänriken. Då kommer tre militärer till in i stugan, med diverse telefoner och instrument och leriga fötter. Så gamlingarna fick plocka ihop det nödvändigaste och klättra upp för trappan till övervåningen. Jag tyckte att det var för djävligt och för fänriken tappade jag all respekt.

Fänriken och jag gick ut för att rekognosera. Då han skulle ta på sig ryggan fick han inte på sig den utan ropade till mig", kan Dujoj hjälpa mig på med räseln." Efter en stund då han förstod att fälttelefonerna måste ha kontakt med nätet för att fungera, sa han, "vill Dujoj klättra upp till den där ledningen." Han blev alldeles stum då jag sa nej, men jag kan ta den, på andra sidan vägen, för det här är en högspänningsledning.

Det blev kväll, det hade börjat regna och blåsa och på avstånd mullrade åskan. Jag hade regnställ, hjälmen var prydd med björkruskor, Kpisten och jag var svartmålad i ansiktet. Jag hade kopplat in telefonerna på nätet, vind och regn bara ökade och snart hade vi åskan över oss. Jag bad killarna inomhus, att kolla om telefonerna fungerade, det måste fungera. Nu kom den första blixten och det var livsfarligt, att klättra i stolparna. Nu kände jag för första gången att det var verklighet. Skulle båten komma in nu, måste allt fungera.

Då slog blixten i högspänningsledningen och det blev ännu svartare. Jag hoppades att båten gick in, i en säkrare hamn för här skulle vi vara chanslösa om telefonen slogs ut. Då jag gick in i stugan, hade de fått eld i spisen och en lampa lyste. Jag frågade om det var ok med linjen, då skrattade de bara, vad tror du? Det kommer nog ingen båt. Men om den kommer, får ni skicka upp nödraketer, sa jag. Kan inte" Dujoj "gå efter linjen och fråga, om de kan telefonera.

Då gick jag ut. Men efter en stund, tänkte jag, att det kanske inte var så dumt förslag. Så jag började gå längs linjen. Men det var kolsvart, det gick knappt att se telefonstolparna. Vi hade tidigare gjort en mörkertest. Där jag såg bäst av alla i mörker. Så det var bara att ta det lugnt ett tag, tills jag såg. Det var bra att inte vara så nära linjen, för det blixtrade fortfarande. Plötsligt såg jag ett svagt ljussken från en stuga en bit bort.

Jo här, är de vakna, och kanske hade de en användbar telefon, så jag knackade på. Jag väntade en stund och dörren öppnades försiktig och ett svagt. Vem är det, hördes. Då en blixt lyste upp himlen med ett våldsamt dån. Så blev det svart, jag tror att jag hörde ett skrik i dånet, jag sköt upp dörren, och tittade försiktigt in.

Då kom ett fasansfullt skrik och jag såg konturen, av en kvinna som låg på golvet. Då kom jag på, "min förklädnad", som jag snabbt försökte få av mig. Det var jag som hade skrämt henne.

Jag tror att jag ropade förlåt, men jag trodde att hon svimmat. Jag lade mig ned bredvid henne, tog hennes hand och började tala till henne. Vad jag, sa minns jag inte, men troligen sa jag att hon inte skulle vara rädd, jag skulle inte göra henne illa. Jag är bara en vanlig rekryt, som fått order att hitta en telefon och jag bad om förlåtelse att jag skrämt henne.

Hon hade inte svimmat utan hörde, vad jag svamlade om. Hon sa, jag är inte rädd för dig, jag är så åskrädd. Vi reste oss upp. Jag har en liten en, som jag skall se till och telefonen fungerar inte. Jag skall genast gå, nej gå inte, du kan väl stanna en stund. De är en sådan hemsk natt och jag är ensam med Alf. Jag ska bara springa tillbaka och säga till, så de inte går skallgång efter mig, sa jag. Men där inne sov alla, så jag skrev en lapp, att jag skulle hjälpa en gammal dam.

Då jag kom tillbaka och nämnde vad jag skrivit, sa hon, jasså du tycker, att jag ser ut som en gammal dam. Nä, det var en nödlögn, hade jag skrivit sanning hade hela plutonen rusat hit. Nu tog du väl i så byxorna sprack, sa hon. Men du är väl hungrig, jag har gjort lite smörgåsar. Förresten, jag heter Maj men kallas Maja och jag heter Jan, men kallas Janne, sa jag. På det tog vi varandra i hand över bordet och det hela blev så högtidligt, på något vis. Så kom vi på, att vi hade duat varandra hela tiden, som gamla bekanta. Det var nog en ängel, som tog dig hit, sa hon. Jag var så vansinnigt rädd och så kom den stora smällen och jag trodde, att nu dör jag. Så kom din hand och tog min, det gick en varm ström genom kroppen och skräcken försvann. Jag sade, men du skall veta, att jag var också rädd för att jag skrämt dig, så du svimmade.

Under tiden vi åt mackor talade hon om, att hennes man var på fastlandet på arbete. Så gick vi in i sovrummet och jag fick titta på Alf, som snart skulle fylla ett år. Det var en fin liten kille, som sov så lugnt. Jag sa att jag också borde försöka sova, ja sa hon jag är dödstrött, efter denna dag. Jag knöt mig på en soffa och hon, antagligen i sin säng. Men så stod hon där i nattlinnet med en filt och kudde, med till mig. Jag reste mig upp och tackade. Då vill jag tacka dig, med en godnatt puss, sa hon och tog om mig och jag fick en kyss rakt på munnen. Jag kysste henne på kinden och så blev hon svart av min kamouflagemålning, som jag inte helt fått bort. Den skall jag aldrig ta bort – du min räddare ur fasan natt.

Jag vaknade strax efter gryningen, det var mycket att göra, allt jag hängt upp på linjen måste ned. Jag smög mig ut och allt gick bra. Då vi hade lastat och satt på lastbilen och kom förbi hennes stuga, kom hon ut på förstugubron och vinkade och då, såg jag hur vacker hon var. Vi hade ju bara setts i fotogen och stearinljus. Jag reste mig upp och vinkade, då började alla vinka. Sen sa en av killarna, jaha, det var alltså, den gamla käringen du var och hjälpte.

På repmötet åtta år efter, hade jag varigt och tagit emot en båtlast repgubbar och kom den här vägen. Jag kände igen platsen, där satt jag i en jeep som stannade just där, och såg hennes dörr som öppnades. En liten grabb kom ut med en skolväska. Han skulle nog till skolan och jag mindes den lilla som jag sett i stormnatten. Kan det vara han, vad var det han hette, Alf, som min brorson, så jag ropade hej Alf. Han stannade och jag vinkade till honom. Han undrade nog vem, den där soldaten var, som visste vad han hette och vinkade tillbaka.

En morgon i september blev vi purrade tidigt av Härneling och fick veta, att vi skulle ut och bada. Vi trodde att det var djävulskap, men de hade glömt, att alla skulle kunna simma 200 meter. Det var blåsigt och duggregn och vi skulle simma i hamnbassängen mellan två pirar, som skulle vara 200 meter. Det blev nog lite längre, för ett par pråmar och våra tiohuggare, måste simmas runt. Det var inte roligt att hoppa i. Men det var varmt i vattnet, för det var ju på Gotland. Nästan alla i min släkt, har kunnat vara länge under vattnet. Då det blev min tur, dök jag ner och simmade kvickt under båtarna. Alla stod och tittade ner, där jag hade dykt, om jag inte skulle dyka upp snart, vilket gjorde, att jag hann simma osedd över på den andra sidan. Nisse som visste var jag var, lugnade grabbarna i smyg. Då Härneling frågade Nisse om Duroj kunde simma, sa Nisse tveksamt "nä det tror jag inte, någon kan väl hoppa i. Härneling började ta av sig kopplet, men då började grabbarna skatta. Då hade jag hunnit runt och frågade om Härneling också skulle bada. Hans ögon var svarta och han sa "Åh du din jäkel!".

Måndag den 15 sept.

Började en kurs på 10 dagar i närstridsförsvar som jag inte minns. Den 23 sept. Flyttade till VA Viamsudd. Camping vid fronten.

De var resande i Svenskt atomvapen

Jag minns att vi satt på en bergshöjd, ett gäng repgubbar och några rekryter. Nedanför stod en grupp yrkesmilitärer, som hade i uppgift, att propagera för ett svenskt atomförsvar. De ville att vi skulle förstå, att det där med atombomber inte var så farligt. De utgick från att Hiroshima bomben dödat, så många därför att man hade så små hus, som inte kunde stå emot tryckvågen. Vi har helt andra förutsättningar. Om en atombomb slog ned i Lärbro skulle vi se skenet och hinna ta skydd genom att gräva ned oss i gropar, vänta till atommålet försvunnit och gå ut ur det radioaktiva området. För ändamålet har de tagit fram ett par hjälpmedel, som de förevisade. Det var en atomspade, att gräva ned sig med och en atomborste att borsta bort det radioaktiva stoftet med.

Några frågor? Jag reste mig upp och frågade med hög röst. Eftersom de radioaktiva ämnena som kol 14 och strontium 90 har en halverings tid på miljoner år, borde man inte ligga lite längre i gropen då? Ett rungande skratt rullade nedför berget och nu blev det fart på repgubbarna.

Ena fördömandet efter det andra hördes och någon ropade "nej till Svenskt atomvapen" och snart skanderade alla, nej till Svenskt atomvapen. Men knektarna hade en överraskning i bakfickan. Dom skulle fyra av en riktig atombomb. Med massor av sprängmedel fick de upp något i luften som liknade ett atombomsmoln, och blev glada igen.

En annan överraskning var då stridsdomaren sa åt oss, att komma upp ur värnet och se hur Draken J35 anfaller. Draken var ett nytt stridsflygplan från 1955! Den kom och störtdök mot oss och någon sa, den har väl broms, och så var den borta. Då sa stridsdomaren: Nu är ni alla döda.

Nisses minnen från höstmanövern

Nu skulle "kriget" börja, den stora höstmanövern. Repgubbarna hade anlänt, de kanske tog det som ledighet från jobbet. De tog inte det här på så stort allvar.

Däremot var de militära befälen exalterade. Särskilt officerarna med höga grad beckningar. De som genom studier på krigshögskolan (skolan skulle efter namnbyte heta försvarshögskolan) förvärvat goda strategier för krigföring. Där hade de lärt all kunskap om livet i fält. Och tänk, nu skulle de få praktisera teorierna från skolbänken. Ledstjärnor var givetvis generaler som Hannibal och Montgomerie.

Visserligen var soldaterna på höstmanövern utrustade med lösplugg. Men ändå. Här ska stridas och de höga befälen delade upp oss i försvarare och fiender. Godtyckligt utvalda, som i deras barndoms lekar med tennsoldater.

Mitt i allt skjutande och pangande gick några äldre militärer med röda band på uniformsmössan och pekade på måfå ut enskilda soldater eller grupper. Du är död. Barndomsminnen från lekar som "indianer och vita". Det kallades stridsdomare med makt över levande och döda. Vilken fars!

Jag fick en tjänst inomhus och slapp under en kort tid känna mig som en skogsmatros. Tillsammans med några repgubbar som också var signalister kom jag att tjänstgöra i telefonväxeln som var belägen i kanslihusets källarplan. Det var betydligt trevligare att vara soldat inomhus, istället för att kräla i höstregnet och skjuta på fiktiva fiender. Men det kändes något egendomligt, att gå från luckan till matsalen och till kanslihuset med vapen på axeln. För oss telefonister gällde huvudsakligen k-pisten. Eftersom det var "krig" måste samtliga soldater släpa på dessa otympliga ting. Men väl nedstigen i bunkern kände man sig civil på något vis, som en fri man.

Automatiseringen av Sveriges telefonnät hade börjat redan under 30-talet. Då endast i de större städerna. 1958 hade glesbygden ännu manuella växlar.

När min mamma var ung arbetade hon en tid som växeltelefonist. Det måste ha varit i slutet på 20-talet. Hon berättade vid några tillfällen, om vikten av tystnadsplikt. Men mellan arbetskamraterna förkom tydligen en del skvaller de hade snappat upp genom tjuvlyssning. Vi hade inte så mycket av den varan. Mottot gällde: "En svensk tiger."

Mitt minne från barndomen var att vi endast hade svarta bakelittelefoner med nummerskiva. Men i Fårösund levde den gamla tiden. Den civila telefonväxeln i

samhället låg i en villa där några unga damer huserade. När nu "kriget" kom till byn fick de lämna sin arbetsplats och flytta ner till oss i kanslihuset, där även den civila växeln var belägen. Det arrangemanget gladde både repgubbarna och oss bassar. Det blev en mer trivsam tillvaro.

Där satt vi och kopplade samtal med tåtar och plugg mellan den militära ledningen och förbanden, som Jag har ett märkligt minne från den tiden i växelrummet. En av repgubbarna hade, av någon outgrundlig anledning, kontakt med en person på officersmässen, belägen några våningar högre upp i kanslihuset. Han kunde via telefon göra beställningar från mässen. Huvudsakligen kom det ned rejäla groggar med mat hissen. Ett ganska fiffigt upplägg. Hade han en kompis stationerad på officersmässen? Sen blev det lite si och så med samtalskopplingarna.

Nisse och två repgubbar i telefonväxeln

Åter till Jannes berättelse

Måndag den 29 september började kriget. Jag tog en sabotör, står det i kalendern. Spaning på natten, sov tre timmar. Onsdagen den 1 oktober. Ute på spaning. Jag bar nittio kanalers radio sändare på ryggen, i vilken en korkad kadett, ideligen frågade var jag var. Alla hade sådana sändare som hela tiden var avlyssnade. Det gick inte att tala om var jag var, till slut svarade jag, på månen. Jag kröp i ett dike och observerade stridsvagnar som skulle kunna anfalla oss, vilket jag meddelade. Då jag kom tillbaka var både matsal och kokvagn bombade. Fick käka upp kängorna, var min kommentar i kalendern.

En dag, då vi skulle ta en höjd, genom hasning och krälning, så kastade sig någon på mig bakifrån. Med reflex, snodde jag runt med Kpisten och drog en kur treplugg i ansiktet på Härneling. Härneling, sa jag, var kom du ifrån, hur gick det, kan du se? Jag hade inte sätt honom, under hela kriget och att han skulle ramla in just här. Det var inte första gången, jag tvålat till honom helt omedvetet. Under natten hade vår väbel gått bärsärkagång med fienden i fyllan, så nu satt han i sin egen finka.

Måndag den 5 oktober i slagsmål med bönder.

Tisdag den 7. Segerfanfar!

Den 8 okt. Vi skulle fira men Nisse och jag gick vakt på BA.

Tionde oktober flyttade tillbaks till VA.

Lördag den 11 fest i kåken.

Det skulle bli en militär uppvisning och jag fick av någon anledning vara med i fanvakten. Det var bara ett problem, jag hade så utslitna marskängor. Det var ju inte så konstigt när man kutat i var enda snårskog på norra Gotland, sa jag. Men med en "Gumse "blev jag skjutsad till kängförrådet i Fårösund där de bytte kängor på mig. Sedan fick jag gå i fanvakten.

Skovskavsmarschen

Den 21 och 22 oktober. Efter några dagar skulle det bli höstens klo, den stora skoskavs marschen. Alla kunde ju inte vara med, men jag och Kurre Åhling och Åke Ahlgren från vårt gäng, sammanlagt sex man. Jag hade ju dojor som inte var ingådda, så jag fick lov att, ta några bekvämare. Då blev jag utsedd till patrullchef. Åke var gotlänning och hittade ganska bra i trakten. Tävlingen skulle vara över flera dagar med full packning och beväpning.

Det var många befäl som tittade på starten och jag hoppade runt och skrattade. En sergeant skrattade tillbaka och sa, gör du, så där, när du kommer i mål också. Det gjorde jag, för vi kom i mål långt före alla andra och inte från det håll som var brukligt. Där stod de och glodde och lyssnade på svordomar, från de andra, för man måste forcera ett stort område av täta slånbärsbuskar. De blev mycket besvikna då vi kom hoppande och dansande i mål, från ett annat håll. Den där Schassen som jag kände från tidigare, kom faktiskt fram och gratulerade.

Muck

Måndag den 13 oktober Muckade från BN. Som varit vårt sommarställe. ATOM.

Den 23 okt. ! Hämtade priset! En granathylsa med graveringen KA 3 1958.

Vi drogo hem med bössa och kanon. Vi fick hämta ut våra vinterkläder som vi hade på oss då vi kom hit. Dom luktade kamfer och naftalin så vi fick hänga ut dem. Jag hade en snygg grön skinnjack, som var varm och skön. Sonen Dan fick ärva den efter mig så småningom, men då var den sliten och hade revor och bett av hundar jag lekt med. Men det var visst ett mode då.

Fredag den 24 oktober reste Nisse och alla de övriga till Sverige. Jag hade ju firat en dag så jag var kvar. Det konstiga var att det dök upp flera brudar, jag aldrig förut sett. De hade väl inte släppts ut förut. Jag sålde hojen, den hade jag inte råd att ta med. Tog och snyggade upp i Kåken och tog farväl av tanten vi hyrt av och reste hem lördag den 25 oktober i nådens år 1958.

Vi bodde ett år på Gotland bland knotiga tallar små och stränder så ödsligt grå. Vi åkte på cyklar som knarra. Eklund, furiren som darra på rösten när han "lämna av"

till kaptenen, den store Lasse. Stickan, signalernas schasse skrek högre än högt i tornet. kossorna råma i hornet, det blåste på gärdet när vi åkte hem till den kalla baracken. Uppför den tvärbranta backen gick färden förbi 113 Lorén som stod vaktpost vid grinden. Skulle vi hinna, klockan var sen och kylig var blåsten och vinden.

Vi klara oss bra – det bruka vi göra, posten vid grinden är faktiskt den enda vi brukade störa. Vi vaknade tidigt i ottan och väcker då väckaren strax, det är inte stamkorpral Norrby utan vicekorpralen Lax. Husmors bedrövliga kost smakade sämre än soppa på spik, kokt i en gryta med rost. Vi åkte till Sundlings fik  var gång det serverades torsk, där drack vi en macka och åt lite te, vi ber att få tacka för de´. Ett tack vill vi även rikta till tanten som hyrde sin stuga till oss där vi sutto och dikta, där vi drack några glas och åt lite sill fast det luktade gas och lite till.

Ovan text och foton hämtade från (http://www.duroj.se)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper