Minnen och upplevelser från KA 3 under beredskapen

Av Harry Johnsson

Ivar Harry Johnsson. f. 5/10 1916 i Nyköpings västra Södermanlands län d. 2/6 1996 i Nyköpings Alla Helgona Södermanlands län. Gift 11/10 1941 med Gurli Augusta f. 16/9 1916 i Nyköpings västra Södermanlands län d. 27/7 2012 i Nyköpings Sankt Nicolai Södermanlands län.

Värnpliktig 78-42-36. Tjänstgjorde vid en strålkastaregrupp på Vialms under beredskapen 1939-45.

Det var ju ingen överraskning att jag skulle fullgöra min militärtjänst på hösten 1939. Av min värnplikt vid KA 1 Oskar-Fredriksborg om 120 dagar och ett första möte på 30 dagar återstod ett möte på 30 dagar, vilket skulle ske hösten 1939.

Den enda skillnaden var att jag blivit överförd till ett nyupprättat kustartilleriförband, KA 3 vid Fårösund på Gotland.

Besked därom kom i god tid och med order om avresa från Nynäshamn den 30 augusti 1939. Jag hade aldrig varit på Gotland tidigare och såg fram mot de 30 dagarna som ett litet äventyr och skulle det bli intressant att få besöka ön med alla dess omtalade fornminnen.

Om jag då vetat vad jag skulle gå till mötes hade jag inte sett fram mot detta möte som efterträddes av beredskapstjänstgöring och blev totalt 14 månader lång, utan uppehåll, och följdes av ännu ett par perioder 1943 och 1944.

Alltnog. Efter uppsamling vid Sthlm C, ca 30 man, avreste vi den 30 augusti med tåg till Nynäshamn och embarkerade den nästan nya passagerarbåten Visby med avgång kl 24.00. Överresan fick vi tillbringa i lastrummet under däck. Föga bekvämt. Militärlivet hade börjat och lite obekvämt fick man väl då utstå och de 30 dagarna skulle väl alltid gå. Efter framkomsten till Visby på morgonen blev det tåg till Lärbro (järnvägen numera nedlagd). Från Lärbro buss till Fårösund.

Där blev vi mottagna och utrustade. En utrustning som senare skulle visa sig mycket överlägsen den som senare inkallade erhöll.

För min del blev jag tilldelad maskinistsysslan vid en större strålkastare vid Vialms udde, vilket var den nordligaste spetsen på ön. Lastbilsresa till platsen, sista kilometrarna fick vi marschera då väg saknades. Förläggningen visade sig vara ett fyrmannatält utan eldstad och vi var fem man inklusive korpralen som var befälhavare. De gick ju därför att en man alltid gick på vakt. Vaktstället var beläget invid strålkastaren ca 25 m från vattenlinjen. En strandremsa med sten och därefter bara skog. Från tältet hade vi ungefär 200 m till stranden. Att denna plats skulle utgöra mitt "hem" under 14 månader hade jag naturligtvis ingen aning om. Dessbättre.

Installering alltså. Korpralen som var befälhavare hade det mycket bra. Behövde aldrig vara närvarande vid vaktavlösningar. Två man vid strålkastaren för att reglera denna efter order på telefon och slutligen två maskinskötare till aggregatet, beläget en bit in i skogen för att inte synas från luften. Vakt dygnet runt, vilket innebar 6 timmars vakt/dygn och dessutom ofta återkommande lysningar om nätterna och det kunde inträffa flera gånger samma natt.

Författaren framför "bostaden" fyramannatältet 1/9 1939.

Julafton 1939

Strålkastarbaracken under uppförande. Avsedd för 6 man.

Baracken i färdigt skick.

Snöskottargänget 1939 - 1940

"Ödegården" - Vialms gård

Utkikstornet med tre tallar som stöd.

Vi hälsade på hos familjen Ringbom.

Jag anlände till denna förläggning den 1 september efter en natt i kasernen i Fårösund där vi fick ligga i ett skyddsrum i källaren. En viss oro härskade på grund av händelser ute i Europa. Tyska trupper hade ju den 1 september ryckt in i Polen. Själv tyckte man att det var så avlägset att det inte berörde oss. Men så helt plötsligt den 3 september förklarade England och Frankrike krig mot Tyskland. Då kom ju krigshändelserna endast några tiotal mil från den svenska sydkusten. Med en gång blev situationen en annan även för oss på Gotland. Stora transporter av kustartillerister anlände från Vaxholm och Oskar-Fredriksborg med destination till Fårösund.

Gotlandsbolagets alla tillgängliga båtar användes för dessa transporter. Vi mannar från vår lilla förläggning gick ner till stranden för att vinka åt dem. Då, men inte tidigare, förstod vi att det kunde bli allvar även för oss. På något sätt kände vi oss trygga med att redan vara utplacerade till en förläggning. De närmaste dagarna kännetecknades av stor brådska.

Befäl, högre och lägre, meniga, lastbilar, transporter av skarp ammunition, allt var en enda röra. Jag tror att vi i vårt lilla tält hade det lugnast av alla. Vi gick våra vakter och lyste med strålkastaren ganska ofta. Provkörning med aggregatet på dagtid. Bilar kom med många fat bensin. Någon radioapparat var inte tänkbart att förfoga över. Tidningar var det sparsamt med då vi hade ett par mil till Fårösund och ingen cykel. Ändå fick vi ju höra att det var inkallelser över hela landet.

Vi fick fortsätta vår vakthållning och speja ut mot havet i riktning mot fastlandet. Två timmars vakt och sex timmars vila dygnet runt. Det gick väl bra på dagarna, men att bli purrad kl 02.00 på natten och sedan stå på stranden och bara stirra ut i mörkret var inget intressant. Man förfogade över en fälttelefon och fick varje timma ringa till en central i Visby och tala om att man ingenting sett. Där satt en kvinnlig mottagare och noterade och sade tack. Inte ett ord utöver rapporten fick sägas men ändå hade man hört en röst i mörkret. Vid jämna timmar skulle man väcka sin avlösare. Han skulle upp och en stor lång kappa fick byta ägare. Sen återstod svårigheten att tränga sig ned på den lediga sovplatsen i tältet. Det gick till sist efter diverse "puffningar" på kamraterna och kanske någon svordom. Fullt påklädda var vi alltid.

Ibland tänkte jag på den där pyjamasen som mamma skickat med. Den låg där nytvättad och struken. Nu fick väskan tjänstgöra som huvudkudde. Efter en stund sov man gott, vi var ju alla unga och hade god sömn.

Maten var en särskilt invecklad historia. Vi skulle intaga våra måltider vid ett batteri vid Trälge. Där var en förläggning av kustartillerister, kanske 50 man, som hade till sitt förfogande ett antal grovskjutande kanoner. Vår strålkastare betjänade detta batteri. Avståndet till förläggningen var ca 2 km. Den sträckan genom skogen gick vi tre gånger om dagen, men alltid måste en man stanna kvar som vakt. Han fick sin mat i en låda. Kokkärlet i plåt med lock för mjölken och ett bestick utgjorde servisen. Inga bord, inga stolar. Det var bara att slå sig ner i skogen och stoppa in maten. Visst fick vi mat tre gånger om dagen och kaffe med bulle till kvällsskaffningen. Vi fick koka kaffe vid öppen eld på kvällarna. Maten bestod av fårkött, fårkött, fårkött, två gånger per dag och dag efter dag. Undra på att jag numera vägrar äta fårkött trots att det gått 50 år sedan dess. Kallt vatten och granris hade vi den första tiden till förfogande för disken. Så småningom fick vi varmt vatten i en plåttunna, men diskvattnet blev ganska tjockt när 50-60 an hade diskat.

På detta sätt gick dagarna och nätterna. Efter 30 dagar skulle jag mucka. Men inte. Då kom bara en order att mötet efterträddes av beredskapstjänstgöring och därmed var vi alla utlämnade till en oviss framtid om längden av vårt militärliv.

Tiden släpade sig fram med 5 timmars vakt och 18 timmars vila dygn efter dygn.. Dessutom full beredskap med strålkastaren, dvs vi hade 5 minuter på oss under den mörka delen av dygnet och då skulle strålkastaren lysa. Jag vill minnas att vårt rekord var drygt 2 minuter. Det blev många nätter sömnen blev störd. Någon vakt utmed kusten kanske hade sett något lyse på vattnet och det skulle identifieras. Samtidigt bemannades kanonerna vid batteri Trälge för alla eventualiteter. Bl a fick vi en hel natt lysa p ett mycket stort ryskt krigsfartyg som låg stilla mellan fastlandet och Gotland, men hela tiden på internationellt vatten. Inget hände men det var en spännande natt. Undra på att vi en del dagar var väldigt trötta. Det kunde hända att vi avstod någon måltid, dels för denna tröstlösa marsch genom skogen och dels trötthetskänslan efter en vaknatt.

Var 14:e dag, ibland en gång i veckan, fick vi åka in till Fårösund och bada bastu. Det kunde behövas då vi endast hade öppna havet som vår tvättplats. Senare under beredskapen bland isbitar. Jag har räknat fram att vi under två månader inte hade möjlighet att klä av oss våra dagliga kläder. Vid badresorna till Fårösund fick vi en möjlighet att besöka Fårösunds enda kafé och även köpa några tidningar.

Men det blev bättre tider. Den 30 september fick vi ett nytt tält. Ett stort 10-mannatält med kamin. Vilka utrymmen för 5 man och vilken värme från kaminen. Det hade blivit kallt om nätterna i vårt oeldade tält. Men eldvakt hade vi ingen. Den som vaknade först av kylan fick tända kaminen. Men det blev även andra förutsättningar.

En övergiven bondgård, kallad "Ödegården" och endast 1 km ifrån oss blev bemannad för militärbruk. Den bestod av ett bostadshus om två rum och kök samt ett rum en trappa upp. Dessutom ett par byggnader som varit ladugård och fårhus. Husen rustades upp av nytillkomna värnpliktiga. Det stora huset blev förläggning för officerare och de mindre fick bli förläggning för meniga. Tillsammans omkring 25 man och detta blev i fortsättningen det ställe där vi fick äta våra måltider.

En annan fördel. Vi fick börja bygga ett "eget hus" för endast vårt behov. Min maskinistkompis var byggnadssnickare i det civila och han kunde ju anvisa oss övriga. I samband därmed övertog "Ödegården" vakthållningen. Vi blev fria om nätterna med undantag av strålkastartjänsten. Den 30 oktober blev en lyckodag för oss. Vi flyttade in i vår barack, vinterbonad med ryggåstak och plats för sex man. En ny kamin fick vi även. Vilken lyx. Inte nog därmed. Vi fick en fotogenlampa som pumpades upp och spred ett fantastiskt sken. Efter ytterligare en vecka fick vi halmmadrasser att ligga på. I två månader hade vi endast haft granris och en filt som underlag. För att ytterligare understryka vår lyxiga tillvaro fick hälften av ss, dvs tre man klä av sig om nätterna och ligga i pyjamas mellan lakan. Detta gick på tur. En vecka med kläderna på med undantag av skor och en vecka i pyjamas.

När vår barack var färdig fick vi hjälpa till med byggnation av flera större baracker. Men nu kom andra order beträffande vakthållningen ut mot havet. Vi fick bygga ett vakttorn i skogen. Tre tallar som stod i en triangel fick utgöra byggnadsställning. Tallarna sammanbands med virke kors och tvärs och högst uppe fick vi bygga en vaktkur med golv, tak och väggar. Omkring 2 meter var varje triangelben. En liten glugg i taket fick man klättra ut genom. Ovanpå var en utkiksplats med väggar omkring en meter höga. En stege spikades utmed en trädstam från marken upp till högsta punkten. Totala höjden omkring 12-15 meter. Detta fick utgöra den nya utsiktsplatsen för vakthållningen. Men nu var vi flera man om vakten och det blev kanske pass om 4 timmar per dygn. Nu långt efteråt har jag tänkt på att det måste ha varit lyckliga omständigheter att ingen olycka inträffade när man fick äntra upp om nätterna i mörkret och treva sig upp till toppen. Träden svajade ofta. En natt med stark blåst och regn blev vi väckta med order om att reparera vakttornet som höll på att blåsa sönder. Vakten hade klättrat ned och vägrade gå upp igen. I ficklampsken fick vi spika ihop förstärkningar och laga tornet. Det hela avlöpte utan missöden. Vakten i detta torn började den 27 november och pågick i flera månader.

Det var svårt att erhålla permission. Under hela min beredskapstid på nära två år på Gotland var det alltid två till tre månader mellan varje hemresepermission. Däremellan någon gång i månaden kunde man få permission över en lördag och söndag och åka till Visby.

Döm om vår förvåning då vi fick en avi om ett paket från Helsingborg. Med spänning åkte någon till Fårösund och hämtade paketet. Det visade sig vara en banankartong packad till bristningsgränsen med matbröd, kaffebröd, småbröd. sockerkakor och en stor tårta. Dessutom en mängd godis. Allt adresserat till oss med underrubriken "sex små kakgrisar på Gotland". Glädjen kände inga gränser. Jag skrev ett långt brev till damerna vid bageriet och lovade att vi skulle handla hos dem när vi kom hem. Det var bara Kalle som kunde infria detta löfte då vi övriga var utspridda över hela Sverige.

Tidningar tiggde vi också. Jag minns Allers, Idrottsbladet och våra respektive ortstidningar. Alla kom punktligt i flera månader.

Vi hade kommit fram till december och julen närmade sig. Beträffande permissioner blev vi uppdelade i tre grupper. En grupp skulle få en veckas permission i samband med julhelgen. Grupp två under nyårshelgen och den sista gruppen under trettonhelgen. Jag blev uttagen till julgruppen men fick kontraorder. Min permission skulle flyttas till nyårshelgen. Någon dag senare ny order att jag flyttats till den 3:e och sista gruppen. Jag var både ledsen och arg i flera omgångar. Hemma väntade en mor som blivit änka efter min far straxt innan jag ryckte in i augusti. Dessutom en fästmö som för varje period hoppades och trodde, men blev besviken. Nåja, sådana händelser får glömmas. Det var ju krig runt om oss.

Julen i fält vid "Ödegården" blev så bra som den kunde. Befälet gjorde allt för oss och både till jul och nyår.

Bondgården vid Trälge betydde mycket för vår strålkastarbemanning under det dryga år som vi fanns där. Ringbom hette bonden som var av gammal lantbrukare- och fiskaresläkt. Hans familj bestod av hustrun Svea samt fyra döttrar och en son. Vi besökte dem ofta om kvällarna. Tre man fick turvis stanna kvar i baracken, medan vi tre övriga "våldgästade" Ringboms kanske 2-3 kvällar i veckan. Varje gång vankades det kaffe med goda hembakade bullar. Först tackade vi bara för fägnaden, men sen började vi betala 50 öre per man. Många kvällar satt vi där och pratade 2-3 timmar.

Jag vet inte vem som hade största behållningen, men jag inbillade mig att även värdfolket tyckte det var roligt att prata med oss. Vi kunde ju även beskriva olika landsändar av fastlandet. De flesta av familjen hade aldrig varit på fastlandet. Juldagen blev vi bjudna på middag. Det var en trivsam och tillmötesgående familj som betydde mycket för oss. Många gånger efter krigsslutet har jag tänkt att hälsa på dem, men tyvärr har det stannat vid tankar.

Efter min ledighet i januari fick jag återgå till diverse arbeten. Det var underhåll och tillsyn på strålkastaren, vakthållning i tornet och övrig tid gick åt till att bygga nya baracker för allt fler inkallade. Vintern blev lång och svår. Isförhållandena på Östersjön de svåraste på många år. Det förekom tre meter packis. Båttrafiken var ofta inställd då isbrytarhjälpen var otillräcklig.

För första gången i Gotlands idrottshistoria anordnades ett distriktmästerskap på skidor. En av mina kamrater från Västerås blev distriktsmästare.

Betecknande för vår vinterutrustning med kläder kan följande noteras. Vid min tjänstledighet i januari tog jag med mig diverse vinterkläder hemifrån. Det var ju kallt och mycket snö och vi fick inget särskild vinterutrustning. När jag därför ställde upp om morgnarna var jag iklädd egna bruna gummistövlar, dessutom brun skinnväst och vintermössa efter min pappa. Kronans del i min uniform var blåbyxorna och en knapp i mössan. Normalt fick man ju inte ställa upp med sådan klädsel: Det fanns helt enkelt ingen vinterutrustning till oss och klädseln fick passera utan anmärkning.

Den 3 mars fick jag tjänstledighet en vecka för besök på hemorten. Det blev en dramatisk tjänstledighet. Vi åkte från "Ödegården" på ett lastbilsflak kl 04.00 på morgonen till Fårösund f v b med buss och tåg till Visby. Det kombinerade last- och passagerarfartyget Heimdal låg och väntade i hamnen. Det visade sig vara en inlånad båt från Sveabolaget med s k isbrytarstäv och det skulle visa sig behövas.

Det blev ingen avgång den dagen eller kvällen. Vi kunde gå på bio. Kl 09.00 nästa dag avgick båten. Den plöjde sig fram bland ismassorna en timma men sedan blev det stopp. Det dröjde sedan 5 timmar innan statens isbrytare anlände. Sedan gick allt bra till på kvällen kl 20.00 då maskineriet på isbrytaren gick sönder. På natten under väntetiden lades en lejdare ut på fartygets utsida och vi var några av militärerna som tog oss en månskenspromenad. Hur många har gått promenader på Östersjön i mars månad? Det blev sedan väntan i 11 timmar medan maskinreparationen pågick. Så småningom var allt klart och vi stävade vidare mot Nynäshamn. Dit anlände vi nära ett dygn försenade. När veckan var slut visste vi ju inget om båttrafiken. Följden blev att jag och givetvis alla som var hemma på tjänstledighet fick ringa till rederiets kontor i Stockholm och fråga: "Går Gotlandsbåten i kväll?" "Nej, tyvärr isen hindrar och inga isbrytare är tillgängliga." Detta svar fick jag i fem lyckliga dagar. Vår tjänstledighet blev förlängd med lika många dagar. Lördagen den 16 mars fick jag stiga på tåget i Nyköping kl 17.00 f v b till Nynäshamn. Båten skulle avgå men det blev ingen avresa förrän morgonen därpå kl 05.00. Då kom israpporter som gjorde det möjligt till avgång. Efter 11 timmar var båten ca 7 landkilometer från Visby, men då blev det stopp. Ingen möjlighet för båten att fortsätta. Flera meter tjock is lade hinder. Vi fick ligga ombord ännu en natt. Det gick ingen nöd på oss militärer. Vi blev serverade våra tre måltider per dag samt kvällskaffe. Kronan betalade. I övrigt spelade vi kort både dag och natt. Nästa morgon kom båtens kapten till oss och vädjade: "Kunde vi möjligen nöja oss med två måltider per dag? Det är nämligen så att vårt matförråd snart är slut". Givetvis gick vi med på detta. Vi ansåg att vi hade det mycket bra ombord och tänkte bara invänta isbrytaren.

Ombord på båten var det även en del civila passagerare, bl a var det två tyska damer iklädda mycket dåliga vinterkläder. Silkesstrumpor och högklackade skor. Dessa båda anmälde till kaptenen att de tänkte gå på isen till Visby. Han kunde inte hindra dem. Så långt vi kunde se dem gick allt bra och säkert i fortsättningen. Ibland fick de klättra uppför isbergen och ibland nedför. Isen hade tornat upp sig. Vi såg också att de fick hoppa över öppet vatten. I det läget kunde inte vi militärer vara kvar ombord. Vi hade ju bättre utrustning än de tyska damerna och kunde naturligtvis gå lika bra över isen som de. Vår promenad tog 1 1/2 timme och allt gick bra.

(Källa: gotlandsforsvarshistoria.se / 29)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper