Luftvärnsstrålkastare m/37, m/38. Tillverkare: SIA (Svenska Instrument AB). Spegeldiameter: 150 cm. Spegelns vikt: 80 kg. Tillverkare av spegeln: Carl Zeiss. Ljuskälla: Båglampa med plus- minus och tändkol. Spänning mellan kolen: 77 Volt. Strömstyrka i ljusbågen: 150 Ampere. Lysvidd: 10 km vid klar sikt.

Strålkastare

Beställningar av 150 cm strålkastare m/37 gjordes under åren 1938-43 hos Svenska Instrument AB. Skillnaden mellan strålkastare m/37 och m/34 var i huvudsak transportunderlaget där m/37 var avfjädrat och försett med gummihjul.

År 1942 igångsattes försök med förenklat fjärriktningssystem men försöken ledde emellertid inte till några förändringar. Samma år beställdes vedgengasaggregat för strålkastarnas maskinvagnar. Samtidigt skedde beställning av likriktare för att strålkastare i vissa fall skulle kunna kopplas direkt på växelströmsnätet.

År 1941 utprovades 50 cm glödlampsstrålkastare avsedda att användas med i första hand 40 mm automatkanonerna. År 1943 gjordes beställning av ett parti sådana strålkastare från vardera Siemens och Svenska Instrument AB, leverans ägde rum 1943. Då dessa strålkastare senare visade sig väl svaga och en ny lämplig båglampstyp framkommit. ombyggdes Siemens-strålkastarna år 1944-46 hos firma Dabe till 60 cm båglampsstrålkastare. (Källa: Tjelvar / 4)

 

Lyssnarapparater

Beställningar av Lyssnarapparater m/37A gjordes under åren 1938-43 hos Arenco i samverkan med Oskarshamns mekaniska verkstad. Lyssnarapparaterna m/37 och m/37A liknar varandra i stort, m/37A är emellertid svensktillverkad. Lyssnarapparaterna undergick i viss utsträckning en förbättring under åren 1942-43, i det att nya korrektörer av Arencos konstruktion infördes. År 1946 utgick Lyssnarapparaterna ur utrustningen och ersattes efterhand med radar. (Källa: Tjelvar / 4)

  

Strålkastarförbanden

Uppgifterna om strålkastarförband vid det gotländska luftvärnet är mycket knapphändiga. Enligt uppgift samverkade en strålkastare med 2. lvbatteriet då det var grupperat vid Roma och det fasta 7,5 cm batteriet vid Biskops vid Fårösund skall ha understötts av ett strålkastarkompani, som var grupperat med avdelningar vid Bunge kyrka, Bungenäs och Broa, den sistnämnda även utrustad med lyssnarapparat. Det kan ha varit så att strålkastarförbanden på Gotland ingick i kustartilleriets organisation, vilket skulle kunna förklara varför det är så fåtaliga uppgifter i luftvärnets handlingar. Strålkastarförband användes också i regel vid försvar av större skyddsföremål t.ex. tätorter vilket även kan vara en orsak till att förbanden var fåtaliga på ön.

Ett strålkastarkompani bestod normalt av tre eller fyra strålkastaravdelningar jämte stab och tross. Avdelningarna indelades i ledaravdelning och följeavdelning. Troligen fanns det en ledaravdelning per kompani, övriga var följeavdelningar. I ledaravdelningen ingick bl.a. ledarstrålkastare, lyssnarapparat, riktapparat och maskinvagn (elverk). I följeavdelningen ingick bl.a. följestrålkastare, manöverapparat och maskinvagn. Samtliga avdelningar hade också en dubbel luftvärnskulspruta m/36 för egenskydd. Lysvidden för strålkastarna var vid klart väder 10 kilometer och räckvidden för lyssnarapparaten var också 10 km vid gynnsamma förhållanden. Personalstyrkan vid en ledarstrålkastaravdelning var 22 man: Avdelningschef och ställföreträdare, 8 belysningsmanskap, 6 lyssnarmanskap, 1 gasmanskap (tillika lyssnarmanskap), 1 strålkastarmekaniker och 1+3 luftvärnskulsprutemanskap. Personalstyrkan i följestrålkastaravdelningen var 15 man, skillnaden mot ledaravdelningen var att lyssnarmanskap och strålkastarmekaniker inte fanns här. Gasmanskapet var här tillika strålkastarmanskap.

Förbandets "strid" genomfördes i stort på följande sätt. Ledaravdelningens lyssnarapparat fångar målet. Lyssnarpersonalen anmäler "Lyssnare följer" och sid – och höjdvinklar överförs till ledarstrålkastaren via riktapparaten, som inriktar ledarstrålkastaren mot målet. Strålkastaren tänds och om allt klaffar som det skall träffas målet direkt av ljuskäglan.. När ledarstrålkastaren träffar målet, grovriktas följestrålkastarna mot flygplanet – om det syns – annars mot toppen av ledarstrålkastarens ljuskon och finriktas sedan in mot flygplanet. När flygplanet väl var belyst, kunde kanonbatterierna använda sina optiska instrument och påbörja bekämpningen. Strålkastarna utgick ur krigsorganisationen omkring 1953 och lyssnarapparaterna omkring 1946. (Källa: P 18 • A 7 • Lv 2 • KA 3 Kamratförenings tidning 1-2011)