|
Inryckningsdagen
Det var den 14 Januari
(1910). Långt innan den myckna julmaten ännu hunnit smälta, och medan en
del dåsighet ännu satt kvar i kroppen, mottog en del af årets
värnpliktsskyldige, och jag bland dem, följande order: ”För att undergå
258 (otydl.) dagars vapenöfning, har ni att inställa eder vid Fårösunds
kustartilleridetachement den 14 Januari kl. 4 e. m.”, hwilket
naturligtvis hade till följd, att man skyndsammast måste ”rycka upp” sig
och tänka på att förbereda sig till den nära nio månaders vistelsen i
”kulturens utkant” för att under denna tid gälda ett af de första kraf,
fosterlandet ställer på sina unga söner.
Men hvarför till Fårösund?
Ja, att man, som varande
Visbyit, af fri vilja valt denna plats som vistelseort under
värnpliktsdagarna kan måhända tyckas underligt, men se människan är nu
en gång sådan, att hon önskar omväxling, är vetgirig och gärna vill se
något nytt. Hur beväringsmännen ha det på ”slätten” det vet man ju och
likaså vid artillerikåren. Men därute, i sjömansmössa och blåkrage, där
måtte det vara annorlunda, ett annat lif, något nytt – se där orsaken.
Nå, det var som sagdt den 14 januari hän-ryckningen (på militärspråket
in-rycknings-dagen).
Sättet att tillryggalägga de
fem mil, som skilja Visby från Fårösund, fick man själf välja, och jag
bestämde mig för det i mitt tycke bästa sättet att komma fram i världen,
nämligen att åka som ”kronan” godhetsfullt bestod truppbiljett till
Tingstäde – icke längre – pallrade man sig ned till järnvägsstationen
till middagståget, bytte ut truppbiljetten mot ett vanligt respass och
gick så ombord för att i lugn och ro närma sig resans mål.
Då detta efter omkring en
timmes färd kommit ett par mil närmare, var man i Tingstäde. Vid
stationshuset upptäckte jag en klick ynglingar, som sågo ut att vara
stadda i samma ärende och med samma mål som jag.
”Till Fårösund?”
”Jaha”, mycket riktigt.
Tillsammans tolf stycken. Och
tre mil kvar till destinationsorten. Hur komma dit så många på en gång
med det kommunikationsmedel som här stå till buds? Rusning till
”postskjutsen”.
”Plats för högst sex
stycken”, upplyser kusken.
Nämnda antal individer sögo
sig genast fast vid åkdonet, och de öfriga fingo gå. Naturligtvis för
att om möjligt drifva upp någon bondskjuts i närheten, som mot dryg
ersättning skulle befordra dem vidare.
Jag fick emellertid plats på
postskjutsen, ett hvad utrymmet beträffar ganska knappt tilltaget
åkdon, och blef tillsammans med fem kamrater, matknyten, öfrigt bagage,
paket och postsäckar m. m. vederbörligen inpackad på desamma, och så
begynte landsvägsresan.
Temperaturen var ganska låg,
och snöflingorna hvirflade om hvarandra i luften, men under första delen
af resan redde vi oss dock ganska bra mot kylan, då skjutsbonden
tjänstevilligt lämnade oss sina hästtäcken, för att vi med deras hjälp
skulle kunna bibehålla kroppsvärmen.
Vid Lärbro skedde emellertid
ombyte af skjuts. Hittills hade vi således lyckats utestänga kölden, men
nu blef det värre. Som den nya skjutsbonden, insvept i en stor päls,
hade tvänne präktiga hästtäcken liggande på åkdynan, trodde vi
naturligtvis, att vi äfven här skulle få låna dem under färden, då de ju
icke begagnas. Men vid vår begäran därom, fingo vi till svar: ”Ånaj,
mejn’ hästtäckar bihöfvar ja själfvar, u dajm har int I ti gär’, de aj.
Sade och satte sig resolut på
sin egendom. Följden af detta humana bemötande var, att vi, då vi vid
fem-tiden på e. m. under snöyra och köld hunno fram till vår
bestämmelseort, nästan voro stelfrusna.
Men, ”allting har en
öfvergång”, sa’ bonden när han körde öfver sjön, och ändtligen voro
framme. Så snart vi krånglat oss af skjutsen och fått blodet i lifligare
omlopp så att våra lemmar blefvo tjänstbara, styrde vi kosan mot
kasernbyggnaden, ledda dit af ljuset från några hväsande luxlampor och
voro snart under tak därsammastädes.
Men, knappast hade vi hunnit
befria oss från vårt ”gepäck”, innan vi åter blefvo utfösta. Vi skulle
badas ”alle zusammen” – ner i badstun. Många af pojkarna hade troligen
aldrig förr varit med om sådant, särskilt duschen, och protesterade
högljudt mot det kalla, svalkande vattnet, som strömmade ner öfver deras
nakna ryggar. Efter badet fick man traska upp till kasern’ igen, där man
fick sig logementet och sängplatser anvisade. Så fick den nakna skaran
defilera förbi detachementsläkaren, det var läkarebesiktningen.
Sedan kom det högtidliga
ögonblicket, då man skulle krypa i kronans kläder. När vi efter en stund
synade hvarandra fyldes logementet af skrattsalvor, då det upptäcktes,
hur man tog sig ut. En lång räkel på 198 cm. hade krupit för långt genom
byxbenen och flaggade i bedröfvelsen på half stång, en annan sopar
golfvet med byxorna, under det att en tredje förgäfves anstränger sig
att få mer än halfva hufvudet genom öppningen i blusen.
Sedan vi blifvit något så när
presentabla kommenderades ”uppställning” i gymnastiksalen hvarest
detachementsbefälhafvaren, kapten W. Brogren, med några enkla varma ord
hälsade oss, och därefter fingo vi försöka att göra och känna oss
hemmastadda.
”Tapto” blåses kl. 9 och då
”korum” en kvarts timme efteråt är öfver, måste man tänka på att ”nopå”
om man skall hinna vara i sin säng, då ”tystnadssignalen” går klockan
half tio, då lamporna släckas och det kommenderas: ”Sof” !
Mera framledes, ty dagrummet
skall nu stängas.
574:an (Källa: 804) |
