Föregående sida

Minnen och upplevelser från KA 3 under beredskapen

Av Stig Holmqvist

Stig Ture Holmqvist. f. 1906-10-27 i Slite Othem d. 1993-12-26 i Visby. Son till landsfiskalen Ture Holmqvist och hans hustru Elin Nyström.

Gift 1945-08-08 med Birgit Ingeborg f. 1907-02-08 i Malmö d. 2006-11-08 i Visby

 

Fänrik vid Kustartilleriet 1927, underlöjtnant 1929, löjtnant vid Gotlands kustartillerikår 1931, jurist, kapten i reserven 1941.

 

Bottenmina fälles från Mul 7

 

Dykeriverksamhet i Slite-inloppet 1941

 

I Slite-inloppet 1941

Större delen av ovannämnda tid tjänstgjorde jag som depåkompanichef. En tid var jag även krigsfiskal (åklagare) vid regementskrigsrätten, respektive fältkrigsrätten. De där förekommande måen rörde sig i allmänhet om enklare disciplinmål och undersökningar angående skadad eller förkommen materiel. Ett avbrott i detta rutinarbete var tjänstgöringen som observatör vid målbogsering. Ett annat att gå över till ett varv på fastlandet med minutläggaren eller nogån av hjälpvedettbåtarna.

 

Under de första somrarna beordrades jag vid flera tillfällen att leda mineringsarbeten i Slite och Visby, vilket var en trevlig omväxling med kontorsjobbet. De under hösten 1939 i Slite-inloppet utlagda minorna av äldre typ hade ej tålt den stränga vinterns påfrestningar. Flera hade slitit sig och drivit iväg. En hade flutit iland på Gotlands sydöstra kust och vederbörligen rapporterats till Marindistriktet. Därifrån sändes en officer och biträde för att undersöka minan. Man antecknade dess på en mässingbricka anbragta nummer och, då man ej närmare kände den mintypen, sprängde man minan. Hade GK i stället fått kännedom om minfyndet, hade den då ofarliga pjäsen lätt kunnat hämtas hem.

 

Följande år, 1940, ersattes dessa äldre minor med riktiga bottenminor. Vintern 1940-41 var även den mycket sträng med mycken is och sjöhävning, som skadade kablarna och medförde dålig isolation, vilket krävde reparation.

 

På försommaren 1941 hade krigsläget skärpts och jag fick i uppdrag att lägga ut minering i inloppet till Visby hamn. När detta uppdrag var slutfört, skulle jag med minutläggaren bege mig till Slite för att se över mineringarna där, som tagit skada av den hårda vintern. I Slite hade jag fått kvarter i en privatvilla ej längt från cementfabriken. Jag hade just kommit dit vid 23-tiden en söndagskväll, då det kändes en kraftig sättning i marken. Jag förmodade att det var ett "storskott" i fabrikens stenbrott och tänkte ej närmare på saken. Följande morgon då jag kom ut till Enholmen för att börja arbetet med omläggningen av mineringarna, gick jag först till minstationen för att med bridge-meggern undersöka vilka minor, som höll lägsta isolationsmotståndet. Instrumentet gav fullständigt onormala utslag, som vi till en början ej kunde förklara. Men så kom vi att tänka på nattens åskväder. Det stod straxt klart för oss att "storskottet", som skakat marken i Slite i går kväll, härrörde från vådasprängning genom blixtnedslag av tre grupper om vardera sex minor i Djuploppet. Nu måste minfältet städas upp och nya minor läggas ut. Sökartrossarna var avsprängda. För att få bort ev rester av mineringen krävdes biträde av dykare. Vi kände till att GK från Stockholms hamnförvaltning förvärvat en begagnad dykarutrustning och hämtade ner den till Slite. Någon utbildad dykare fanns ej då på regementet. Jag hade vid något tidigare tillfälle prövat på att dyka med "tung" utrustning (grodmansdräkt fanns ej på den tiden) och klev i dykardräkten och fick på de tunga blysulade skorna. Och så ner i djupet, som här var ca 9 meter. Efter kort promenad på botten hamnade jag i en meterdjup krater, som uppsått när en mina detonerat. Vidare påträffade jag delar av söndersprängda minor och ankare och även en av tryckvågen kraftigt tillbucklad mina, som ej detonerat. Sedan den gamla minlinjen sanerats, var det bara att lägga ut nya minor så att mineringen blev komplett. Det arbetet tog 8 á 10 dagar varefter jag återvände till min ordinarie befattning i Fårösund.

 

En eftermiddag i mitten på augusti månad samma år (1941) blev jag beordrad att förbereda avfärd till Ljugarn tidigt följande morgon. Därjämte skulle medfölja en dykarutbildad furir, som nyligen anlänt till KA 3. Dykarutrustningen lastades på en bil och kl 1 på natten startade vi mot Ljugarn och var framme där vid 3-tiden. Några timmar därefter anlände Mul 7. Uppdraget gällde bärgning av ett flygplan.UndergårdagenhadenämligentvåiRomabaserade flygplan under "uppvisning" för vänner på badstranden (det uppgavs så) kolliderat och störtat. En man hade klarat sig, tre omkommit. Vår uppgift var nu att bärga det plan, som sjunkit på några meters djup vid Fågelhammar. Där sändes dykaren ner.

Han fann straxt förare fastspänd vid sin stol några meter från flygplansvraket. I vraket fäste dykaren några vajrar, som lades på minutläggarena vinschar. Det gick väldigt trögt och när delar av vraket kom ovanför vattenytan, orkade vinscharna ej längre. Vi måste höja trycket i ängpannan för att ge vinscharna mera kraft. När vraket lättats från botten och hängde i vajrarna, kunde vi styra in mot kajen i Ljugarn. Det var ett drygt arbete med de resurser, som stod till buds, och tog hela dagen i anspråk. Kl 19 var vraket emellertid uppe på bryggan, där det togs om hand av Flygvapnets personal. Dykarfuriren och jag återvände därefter till Fårösund.

 

Under första delen av oktober var jag åter på Enholmen. Det gällde en del undervattensarbete vid mineringarna. En dag skulle Mul 7 ankra i Djuploppet. Befälhavaren gav order att fälla styrbords ankare och stick ut ca 25 meter kätting. När detta gjorts, förväntade man att "Mulan" skulle se upp för ankaret, men hon fortsatte att driva. Till en början trodde man att ankaret draggade men då detta hållit på en god stund, förstod man att något var på tok. Man halade hem kättingen. Den var tom, inget ankare. Nu gällde det att söka förklaring till det inträffade och om möjligt återfinna det förlorade ankaret för att slippa anmäla förlusten och undvika utredning och förhör, som annars skulle bli följden. Jag skrudade mig därför ånyo i dykardräkten och traskade omkring på botten några timmar med kortare avbrott för vila. Sikten var tämligen god, 10 á 12 meter. Första dagen blev det inget napp. För att inte letandet skulle bli så tröttsamt för dykaren hade vi trätt en kort bräda genom öglan på en vajer, som hängde ner från dykarbåten. Jag satt grensle på brädan och höll mig fast i vajern medan dykarbåten, en stor minslup, sakta roddes av och an i det aktuella området. Och äntligen på eftermiddagen andra dagen kunde jag på ca 10 meters avstånd skymta ankaret där det stod och liksom vinkade åt mig. I telefonen beordrade jag sakta fart med bibehållen kurs och var straxt framme vid ankaret. Jag klev av brädan och trädde i stället vajeröglan genom moringen och över ankarstocken. Nu var det bara att hiva upp ankaret sedan jag först tagit hand om klammern där det aldrig varit någon sprint i bulten. Detta var anledningen till att kättingen rappat ur. Vi, hela dykarbåtsbemanningen, kände oss ganska nöjda över att våra ansträngningar givit resultat.

 

Vid Broa på Fårö, straxt ovanför färjeläget, var en lvakantropp grupperad. En dag i mitten av december kom dess befälhavare, en flaggkorpral, till mig med sina bekymmer. En av mannarna där hade varit över i Fårösund för att hämta proviant på en packcykel (trehjuling) men blivit något "försenad" till färjan. Den hade redan börjat lägga ut, när han försökte komma med. Själv lyckades mannen hoppa av med packcykeln men provianten låg kvar på sjöbottnen Flaggkorpralen kände till att dykarutrustningen fanns kvar ombord på minutläggaren, som låg vid kajen straxt intill färjeläget. Han frågade om han kunde få hjälp med att bärga åtminstone en del av den förlorade provianten. Jag undrade om det inte var enklare att gå till proviantförrådet och förklara olyckshändelsen (slarvet) och där få ersättning för det, som gått på botten i färjeläget. Men när flaggkorpralen upplyste, att det på sjöbottnen även låg ett paket med tre flaskor alkoholhaltiga drycker, som var avsedda att höja julstämningen i hans förläggning, lovade jag hjälpa dem. Det var att hoppa i dykardräkten igen. När färjan stack iväg till Fårösidan, förhalades dykarbåten in i färjeläget där godsakerna låg väl samlade. I en nersänkt pyts lade jag spritpaketet, några potatisar och brödlimpor mm. Och så var julspriten för den lilla bemanningen vid lvakantroppen vid Broa räddad.

 

(Källa: gotlandsforsvarshistoria.se / 29)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig