Minkatastrof utanför Gotland - Göteborgsångaren Rumina sprängd och sjunken 1915

Ännu en gång under det pågående stora världsdramat har en fruktansvärd händelse, som står i intimaste samband med kriget, inträffat omedelbart utanför den gotländska kusten. Kl. 2 i natt (23/10 1915) stötte göteborgsångaren Rumina, kapten A. R. Svanberg, på ungefär 7 minuters distans sydost om Grauternas fyr på en drifmina och sprängdes midt itu, så att förskeppet ögonblickligen sjönk, hvarvid sex man af besättningen, som sofvo i skansen, drogos med i djupet. Den öfriga delen af besättningen, tio man, och kaptenen samt en tysk officer, oberleutnant Arthur Metz, gingo omedelbart i båtarna och kommo i morse i land i Kylley.  Rumina var på resa från Hörnefors till London med last af trämassa, men hade uppbringats af tyskarne vid Svenska Björn, då den nyss omtalade officeren skickades ombord. Ångaren skulle nu införas till Libau för undersökning af lasten.

Rumina, som var bygd 1883 i Belfast och mätte 1,033,50 netto registerton, tillhörde rederiaktiebolaget Concordia i Göteborg. Den räddade besättningen inkommer i afton till Visby.

De vid katastrofen omkomna besättningsmännen voro båtsman O. V. Lind matroserna A. V. Jacobsen och K. V. Dahlgren, jungman H. Berg samt eldarna J. Scharfe och A. Dahlbom.

Akterskeppet af Rumina höll sig flytande ett par timmar efter olyckan, innan det försvann i djupet. (Källa: 360)

Ångaren Ruminas förolyckande under för handen varande omständigheter torde, skrifver Göteborgs handelstidning, föranleda en rättslig tvist af intresse, såvida icke tyskarna utan vidare påtaga sig skulden och lämna ersättning såväl för fartyget som till de omkomnas familjer. Fartyget har af tysk prisbesättning tvingats ur sin kurs och förts in på minfarligt område, ehuru ångarens last icke bestod af kontraband.

Engelsmännen ha vid ett par liknande tillfällen och nu senast för en tid sedan ifråga om en holländsk ångare godtgjort på så sätt uppkomna förluster. (Källa: 361)

-------------------

Minkatastrofen utanför Gotland. Den förolyckade ångarens kapten berättar.

Befälhafvaren å den utanför Gotlands ostkust minsprängda göteborgsångaren Rumina, kapten Axel R. Svanberg, jämte den öfverlefvande delen af besättningen och den tyske oberleutnant Arthur Metz anlände i lördags afton med Tingstädetåget till Visby. För att mottaga den tyske officerarne hade konsul Carl E. Ekman och stabsadjutanten B. Lindwall samt ett par af de internerade tyska officerarne infunnit sig å östra stationen. Då tåget på bestämd tid stannar å den lilla stationen, syntes genom den immiga glasrutan till den 2:a klasskupé en lång smärt gestalt i en tysk sjöofficersmössa. För öfrigt var han iförd civila kläder. I vagnen näst intill hade 2:a klasskupén reserverats för den skeppsbrutna besättningen, som efterhand trädde ut på perrongen. Först kom en liten undersätsig man med ett allvarligt men tryggt och lugnt utseende. Det var kaptenen. Han hade ett par morgontofflor på fötterna, och under den öppna regnrocken framskymtade ett lifbälte om bröstet. Besättningen, åtta man och två fruntimmer, var också helt nödtorftigt ekiperad, och det märktes tydligt på deras klädsel, att de måst lämna det sprängda fartyget utan att hinna medtaga något af sina tillhörigheter. Kaptenens första omsorg vid ankomsten till staden var därför att skaffa kläder åt sig och de mest behöfvande af besättningen. Från stationen bar det sålunda genast i väg in i staden. Det gälde ju att komma in i butikerna innan dessa stängdes. För en medarbetare i denna tidning, som härvid fick det osökta uppdraget att vägleda besättningen, berättade kapten Svanberg om den hemska tilldragelsen och de härmed förknippade omständigheterna följande.

Rumina lämnade Hörnefors onsdagen 20 dennes kl. half 4 e. m. Ångaren innehade under däck omkring 1,600 ton trämassa, som delvis inlastats i Domsjö, och på däcket omkring 80 standard bräder. (1 standard är ungefär 4,7 m3) Då ångaren vid 7-tiden på fredags morgon passerat Svenska Björn och befann sig ostsydost om Svenska Högarna, blef ångaren plötsligt prejad af en tysk U-båt, som signalerade: ”Sätt ut båten”. Förste styrmannen fick order att gå i båten, och då denna om en stund återkom till ångaren, medförde den en tysk officer, som gick ombord på ångaren. Han begärde att få se skeppspapperen samt förklarade, att han hade befallning af U-båtens chef att föra ångaren till Libau för undersökning af lasten. Kapten Svanberg protesterade häremot, då ångaren icke förde krigskontraband. Om en undersökning af lasten i alla händelser skulle företagas, ansåg kapten S. lämpligare att gå in till Swinemünde, då han därigenom icke komme så långt ur kursen. Han varnade samtidigt för minfaran i farvattnet öster om Gotland. Men den tyske officeren åberopade sina order och förklarade, att minfaran vore obetydlig, om man toge vägen i närheten af Gotland. Kapten S. tvingades alltså att sätta kursen öster om Gotska Sandön, och det bestämdes, att ångaren skulle hålla sin kurs tills man finge sikte af Östergarns fyr. Vid 2-tiden på lördagsnatten purrades kaptenen, som låg i karthytten, af vakten, som meddelade, att man hunnit inom synhåll för nyssnämnda fyr. Kapten S. begaf sig då ut på däck. Han hade knappast hunnit dit, förrän en våldsam explosion hördes och ångaren skakade i sina fogningar. Ögonblicket därefter — eller inom mindre tid än halfannan minut — remnade ångaren i tu och förskeppet jäms till bryggan sjönk i djupet, dragande med sig de sex man, som lågo i skansen. Det stod genast klart för kapten S., att ångaren blifvit minsprängd. Vid explosionen rusade den del af besättningen, som låg akterut genast upp på däck. Den tyske officeren, som hade sin sofplats i navigationshytten, kom likaledes ögonblickligen på däck. Då kapten S. vände sig om för att tilltala honom, märkte han, att en fotogenlampa exploderat i navigationshytten, antagligen i följd af ångarens våldsamma skakning vid sprängningen. Det ville till att handla snabbt — intet ögonblick fick förspillas. Akterskeppet krängde redan öfver åt babords sida och kunde när som helst uppslukas af hafvet. Ingen vågade ens tänka på ett försök att bärga sina tillhörigheter. Kapten S. lyckades, medan han afvärjde eldsvådetillbudet i navigationshytten, rycka till sig ångarens mätbref och märkrulla — det var allt hvad som hann bärgas. Skeppskassan och papperen måste offras. Med svidande hjärta måste kaptenen äfven lämna sin trogna hund i sticket.

Emellertid hade de utsvängda lifbåtarna, sedan surrningarna kapats, satts i sjön. Natten var kylig med klart månsken och sjön häfde sig i långa dyningar. Man kan lättare tänka sig än beskrifva kapten S:s känslor, då han jämte de öfriga ombordvarande kl. half 3 på morgonen lämnade sitt fartyg, hvars däck han trampat i många år, först som styrman och sedan som befälhafvare.

Arthur Metz. f. 25/2 1890. d. 24/4 1916 utanför Flanderns kust. Oberleutnant zur See ombord på U-17. Befälhafvare var kapitänleutnant Hans Walther.

Kapten Svanberg och fem man, däribland oberleutnanten samt förestånderskan och kokerskan togo plats i den ena lifräddningsbåten, medan förste styrmannen med återstoden af besättningen gick i den andra. Och så begynte rodden bort från vraket, som nu hade stark babords slagsida, in emot det gotländska landet. På milsvidt afstånd tindrade Grauternas fyr. Efter fem timmars rodd, hvarunder de båda båtarna ofta skymdes för hvarandra af den höga dyningen, landade de skeppsbrutna lyckligt och väl vid ön Fjaugen. Här omhändertogos de af arbetarne i kalkbrottet och blefvo på bästa sätt omhuldade. Arbetarna kokade kaffe åt dem och lånade kläder åt de nästan halfnakna kvinnorna. Sedan de här fått värma sig och hunnit hämta sig efter de utståndna strapatserna, gingo de åter i sina båtar, som därefter bogserades af en motorbåt till Kylley. Äfven här emottogos de skeppsbrutna välvilligt af befolkningen.

Akterskeppet af Rumina höll sig flytande ända till kl. 9 f. m., då det försvann i djupet. Om man kunnat ana, sade kapten S., att vraket skulle hålla sig flytande så länge efter katastrofven, hade man naturligtvis hunnit bärga sina grejor. Men de arma människorna sågo endast döden för sig och fruktade att få dela de omkomna kamraternas öde. Det fans ingen tid öfrigt för annat än lifvets räddning.

Kapten Svanberg, som under så tragiska omständigheter nu för första gången satte sin fot på Gotlands mark, var uppfyld af tacksamhet för all den människovänliga hjälp, som här ägnats honom och hans folk, på samma gång som han lifligt beklagade den smärtsamma förlusten af de sex omkomna männen. Det var duktigt folk, sade han, och flere af dem ovanligt plikttrogna och skötsamma.

I synnerhet rördes hans hjärta vid tanken på dem som efterlämnade hustrur och barn. Båtsman O. V. Lind från Råå var nygift sedan sex månader tillbaka, och matrosen K. V. Dahlgren från Marstrand lämnar efter sig hustru och tre barn, af hvilken det yngsta är endast 2 år. Eldaren J. Scharfe från Horsens var förlofvad. Ett tragiskt öde mötte äfven jungmannen Harry Berg från Göteborg. Han var endast 15 år gammal och var nu ute på sin första resa, som äfven blef hans sista. De omkomna voro emellertid, liksom besättningen i sin helhet, krigsförsäkrade för hvardera 4,000 kr., befälet dock till högre belopp.

Den öfverlefvande delen af besättningen, som jämte kaptenen afreste härifrån till Göteborg i går morse med ång. Gotland öfver Nynäshamn, utgöres af förste styrman A. Hagelin, Kungälf, andre d:o J. A. Fredholm, Grebbestad, förste maskinist V. Johansson Göteborg, andre d:o J. A. Andersson Göteborg, donkeyman J. Ljungqvist, Mariestad, lättmatros H. Brendin, Göteborg, jungman K. Landström, Piteå, eldare A. E. Stark, Göteborg, förestånderskan Berta Bodin, Göteborg, och kokerskan Ellen Hjertzberg, Karlshamn.

Som en egendomlighet påpekade kapten Svanberg, att det nu var andra gången som den nyssnämnda förestånderskan led skeppsbrott under kriget på grund af minsprängning. Första gången var det med en systerbåt till Rumina. ”Nästa gång blir jag nog kvar”, lär hon ha yttrat, då hon med de öfriga rodde bort från Rumina.

Rumina tillhörde, som förut omtalats, rederiaktiebolaget Concordia i Göteborg och var liksom lasten försäkrad.

Kapten Svanberg kommer att afge sjöförklaring i Göteborg. (Källa: 361)

--------------------

På begäran intages följande Polisrapport.

I anledning däraf att i pressen uttalats klander öfver det bristande tillmötesgående, som ångfartyget Ruminas skeppsbrutna besättning fått röna vid ankomsten hit i Visby den 23 sistlidne oktober, har undertecknad på anmodan af stadens borgmästare, i ärendet anstält förhör för att utröna huruvida i verkligheten fog förefinnes för det mot Visby stads befolkning riktade klander för visad likgiltighet mot ”Ruminas” besättning. Följande personer hafva blifvit hörda samt berättat:

1:o) Poliskonstapel Gustaf Jonsson:

Vid tågets ankomst till Östra järnvägsstationen kl. 7,30 den ifrågavarande dagen befann sig Jonsson därstädes såsom tjänstgörande vaktkonstapel. Till polisstationen hade icke inkommit någon underrättelse därom, att ”Ruminas” skeppsbrutna besättning skulle med detta tåg anlända, men då Jonsson förmärkte, att så var förhållandet och tillika iakttog, att icke någon person var till mötes för att hjälpa densamma till rätta, vände han sig till löjtnant Lindwall, som var tillstädes å perrongen för att, å tjänstens vägnar, emottaga en skeppsbruten tysk löjtnant, som fört befälet å den kapade ”Rumina”. Jonasson frågade  löjtnant Lindwall, om han hade sig bekant, huruvida några anordningar blifvit här i staden vidtagna för bispringa besättningen, hvartill löjtnant Lindwall svarade, att han ej hade sig något härom bekant, men tillade att han därest svårigheter skulle möta att anskaffa natthärbärge för besättningen, kunde sådant erhållas genom militärbefälet, såvida anmälan därom gjordes före kl. 9 e. m. Då besättningen lämnade perrongen och begaf sig in i staden, följde Jonsson i sällskap med en af besättningsmanskapet med till Donnersplats. ”Ruminas” befälhafvare, kapten Svanberg, begaf sig upp på telegrafstationen och efter en stund återkom han till besättningen, som emellertid stannat på Donnersplats, samt aflämnade 100 kr. till 1:ste styrmannen med uppdrag att anskaffa nödiga kläder åt besättningen. Innan Jonsson aflägsnade sig från Donnersplats, tillfrågade han uttryckligen kapten Svanberg, huruvida han vore i behof af Jonssons hjälp samt huruvida nödiga åtgärder vidtagits för beredande af bespisning och nattlogi åt besättningen, hvartill kaptenen genmälde, att besättningen kunde erhålla mat och natthärbärge ombord å den ångbåt, hvarmed densamma följande morgon, skulle afgå härifrån samt att han följaktligen ej vore i behof af Jonssons biträde. På Jonssons erinran att det vore ovisst, huruvida ångbåtens restauratris kunde bespisa så många personer, då hon ej blifvit i förväg underrättad, blef denna angelägenhet genom Jonssons åtgörande så ordnad, att kaptenen jämte besättningen skulle kl. 9 e. m. erhålla bespisning å fröken Amanda Samuelssons matservering. Angående besättningens natthärbärge uttalade kaptenen sig i så bestämda ordalag, att Jonsson ej kunde annat förstå, än att härom var aftaladt med vederbörande ångbåtsbefäl.

Kl. 8,5 e. m. sammanträffade Jonsson under sin patrullering utanför S. J. Enanders beklädnadsaffär med 1:ste styrmannen, som då anhöll om Jonssons bistånd, enär de för kläders inköpande till honom aflämnade hundra kronor visade sig alldeles otillräckliga och då kaptenen, som skilt sig från besättningen, icke kunde genast anträffas, medföljde Jonsson in i Enanders affär, där saken ordnades sålunda, att de erforderliga kläderna fingo afhämtas kl. 10 e. m., inom hvilken tid styrmannen kunde uppsöka kaptenen och erhålla de resterande penningarna.

Kl. 2 på natten, då Jonsson hade vakten å polisstationen, blef han uppringd i telefon af redaktionssekreterare Elgstrand och tillfrågad, hvar ”Ruminas” besättning befann sig. Genom poliskonstapel Berg hade Jonsson fått kännedom härom och lämnade den begärda upplysningen.

2:o) Poliskonstapel V. Berg:

Kl. 9:30 hade Berg under sin patrulltjänstgöring påträffat 1:ste styrmannen, som Berg, på dennes framställda begäran visade vägen till fröken Samuelssons matservering. Strax före kl. 11 hade Berg utanför Stadshotellet sammanträffat med ”Ruminas” besättning, som beklagade sig däröfver, att den icke erhållit något nattlogi samt begärde Bergs bistånd för anskaffande af nattlogi. Berg hade då hos hofmästaren å Stadshotellet gjort förfrågan om rum för besättningen, hvilket emellertid förvägrades. Berg begaf sig då med besättningen till Visby Börs, där han lyckades erhålla nödigt nattlogi åt densamma.

3:o) Redaktionssekreterare Gustaf Elgstrand.

Han hade vid den skeppsbrutna besättningens ankomst till Östra järnvägsstationen infunnit sig därstädes för att söka erhålla anvisningar om förloppet vid ”Ruminas” förolyckande. Efter det Elgstrand påträffat kaptenen Svanberg och kommit i samtal med honom, medföljde han kaptenen jämte besättningen ned till telegrafstationen, där kaptenen erhöll anvisning å 1,000 kronor, som han med Elgstrands hjälp lyckades utfå å postkontoret, ehuru detsamma redan var stängdt för allmänheten. Sedan kaptenen för ändamål, som förut är nämndt, lämnat hundra kronor till 1:ste styrmannen, begaf kaptenen sig i sällskap med Elgstrand ut i staden för att förskaffa sig själf kläder och skodon. Under tiden sammanträffade de med sjömanshusombudsmannen, kapten Edmund Smitterberg, och efter det kaptenen Svanberg blifvit ekiperad hade alla tre begifvit sig till Stadshotellet. Kapten Svanberg och ombudsmannen Smitterberg hade gått in på hotellet genast, medan Elgstrand först begifvit sig ned till fröken Samuelsson för att öfvertyga sig om att besättningen kommit till rätta, … visade sig vara förhållandet. Det upplystes då, att en af besättningskarlarna vore sjuk, hvarför genom Elgstrands försorg denne genast erhöll läkarhjälp af doktor Lundahl. Fröken Samuelsson förklarade vid detta tillfälle, att hon, då besättningen intog sin måltid, erbjudit dem att få tillbringa natten i ett af sina bästa och största rum.

Elgstrand begaf sig därefter till hotellet och sammanträffade därstädes med kaptenen Svanberg och ombudsmannen Smitterberg. Efter hotellets stängningstid hade de begifvit sig ned till ångbåten, och då besättningen ej fans där, hade Elgstrand uppringt poliskontoret för erhållande af upplysning därom.

Elgstrand förklarade dessutom, att han på förfrågan hos kaptenen Svanberg erhållit den underrättelsen, att kapten Svanberg före sin ankomst hit icke anmodat någon härstädes boende person om hjälp för att ordna för sig eller besättningen, enär han ansett sig kunna hjälpa sig själf.

Visby polisstation den 1 November 1915

E. G. Nilsson,

t. f. Poliskommisarie.

(Källa: 233)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper