Sjausterhammar Gammelgarn

7.5 cm tornpj m/57 (7.5 cm Tornpjäs m/57). Färdig 1962. Utgick ur organisationen 1995. Avvecklad 2000. 

Batteriet ingick i 1:a serien som byggdes med en centraltunnel som innehöll eldledning, kraftförsörjning och förläggning, och med tunnlar som ledde ut till stigorter vid varje pjäsplats. I vissa fall fick terrängen styra och tunnlarna till pjäserna byggdes inte, men i samtliga fall var hela batteriet beroende av funktionerna i centraltunneln. Byggtekniken innebar att en större tunnel sprängdes, i vilken man sedan byggde en betongkonstruktion med välvt tak konstruerad för att tåla stora påkänningar som till exempel nedfallande stenblock. Betongkonstruktionen bidrog även till att skapa en god inomhusmiljö i anläggningen, tillsammans med ett kraftigt ventilations- och avfuktningssystem med övertrycksmöjlighet som skydd mot bland annat gas och radioaktivt nedfall.

Batteriet hade pjäser, sammanställningsplats (S-plats) och eldledning grupperade i linje med en gemensam tunnel mellan de olika komponenterna, ca 400-500 meter lång - förläggning, matsal mm rymdes i den drygt 75 meter långa central tunneln. Vissa batterier såg annorlunda ut pga av terrängen, grupperingen blev därför ganska tät.

1. Pjäs: Eldrör nr 1. 2. Pjäs: Eldrör nr 2. 3. Pjäs: Eldrör nr 3

Instrumentering: CIG 710, PA-39

Koordinater: WGS84: Lat N 57° 22′ 20″ Lon E 18° 48′ 32″. Decimal: 57.3723, 18.8090

1. Pjäs

S-platsen

Eldledning Arte 710

Batteriet i serie 1 försågs med ett eldledningssystem kallat Cig 710 (senare omdöpt till Arte 710). Systemet består av ett mekaniskt eldledningsinstrument som hopkopplats med ett periskop och en radar. Dessa är installerade i batteriets eldledningsplats (e-plats) tillsammans med ytterligare ett periskop och radarskärm som inte är kopplade till eldledningsinstrumentet. Till batteriet hör även en reservkommandoplats som var utrustad med en laseravståndsmätare (AML 701). Cig 710 producerade parallaxkorrigerade skjutelement för de tre pjäserna utifrån ingångsvärden från endera radar, periskop eller AML. Skjutelementen presenteras på följevisare i pjäsplatsen varpå bemanningen manuellt måste följa målvärdena.

Batteri Ljugarn – en tillbakablick

Före andra världskriget hade kustartilleriförbanden tekniskt och taktiskt släpat efter utvecklingen i omvärldens vapenteknik. VK2 innebar ett plågsamt uppvaknande och brådstörtade åtgärder fick vidtas för att rätta till detta. Artilleriförband, som både konstruerats för och utnyttjats som fartygsburna, eller beställts av andra länder fick utnyttjas bl.a. på Gotland kring Fårösund och Slite. Efter kriget kom med försvarsbeslut under 1950- och 1960- talen detta att åtgärdas med förband konstruerade för kustartilleri och som bättre kunde möta moderna hot. En rad nya förandstyper tillkom och eldkraften ökade trots att antalet förband minskade.

En sådan förbandstyp var 7,5 cm tornpjäsbatterier, som skulle vara bättre skyddade mot konventionell vapenverkan och ha ett skydd mot bieffekterna av kärnvapeninsats och stridsgaser. I två skilda beslut, 1953 och 1963, skulle 30 stycken batterier byggas med de nykonstruerade pjäserna i pansartorn och ny eldledning. Det var den längsta serie som någonsin kom att beslutas om.

Det första batteriet som blev klart i Sverige var batteri Ljugarn, batt LN, som byggdes på Sjaustrehammar norr om Ljugarn. Det skulle i symbios med utanförliggande mineringar kunna försvåra ett framträngande mot Ljugarnsbukten. Ytterligare ett antal kom senare att grupperas på Gotland. Batteriet skulle åläggas hög beredskap med en hög procent gotlänningar i besättningen.

Utbildningen vid batteriet påbörjades 1962 vid KA3:s, 3.utbildningsbatteri. Verksamheten tilldrog sig av naturliga skäl en våldsam uppmärksamhet, främst i Kustartilleriet. Jag och ett antal nuvarande medlemmar i vår förening minns säkert de talrika besök från både riksdag, regering och försvarsmaktsledning som vällde in för att se på skjutningarna. Försvarets Materielverk var angelägna att notera om leveranskontrakt följts och att se om det fanns några besparingsmöjligheter. Och alla ville ha kaffe och gärna lunch.

Kustartilleriets skjutskola var frekvent besökare med sina befälskurser och för att kontrollera hur vi lyckades utveckla skjutmetoder och ta fram reglementen. Det var roligt att för en gångs skull kunna något bättre än de erfarna artilleriofficerarna där. Det ledde till att vi fick mera gott om övningsammunition än vad som ett fattigt regemente annars skulle haft råd med.

Chefen för Marinen, amiral Lindemalm, kom på inspektion i ”egenhändigt” flugen Vertol-helikopter. Det imponerade stort på de värnpliktiga.

Vi hade också besök av en general från US Marines under IKA, generalmajor Henrik Langes, ledning. Målbogseraren hade halkat för långt åt söder och därför tog det tid att komma innanför säkerhetsgränsen. IKA var irriterad och elden öppnades säkerhetsmässigt litet väl tidigt. Inte bra. Men elden låg rätt.

De värnpliktiga fick ligga i tält eftersom bergrummen inte var särskilt fredsmässigt bekväma. Knappast tälten heller. En värnpliktig som somnat som eldvakt tilldelade jag permissionsförbud över en helg. Både han och jag tyckte det var et proportionerligt straff men det tyckte inte senare auditören. ”Övergivande av post” var alltför allvarligt för att hanteras av en tjf batterichef. Det var nog knappt att jag slapp ett värre straff än den värnpliktige. Det är inte alltid så lätt att vara ung löjtnant.

Vi anställda bodde på hotell i Ljugarn och hade det trevligt under tjänstgöringsfria kvällar. Vilka, som bekant, inte var så många förr i tiden.

Efter 1990-talets sorgesamma försvarsbeslut är detta batteri liksom de övriga 29 sedan länge borta. Sjaustrehammar bär idag få spår av vad som där förekommit. Pjäs nummer ett, som också var 1. Pjäs i batteriet, och centalinstrumentet cig 710 finns numera på museet i Tingstäde. Dessa båda är vi flera som klappar på ibland och minns en rolig ungdomstid. Ett musei-batteri finns i sin helhet kvar på Femörehuvud i Bråvikens mynning.

I och med att batteri Ljugarn och dess likar på norra Gotland och 12/70-batteriet i Slite avvecklats är den gotländska befästningshistorien, som gått från Torsburgen via kastalerna, Visborgs slott, Karlsvärd, Tingstäde, Bungenäs m.fl. anläggningar, avslutad. Eller?

Text: Lars G Persson

Kalle Hellgren var bland de första att utbildas på den nya pjäsen och var senare instruktör vid pjäsutbildningen. Här vid resterna av ”sin” pjäs.

(Källa: P 18 · A 7 · Lv 2 · KA3 Kamratföreningars tidning 2021)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper