Föregående sida

Batteri Slite (SE 1)

Othem

12 cm tornautomatpjäs m/70. Färdig 1978/79. Utgick 2000. Avvecklat 2005/06. Pjäs nr 7-9. Två pjäser var grupperade på ön Asunden och den tredje på Hammarlandet.

Mätstation 1: Arte 724A på Asunden. Mätstation 2: Arte 719 rörlig med utgångsgruppering vid Gothemhammar. Mätstation 3: Först placerad i en pjäsbunker tillhörande det gamla batteri SE, senare flyttad till reservkommandoplatsen i batteri SE 2 vid St. Olofsholm.

Granatkastarställningar: På Hammarslandet nordväst om 1:a pjäs. Lv troppar: 2 st Arte 725 grupperade på Asunden och Hammarslandet.

Pjäserna på Asunden fast grupperade mellan 2:a och 3:e pjäs med lv-spl i mst1. Pjäserna på Hammarslandet i rörlig gruppering vid Hideviken med lv-spl i 1:a pjäs.

 

Pjäsen vid KA 3 förbandsmuseum har ingått som första pjäs av tre i batteri Slite (SE 1) och varit grupperad på Hammarslandet utanför ön Asunden där övriga delar av batteriet var grupperat. Pjäsen togs i bruk 1977 och utgick ur organisationen år 2000.

 

Totalt har det funnits sex batterier i Sverige. Tillverkare: Bofors. Kaliber: 120 mm. Vikt: 62 ton. Bemanning: 12 man. Elevation: -5 - +45°. Maximal skottvidd: 23 km, sjömålsgranat 27 km. Utgångshastighet: 880 m/s. Eldhastighet: 25 sk/m. Projektilvikt: 46.6 kg.

Skottvidd: Spränggranat 23 km, sjömålsgranat 27 km. Eldhastighet 25 skott/min. Enhetspatronens vikt 46.6 kg. Pjäsbemanning: Pjäschef, sidriktare, höjdriktare, ammunitionsbefäl, ammunitionslangare, pjästekniker, maskintekniker, kock samt sjukvårdare.

I pjäsen fanns förläggningsutrymmen för totalt 25 man. Varje pjäs var självförsörjande avseende vatten, elkraft och förplägnad. 

   

Ett 12/70-batteri består av 3 pjäsplatser, en ledningsplats (spl), mätstationer och närförsvar bestående av luftvärn, granatkastarställningar och truppskyddsrum. Varje större del av anläggningen är utbyggd som en självständigt fungerande anläggning vad avser el- och vattenförsörjning.
Beroende på terräng förekommer tvp varianter, kända genom sina Bofors-benämningar tapj 9101 och tapj 9102, där tapj står för tornautomatpjäs.
Tapj 9101 (batteri Slite SE 1) är byggd i ett ca 25 m djupt sänkschakt i berg. Själva pjäsbrunnen är 18 m djup, och ytan avsedd för tankar mm ligger i schaktets djupaste del (plan 0). Tapj 9102 är byggd i en till ytan större men till djupet grundare grävd grop i jord. Pjäscylindern har här fått göras kortare och vissa utrymmen omdisponerats för att minska inbyggnadsdjupet.
Gemensamt för bägge typerna är att schaktet pluggas igen med ett flera meter tjockt lock bestående av tätt armerad specialbetong.

Tornautomatpjäs 12/70 är en helautomatisk vätskekyld pjäs med vertikal kilmekanism, monterad i ett pansartorn med 4 m diameter. Tornet är vridbart horisonten runt, och sidriktningen kan styras helautomatiskt genom pjäsdatorn (sidriktaren har normalt bara en övervakande funktion) medan höjdriktmotorn styrs manuellt av en höjdriktare.
Pjäsen använder enhetspatroner som matas från en durk flera meter under markytan. I durken lagras ammunitionen i speciella hyllor, och personal utnyttjar en luftkuddetransportör för att förflytta ammunitionen till laddbordet för att minimera risken för statisk elektricitet. Från laddbordet matas ammunitionen till pjäsen genom ett mekaniskt transport- och hissystem och laddas med hjälp av en laddpendel och automatisk ansättare. Tomhylsor leds via en ränna ner i ett utrymme i botten av pjäscylindern, för senare uppsamling och återanvändning.
Varje pjäs betjänas normalt av 12 man, varav 3 (pjäschef, sidriktare, höjdriktare) befinner sig i tornet och resten (ammunitionsbefäl + ammunitionslangare) befinner sig i durken.
För att uppnå högsta skydd mot de markskakningar och det övertryck som uppstår vid en närliggande kärnladdningsexplosion kan pjäsen inta skyddsläge. Eldröret dumpas då ner i en markfastsättningsgaffel varpå mynningen automatiskt förseglas. Tornet sänks sedan ner och förankras i sin fundamentring genom att de fjäderpaket som dess lagringsring vilar på komprimeras genom hydraulik, och ett antal låsklackar griper in när det nått bottenläget.
Vid atomberedskap evakueras tornet eftersom det inte erbjuder tillräckligt gott skydd mot gammastrålningen. Ett lager specialfärg på tornets insida gör dock att den inducerade strålningen minskas så pass att bemanningen direkt efter kärnvapenangreppet kan återbemanna tornet och omedelbart vara redo för strid.

Varje pjäsanläggning består, förutom pjäs, av ett i berget byggt hus innehållande reservkraft, förläggning och ett enklare kök. Försörjningen är dimensionerad för minst 30 dygns drift utan förbindelse med yttervärlden.
Byggnaden i berget har en delvis prefabricerad stålstomme och är vid tapj 9101 byggd i tre våningar plus ett separat plan 0 för bränsle- och vattentankar mm. Som skydd mot markskakningar är byggnaden placerad på gummikuddar och alla anslutningar in i densamma är elastiska.

 
Sammanställningsplatsen (spl) är en större anläggning, med 5 våningar byggd på ett liknande sätt som byggnaderna i pjäsplatserna. Här finns även ett större kök samt sjukvårdsresurser med operationskapacitet. Sambandsnätet är väl utbyggt genom redundant kabeldragning, i fredstid resta radiomaster samt höj- och sänkbara reservmaster normalt skyddade under pansarluckor.

 

12/70 var det första artillerisystemet att använda den nya digitala eldledningen ArtE 724. Varje batteri har ett antal mätstationer, varav mätstation 1 är samgrupperad med s-platsen. Huvudmätstationen är utrustad med en radar av typen HSRR (Höj- och sänkbar radar) som normalt är skyddad under en fullträffsäker pansarlucka. Ett antal närspaningsradarstationer ingår för att sköta normal målspaning, vilket gör att HSRR enbart behöver gå ur skydd när ett mål upptäckts och målinmätning ska utföras.
Som komplement till radarn ingår en fjärrstyrd pansarkupol ("öga") innehållande en TV-kamera samt en laseravståndsmätare kallad AML 702. Denna styrs från mätstationen och ersätter de periskop som användes i äldre anläggningar.
Luftvärspjäserna (2 st Bofors 40/48) styrs genom ett eldledningssystem kallat ArtE 725 (LV-system 75M). Detta består av ett TV-sikte, manöverbord och fjärrstyrningsutrustning.

   

Stridslednings - och eldledningssystem i batteri SE 1

 

Luftvärn och GRK i batteri SE 1

 

Batteri Slite (SE 1) "Avvecklingen"

   
   

Hammarslandet

1. Pjäs

Med grön maskeringshuv. Denna pjäs finns kvar vid förbandsmuseet i Tingstäde.

 

 

Avgasrör samt nödutgångslucka

Nödutgångslucka

   

Tunnel in till pjäs (fram och till höger) och ammunitionsförråd (rakt fram)

Dörr till pjäs

   
   
   

Asunden

2. Pjäs

Med kalkstensfärgad maskeringshuv.

  I slutet av 1990-talet skedde vissa förändringar på pjäs 2.
   
   
   

Asunden

3. Pjäs

Med grön maskeringshuv.

   
   

Sista skjutningen med 3. pjäs oktober 2000

Foton från Ola Jansson fd löjtnant vid KA 3

En av pjäskupolerna med Slite och Cementa i bakgrunden.
   

Oktober 2000. KA3:s sista skarpskjutning förbereds. Jag låser upp ingången till en av 12/70 pjäserna på Asunden utanför Slite på Gotland.

Eldröret är eleverat upp ur sitt skyddsläge, den s.k. eldrörsgaffeln. När eldröret befann sig i skyddsläge täcktes mynningen av ett fjädrande skyddslock.

   

Eldröret förbereds för skjutning. Inne i pjäskupolen tvinnades trassel till en s.k. kolv, denna lindades runt läskstångens ände...

...och därefter drogs fettet ur.

   

Ingången till pjäsen. I förgrunden första stötvågsdörren, längre in hukandes vid den andra stötvågsdörren står Fredrik Adman. Längre in fanns en tunnare gastät ståldörr, den så kallade gasgränsen, samt duschar för att sanera personal från kemiska stridsmedel.

Gasgränsdörren och saneringsutrymmet, i bakgrunden den andra stötvågsdörren. Då anläggningen var i skyddsdrift skulle alltid minst en stötvågsdörr vara stängd för att inte förlora övertrycket i pjäsen. Övertrycket förhindrade orenad luft från att tränga in utifrån.

   

En tydligare bild av laddbordet. På laddbordet kunde ammunitionen lastas från två håll samtidigt. Till vänster skymtar ammunitionsbefälets stol.

Ammunitionsdurken. I förgrunden laddbordet, till vänster skymtar ingången till pjästornet.

   

En ammunitionspall körs fram till laddbordet med en av luftkudde-transportörerna. Detta var i princip en svävare som försågs med tryckluft från en kompressor via slangar i taket.

Amdurken och laddbordet igen.

   

Längs väggarna i amdurken förvarades ammuntionen i pallar om 25 granater. När den nedre pallen förbrukats sänktes den övre ned för att kunna transporteras.

Apparatrummet. Den ena av de två dieseldrivna generatorerna startas. Vid skjutning krävde ammunitionshissarna så mycket kraft att det det vanliga elnätet inte räckte till.

   

Högst upp i pjäskupolen ovan mark, höger manöverrum och sidriktarens plats. På bilden ses sidriktarens panel. Pjäsen maskinriktades normalt, men kunde även handriktas. Sidriktveven syns undanfälld till vänster. Sidriktarens viktigaste instrument utgjordes av den vita nollvisaren i mitten. Till denna indikator skickades sidriktningsvärden från eldledningssystemet. För att målfölja gällde det för sidriktaren att hela tiden balansera visaren så att den stod i mitten, så som syns på bilden. Målföljning i sida kunde även ske med automatik, men man ansåg att en skicklig sidriktare gav bättre precision.

Sidriktaren sedd över pjäschefens panel.

   

Höjdriktarens manöverpanel.

Kraftaggregatrummet eller kraggrumet. Oljenivån i en av dieslarna kontrolleras.

   
Lunch i pjäsen. Och kaffe. Ingen militär verksamhet utan kaffe.
Köket lite längre ned i pjäsen. Kyl, frys och spis.
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig