Gotländska krigsseglare 1914 - 1918 - Övrigt

Gotlänning utvisad från England

S/S Drottning Sophia. Byggd 1901. Rederi AB Nordstjernan, Johnsonlinien

Märklig åtgärd mot Drottning Sophias kapten

Den (sic) engelska myndigheterna ha nu utfärdat skärpta bestämmelser i fråga om utlänningar, och dessa drabba i hög grad fartygsbefälhafvare. Små förseelser straffas hädanefter med fängelse och landsförvisning. Befälhafvaren på Johnsonlinjens ångare Drottning Sophia, som för närvarande ligger i Malmö, från Gotland bördige kapten J. Hägwall är den förste, som träffats af den nya lagen. Enligt Skånska Dagbladet hade vid fartygets afresa från Sydamerika medtagits två unga män, som förklarade sig vara holländare och äfven kunde bekräfta detta med papper, hvilka noga undersöktes och befunnos vara äkta. Båda fingo anställning ombord på fartyget. Ångaren blef sedan under resan prejad af en engelsk örlogsman och införd till Kirkwall. Här konstaterades, att de båda männen voro tyskar och att papperen stulits eller lånats från holländare. Kapten H. ställdes under åtal och dömdes till landsförvisning. Han får sålunda icke beträda engelskt territorium så länge kriget varar. Trotsar han förbudet, blir han genast häktad. Dessutom dömdes han att betala 1,850 kr. i böter. Han hade annars att välja på 6 månaders fängelse.

Domen drabbar gifvetvis kapten H. mycket hårdt, då han nu nödgas lämna sitt fartyg, som icke gärna kan vara betjänt med att ha en befälhafvare, som på första resan riskerar att bli arresterad. Det kan tilläggas, att rätten konstaterade, att Hägwall handlat i god tro, men det ansågs icke som förmildrande omständighet. Kapten H. är öfvertygad om att Drottning Sophia icke skulle ha iakttagits och uppbringats af engelsmännen, om icke underrättelse om fartyget lämnats engelsmännen af ett annat neutralt lands fartyg, som befann sig i samma farvatten. (Källa: 306)

Bröderna Wallin

Reportage: Johannes Gardell

De tre syskonen Karl, Gunnar och Maria i Slite sitter och tittar i sjömännens jultidning. Deras far var skeppare farfar var sjöman och både Karl och Gunnar har varit till sjöss i många år. Nu börjar de bli gamla, 77 och 76 år, men se sjön glömmer de inte. De bor alla tre syskonen i sitt gamla barndomshem nära havet. Ofta går de där nere vid båtarna.

− Minns du den där julaftonen vi firade ute på redden? säger Gunnar. Ja, visst minns Kalle. Han var 14 år då och hade varit med sin far efter last från Tyskland.

− Det var julen 1906. Vi kom från Königsberg och kom först till Östergarn. Sjön låg som en spegel och månen lyste. Klart och fint väder var det. Sedan gick vi mot Slite, men vi seglade inte in, utan ankrade ute på redden. Nu skulle vi slå ner seglen när de är torra, sade far, så slipper vi hålla på att torka dem sedan.

Far gick i land med en båt och Gunnar, som inte hade varit med på resan hade gått ut på natten för att se efter om ”Concordia” hade kommit. Han tog sig sedan ut till oss. Vi var tre ombord, styrman och en man till och så jag. Plötsligt blåste det upp en nordlig storm o hemskt kallt blev det, så att viken blev isbelagd. Far hade kommit ner till hamnen när han hörde stormen men han kunde inte ta sig ut till oss med någon båt.

I tre dygn varade ovädret, vi fick fira hela julen där på båten vi fyra som var där. Men vi hade ingen nöd. Mat fanns det, jag tror vi kokade julgröt. Styrman sjöng och Gunnar stämde in.

− Julsånger?

− Det var nog allt möjligt. Men julfirandet i hemmet den julen, det blåste bort.

UNGA SJÖMÄN

Redan flera år innan det här hände hade både Kalle och Gunnar varit med fadern till sjöss, mest uppe i norrlandshamnarna. Kalle mönstrade senare på en ångbåt i Hälsingborg, ”Neptunus” som mest gick på Norge, England och Frankrike.

− Jag glömmer inte en resa, säger Kalle. Det var julafton 1910. Vi var på väg till England och befann oss ute på Nordsjön. Det blåste inte nämnvärt men sjön löpte ändå rätt kraftigt och båten rullade friskt. Mörkt var det också på natten. Vi gick utan last, och för att propellern inte skulle gå tomslag fick man täppa till alla gluggar och fylla hela akterdäcket med vatten. För att komma akteröver och se efter loggen hade man då en brygga över däcket. Klockan åtta på kvällen skulle jag gå akteröver och avläsa loggen och när jag gick där på bryggan fick jag se ett par ögon stirra där nere i vattnet och tänkte: vad är det nu för odjur som kommit in på däck.

Men så kände jag igen att det var maskinisten, han var flintskallig och det var väl därför det såg så konstigt ut där i vattnet. Han for där med skvalpet i rullningen från kant till kant men till slut lyckades jag få tag i honom och få honom upp på trappan som ledde upp från däcket. Han sa aldrig ett ord och inte såg jag något av honom under hela resan. Han var för svag för spriten Gustaf Adolf och hade väl ramlat i.

En annan gång, det var när vi låg i en engelsk hamn, fann jag honom hängande i en stege som vi hade att klättra i land på. Jag gick vakt den natten. Och såg karln hänga där mellan stegpinnarna upp under armarna. Han var stor och kraftig, magen var stor och han kunde väl inte få den mellan pinnarna och krypa upp. Jag fick hala in stegen, inte var jag så kraftig av mig men fick en man att hjälpa mig. Vi klarade maskinisten ombord och tyst som en mus försvann han ner i fartyget.

Men en gång senare hörde jag honom säga om mig till en som han pratade med: ”den där karln han har räddat livet på mig många gånger”!

SJÄLV I FARA

Är man sjöman blir man garvad. Man är van att leva farligt.

− Vi var med en stor skuta, det var på vintern, jag minns inte om det var före eller efter jul. En dag skulle jag gå över till aktern efter kaffe åt en gammal finngubbe, som hade sin egen kaffepanna. När jag kom på däcket och såg upp i luften tyckte jag det såg så egendomligt ut, på de stora skutorna ligger relingen så högt att man inte kan se över den. Det jag sett var en stor våg som svepte över båten och på ett ögonblick befann jag mig inne i den, jag kände hur jag strök iväg. Man hinner tänka ändå: jag är nog en bra bit akterut om skutan nu och det här blir nog min sista resa. Men det blev inte så.

Det ljusnade plötsligt för ögonen och jag fick se ett hörn av skanstaket. Jag var alltså kvar ombord i alla fall. Jag hade hamnat inne under en bänk och det blev min räddning. Men nära hade det varit.

SÅG TORPEDEN

Kalle Wallin kan berätta många minnen från sitt liv på sjön. Här kommer ett från 1915, då man verkligen fick leva farligt i krigiska farvatten.

− Jag mönstrade på en engelsk oljetanker i Dublin, ”Narraganset” på 11.000 ton, den största tanker som då fanns. Vi hade varit i Liverpool och lossat olja och skulle nu gå till New York igen. Det var i maj månad och havet låg spegelblankt. Men vattnen är farliga. Tyskarna låg där med sina ubåtar och lurpassade på fartygen. Vi hade bevakning åt olika håll. En timmerman, han var norrman, fick då på långt håll se en krusning på vattnet och skrek till männen på bryggan: ”en torped”! De hade redan observerat den och lagt om rodret för att väja undan. Efter kanske en minut strök torpeden förbi bara någon meter akter om fartyget.

Man såg ubåtens periskåp (sic) sticka upp över vattenytan och karlarna på bryggan tog gevären för att skjuta på det. Men man hörde aldrig några skott, det var väl för långt avstånd.

Bara någon timme innan det här hände hade morsetelegrafen meddelat att ”Lucitania” blivit sänkt. Det dementerades strax efteråt men senare på dagen blev det bekräftat: ”Lucitania” hade gått under inte alls långt ifrån oss, bara någon sjömil. Vi kom emellertid lyckligt till New York den gången också.

Ett människoliv var inte mycket värt då under kriget. Jag var med en amerikansk båt från New York till England lastad med krigsmaterial, flygmaskiner, hästar m. m. som skydd hade det monterats kanoner ombord. Vi körde med full fart i mörker och ständigt ändrades kursen. Vi kom över, det gick bra. Men vi hade under hela resan lagt märke till at en ventil i aktern hade öppnats. Man trodde att det var kocken som gjort det. Så fort vi lagt till i hamnen fördes han också i land och sköts på fläcken. Det misstänktes att han var tysk spion. Ja, det var hårda tag. Soldater satt där på bryggorna och vaktade. En dag hoppade en sjöman i vattnet för att bada. Strax var det en soldat som satte en kula i honom. Krig är vidrigt.

NEJ, ALDRIG SOLDAT

Kalle Wallin höll på att bli skickad till krigsfronten i Frankrike, berättar han. Det blev en förordning att alla sjömän som kom i land skulle gå och inregistrera sig. Amerika behövde soldater och det företogs lottningar bland de inregistrerade sjömännen.

− De frågade också mig ”skall du gå till Frankrike?

– Nej, sa jag. Varför inte det? – Nej, jag vill inte gå i krig med något land! Och jag tänkte: här stannar jag inte. De kanske tar mig i alla fall. Man hade hört och sett nog av kriget. Den där finnen de kom släpande med hem till hans hustru. Inga armar och inga ben! Men hon orkade inte: − Fick jag inte behålla honom när han var friskfår ni ta hand om honom nu också.

− Eller, när alla stupade soldater skulle föras hem till Amerika igen. Det kom hela båtlaster med lik. Stanken var förfärlig. Ingen ville vara med och lossa liklasterna. Det hjälpte inte att de lockade med brännvin hur mycket som helst och ända till 40 dollar i timlön. Till slut fick de åka ut och sänka både fartyg och last i havet.

KAMP MOT RÅTTORNA

Kalle och Gunnar mönstrade på en skånebåt, det var 1913 och dåligt med sjöfart på Slite den våren. Inget arbete och fattigt i hemmet.

− Mor lånade 40 kronor av handlaren Krokstedt till respengar åt oss. Kapten Isaksson i Kivik behövde två man. Vi hade ju inga pengar och mönstrade på. En bedrövlig båt, och skepparn alkoholist, och så hemskt med råttor. Råttor, råttor överallt. Jag hade köpt mig ett par nya sjöstövlar hos skomakare Idevall i Slite för 30 kronor, och en dag när jag skulle ta den på mig hade råttorna ätit upp ena stövelskaftet. Där gick nästan en hel månadslön. När man låg i kojen sprang råttorna över bröstet på en, framåt och tillbaka. Det var alldeles hopplöst. Men en dag kom vi på idén att när vi hämtade bröd i aktern skulle vi ta med ett bröd till råttorna också. När de fick detta att gnaga på lämnade de oss ifred ett tag.

Och så dricksvattnet! Det kom en del mystiska föremål ur vattenbehållaren. Det var på sommaren och det dracks mycket vatten. När en dag behållaren skulle göras ren låg där resterna efter en stor råtta.

Ja, det var då en båt. Vi gick på England och där rymde Gunnar från den och jag mönstrade av, skyllde på exercisen. Kort därefter fick vi höra att båten gått under med tio man och allt. Det var naturligtvis de bristfälliga luckorna. Och skepparn var ju heller aldrig nykter.

Det här var några glimtar som de båda bröderna gav från det hårda sjömanslivet förr. Det fanns dock ljuspunkter också. Till exempel julfirandet i sjömanskyrkorna, med julbord och julsånger. Men också där i främmande hamnar, fanns det gamla skandinaver som mitt i julglädjen satt och grät. Längtade kanske hem. Till barndomens jul. (Källa: 1213)

-----------------------------------------------

D/S Narragansett byggd 1903. Tanker. Torpederad på resa mellan New York och London 16/3 1917 av u-båten U-44 under befäl av Paul Wagenführ.

70-årig f. d. sjöman i Akebäck har upplevt krigets minskräck

Två fioler, varav en är handgjord av en gammal Norrlandsmästare, har 70-årige f. d. sailorn Frans Hallgren i Akebäck att spela på. Tröttnar han på fiolen kan han ta till dragspelet för han kan traktera sånt också.

”Han har seglat för om masten, som en man uti många år . . .” står det i sjömansvisan. Och seglat för om masten det har ”vår man” gjort. Frans Hallgren, Glammunds i Akebäck, 70 år på långfredagen. 15/4 1960

Han gick till sjöss vid 19 års ålder, det var 1909. Hans första båt blev råsegelskonaren Klara av Klintehamn.

Åren gick, Hallgren skiftade till andra segelfartyg. När första världskriget bröt ut låg hans fartyg i Petersburg, nuvarande Leningrad. Kanske visste varken han eller hans många sjökolleger vad det stora kriget skulle medföra – ingen visste ju något närmare om tyskarnas väldiga ubåtsvapen.

- Många strök med under de åren, men av någon ödets skickelse kom jag helskinnad undan, berättar Frans Hallgren. Trots att jag seglade i de farliga vattnen flera gånger såg jag aldrig skymten av några periskop. Men det finns annat farligt också – minorna. En gång var det nära ögat. Under en Nordsjöstorm kom vi ur kurs och drev ner mot den franska kusten, där tyskarna varit framme och lagt ut minbälten. Vi drev rakt in i ett sådant. Det var mitt livs hemskaste natt när vi beordrades att hela tiden hålla oss vakna, ha livbältena på. Ingen sa något, ingen kunde företa sig något, varje sekund den natten igenom väntade vi på smällen. Men ingen kom. När morgonen grydde visste vi att vi klarat oss – vi hade fått meddelande om att en norrman var nära och med dennes hjälp drogs vi bort från detta dödens område.

 
Prejad

En annan händelse som också hade med kriget att göra var när vi låg i New York. Jag gick då med en dansk båt och vi skulle till Köpenhamn med last av bl. a. gummipackningar. Inte långt från New York blev vi prejade av en engelsman. Det var en envis en! Han tog oss på bogsering för att vara säker på att vi inte smet tydligen, och drog oss tvärs över Atlanten till en irländsk hamn. Där togs gummilasten i beslag. Sen gick det bra att fortsätta till Köpenhamn.

Efter kriget kom Hellgren tillbaka till Sverige, han hade vid detta laget avverkat alla de sju haven mest med danskar och norrmän. 1919 var han i Göteborg. Då kom den stora sjömansstrejken och därmed tröttnade Hallgren på sjömanslivet och reste hem till Gotland och födelsesocknen Guldrupe.

Fick 14 barn

Han gifte sig med en Guldrupetös och fick 14 barn. Av dem är 13 i livet, en del finns här på ön, en del på fastlandet och en son som gick i faderns ”kölvatten” och blev sjöman och verkstadsägare i New Orleans i U.S.A.

Efter att ha sysslat med kanalföretag och byggen på oliks håll på ön köpte makarna 1943 ett litet jordbruk i Väskinde. Numera är Hallgren änkeman och i fjol flyttade han till ett mindre ställe i Akebäck, där han sysslar med litet av varje. Sin fritid ägnar han gärna åt musik och målning.

Musik – målning bra hobbies

- Nåt skall man ju ha att göra när man sitter ensam, säger Hallgren. Han trakterar handklaver och fiol, och när andan faller på åker penseln fram, måla landskap är hans höga nöje. (Källa: 2047)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper