Gotlands Luftvärn - Historik och Organisation

"Gotlands arméluftvärn - Från batteri till kår på 50 år"

Luftvärnet på Gotland före 1939

Uppbyggnaden av luftvärnet på Gotland blev en följd av den omprövning av den 1925 fastställda försvarspolitiken i Sverige som inleddes under 1930-talet.

Flera utredningar tillsattes för att studera det rnilitära försvarets utformning, och gemensamt för dessa var, att de framhöll Gotlands betydelse samt, mot bakgrund av erfarenheterna från första världskriget och den tekniska utvecklingen påtalade behovet av en förstärkning av luftförsvaret.

Sålunda framhöll l929 års sakkunniga (Åkermanska utredningen), att på Gotland krävdes tre luftvärnsbatterier, varav två rörliga. Utredningen föreslog, att de två rörliga batterierna skulle sättas upp, och att utbildningen skulle förläggas till Gotlands artillerikår. Förslaget föranledde ingen åtgärd från regeringen, men väl en motion i riksdagen. Riksdagen beslöt att för budgetåret 1935/36 bevilja medel för ett av de föreslagna batterierna. (Detta torde vara ett av de få tillfällen, då motioner av enskilda riksdagsmän lett till en utökning av armens krigsorganisation).

1930 års försvarskommission stod i sitt 1935 framlagda betänkande fast vid förslaget om två batterier, men ansåg, ”att det av praktiska skäl var ändamålsenligt, att luftvärnet ingår i kustartilleriets organisation”. Riksdagen följde i sitt beslut kommissionens förslag.

Utbildningen igångsattes 1935, till en början som befälsutbildning. Ett tiotal fast anställda underbefäl från A 7 kommenderades då till utbildning vid A 9. Utbildningen av värnpliktiga började senare samma år, genom att en luftvärnsavdelning om ca 75 man med löjtnant Edvard Carleson som chef organiserades. Under åren fram till 1939 kvarlåg sedan utbildningen vid A 7, inledningsvis med tyngdpunkten på kanonutbildning, men från 1938 även med utbildning på 40 mm luftvärnsautomatkanon m/36. Med denna pjästyp utbildades till en början tre troppar under ledning av major Tom Melander. 

Överföringen till kustartilleriet skedde 1939/40, dock fortsatte en begränsad luftvärnsutbildning vid A 7 för blivande A 10 behov.

Luftvärnet på Gotland under Andra världskriget

Luftvärnet på Gotland tillhörde under åren 1939-43 kustartilleriet. Det var under denna tid organiserat i en luftförsvarsbataljon, vilken efterhand som materiel tillfördes och personal utbildades kom att omfatta:

» ett 8 cm lvbatteri (3 pj)

» tre 7,5 cm lvbatterier (3 pj)

» nio 40 mm lvtroppar (2 pj)

» fyra 20 mm lvtroppar (2 pj)

Uppgifterna var främst att skydda viktigare befästningsanläggningar (Fårösund och Tingstäde) samt på Gotland befintliga flygfäilt. Tjänsten under kriget synes enligt tillgängliga källor ha varit föga dramatisk: Utbildning, utbyggnad av befästningar och förläggningar och uppehållande av en med hänsyn till läget avpassad beredskap.

I en rapport rörande verksamheten 17-23/3 1941 kan till exempel läsas: ” I övrigt har bat varit sysselsatt med snöskottning”.

Rapporterade incidenter är ringa, för åren 1938-43 endast två. Krigsåren framstår dock som betydelsefulla. Under denna tid lades en fast grund för den organisation som sedermera byggts upp och utvecklats. 

Med anledning av 1942 års försvarsbeslut kom huvuddelen av det på Gotland befintliga luftvärnet att från 1944 överföras till armén. Vid kustartilleriet kvarblev endast det luftvärn som direkt krävdes för försvaret av kustartillerianläggningarna på ön (ett 7,5 cm lvbatteri samt tre 40 mm lv­akantroppar).

Stockholms luftvärnsregementes batteri på Gotland (Lv 3 G)

Att ett självständigt utbildningsförband ur luftvärnet organiserades på Gotland har sin grund i ett förslag av 1941 års försvarsutredning. Utredningsmannen framhöll i sitt betänkande, att för Gotlands försvar erfordrades luftvärn i en i förhållande till gällande planer oförandrad omfattning. Eftersom luftvärnet av utredningen föreslogs organiseras som ett särskilt truppslag inom armén, ansåg man det också vara lämpligt, att huvuddelen av luftvärnsförbanden på Gotland överfördes från marinen till det nybildade truppslaget. Man ansåg vidare, att det från 1/4 1944 borde organiseras ett särskilt utbilningsförband på Gotland för att övervaka och leda verksamheten vid beredskapsförbanden och för att handha den utbildning som krävdes för dessa.

Batteriet skulle vara detacherat ur Stockholms luftvärnsregemente samt vara förlagt till Gotlands artillerikår och underställt chef en för denna. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget.

Organisation och lydnadsställning för Stockholms luftvärnsregementes batteri på Gotland (förkortad benämning Lv 3 G) reglerades med kungligt brev 11/2 1944. I detta fastställdes, att batteriet i vad avsåg disciplin, inre tjänst och allmän ordning samt förvaltning skulle vara underställd chefen för Gotlands artillerikår. I vad avsåg utbildning skulle batterichefen lyda under militärbefälhavaren och chef en för Lv 3. Denne skulle tre gånger om året inspektera batteriet. Batterichefen hade alltså redan från början en relativt självständig ställning, och eftersom han tillika var placerad som luftvämsofficer vid militärområdesstaben, var kontakten med denna god. Batterichef från 1/4  1944 blev kapten Ewald Fock som i slutet av 1943 förberett och genomfört organisationen.

Batteriet var även mobiliseringsmyndighet för luftvämsförbanden på Gotland. Någon särskild enhet för att handlägga  mobiliseringsärendena inrättades inte utan dessa handlades av batteriadjutanten.

Östgöta luftvärnsregementes batteri på Gotland (Lv 2 G)

År 1952 omlokaliserades Stockholms luftvärnsregemente till Norrtälje. Omlokaliseringen medförde, att en förändring av Lv 3 G tillhörighet aktualiserades. Batteriet överfördes också från Lv 3 till Lv 2. Organisation och lydnadsställning blev i huvudsak oförändrade. Chef en för Lv 2 G - från 1948 kapten Lars Falk - fick dock 1952 regementschefs befogenheter, när det gällde förvaltning av medel för utbildning och övningar samt andra medel som ställdes till hans förfogande. Batteriet tilldelades i samband härmed egen underkassa. Vidare överfördes 1957 mobiliseringsansvaret till A 7, där det kvarstått fram till 1974 beslutade omorganisationen av armeförbanden inom Gotlands rnilitärkommando. Denna innebar, att chefen för Gotlands rnilitärkommando blir mobiliseringsmyndighet för samtliga arméförband inom rnilitäkommandot. Batterichefer var kaptenerna Gunnar Almqvist (1954-57) och Lars Lidsjö (1957-61).

Gotlands luftvärnsdivision

Värnpliktskontingenten vid Lv 2 G var fram till 1950-talets slut helt dimensionerad efter vad som erfordrades för att vidmakthålla krigsorganisationen, och varierade mellan 90 och 120 man.

Den militärpolitiska utvecklingen i Östersjöomådet var emellertid under 1950-talet sådan, att kraven på insatsberedskap på Gotland skärptes. Antalet värnpliktiga som utbildades på ön måste därför ökas utöver behovet för krigsförbanden. De förändringar av luftvärnets fredsorganisation som skedde i början av 1960-talet kom likaså att få följder för luftvärnet på Gotland, eftersom antalet utbildningsenheter inom truppslaget nedgick utan en motsvarande minskning av krigsorganisationen. Luftvärnets årliga värnpliktskontingent måste fördelas på återstående förband. Det beslöts därför att från 1961 utöka även Lv 2 G utbildningskontingent till ca 200 man.

Batteriet omorganiserades i samband med utökningen till en division om stab och två utbildningsbatterier. Benämningen ändrades i konsekvens härmed till Gotlands luftvärnsdivision. Provisoriska bestämmelser för divisionens organisation mm fastställdes med kunglig brev 11/2 1961. I vad avsåg lydnadsställning mm innebar detta inte någon förändring jämfört med vad som fastställts 1944.

I och med att Östgöta luftvärnsregemente 1962 indrogs, omvandlades divisionen till ett självständigt utbildningsförband. Den erhöll härvid från 1/4 1963 den förkortade benämningen Lv 2 och fick överta moderregementets standar och traditioner.

Som bataljonschef tjänstgjorde major Uno Engström, under vars fasta ledning det nya förbandet byggdes upp och samverkade med Gotlands artillerikår fann efter en del inledande problem smidiga former.

Organisation

Den befäluppsättning som fastställts med 1944 års kungabrev gällde i sina huvuddrag fram till 1961, även om viss förstärkning genom kommenderat befäl efter hand åstadkoms.

Divisionens stabsorganisation enligt 1961 års kungabrev var svagare än vid andra förband med motsvarande storlek och lydnadsställning och den befanns från början vara otillräcklig. Det visade sig, att stabschef en som tillika var adjutant, i praktiken kom att tjänstgöra som utbildningsofficer, eftersom han huvudsakligen måste handlägga utbildningsärendena. Arbetet med dessa blev så omfattande, att huvuddelen av stabsärendena, även rena rutinsaker, måste handläggas av divisionschefen personligen. Till detta kom, att denne alltjämt på deltid tjänstgjorde som chef for luftvärnsavdelningen vid milostaben. Någon organisationsundersökning från statskontorets sida (vilket ställts i utsikt 1961) kom inte heller till stånd.

Militärbefälhavaren medgav därför 1963 på framställning från divisionschefen, att vid divisionsstaben fick tjänstgöra en kapten som stabschef och en kapten som utbildningsofficer. Staben har sedermera efter hand förstärkts genom att två kompaniofficerare placerats som instruktörer, tillika chefer för GU-detalj och RU-detalj vid utbildningsavdelningen. FPE­systemets införande föranledde vidare, att en planeringsenhet inrättades 1972.

I samband med organisationsöversynerna på Gotland 1974- 76 utarbetades ett förslag till organisation för Lv 2 som i huvudsak innebar en kodifiering av den efterhand framvuxna organisationen och en anpassning till organisationsmönstret för övriga förband av motsvarande slag (K. 3, 83). Denna är emellertid ej fastställd. Nya utredningsomgångar rörande organisationen av Gotlands trupper har under 1978/79 genomförts.

Personal

Lv 2 G saknade fram till 1962 egna befälsstater. Lokal rekrytering av underbefäl kunde dock ske i ganska stor omfattning.

År 1962 fick divisionen egen underbefälsstat genom att tjugo beställningar överfördes från det då indragna moderregementet. Behovet av officerare tillgodosågs alltjämt främst genom kommendering från andra förband (i första hand moderregementet, sa länge Lv 2 var en detacherad enhet), även om en viss egenrekrytering skedde. Underofficerare egenrekryterades efterhand i viss utsträckning, medan underbefälskåren i sin helhet var egenrekryterad. Under slutet av 1960­talet drabbades Lv 2 liksom andra förband av de försämrade konjunkturerna, när det gällde befälsrekrytering, vilket främst yttrade sig i efterhand alltmer besvärande vakanser och i slutet av 1960-talet tillfälligt framtvingade en organisation på endast ett batteri. Beträffande teknisk personal var resurserna under hela ”48-epoken” alltför små, vilket vållade problem för utbildningsverksamheten.

Förhållandet att Lv 2 under många år var ett passageförband innebar såval för- som nackdelar. Fördelarna låg främst i att förbandet genom byten av befäl på ledande poster tillfördes nya impulser vilket var av värde, eftersom Gotlands speciella förhållanden lätt kan leda till, att förbandet kommer i efterhand, när det gäller utvecklingen. Nackdelarna låg främst i bristande kontinuitet, eftersom befälsbytena ofta blev för täta. Vidare kom många gånger en kommendering till det avsides belägna Gotland med dess begränsade resurser i bostäder, skolväsende och arbetstillfällen för anhöriga att innebära problem för den enskilde, något som efterhand kommit att bli av allt större betydelse och som naturligtvis också negativt kan påverka tjänsten. Den stam av lokalrekryterade plutonsofficerare av hög kvalitet som efterhand växt fram har därför haft ett betydande värde som stabiliserande element i utbildningsorganisationen.

Utbildning

Utbildningsbetingelserna på Gotland. I flertalet avseenden är utbildningsbetingelserna för ett luftvärnsförband mycket goda på Gotland. Skjutplatser finns praktiskt taget runt hela öns kust, och båttrafiken är sällan störande. Möjligheterna att bedriva övningar utom kaserner och övningsfält är också goda, eftersom privata markägare som regel visar sig mycket förstående. Med åren har skärpta säkerhetsbestämmelser och ett alltmer ökat intresse för miljöfrågor (inte minst av arkeologisk art på Gotland finns over 60 000 registrerade fornminnen) lett till vissa begränsningar i handlingsfriheten.

Utbildningens inriktning

Fram till 1954 omfattade utbildningen 7,5 cm luftvärnskanon med centralinstrument Papello och sedermera Gamma samt 20 och 40 mm luftvärnsautomatkanon. I och med att luftvärnet i början av 1950­talet övergick till luftvärnsautomatkanonsystem 48, upphörde från 1954 grundutbildningen på de äldre vapensystemen, och utbildningen kraftsamlades till det nya systemet. Utbildningen av spaningsradarpersonal skedde då på fastlandet. Utbildning för ett brigadluftvärnskompani (20 mm lvakan) fortsatte dock tills vidare. I samband med att brigadluftvärnskompaniet ersattes med ett infanteriluftvärnskompani Rb 69 1969/70 grundutbildning för detta. En skarpskjutning med Rb 69 ägde rum i Vidsel i augusti 1970, varvid en skytt ur Lv 2 fick äran att avfyra ”skottet”, vilket livligt uppmärksammades i lokalpressen.

Sedan beslut fattats under 1970­talets början, att kompanierna med centralinstrumentering m/48 skall utgå och omorganiseras till luftvärnsautomatkanonkompanier med direktriktade pjäser, har vid Lv 2 åren 1975/76 - 1977/78 genomförts försök och grundutbildning för denna förbandstyp. Från och med utbildningsåret 1978/79 gick Lv 2 som sista förband in i en ny epok, i och med att utbildning på robotsystem Rb 70 påbörjades.

Värnpliktsförhållanden

En klar nackdel under åren fram till 1961 var, att värnpliktskontingentens ringa storlek omöjliggjorde tillämpningsövningar i fältstarka förband. Denna nackdel kvarstod även sedan bataljonen 1961 fått en utökad kontingent, eftersom denna av beredskapsskäl lades i delad utbildningsrytm (vår och höstinryckning). Något kunde nackdelarna dock kompenseras genom de övningstillfällen inom en vidare ram som under 1950- och 1960-talen skapades, då Lv 2 bereddes tillfälle delta i luftvärnsövningar på fastlandet.

Först 1966 ändrades den delade utbildningsrytmen till gemensam inryckning, till en början i utbildningsalternativ 2 (januariinryckning), sedan (från 1972), i likhet med alla andra luftvärnsförband i utbildningsalternativ 1b (oktoberinryckning). Härigenom har skapats förutsättningar att genomföra förbandsutbildning med åtminstone reducerat fältkompani.

Också möjligheterna att under grundutbildningen åstadkomma samövningar med förband ur andra truppslag har varit små, eftersom de olika förbanden på Gotland av beredskapsskäl förlagts i olika utbildningsrytm. Övningar i samverkan har därför främst kunnat genomföras i anslutning till större krigsförbandsövningar och som befälsutbildning.

Ett annat förhållande som genom åren kommit att alltmer påverka utbildningsverksamheten är det stora antalet fjärrekryterade vämpliktiga. Tillgången på vämpliktiga, födda på Gotland, medger ej, att alla förband som är avsedda för försvaret av ön satts upp av gotlänningar. Åldersklassen vid Lv 2 har därför, från det att förbandet uppsattes, bestått av en stor del (från början mer an hälften, nu som regel fyra femtedelar) fastlänningar. Dessa har främst rekryterats från stockholmsområdet, från Småland och i någon mån Skåne. De fastlandsboende vämpliktiga upplever otvivelaktigt tjänstgöringen på Gotland som en viss belastning, något som under senare år med ökade sociala och ekonomiska problem kommit att ställa allt större anspråk på personalvårdande insatser av olika slag. Bland annat har särskilda åtgärder för att organisera permissionsresor (inrättande av en särskild organisation, Gotlands Militära Resetjänst) framtvingats.

Utbildningsresurser

Skjutfält. Lv 2 har som tidigare anförts kunnat genomföra skjutning mot såväl luftmål som markmål från privat mark på flera platser runt Gotlands kust. Härutöver har man haft tillgång till det för Visby garnison gemensamma skjutfältet i Tofta som ligger ca 2 mil söder om Visby och väl räcker till för att tillgodose bataljonens behov. Genom att de olika förbanden i garnisonen ligger i olika utbildningsrytm, kan fältet som regel disponeras i erforderlig omfattning, även om vissa samordningsproblem ibland förelegat. För stridsskjutningar med eldhandvapen kan vidare ett mindre skjutfält vid Tingstäde norr om Visby utnyttjas. I mitten av 1960­talet övervägde man att anskaffa ett luftvärnskjutfält vid Närsholm på sydöstra Gotland. Projektet föll dock, dels av naturvårdsskäl, men främst därför att planerna på markanskaffning inriktades mot en utvidgning av Toftafältet för att tillgodose främst P 18 behov av övningsfält.

Utbildningslokaler

I samband med att Lv 3 G sattes upp beslöts att inom A 7 etablissement uppföra en pjäshall för batteriet. Denna var färdigställd 1945 och var tillräcklig fram till dess utbildningen på luftvärnsautomatkanonsystem 48 kom igång 1954. Kraven på lokaler för utbildning i luftvärnstjänst ökade då väsentligt, och den ursprungliga pjäshallen blev otillräcklig. Någon utbyggnad kom dock inte till stånd förrän 1973-74, då pjäshallen utvidgades. Lokaler i ett förutvarande radarförråd har inför utbildningsåret 1978/79 byggts om till simulatorhall och eldledningssal för utbildning med det nya robot 70-systemet.

Övrigt

Lv 2 har från början, utöver den service beträffande målflyg som kunnat tillhandahållas av Svensk flygtjänst (numera Swedair), haft till en egen ”målflygorganisation”, AB A via som kunnat ombesörja såväl målgång som målbogsering. Samarbetet mellan luftvärnet och AB A via är gammalt, det inleddes redan under andra världskriget och har genom åren varit en stor tillgång för förbandet.

Lv 2 utnyttjades under åren 1966­73 som övningstrupp för LvKAS. Detta var något för förbandet positivt, särskilt som LvKAS medförde egen ammunition.

Lv 2 har, i likhet med övriga luftvärnsförband från 1966, deltagit i den årliga vandringsprisskjutningen. Några segrar har ej kunnat inkasseras, andraplaceringar 1966/67 och 1971/72 har varit de största framgångarna. Att framgångarna blivit begränsade kan i inte ringa man tillskrivas bristen på teknisk personal.

Inom idrotten upplevde Lv 2 en framgångsrik period 1962-65, som kröntes med en förstaplacering i AM i budkavle 1965.

Förläggning

I samband med att Lv 3 G sattes upp beslöts också, att en kasern för batteriet skulle uppföras inom A 7 etablissement. I avvaktan på att denna skulle bli klar, förlades batteriet till ett barackläger på Hällarna strax söder om Visby. Inflyttningen kunde 1945 ske i de nya lokalema. Dessa var tillräckliga fram till dess att batteriet 1961 omorganiserades till bataljon.

Nya utrymmen för bataljonsstaben fick man genom att uppföra en barack 1964. Denna har efterhand visat sig vara väl trång men tillräcklig. Vid generalplanemöte 1964 fattades beslut som, sedan de under 1970­talet genomförts, innebar att Lv 2 lokalproblem löstes. Bataljonen fick disponera ytterligare en nyrenoverad kasern. Den andra av bataljonens kaserner har med åren blivit hårt sliten. Under inverkan av de sedan 1970 pågående utredningarna om organisationen på Gotland har den planlagda renoveringen efterhand senarelagts och ännu ej utförts, vilket lett till att bataljonens utbildningskompanier från och med utbildningsåret 1978/79 har måst förläggas på P 18.

Omorganisation och omlokalisering i början av 1980-talet

Organisation

Under år 1981 gick den snart tioåriga utredningen om en ny organisation för arméförbanden på Gotland (i Visby) in i sitt slutskede. Detta skede blev intensivt och dynarniskt. Såsom framgått tidigare pekade allt på att arméförbanden i Visby skulle komma att sammanslås till ett regemente och att Lv 2 som en bataljon skulle uppgå i detta blivande (stor - ) arméregemente.

De två nytillträdda cheferna, för A 7 överste Helge Gard, och för Lv 2 överstelöjtnant Hans Ahlden (C Lv 2 1981-89), motsatte sig omgående detta förslag till lösning. A 7 och Lv 2 som var avsevärt mindre än P 18 skulle, ansåg man, ”ätas upp” av detta förband.

A 7:s och Lv 2:s identitet skulle försvinna och en inom vardera specialtruppslaget teknisk mycket skicklig befäls- och teknikerkår skulle därmed tappa entusiasmen.

Cheferna för A 7 och Lv 2 förordade därför en arméorganisationsstruktur i Visby, där de tre truppslagsenheterna (P 18, A 7 och Lv 2) skulle få en likvärdig och från varandra fristående ställning inom MKG organisation direkt underställda militärkommandochefen.

Den föreslagna organisationen skulle då bland annat innebära:

- att de olika truppslagens identitet, särart och traditioner bäst skulle kunna bevaras

- att de för de tre truppslagen pansar, artilleri och luftvärn i många stycken vitt skilda krav på specialkunskap bäst kunde utnyttjas och att därmed yrkesskicklighet och yrkesstolthet hos personalen bäst kunde tas till vara

- att stödproduktionen (materielenhet, kameralenhet o s v) kunde sammanhållas i gemensamma funktionella enheter och att utbildningsenheterna (P 18, A 7 och Lv 2) därigenom så långt möjligt kunde befrias från administrativa stöduppgifter.

Allt detta tillsammans skulle skapa bästa förutsättningar för att uppnå största möjliga utbildningseffekt.

Under 1981 avlöste allt större utredningsdelegationer från Stockholm varandra i allt tätare följd. En viss svängning från den ursprungliga tanken om ”storregemente” blev skönjbar och när slutligen regeringsbeslutet fattades den 4 februari 1982 innebar detta att cheferna för A 7 och Lv 2 fått gehör för sina tankar.

Den nya arméorganisationen i Visby, som trädde i kraft den 1 juli 1982, utgjorde en myndighet

Chef en för Lv 2 fick med andra ord, förutom ordinarie uppgifter för luftvärnsutbildning, även det övergripande och sammanhållande ansvaret för idrottsverksamheten inom hela armémyndigheten MKG. På motsvarande sätt fick chef en för P 18 ansvar för kasernkompaniet samt hemväms­ och frivilligutbildningen och chef en för A 7 fick ansvar för övnings- och skjutfält.

Den nya organisationen för MKG visade också att Lv 2 (bland annat med hänsyn till den årliga värnpliktskontingentens storlek) hade en brist på 8 befäl. P 18 däremot ett överskott på befäl. Detta resulterade i att man på frivillighetens väg tog ut ett tiotal P 18-befäl som skulle överföras till Lv 2. Dessa omskolades omgående till luftvärnare och kunde redan kommande utbildningsår placeras vid Lv 2 luftvärnsplutoner. De skötte sina luftvärnsuppgifter med den äran och tillförde dessutom Lv 2 befälskår en bra injektion i främst markstridskunnande.

Det visade sig snart att den nya organisationen inom MKG fungerade väl. Detta bekräftades också i samband med en omfattande förbandsanalys av MKG organisation och uppgifter som genomfördes i oktober 1983. Den nya organisationen kom att gälla under 10 år.

Nästa stora ändringspunkt för Lv 2 kom att bli 1993/94. Fyra för försvarsmakten stora händelser kom att påverka Lv 2 organisation under 1993/94.

- Överbefälhavarens personalprogram som innebar att endast den aktiva personal som hade en krigsplacering hade ett berättigande i grundorganisationen.

- Omorganisationen av försvarsmakten till en myndighet.

- Utredningar om luftvärnets grundorganisation för att möjliggöra en rationell förbandsproduktion.

- Införande av ett nytt ekonomiredovisningssystem för statliga myndigheter.

Under hösten 1992 delgav chef en för armén de nya personalramar som skulle gälla för MKG med krigsorganisationen som grund. För Lv 2 kom detta att innebära en reducering av antalet värnpliktiga med cirka 90 och antalet yrkesofficerare med cirka 20.

Efter föredragningar av C MKG personligen i december 1992 för såväl militärbefalhavaren som chef en för armén fastställdes att 90 värnpliktiga från Lv 3 även fortsättningsvis skulle komma att utbildas vid Lv 2 samt att befälsfrågan skulle lösas. Uppdraget bakades senare in i de så kallade luftvärnsutredningarna. Riksdagens beslut våren 1993 medförde dock ingen förändring. Genom militärbefälhavarens och chef ens för armén försorg kom en temporär lösning med i stort sett bibehållen organisation att gälla. Inför omorganisationen av försvarsmakten från ungefär 120 myndigheter till en myndighet, 1 juli 1994 genomfördes en ny utredning om arméförbandens organisation på Gotland.

I det av överbefälhavarens utgivna direktivet 1993 fastställdes att det i Visby skulle finnas en så kallad regional produktionsledare, militärkommandochefen.

Våren 1994 fastställde överbefälhavaren att organisationen skulle bestå av fem så kallade verksamhetsställen, MKG stab, P 18, A 7, Lv 2 och Underhållsgrupp Gotland (Uhgrp G).  I överbefälhavarens direktiv fastställdes dessutom att alla luftvärnsförband skulle vara så kallade utbildningsförband och därmed benämnas för kårer, så även Lv 2. Samtidigt som försvarsmakten skulle övergå till enmyndighetsstruktur skulle även försvarsmakten infogas i det ekonomiredovisningssystem som införts för statliga myndigheter.

Detta innebar generellt ett ökat ekonomiskt och produktionsledaransvar för cheferna, de så kallade lokala produktionsledarna.

Chef en för Lv 2 tar i den nya organisationen ett klarare personal- och ekonomiansvar. Den interna organisationen från föregående omorganisation bibehålles med några smärre förändringar. Det mest påtagliga blir att de tekniska officerarna kommer att tillhöra och rekryteras vid respektive P 18, A 7 och Lv 2. Inom Lv 2 blir kopplingarna till krigsorganisationen klarare genom att de som är krigsplacerade i lufvärnets fältförband också är placerade på grundutbildningsbataljonen och övriga placeras i Lv 2 stab. Stabschefen blir chef för Visbygruppens stab. Personal-, stabs-, och utbildningsavdelningarna slås ihop till Lv 2 kårstab under ledning av en stabschef.

Samtidigt som förberedelser för och genomförande av omorganisationen av försvarsmakten pågick tvingades överbefälhavaren av regeringen att föreslå förändringar i grundorganisationen på grund av den ekonomiska åtstramningen. Hösten 1993 föreslog chef en för armén och överbefälhavaren inom ramen för det så kallade krispaketet att Lv 4 skulle läggas ner och att två mindre utbildningsenheter (av Lv 2 storlek) skulle etableras i Skövde respektive Linköping.

Eftersom luftvärnets företrädare inte beretts möjlighet att delta i utarbetande av detta beslutsunderlag sändes ett öppet brev till försvarsministern. Förbandscheferna begärde en fördjupad utredning om luftvärnets produktionsförutsättningar. Det spel som härvid ägde rum på hög nivå kom att resultera i luftvärnsinspektörens, överste Sven Sjölander, omedelbara frivilliga avgång. En ny så kallad luftvärnsutredning tillsattes under ordförandeskap av militärkommandochefen, generalmajor Sven-Åke Jansson, och med överste Mats Ekeroth, ursprungligen Lv 2:are, som sekreterare. Utredningen redovisade sina resultat i maj 1993. Den 13 juni samma år beslutade riksdagen att den sedan ett år tillbaka fastställda grundorganisationen även fortsättningsvis skulle gälla, det vill säga att Lv 4 blir kvar i Ystad och att Lv 6 flyttas till Halmstad.

Under senhösten 1993 beslutade chef en för armén att tillsätta ytterligare en luftvärnsutredning för att klarlägga hur en frarntida produktionsrationell grundorganisation bör vara utformad med hänsyn till att vid införande av luftvärnsrobotsystem 23. Produktionen av luftvärnsförband på Gotland skulle belysas särskilt.

I samband med försvarsmaktens omstrukturering beslutades även att luftvärnet skulle få nytt förbandstecken (axelemblem), bestående av truppslagstecknet (luftvärnsgranat) på platta av kläde istället för förbandssiffran. Förbandscheferna skulle föreslå färg på mattan. Det naturliga med hänsyn till Lv 2 ursprung ur A 7, var att Lv 2 erhållit grön färg. För att kunna utnyttja olika förbandsfärger, som identifiering  inom MKG, beslutade cheferna för Lv 2 och A 7, att de båda förbanden borde ha skilda färger. Chef en för armén tilldelade Lv 2, på chef ens för Lv 2 förslag, orange färg .

Lokalisering

Organisationsbeslutet i februari 1982 innebar också, att alla armeförband och all verksamhet skulle lokaliseras till Visborgsslätt senast den 1 juli 1986. A 7 och Lv 2 tidigare område vid Korsbetningen skulle lämnas helt.

Redan från och med utbildningsåret 1978/79 hade grundutbildningsbataljonen varit förlagd till kasern Gunnfjaun på P 18: s område.

Detta på grund av att Lv 2:s kaserner vid Korsbetningen blivit alltmer slitna och att renoveringen uppskjutits under pågående organisationsutredning.

I mars 1983 flyttade ledningen för Lv 2, personal- och stabsavdelning samt planerings- och produktionsavdelning från sin gamla stabsbarack vid Korsbetningen till nyrenoverade lokaler i översta våningen i kanslihuset på Visborgsslätt. Denna flyttning upplevdes positivt, dels för att kontakten mellan Lv 2 förbandsledning oeh grundutbildningsbataljonens befäl och värnpliktiga förbättrades, dels för att de nya lokalerna var större, ändamålsenligare och trivsammare.

Nu kvarstod endast ett lokaliseringsproblem för Lv 2, nämligen det att de värnpliktiga fortfarande (sedan 1978/79) dagligen måste transporteras till Korsbetningen för att öva i pjäshall, simulatorhall, eldledningssal med mera. Detta kostade både utbildningstid och pengar.

Under våren 1986 kunde Lv 2 successivt börja installera sig i förnämliga och funktionsanpassade lokaler i den nybyggda Art/Lv-hallen på Visborgsslätt.

Förutom att Lv 2 fick till förfogande en stor övnings- och vårdhall, en simulatorhall för robot 70, luforsal, eldledningssal, lektionssalar med mera kunde luftvärnsteknikerna flytta in i nya verkstadslokaler vägg i vägg med Lv 2 utrymmen.

Allt detta kändes stimulerande både för befäl, tekniker oeh värnpliktiga och gav efterhand en allt bättre utbildningseffekt vid Lv 2.

Den 24 maj 1986 skedde A 7 oeh Lv 2 officiella flyttning från Korsbetningen till Visborgsslätt. Samtidigt jubilerade både A 7 oeh Lv 2.

Lv 2 för 50-års luftvärnsutbildning på Gotland.

I samband med införandet av robotsystem 90 aktualiserades fullföljandet av tidigare planerade projekt. En stolplada som var projekterad för luftvämets behov norr om Art/Lvhallen hade strukits ur byggnadsplanerna i slutet av 1980­talet. Med hänsyn till att robotsystem 90-materielen var helt ny kunde militärkommandochefen efter framställan till chefen för armén erhålla medel för denna planerade utbyggnad som stod klar hösten 1993.

Robotsystem 90 krävde likaså särskilda simulatorutrymmen utöver behoven för robotsystem 70. Under 1993/94 byggdes en simulatorhall i den så kallade luforsalen. Syftet med detta var bland annat att denna anläggning senare skulle kunna byggas ut till en så kallad totalträningsanläggning.

Grundutbildningsbataljonens ledning var sedan 1982 lokaliserad till den så kallade Smedjan. Denna lämnades hösten 1993 då utbildningsledningen förlades till vindsvåningen i kasern Gunnfjaun.

Utbildning

Såsom tidigare nämnts påbörjade Lv 2 utbildning på robotsystem 70 utbildningsåret 1978/79. Robotutbildningen pågick därefter till och med utbildningsåret 1982/83. Samma utbildningsår gick Lv 2 åter över till utbildningsalternativ 2, det vill säga inryckning för kompani-, pluton- oeh gruppbefälsvärnpliktiga i juni, september respektive november 1982 och för huvuddelen i januari 1983. Lv 2 hade haft denna utbildningsrytm även under tiden från 1966 till 1972. Detta innebar att Lv 2 kunde arbeta i ett system med fullständig förstegsutbildning. De olika värnpliktiga befälskategorierna kunde ges en godtagbar befattnings- och ledarskapsutbildning för att kunna ta hand om och leda de nyinryckta från första inryckningsdagen.

Enda nackdelen var att de kompanibefälsuttagna eleverna genomförde kadettskola på luftvärnsskjutskolan i förbandsövningsskedet (juni-augusti). Förutom att eleverna ej var gripbara under semesterperioden då de kanske mest behövdes, så var Lv 2 tvunget att sända lärare till kadettskolan.

Det skulle dröja ända till sommaren 1988 innan Lv 2 fick genomföra kadettskola i egen regi. Detta upplevdes mycket positivt därför att:

- det gav ökad förståelse för totalförsvaret av Gotland

- taktikutbildningen kunde koncentreras till förbandstyper som förekom på Gotland

- kadetterna lättare än tidigare kunde ges möjligheter till truppföring med tillämpade övningar under slutskedet av Lv 2 grundutbildning.

Fram till 1986/87 genomfördes grundutbildningen på en förbandstyp varje utbildningssår.

Genom att Gotland tillfördes ännu ett luftvärnsystem, system 48 med centralinstrumentering 790 måste man för att införa, men även för att bibehålla systemkunskapen, fördela utbildningen över flera år. Då Gotland endast tillfördes ett luftvärnskompani 48 utbildades detta plutonsvis.

En annan viktig faktor var behovet att under utbildningens genomförande kunna samverka mellan olika luftvärnssystem. För att bibehålla  systemkompetensen på 48-systemet beslutades att Lv 2 i första hand skulle utbilda de 90 vämpliktiga som utbildas åt Lv 3 på 48-systemet.

Den tradition som utvecklats genom att Lv 2 varit försöksförband för luftvärnsautomatkompani 1975-78 fullföljdes när utbildningen ånyo återupptogs 1983/84. Svenskt rekord kunde noteras i luftvärnets vandringsprisskjutning 1986 och seger i luftvärnets vandringsprisskjutning 1984, 1986, 1987 och 1991. Däremot har Lv 2 inte lyckats lika väl med robotsystem 70 kanske på grund av att det har visat sig svårt att upprätthålla en jämn och hög systemkunskap när man växlar luftvärnssystem mellan utbildningsår.

Från 1987/88 har så kallad mixad utbildning genomförts vilket synes ha höjt Lv 2 resultat med bland annat ett ”svenskt rekord” i radarmålföljning 1992/93.

I augusti 1992 ägde den första skjutningen med luftvärnsrobotar rum på Gotland. Skjutningen genomfördes från en ”skarp” krigsställning med personal från aktuellt förband och med lyckat resultat. Påföljande år genomfördes robotskjutning på Sysne udd. Därmed hade luftvärnsbataljonens samtliga plutoner skjutit minst en skarp robot 70 vardera.

Vissa tvivel ställdes inledningsvis till om Lv 2 skulle klara av att utbilda luftvärnskompani 48 (cig 790) till en nivå i paritet med fastlandsförbanden. Efter en trög start byggdes successivt systemkunskapen upp. Minst en pluton per år utbildades 1987/88 till 1992/93, däribland några åt Lv 3.

Under 1993 genomgick arméförbanden den mest omfattande materiella förnyelsen sedan 2. världskriget.

Gotlandsbrigaden fick pansarbandvagnar och stridsvagn 104. Till Lv 2 kom brigadens mekaniserade 1uftvärnskompani och robotsystem 90. Lv 2 har därmed samma systembredd och modernitet som fastlandsförbanden. Detta medförde ett ökat samverkansbehov som bland annat resulterade i att Lv 2 från utbildningsåret 1994/95 övergår till utbildningsalternativ 1 c, det vill säga inryckning med huvuddelen i november och utryckning till midsommar. Detta för att möjliggöra utökad samverkan med övriga förband på Gotland.

Värnpliktiga

De värnpliktiga kom under periodens senare hälft att i allt större utsträckning rekryteras från fastlandets södra delar. Även om båtresan var det som upplevdes mest negativt av de värnpliktiga, så har den för Lv 2 kända positiva inställningen och andan bibehållits.

De värnpliktiga har upplevts som allt mer positiva och engagerade för militärtjänstgöringen. Detta har i hög grad kompenserat bristande tillgång på officerare.

Vid vämpliktsriksdagen 1993 utsågs plutonsbefälsvärnpliktige Magnus Edin Lv 2 att för ett år ingå i det centrala värnpliktsrådet.

Sommaren 1992 insattes Lv 2 värnpliktsstyrka som första militära enhet i bekämpningen av skogsbranden i Kräklingbo. Av den gjorda uppföljningen av värnpliktiga befälets insatser framgick att de skött sig med den äran.

2000-08-31 avvecklas Lv 2 Gotlands luftvärnskår