En spännande inspektion

Generalmajor Hjalmar Falk berättar en episod från Albatrosslägret.

Det var någon gång på eftersommaren 1916. Jag låg med mitt kompani, 11 linjekompaniet av det mobiliserade Gotlands infanteriregemente, såsom vaktstyrka på interneringslägret i Blåhäll, där som bekant besättningen från det tyska minfartyget "Albatross" efter katastrofen vid Östergarnsholm den 2 juni 1915 småningom beretts en så angenäm tillflyktsort, som förhållandena kunde medgiva.

Ett mera naturskönt låge låter knappast tänka sig med den blånande Östersjön alldeles inpå knutarna av det idylliska lägrets många baracker och paviljonger. "En sjöman älskar havets våg" heter det i visan, och här kunde de hurtiga tyska matroserna i sanning få sitt lystmäte.

Ur förläggnings- och förplägnadssynpunkt var det också väl sörjt för den tappra besättningen.

Våra dagars "förströelsedetalj" var väl på den tiden ännu inte uppfunnen, men nog gjorde man även då vad man kunde för att tillvaron skulle bli så dräglig som möjligt. Och kamratskapet mellan de tyska sjömännen  och våra egna gråklädda landkrabbor, fastlänningar och gutar, var det bästa tänkbara, även om det emellanåt uppstod lika plötsligt utbrutna som hastigt bilagda konflikter på grund av att tyskarna i sina välsittande och prydliga uniformer ohjälpligt "brädade" sina svenska kolleger när det gällde de vackra gotlandsflickornas gunst.

Allt var sålunda ganska väl beställt, blott ett saknades, den gyllene friheten!

Lägrets västra begränsning utgjordes av havet, men i alla andra väderstreck var det omgivet av respektingivande dubbla taggtrådsstängsel. Och i den mellan de båda stängslen bildade gatan stodo de svenska posterna uppställda på ett inbördes avstånd av 50 - 100 m. med skarpslipade bajonetter på de skarpladdade gevären. Varje försök att under dager rymma över stängslen var från början dömt att misslyckas. Under mörker flyttades vaktposterna till de tyska förläggningsbarackerna, där en post ställdes upp vid vart och ett av två diagonalt motsatta hörn och alltså hade två sidor av byggnaden under uppsikt. Trots dessa, som man väl får anse, betryggande säkerhetsåtgärder och trots av dåvarande militärbefälhavaren general Bergström utfärdade ytterst stränga bestämmelser för övervakning av permittenter, inträffade dock ett relativt stort antal rymningar. Men dessa utgör ett kapitel för sig. Måhända får jag en annan gång tillfälle att återkomma till rymningshistorierna.

Permission i sällskap med dubbelpost.

Jag måste först uppehålla mig en smula vid de nyssnämnda av militärbefälhavaren utfärdade övervakningsbestämmelserna, enär de spela en viktig roll vid det inspektionstillfälle, varom jag här skulle berätta.

Bl a hade föreskrivits, att de tyska underofficerare och likställda, som fått tillstånd att besöka sina i Tofta kyrkby bosatta familjer, härvid skulle åtföljas av en beväpnad svensk dubbelpost, även vid förekommande nattpermission! Med hänsyn till trångboddheten och andra förhållanden i de förhyrad små lägenheterna i Tofta ansågs denna påtvungna vakthållning innebära ett alltför långtgående ingrepp i privatlivets helgd. Ifrågavarande bestämmelser var därför med lindrigt uttryck tämligen impopulära bland de därav berörda tyskarna, vilka i regel vora äldre, stadgade familjeförsörjare utan minsta tanke på sådana äventyrligheter som rymning från hustru och barn. Redan vid min föregående vaktséjour i Blåhäll, de återkommande i regel varannan månad och varade två veckor i taget, hade jag på eget ansvar tillåtit mig den ändringen i militärbefälhavarens bestämmelser, att jag medgivit ifrågavarande underofficerare rätt att mot till mig lämnat personligt hedersord "utan svensk eskort" besöka sina anhöriga i Tofta. Detta var givetvis ett klart orderbrott och hade säkerligen i händelse av anmäla till höga vederbörande fått för mig ytterst kännbara konsekvenser. Men jag hade trots allt låtit de mänskliga hänsynen dominera över de militära och disciplinära, en 32-årig löjtnant och kompanichef kan måhända tillåta sig en dylik "extratur". Nu på äldre dar har jag många gånger häånat över min djärvhet, för att ej säga oförsynthet, att på detta sätt uppenbart sätta mig över utfärdade föreskrifter, de må sedan ha varit aldrig så olämpliga. En soldat skall lyda order, det är det första, ofrånkomliga budet" Mitt grova brott mot denna grundregel är emellertid nu för länge sedan preskriberat, och väl är det"

Bland dem, som jag sålunda på eget bevåg tillåtit gå lösa och lediga utan någon som helst eskort vid besöken i Tofta, var även en ung tysk officersaspirant, som hette Kretschmer. (Hette Robert Kretschner och var född 1890. Tjänstgjorde som torpedermaat på Albatross. Gjorde rymningsförsök både 12/5 1917 och 14/9 1917). Denne hade vid krigets början, alltså någongång i augusti 1914, tillhört ett annat tyskt fartyg, som blivit internerat i Trondhjem, som staden då hette. Därifrån hade han emellertid rymt på en hoptimrad flotte och haft turen att långt ute i Atlanten bli uppfiskad av "Albatross" och införlivad med dess besättning. Nu var han alltså för andra gången internerad, nu på Gotland.

Kretschmer, som var en stilig typ för en ung sjöman, hade utan större svårighet skaffat sig en "Brant" i Tofta, och henne ville han naturligtvis nog besöka då och då, helst utan vittnen" På grund av sina något äventyrliga antecedentia stod han emellertid inte så vidare väl till boks hos militärbefälhavaren, tvärtom var han i egenskap av "yrkesrymmare" av generalen rekommenderad i herrar svenska vaktchefers alldeles särskilda åtanke och omsorg.

Nu äntligen tillbaka till utgångspunkten för denna sanna berättelse ur livet"

Det var alltså en vacker eftersommarmorgon 1916. Jag hade i vanlig ordning purrats kl. 7 och var just sysselsatt med morgonrakningen, då min vän Kretschmer kommer för att fråga, om hinder mötte för honom att besöka sin själs älskade i Tofta. Då jag ansåg detta vara ej blott lov- utan t o n uppmuntransvärt, gav jag honom med glädje det begärda tillståndet, han gav mig sitt hedersord på att komma tillbaka till fastställd tidpunkt, och saken var, som jag trodde, utagerad. Jag fortsatte i lugn och ro min morgontoalett för att en stund efteråt hoppa högt i vädret vid en ilsken ringning på klockan från post nr 1, placerad vid inkörsvägen till lägret. I denna posts instruktion ingick nämligen bestämmelsen att medelst signal tillkalla vaktchefen personligen, när någon ville komma in i lägret utan att vara försedd med av vaktchefen underskriven passersedel. I tanke att signalen från vaktposten gällde inpassering av någon leverantör eller annan civilperson av mindre storhetsordning, som inte mådde illa av en stunds väntan, gjorde jag mig ingen överdriven brådska vid avslutandet av min toalett. Man var väl kompanichef och gick sannerligen inte av för hackor!

Generalen vägrades tillträde.

En n om möjligt ännu ilsknare signal fick mig emellertid ganska kvickt ut genom dörren och uppför backen till post nr 1. Ve och fasa" Bakom den envist nedfällda spärrbommen stod en stor grå bil, som jag redan på ganska långt avstånd igenkände såsom militärbefälhavarens! Hunnen något närmare fick jag bevittna, hurusom min hederlige vaktpost på sin bredaste gutadialekt tappert värjde sig mot bilens besättning, generalen, stabschefen, fortifikationsbefälhavaren och en adjutant, av vilka den förstnämnde med högljudd stämma befallde posten att slå ifrån bommen och låta bilen passera. "Naaj, här slipper ingen in, som inte har skriftlig passersedel, som det står Hjalmar Falk på" hörde jag till min förskräckelse, men samtidigt till min stora tillfredsställelse, posten förklara. Förskräckelsen sammanhängde till övervägande del med vad jag, arme syndare, hade att vänta, därest generalen, vilket jag ju hade all anledning att befara, mött min och i någon mån även hans synnerlige vän Kretschmer där ute på det vida skjutfältet. Tankarna kretsade omkring krigsrätt, avsked och arkebusering genom skjutning" Och min tillfredsställelse, ja, den hänförde sig till postens modiga uppträdande inför en mångdubbel övermakt, som ville förmå honom att bryta mot den instruktion, han inte utan möda inpräglat i sitt minne och som han nu tillämpade med obenhörlig konsekvens. Jag påskyndade mina steg fram till bilen, anmälde mig under stram honnör och blev genast föremål för generalens livligaste intresse. Det övergick nämligen omedelbart och i ett sammanhang från den arme posten, som drog en befrielsens suck över att inte längre behöva stå i skottlinjen, och till min ringa person. Ty den förutvarande kaxigheten var vid det här laget betydligt neddämpad.

"Vad är detta för nya förb. dumheter löjtnanten hittat på? Får jag inte komma in i mitt eget interneringsläger?" skrek generalen med av vrede darrande stämma, som det brukar stå i bättre romaner. Utan att alltför länge uppehålla mig vid det något säregne uttrycket "mitt eget interneringsläger", Gud skall veta att jag just då av fullaste hjärt önskade honom till ett välbevakat sådant, vågade jag lika vördsamt som advokatoriskt framhålla, att posten endast handlat i överensstämmelse med av militärbefälhavaren själv utfärdade bestämmelser, enligt vilka varje besökande för inpassering i lägret skulle vara försedd med av vaktchefen egenhändigt underskriven passersedel och att något undantag härifrån inte ..... Jag avbröts av generalen med ett barskt: "Jag trodde verkligen, att löjtnanten, som nyss slutat som generalstabsaspirant, var tillräckligt intelligent för att begripa, att denna bestämmelse om passersedel inte gäller mig och min stab". Då mitt ansiktsuttryck just då sannolikt inte var ägnat att inge generalen alltför höga tankar om min intelligens, övergick han till en i ironiskt tonfall framslungande fråga: "Kanske löjtnanten nu behagar tillåta, att bilen får passera?", varefter jag med en, som jag inbillade mig, imponerande gest befallde posten att slå ifrån bommen. Jag blev till min ohöljda förvåning t o m ombedd att stiga upp på bilens fotsteg, sannolikt för att jag skulle anlända till den väntande avrättningsplatsen i samma takt som min domare.

Populärt med "högtalare" även då.

"Nu kommer det!" tänkte jag under inre rysningar, när bilen gjorde halt utanför officerspaviljongen. Men ingenting inträffade. Hela kavalkaden med generalen i täten satte sig utan vidare i marsch för att gå upp hela den uthuggna gatan med däri utsatta, mer eller mindre vettskrämda vaktposter. Ty ryktet om generalens oförmodade ankomst till interneringslägret så tidigt på morgonen hade med blixtens hastighet spritt sig över hela området, och man hade hälsosam respekt för militärbefälhavaren.

Jag vandrade själv som en skugga i generalens fotspår och avvaktade under olidlig spänning den väntade urladdningen. "Kommer den då aldrig" undrade jag för mig själv, medan vi i kolonn med en marscherande från post till post, redan på långt avstånd hälsade av den framförvarande posten med ett ljudeligt: "Generalen, post nr 00, ingenting av vikt passerat!". Ju högre mina mannar skreko, desto bättre blev synbarligen generalens humör, han liksom andra höga herrar hade nämligen s k högtalning som speciell käpphäst. Posterna hade också av mig instruerats att vråla så mycket de orkade, och de av naturen i regel lågmälta och en smula försagda gutarna ledo denna gång inte av några hämningar. Jag lovprisade dem i mitt hjärta, alltunder det jag tänkte ungefär som så: "Han vill steka Dig vid sakta eld. Det bryter ut, när inspektionsronden är avslutad". Under olycksdiger tystnad fortsatte vi alltså vår vandring, som för mig blev en sannskyldig via dolorosa. Mellan ett par av posterna upptäckte generalens skarpa öga, att en maska i stängslet gått upp. Fortifikationsbefälhavaren fick omedelbart order att protokollföra det konstaterade hålet, det var inte större än en barnhand, men i generalens ögon början till ett rymningsförsök, och jag fick order att snarast reparera skadan. "Skall ske, general!"

Under den fortsatta ronden vände sig generalen helt plötsligt till mig med ungefär följande ord: "Det har rapporterats för mig, att de tyska matroserna förvara matvaror i sina baracker. Det kan vara förberedelser till rymning, och därför får löjtnanten se till, att denna trafik upphör". Jag dristade mig att göra ett stilla påpekande, att jag i så fall voro tvungen att stänga både tyska och svenska marketenteriet samt därjämte vidtaga åtgärder för att förhindra alla i tusental inströmmande besökande på söndagarna, då var interneringslägret förvandlat till en veriabel folkmarknad, att föra med sig matvaror till tyskarna. Generalen skakade på huvudet mer energiskt än vanligt under ogillande av mina drastiska förslag. Men han vidhöll alltjämt sin befallning angående förhindrande av varje försök till matvarulagring i barackerna. Jag fann de klokast att svara med det stereotypa "Skall ske, general", ehuru jag innerst inne var fullt på det klara med, att jag ingenting kunde och skulle göra åt saken.

Det blev ingen kroppsvisitation av besökarna.

Ännu ett meningsutbyte utspann sig mellan oss med anledning av generalens befallning till mig att absolut förhindra varje försök från tyskarnas sida att ur lägret smuggla ut brev, som alltså ej gingo den vanliga vägen via militärbefälhavarens censurbyrå. På min blygsamma invändning, att jag för att kunna effektuera den givna befallningen måste få tillstånd att kroppsvisitera alla besökande, fick jag av generalen en spydig motfråga, om jag i så fall tänkte personligen sköta om kroppsvisiteringen av det täcka könets representanter" Härvid såg jag till min oförställda glädje och för första gången denna hemska morgon den välbekanta glimten i ögat bakom pincenezglaset. Generalen var nämligen också stor fruntimmerskarl! Det hela slutade emellertid med ett "Skall ske, general" från min sida. Men den föreslagna kroppsvisitationen fick jag inte sanktion på.

Ronden tog så småningom slut. Generalens humör hade successivt stigit åtskilliga grader, och jag fann lämpligt att "pigga upp" honom ytterligare genom en i vördsamt tonfall framkasta fråga, om han jämte sin stab inte ville intaga en kopp kaffe i vår mäss, varvid han samtidigt skulle få träffa chefen på "Albatross", fregattkapten West. Jag visste fuller väl, att generalen inte älskade West så det störde. Nu kom äntligen det länge fruktade utbrottet: "Jag vill visst inte ha något kaffe och ännu mindre träffa West" Kom mina herrar, så åker vid härifrån! Löjtnanten följer med till post 1, så att vi kommer ut ordentligt." Jag intog min blygsamma plats på fotsteget, gav posten tecken att slå ifrån bommen, hoppade av bilen, gjorde min stramaste honnör och återvände med blandade känslor till mitt rum. Varför i Herrans namn hade generalen inte slagit ned på fallet Kretschmer? Hade han verkligen inte mött honom? Eller ville han avsiktligt hålla mig i denna olidliga spänning för att göra mig tillräckligt "mör"?

Dessa och liknande dystra tankar avlöste varandra i rask följd. Då hördes en försynt knackning på dörren. På mitt nervösa "Herrein" inträdde, Kretschmer! Jag var i första häpenheten färdig att falla honom om halsen men lyckades behärska mig och stammade fram en fråga, varför han inte var i Tofta. Kretschmer förklarade med spjuveraktig min, att han efter sitt tidigare morgonbesök hos mig "kommit att tänka på", att generalen vilket han men inte jag visste, var i det närbelägna Suderbys i och för inspektion av en infanteribataljon, som bivackerade där, att generalen sannolikt skulle göra en avstickare till interneringslägret och att det nog inte hade varit så lämpligt varken för Herr Oberleutnat Falk eller för honom själv, om generalen mött honom lös och ledig ute på skjutfältet. Därför hade han inte gått ännu, men nu var väl luften ren? Jag var ännu en gång färdig att taga Kretschmer i famn. En sådan företänksam kanaje! Välsignade honom i mitt hjärta gav jag honom ånyo permission på hedersord, varefter han glad i hågen avlägsnade sig i riktning mot "seine wartende Braut" i Tofta, nogsamt undvikande alla grå militärbilar!

Därmed är denna lilla berättelse slut. Det blev aldrig några efterräkningar för mig med anledning av mitt flagranta och i hög grad straffvärda orderbrott. Kort tid därefter upphävdes nämligen till allas belåtenhet de alltför rigorösa övervakningsbestämmelserna. Men aldrig kommer jag att glömma den olidliga spänningen under generalens inspektionsbesök i Blåhäll denna vackra sommarmorgon. (Källa: 1172)