Pjäs under eldgivning med fulltalig pjässervis; riktare, vänster och höger laddare i laddbrunnarna, vänster och höger hantlangare med patronknippen och pjäs-gruppchefen t.v.

Centralsikte m/48 EF med bemanning. Vid dataomvandlaren sitter sambandskarl spaningsradar och sambandskarl pluton. Målobservatören vid målangivaren t.h. Stående eldledaren och antagligen plutonchefen.

Utvecklingen inom teknik-och taktikområdena samt flygets explosiva utveckling, bl.a. övergång till jetdrift efter andra världskriget, framtvingade en övergång från de tunga kanonluftvärnssystemen till modernare automatkanonsystem med eldlednings–  och spaningsradarstationer.

I Sverige blev det nya systemet lvsystem 48, som infördes under 1950-talet. På Lv 2 G / Lv 2 påbörjades utbildningen på systemet 1954 och det avslutades med utbildningsåret 1974/75. Med system 48 menas här kompanier med central-instrumentering (cig) m/48 EF. Det blir i år därför både ett 55- och 35-årsminne av system 48 vid Lv 2.

 

Materiel

De första 40 mm pjäserna m/48 levererades till Lv 2 G 1954 och de sista troligen 1959, leveranshandlingarna till de senare finns i muséet. En central-instrumentering (cig 48) levererades 1956 och återlämnades 1957 när den första cig m/48 E anlände. Skillnaden mellan m/48 och m/48 E var att den senare hade invisningsmöjligheter genom data från spaningsradar. Först 1958 hade tre cig m/48 E levererats, vilket medförde att de första utbildningsåren fick genomföras helt utan eller med brist på cigar. Det kan jämföras med hur det var när robotsystem 70 infördes. Då var det bristen på MDM (måldatamottagare) som var flaskhalsen och Lv 2, som fick systemet sist av luftvärnsförbanden, hade endast tre MDM inledningsvis, men vi slapp utbilda med trälådor som substitut vilket fastlandsförbanden, som inledningsvis helt saknade MDM, tvingades till. Fänrik/löjtnant Sven Nordbeck (Lv 4), som tjänstgjorde på Lv 2 G 1954-1959, berättar i sina minnen att under överste Bengt Bengtssons tid som inspektör (1953-1957) fanns det bara en cig disponibel och hans tropp (pluton) använde istället släpkärror som grupperades som sikte och instrument och som man drog kablar till. Den första spaningsradarn PS 171/R till Lv 2 G levererades 1957.

 

Modifieringar

Under systemets drygt 20-åriga livstid genomfördes ett antal modifieringar för att förbättra prestanda och underlätta för personalen. Som exempel kan nämnas att m/48 E fick sin avståndsradar utbytt mot en komplett trekoordinats eldledningsradar och kallades därefter m/48 EF. Pjäsernas omformare och förstärkare byggdes in i huvudbalken och då kunde de med sina tillhörande 15 meters eldledningskablar slopas. Det fanns ändå gott om kabel som skulle rullas ut, inte minst de tunga kraftkablarna. På spaningsradarsidan gjordes strax innan systemet utgick en efterlängtad åtgärd. Hållare för radioapparat Ra 120 monterades inne i stationen, radioapparaterna blev således fast ”grupperade” i radarhyddan, vilket väsentligt underlättade de återkommande kalibreringarna av apparaterna, tog bort risken att i mörkret snubbla på dem och att ström-försörjningen kunde ske utan hjälp av de otympliga batterilådorna. Den dåliga arbetsmiljön för siktespersonalen gjordes dock aldrig något åt. Avståndsmätaren och riktarna satt utsatta för både väder, vind och kyla.

 

Organisation, personal och uppgifter

Ett kompani 48 var stort och materieltungt. Det omfattade 228 man, 42 person- och lastbilar, två mc mm. Varje lvpluton bestod av 56 man i två avlösningar, två person- och sju lastbilar varav två terränglastbilar för sikte och första pjäs, sikte, instrument, två elverk 50 kVa och två 40 mm lvakan m/48. På plutonen fanns ett 8 cm raketgevär m/49 och två dubbla luftvärnskulsprutor m/36. Dessa byttes på 70-talet ut mot pansarskott 68 och kulspruta 58. Pjäspersonalen var utrustad med Ak 4, övriga hade kpist m/45 B. Plutonerna grupperades med 4-5 km lucka och kompaniet, som inte delades, skulle kunna bekämpa luftfarkoster inom en yta av 25-30 kvadratkilometer upp till 3000 meters höjd, inom fartområdet upp till 400 m/s. Kompaniet skulle vara eldberett inom tre timmar efter ankomst till grupperingsterrängen. Teoretiskt skulle man kunna bekämpa luftmål under mörker och dålig sikt, det fordrade mycket väl samtrimmade serviser och det är tveksamt hur väl det hade fungerat mot åtminstone snabba mål.

 

Grundutbildning, KFÖ och chefer

Sammanlagt 19 årsklasser värnpliktiga utbildades på system 48 med cig m/48 EF från 1954 till 1975. Sista utbildningsåret 1974/75 var, under förbandsskedet från mitten av januari 1975, 10. kompaniet organiserat med kapten Knut Stenberg som kompanichef t.o.m 14 februari, därefter major Bo Weijne, och fanjunkare Hans Carlsson som adjutant. Någon ställföreträdande kompanichef fanns inte. På 1.pluton var kapten Rutger Edwards chef med löjtnant Ingemar Fransson som ställföreträdare och på 2.lvpluton löjtnant Sven Kindberg med fänrik Kjell Isaksson som ställföreträdare. 11.kompaniet hade major Leif Delén som chef med kapten Carl-Gustav Andersson som ställföreträdare. Adjutant var fanjunkare Eric Engström. Chef för skolplutonen med pluton-och gruppbefälsvärnpliktiga var löjtnant Börje Kavhed med sergeant Jan Permerud som ställföreträdare. Till skillnad mot vad som blev regel något år senare hölls de värnpliktiga befälen samlade i en skolpluton och tillfördes sina respektive enheter vid förbands-och plutonsövningar. Stabsradarplutonen, som i fält delades på stabstropp och stridsledningstropp, hade kapten Erling Lindqvist som chef och löjtnant Aksel Kann som ställföreträdare. Trossplutonen leddes av kapten Birger Sohlin med fanjunkare Sven-Ove Svensson som ställföretädare. Årsklassen ryckte ut i slutet av maj. Sista KFÖ med det gamla 7,5 cm kanonsystemet m/37 genomfördes våren 1954. Första KFÖ med delar av den nyuppsatta 14.lvdivisionen genomfördes hösten 1958 med stabskompaniet och 2.lvkompaniet. Våren 1959 gjorde 1.lvkompaniet KFÖ. Stabskompaniet med 1.- och 3.lvkompaniet hölls samman i den följande KFÖ-serien och genomförde gemensamma övningar våren 1964, hösten 1970 och hösten 1975. 2.lvkompaniet gjorde ytterligare två KFÖ, nämligen våren 1965 och hösten 1974. 4.lvkompaniet genomförde endast en KFÖ hösten 1971. Det kan ha berott på att kompaniet tillfördes 14.lvbataljonen 1967-1968 och troligen utbildats på fastlandet. 14.lvbataljonen kom alltså att som enda bataljon innehålla fyra lvkompanier mot normalt tre. Stabskompaniet grundutbildades, förutom observationsplutonen 1968/69, aldrig på Lv 2 utan sammansattes ur värnpliktsreservan. Samtrimning fick ske vid KFÖ.

1975 var överstelöjtnant Åke Linnerhed bataljonchef med major Bo Weijne som ställföreträdare. Kompanichefer var kapten Mats Ekeroth (1.lvkomp), kapten Knut Stenberg (2.lvkomp), kapten Lars Rosén (3.lvkomp) och, troligen, RO/kapten Jan Hammarberg (4.lvkomp). Stabskompanichef var troligen FA/kapten Per-Axel Löfvander.

 

Vad hände sedan?

Under andra halvan av 70-talet utgick cig m/48 och spaningsradarstationer PS 171/R ur krigsorganisationen och de fyra lvkompanierna omvandlades till 141.-144. luftvärnsautomatkanonkompanierna. Redan hösten 1979 gjorde 143.-och 144.lvakankompanierna KFÖ i den nya organisationen. April 1980 gjorde bataljonstab och stabskompani omskolnings-KFÖ från system 48 till system robot 70. 141. lvakankompaniet överfördes till fastlandet 1987 som utbyte mot det ”nya” lvkompaniet 48 med cig 760. De återstående tre lvakankompanierna förvandlades till försvarsområdes-lvkompanier (folvkomp) i mitten på 90-talet, då pjäserna modifierades med nya sikten (DIRSI). Samtliga 40 mm lvakan m/48 skrotades som en följd av försvarsbeslut 2000. (Källa: P 18 • A 7 • Lv 2 • KA 3 Kamratförenings tidning 1-2009)