Minnen och upplevelser från KA 3 under beredskapen

Av Einar Jacobsson

Einar Sven Leonard Jacobsson. f. 1920-06-01 i Alskog Gotlands län d. 2009-04-22 i Österhaninge Stockholms län.

Gift 1942-10-10 med Gertrud Gulli Maria f. 1924-05-18 i Othem Gotlands län d. 2009-01-17 i Österhaninge Stockholms län.

Kom i tjänst vid Kustartilleriet 1937, vid Gotlands kustartillerikår, korpral, furir 1940, underofficersskola 1944, underofficer 2 gr. 1945, kurs för röntgentekniker 1942, avsked 1948. Maskinchef i handelsflottan, Marinförvaltningens ubåtsbyrå som ingenjör, Försvarets Materielverk, avdelningsdirektör, pension 1986.

Min första tjänstgöring vid KA 3 blev som maskinkorpral i hjälpvedettbåten 823 "Backe". Militärlivet hade nu ändrat karaktär sedan kriget brutit ut. Sverige hade infört något som kallades förstärkt försvarsberedskap en form av allmän mobilisering. För att klara av bl a bevakningsuppdrag till sjöss dispoerade marinen en del civila fartyg som försetts med vapenutrustning. "Backe" var en bogserbåt från Kramfors som KA 3 nu bemannade. Våra uppgifter var att tillsammans med andra fartyg sköta bevakningen på nordvästra sjöområdet vid Gotlands främst på nätterna samt att bogsera sjömål vid artilleriskjutningar.

KA 3 var alldeles nyuppsatt och det mesta av bostäder och utrustning var fräscht och modernt. Där fanns även ett varv som dock ej då kunde utföra större reparationer. När "Backe" måste genomgå en större reparation och översyn s k "Klassning" fick vi därför gå till Karlsrovarvet utanför Norrköping. Hela besättningen inkvarterades på hotell. Jag minns att vi "blåkragar" blev ganska populära i stan som dominerades av "gråschasar" från armén. Hur som helst så var varvsvistelsen ett välkommet avbrott i beredskapstjänsten. På fritiden dansade och roade vi oss på "Standard", "Frimis" och "Arabis". Ungefär två månader tror jag vi blev kvar i Norrköping vintern 1940.

Vi återvände till Fårösund och beredskapstjänsten. Min närmaste chef var flaggmasinisten Pettersson, en genuin karlskronabo som slutat som aktiv för länge sedan och nu kallats in till beredskapstjänst. "Snus-Pelle", gemenligen kallad var en snäll och godmodig person som sällan visade sig i maskinrummet och därför sade "jag litar på Jacob".

823 "Backe"

På sommaren låg vi några veckor i Visby för pannrengöring och diverse reparationer. "Snus-Pelle" hade åkt hem till Karlskrona på en permission som väl inte var helt officiell och godkänd av kompanichefen i Fårösund. Alltnog, vi skulle gå tillbaka till Fårösund en lördag och "Snus-Pelle" skulle anlända med gotlandsbåten på morgonen i god tid innan avgång. "Drotten" kom men ingen "Snus-Pelle". Nu var goda råd dyra. För att kunna vara i Fårösund på utsatt tid och väntande nya uppdrag måste vi avgå inom en timma och så saknades den ansvarige maskinchefen! Om vi anmälde förhållandet till cheferna i Fårösund skulle vi utan tvekan utlämna "Snus-Pelle". Fartygschefen Josefsson och jag hade krigsråd. Jag var inte behörig att lämna kajen med ett fartyg med så pass stor maskinstyrka. För att klara "Snus-Pelle" så beslöt jag att dock ta ansvaret för maskineriet på Josefssons förfrågan eftersom han förklarade sig beredd för sin del. Vi avgick och allt gick väl och på kajen i Fårösund stod ett antal chefer som aldrig fick veta att "Snus-Pelle" missat båten från Kalmar. Dagen efter anlände en tacksam "Snus-Pelle" till Fårösund. Som tack såg han till att jag fick det högsta tjänstgöringsbetyg som utdelats på 6. kompaniet.

Den 1 juli 1940 blev jag furir och beordrades till Karlskrona för att genomgå lägre underofficersskola under oktober-december. Jag var medlem i Underbefälsföreningen och av fritiden använde jag en del till att besöka föreningens lokaler i hörnet Vallgatan - Drottninggatan. Där fanns läs- och skrivrum, telefon, dagstidningar, böcker, musikrum och barservering. Det var ju även roligt att träffa sina första kurskamrater igen. Alla hade inte blivit underbefäl. En del hade blivit kuggade och några hade slutat. Föreningen ordnade ibland fester i någon festvåning på stan.

I december var den teoretiska delen klar och jag återvände till KA 3 och placerades på "Backe".

Jag minns att det var mycket is denna vinter och vi hade ofta besvär att ta oss fram på våra uppdrag. Ombord avlöstes de värnpliktiga, men stambefälet var i regel kvar längre tid. Som fartygschefer minns jag den tidigare omnämnde Josefsson samt en som hette Alexandersson. Fritiden i hamn var i regel ganska kort. Det blev då mest bio eller Underbefälsmässen och så besök hos mina föräldrar i Ljugarn.

"Snus-Pelle" råkade åter ut för en obehaglig fadäs. Vid förflyttning mellan olika platser iland var det föreskrivet att all personal måste bära gasmask i väska med sig. En dag blev det gaslarm som kontroll. Detta innebar att alla som vistades utomhus omedelbart skulle stanna och ta på gasmaskerna. "Snus-Pelle", som var på väg från underofficersmässen till "Backe" fortsatte dock sin promenad och blev omgående stoppad av en kontrollofficer och beordrad sätta på gasmasken. Det visade sig då att i väskan där gasmasken skulle ligga låg istället fem stycken öl. "Snus-Pelle" hade kommit på att det var praktiskt att använda väskan till din dagliga ölhämtning på mässen. Hen fick en överseende varning och ålades att visa sin väska varje gång han passerade kasernvakten. Efter detta intermezzo handlade "Snus-Pelle" sin öl hos Dahlströms som låg närmare till men där ölen var dyrare.

I februari 1941 var det åter dags att åka till Karlskrona och fortsätta den praktiska utbildningen som ingick i lägre underofficersskolan. Det innebar nu kurser på Karlskrona örlogsvarv. Kurserna var uppdelade på ångpanneverkstad, rörverkstan, svetsverkstad, maskinverkstad, elektrisk verkstad och plåtverkstad. Kurschef var marindirektör Dölling. Tidvis arbetade jag ombord i pansarskeppen "Sverige", Drottning Victoria" och Gustav V", minkryssaren "Clas Flemming", flygplankryssaren "Gotland" och pansarkryssaren "Fylgia" som skulle moderniseras och jag hade i uppdrag att borra alla nithål i hennes två nya skorstenar.

På varvet var det liv och rusch. Fartyg kom och fartyg gick, nithamrarna slamrade, fartyg byggdes och sjösattes. Man stämplade in klockan 07.00 och ut 17.00. För övrigt första ock enda gången i mitt liv jag använde stämpelur. De flesta av oss elever hyrde nu rum på stan, gick för det mesta civilt klädda och kände oss mera som varvsarbetare än som militärer.

I Fårösunds hamn 1943

Kriget fortgick runt omkring oss. Danmark, Norge och Finland hade nu också drabbats. Som ett under hade vi i Sverige undgått deras öden. Vi slapp undan med en hård ransonering av alla slags förnödenheter samt en krävande beredskap. Även om krigets närhet satte sin prägel på livet kan man säga att varvstiden för vår del var ganska lika normalt arbete i fredstid. Så även fritiden. Jag hyrde rum hos en familj på Arklimästaregatan tillsammans med min kurskamrat Torsten Lindman. Med nära till varvet (200 meter till varvsporten), trevligt rum och bra hyresvärdar hade vi ordnat det ganska bra för oss. På fritiden blev det bio, dans och handboll för min del. När sommaren kom blev det ofta badliv ute på Saltö. Flickor lite till och från, men inget stadigt.

Under beredskapsåren hände många militära olyckor. Från den här varvstiden minns jag sjöflygvapnet som i mörker körde rakt in i skorstenarna på "Gustav" när hon låg på redden vid fyren God Natt. Piloten omkom och "Gustav V" kom in på varvet med flygvapnet hängande mellan skorstenarna.

Den 1 september 1941 var varvskurserna klara och jag återvände till Fårösund och beredskapslivet igen. Den här gången blev jag placerad på hjälpvedettbåten J 22 "Harpun", vilken hade till uppgift att växelvis bevaka nordvästra respektive nordöstra farvattnen kring Gotland. Speciellt vid bevakning nordös fick vi ofta ta hand om krigsflyktingar från baltstaterna. "Harpun" var ett större fartyg än "Backe" och hade tidigare varit valfångare i Norra Ishavet. Maskinchef ombord var Harry Höglund och fartygschef en inkallad äldre underofficer som hette Johansson. Han döptes så småningom till "Blunda" därför att när han stod på kommandobryggan och skulle lägga till och drog i maskintelegrafen för "full back" blundade han alltid.

Maskinpersonalen på fartyg av "Harpuns" och "Backes" storlek bestod av sju personer, maskinchef, maskinfurir, smörjare och fyra eldare. Däckspersonalen var i regel åtta-nio personer, fartygschef, däcksfurir, telegrafist, artillerist, kock och tre-fyra däckmanskap.

Den sjögående avdelningen i Fårösund bestod av ca 10 enheter, tre-fyra s k hjälpvedettbåtar, d v s krigsutrustade handelsfartyg, såsom bogserbåtar och valfångare, två minutläggningsfartyg samt några mindre bevakningsbåtar. Tillsammans med landpersonal för administration, service, avlösning mm utgjorde vi ett kompani, 6. kompaniet, senare omdöpt till 14. kompaniet. Bland kompanicheferna erinrar jag mig Nils Krokstedt, Stig Holmkvist och Sten Levander. Större delen av vår tid tillbringade vi ombord. Jag var dock iland och spelade handboll rätt ofta.

I januari 1942 var isläggningen så kraftig att "Harpun" inte kunde lämna Slite, där vi hade vår bas. Vi blev liggande i Slite i ca två månader. På dagarna arbetade vi med underhåll av fartyget ock på kvällarna fördrev vi tiden med kaffe på Janssons Konditori, åkte skidor och dansade på "Markan" eller f d Elimkapellet.

När isen så småningom gick upp återvände vi till Fårösund. I maj var jag dock åter i Slite. Hade nu mönstrat av från "Harpun" och tillträtt som maskinfurir på bevakningsbåten "Örnen", en systerbåt till "Ugglan" som jag hade i Karlskrona första tiden av beredskapen. "Örnen" ingick i Signal- och minskolan, som var förlagd till Solklint. Jag tjänstgjorde också delvis i land som instruktör i maskintjänst. Chef för skolan var kaptenen Nils Krokstedt och instruktionsofficer löjtnanten Helge Molin (Helge Molin och jag kom långt senare att båda tjänstgöra dels i Marinförvaltningen och dels i Försvarets Materielverk). Chef för expeditionen var flaggjunkaren Josefsson som jag tidigare tjänstgjort tillsammans med i "Backe".

I september var kursen slut och jag återvände till Fårösund för en vecka för att i slutet av september åka till Stockholm och påbörja utbildningen vid Flottans Underofficersskolas tekniska linje.

I mars 1944 var andra läsåret slut och jag återvände till Fårösund och mönstrade återigen på som maskinfurir i J 22 "Harpun" för att på nytt göra beredskapstjänst. Flyktingströmmen över Östersjön hade nu nått sin kulmen och våra marina enheter var mycket engagerade i hjälparbetet.

Som underofficer 1944. Konstituerad och med försöksuniform.

Min gamle chef "Snus-Pelle", maskinchef i "Backe", ska hemförlovas och jag blir erbjuden att överta "Chief-jobbet" och flyttar så över från "Harpun" till "Backe". Fartygschef är nu Sture Mattsson. Som min närmaste man får jag en nybliven furir som heter Malmgren.

I början av november går vi med "Backe" till Kalmar för en längre varvsvistelse. Jag är nu maskinchef och får meddelande från Fårösund att jag konstituerats till underofficer av 2:a graden från 1 november 1944 och beordras åka till Fårösund för att byta uniform och annan utrustning. Jag reser med S/S Hansa från Kalmar och knappast kunde man väl då ana vad ödet hade i beredskap för detta fartyg. Efter en dag på KA 3 fick jag några extra dagar med familjen på Fårö där vi bor. Den 24 november på kvällen skulle jag resa tillbaka till Kalmar och hade åkt in från Fårö till Fårösund för att ta bussen på eftermiddagen till Visby. En disig och kulen dag minns jag. När jag kom till busstationen rådde en upphetsad stämning där. Radion hade just sänt ut meddelande att "Hansa" saknades och troligen sänkts. Inga båtar skulle avgå från Visby närmaste tiden. Jag stod där med en unik biljett. Det stod nämligen stämplat !Återresa med S/S Hansa den 24 november 1944". Den dagen hade "Hansa" upphört att excistera! Jag med flera hade bara att återvända hem för att avvakta vidare besked. Jag tror det dröjde 3-4 dagar innan första båt skulle avgå från Visby. Endast militärer fick vara med på den resan. Det var S/S Drotten som skulle ta oss till Nynäshamn. Den resan blev ganska orolig. Två jagare eskorterade oss. Alla måste ha livbälte påsatt och ingen fick lägga sig att sova. Särskilda instruktioner meddelades i händelse olika situationer skulle uppstå. Speciellt nervöst var det när vi kom till området för katastrofen. Skulle vi bli nästa offer för en ubåtstorped? Vi kom dock till Nynäshamn utan att ha sett ett enda fartyg på hela resan. Men hur många som iakttagit oss i periskop blir ju aldrig känt.

På varvet kunde vi behålla våra bostäder ombord, men vi åt på Fo-staben i Kalmar. Sedan en tid låg en av våra båtar på varvet, min gamla bekanting "Örnen" som nu var färdireparerad och skulle tillbaka till Fårösund. Det skulle ske före jul och det behövdes en besättning som tog över henne. Jag, "Tippen" Persson, som hade avlöst Sture Mattson tillfälligt, samt två gastar från "Backe" beordrades som besättning för överfarten.

Vi skulle få eskort av "Port Stanley" från KA 3, vilken var bestyckad med kanon och kulspruta. När vi skulle börja resan tyckte dock fartygschefen på "Port Stanley" att bästa sättet var att bogsera "Örnen". Detta blev en sådan resa, bland många andra, jag aldrig glömmer.

När vi lämnat Kalmarsund och Ölands norra udde bakom oss hade den förut hårda vinden ökat till nordostlig kuling. Natten kom med snöstorm och dålig sikt. Ibland såg vi inte "Port Stanleys" akterlanterna. Så småningom började "Örnen" bli nedisad. Vi fyra i styrhytten hade ingen chans att ta oss till pentryt för att ordna mat. Ett försök hade varit detsamma som att bli spolad över bord. Nu var dörrarna även så nedisade att vi var praktiskt taget fångar i styrhytten. Det fanns heller ingen möjlighet att komma till maskinrummet för att starta motorn om bogserkabeln skulle brista. Vi skulle drunkna som katter om "Örnen" slog runt. Nu hängde våra liv på en bogserkabel. Efter en fasanfull natt började vinden mojna i dagningen och vi såg konturerna av Gotland genom de små springor i glasrutorna som inte var nedisade. När "Port Stanley" lagt till i Fårösund med den helt nedisade "Örnen" måste man utifrån bryta upp dörrarna för att få ut oss. Det var dagen före julafton 1944 och ett vådligt äventyr var över.

Efter jul- och nyårshelgerna återvände vi som tillhört "Örnen-besättningen" till vårt ordinarie fartyg "Backe" på Kalmar Varv. I mitten av januari 1945 var vi åter i Fårösund. Sture Mattson var nu tillbaka som ordinarie fartygschef, jag var maskinchef, Axel Högberg däcksfurir och Malmgren maskinfurir. "Backe" och en annan hjälpvedettbåt "Holmen 3" svarade nu för bevakningen nordvästra Gotland.

Vi bor fortfarande på Fårö och jag åker färja till och från på min fritid. En natt inträffade en dråplig episod som hade kunnat sluta riktigt illa. "Backe" var jourhavande fartyg, vilket innebar att vara gångklara inom 30 minuter. Normalt kunde jag ju inte unde jour (var 4:de vecka) åka hem. Sture kunde inställa sig ombord inom 30 minuter eftersom man bodde straxt utanför kasernvakten, Detta var en lördag och allt verkade lugnt, Sture och jag kom överens med Malmgren att han skulle ansvara för klargöring och manövrering av maskin över till Broa och hämta mig om det skulle bli larm, Det var ca 10 minuters gång. Jag åkte hem på lördag eftermiddag. Mitt i natten ringde telefonen. Det var Sture. Jagaren Malmö hade kört på bomstängslet i Södra Gattet. Propellerna var förstörda och fartyget manöverodugligt. Det blåste hårt och risken att driva på grund var stor. Som jourhavande fick "Backe" larmet först samt order att omedelbart gå ut och assistera. Sture var redan ombord. Om 20 minuter skulle jag hämtas i färjeläget. Det blev full fart i kläderna och ned till färjeläget. Jag ställde mig längst ut för att de bara skulle behöva göra stävläggning. Där kom hon i mörkret. Men vilken fart! Sture skrek på kommandobryggan: "Jag får ingen back i maskin". Han lyckades gira förbi bryggnocken och "Backe" fortsatte in mot bryggvinkeln och land. Från min plats uppe på kajen såg jag hur Malmgren jobbade vid manöverplatsen. Jag förstod att maskinen ställt sig på "dödläge". Jag hade bråkdelen av en sekund att besluta mig. Jag hoppade och hamnade mitt framför nedgången till maskinrummet. Åkte ledstång ned. Kastade undan Malmgren från manöverplatsen och fick med ett ryck i "direkten" igång maskinen på "full back". Detta var i absolut sista stunden. Det blev visserligen en hård törn när vi rände in i kajvinkeln längst in, men hade backmanövern uteblivit så hade han "Backe" och färjeläget fått stora skador. Detta med "direkten" var ett yrkesknep som man lärde sig med åren och Malmgren lär väl aldrig kunna missa detta senare.

Ja, bärgningen av "Malmö" gick sedan utan problem för oss. Ingen fick dock veta vad vi hållit på med innan vi var på plats. Och jag hade väl lite tur också!

I slutet av april avgick vi med "Backe" till örlogsvarvet i Stockholm för klassning. Det skulle snart visa sig att det var den sista resan för "Backe" i marinens tjänst. Kriget började nu gå in i ett avgörande skede och man började förstå att det blott var en tidsfråga när tyskarna skulle ge upp.

(Källa: gotlandsforsvarshistoria.se / 29)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper