Jag ser inte speciellt munter ut på fotot till ID-kortet.
Men det kändes inte heller speciellt kul att veta att man skulle ligga inne i tio månader!

I tidig gryning åkte vi ut på Toftafältet med kanonerna för att öva.

Med de här kanonerna skulle vi lära oss att skjuta ner ryska flygplan.

Jag med min automatkarbin. AK4:an var då ett alldeles nytt modernt vapen. Vi var de första i Sverige som använde det. I dag är det helt omodernt och används bara av hemvärnet. Så kan det gå.

Några kompisar tar skydd mot den isande vinden som alltid härjade över de gotländska slätterna på vintern.

Matrast i vinterkylan. Den förhatliga snuskburken gick aldrig att få riktigt ren, utan den luktade alltid lite surt.

Jag står till vänster och gräver ett skyttevärn intill tältet.

Det bodde många killar i varje logiment och det var aldrig tyst.

Jag putsar kängorna så att de ska vara blanka till nästa dag.

Vi grabbar på vårt logiment hade köpt en kokplatta så att vi kunde laga te på morgnarna. Det var ganska skönt att slippa gå ut i morgonkylan för att ta sig till matsalen i andra änden av kasernområdet.

Halv åtta: uppställning i korridoren. Fänrik Forss kom med ekande steg utmed korridoren. Han stannade mitt för uppställningen och vrålade Givakt! God morgon soldater! så det ekade i korridoren. Vi vrålade God morgon fänrik! och han vrålade Lediga! Sedan övergick han i mer normalt röstläge. Han gick igenom förmiddagens uppgifter.

Om det stod skidåkning på schemat så var det skidåkning, även om det inte fanns någon snö.

Här har jag radiosamband med de andra avdelningarna utmed kusten. Jag fick jämt in ryska röster från de sovjetiska fiskebåtarna som alltid låg en liten bit utanför kusten och spionerade på oss. En kväll hittade jag dessutom en rysk loggbok vid strandkanten.

Våra radioapparater var stora rörbestyckade schabrak. Den stora klumpen nedtill var det tunga blybatteriet.

Jag poserar vid en historisk kanon framför entrén till kasernerna. Vi hade fått våra sommarmössor – den så efterlängtade  Bassesmulan! Den var en symbol för att vi nu var riktiga bassar och inga solisar, nybörjare, längre.

Matrasten var dagens höjdpunkt.

Slutmanövern innan vi skulle få mucka pågick i en hel vecka. Alla var trötta, sömniga, griniga och skitiga.

Vi kämpade och slet med kanonerna i den råa fuktiga dimman. Inget fungerade som det skulle göra. Inget såg man för det var en tjock dimma. Hela tiden föll dessutom ett tätt duggregn. Befälen skrek och tvingade oss att slita och få i ordning kanonerna. De ville se hur långt de kunde pressa oss en sista gång.

Fänrik Forss berättade sedan efteråt för oss att han trots allt var ganska nöjd med oss. Vi fick lämna in våra vapen och vi började fira att vi snart skulle få mucka. Detta var den tjugonde augusti 1968. Dagen efter, den tjugoförsta augusti, invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien.

Vårt muckarfirande kom av sig. Vi läste i tidningar att trupper från Sovjet, Polen, Östtyskland, Bulgarien och Ungern invaderat Tjeckoslovakien. Vi samlades kring radio- och TV-apparater. Vi blev beordrade att hämta ut alla våra vapen igen. Vi fick permissionsförbud.

ÖB gav order om att vi på Lv2 skulle kunna vara stridsberedda inom sex timmar, och att vi därmed hade fått ytterligare inskränkt rörelsefrihet. Det var i stort sett bara vi på Lv2 som var fullt utbildade i hela Sverige. Flyglarmet provades på kvällen.

Så tog jag en sista bild av lumparkompisarna, civilklädda och väntande på båten till fastlandet.