Gotländska krigsseglare - Omkomna 1939 - 1945

 

S/S Foxen

Sänkt 18 januari 1940

Gotlänning i besättningen: Eldaren Frithiof Niit

 

S/S Foxen på 1.304 brt byggdes 1920 vid Stavanger Støberi & Dokk, Stavanger. Hette från början Patria. Patria såldes 1926 till rederiet Heimdal i Köpenhamn, omdöptes till Askö. 1939 köptes Askö av Ahlmarks rederi i Karlstad och omdöptes till Foxen.

 

I Garston hade Foxen intagit last av stenkol till Sverige och hade passerat ut i Nordsjön genom Pentland Sound. Torsdagen 18/1 1940, då även S/S Flandria av Göteborg och M/S Pajala av Stockholm krigsförliste, minsprängdes Foxen vid 21-tiden 85 distansminuter OtS om Pentland Sound.

Det var klart väder och månsken. Vid den oerhört kraftiga explosionen klövs Foxen midskepps i två halvor och därvid omkom förmodligen omedelbart en stor del av fartygets besättning.

Utkiken på bryggan, jungman K. G. Alfredsson, slungades ut i vattnet och bedövades av lufttrycket. Han lyckades simmande uppnå en flotte och på denna vistades han ensam från minsprängningen till kl. 4 på söndagsmorgonen. Det var mycket kallt och jag frös kolossalt, uppgav Alfredsson vid sjöförklaringen i Karlstad, som han ensam angav. På fredagen var jag så förfrusen att jag domnade av. Flotten hade skadats vid explosionen, så att provianten och färskvattenskaggen förstörts, varför jag hela tiden var utan vatten och mat. Natten till söndagen såg jag fyra fartyg passera, men jag var så medtagen att jag inte orkade signalera. Söndag morgon såg jag två skarpa lanternor närma sig. Jag lyckades resa mig på armbågen och signalera. Fartyget uppfattade mina tecken, jag var räddad. Fartyget var Boreas av Haugesund, som införde den räddade jungmannen till Bergen.

Vid explosionen på Foxen var vi tio man, som rusade till förliga flotten och klamrade oss fast vid denna när fartyget sjönk, omtalade jungmannen Stig Bergström efter sin räddning. Jag såg Foxen stå nästan lodrätt med aktern över våra huvuden. Det såg ut som om hon skulle ramla ner över oss, men plötsligt försvann hon i djupet. Det var mycket kallt och de iskalla sjöarna slog ständigt över oss. På fredagen frös två man ihjäl och överlämnades åt havet. På lördagen dog en matros och en eldare. Vi försökte hålla modet uppe genom att sjunga. På lördagskvällen var en trålare alldeles inpå flotten, men våra nödrop var förgäves. Ytterligare två man dog den natten. Förutom jag och min bror var ännu ett annat brödrapar ombord på flotten. Den äldste av de andra bröderna dog på lördagsnatten. Sedan försvann min bror i vattnet, jag var för svag för att göra något för honom. Förgäves hade jag försökt att hålla honom varm.

Nu var vi bara två man kvar på flotten, och tre timmar innan jag räddades dog min siste kamrat. Jag var ensam på flotten med fem döda skeppskamrater. Törsten var en plåga. Slutet för mig syntes närmare än någonsin och jag slumrade in. Då jag vaknade såg jag en ångare i närheten. Resa mig hade jag inte krafter till, men jag stod på knäna och viftade med ett klädesplagg, tills jag föll samman.

Två man, en jungman från vardera flotten, var de enda av Foxens besättning som överlevde katastrofen. Bergström bärgades av S/S Leka av Oslo, som landsatte den räddade i engelsk hamn.

 

---------------------------------

 

Ensam på flotten med fem döda kamrater. En fasansfull upplevelse, innan räddningen kom.

London. (TT.) Stig Bergström, en av de två överlevande från den svenska ångare Foxen, har för Reuters korrespondent berättat om sina upplevelser. Han säger: ”Explosionen på fartyget inträffade den 18 januari på kvällen. Jag och åtta andra voro akter i skansen vid tillfället. Vi sprungo upp på däck och klamrade oss fast vid en flotte som låg på treans lucka. Fartygets främre del sjönk först, och flotten flöt, då vattnet strömmade in över däck. Sedan såg vi fartyget stå nästan lodrätt med aktern över våra huvuden. Det såg ut som om hon skulle ramla ner på oss, men, men plötsligt försvann hon, och vi voro ensamma på flotten. Ett annat fartyg dök upp och kretsade runt i närheten flera gånger på utkik efter överlevande. Vi skreko och viftade ihärdigt, men i mörkret såg man oss inte. Sedan hörde vi rop på hjälp, men kunde inte avgöra varifrån det kom. Flotten var mycket djup, men endast sex tum ovan vattnet, och de iskalla sjöarna slogo ständigt över oss och gjorde oss genomvåta. Vi voro tillsammans hela den natten, men nästa dag fröso kocken och mässpojken ihjäl och en av kamraterna som deltagit i det spanska kriget, fick till uppgift att avlägsna liken. Vi hade med oss på flotten en låda som innehöll filtar och regnrockar, som vi delade, och även en låda med konserverad proviant. Vi hade ingenting att öppna konservburkarna med tills jag hittade en spik, och med den lyckades jag öppna en burk med corned beef. Jag skar mig svårt i händerna, som sedan blevo mycket ömma och gjorde ont. Dagen därpå dogo en annan matros och en eldare. Eldaren (Niit) klagade bittert över törst, och trots våra protester drack han saltvatten. Han blev omtöcknad och dök överbord. Min egen bror, Malte, höll ut fram till lördag kväll. Vi sökte muntra upp varandra med att sjunga och sökte hålla modet uppe. Tidigt på lördagskvällen kom en trålare nära oss i sakta fart, tills den befann sig på endast femtio fots avstånd. Vi ropade på den så högt vi kunde, men förgäves. Ytterligare två dogo den natten. Det fanns ännu ett brödrapar på flotten, och den äldre av bröderna dog kort därefter.

Jag började misstänka att min egen bror började bli omtöcknad. Jag föll i sömn, och när jag vaknade såg jag honom i vattnet. Han höjde vänstra handen och ropade på hjälp, men jag var för svag och kunde ingenting göra då jag såg honom försvinna. Vi voro nu bara två man kvar på flotten, och tre timmar innan jag räddades, dog min siste kamrat. Jag var nu ensam på flotten med fem döda skeppskamrater. Jag pinades svårt av törst och kunde inte motstå frestelsen att dricka saltvatten. Jag visste att det innebar säker död om jag drack mycket, så jag smuttade bara. Sedan siktade jag till min obeskrivliga glädje Leka, då hon var flera sjömil borta. Jag reste mig med möda, och med en klädespersedel fästad på en stång vinkade jag i ett tills jag föll samman. På mina knän bad jag Gud att de måtte ha sett mig. Detta var allt jag visste tills jag lyftes upp och återigen föll samman, lika mycket av glädje som av utmattning.

Kaptenen på den norska ångaren Leka, som räddade Bergström, berättar att svensken låg i yrsel den natt han tillbringade ombord på den norska båten. Han ropade hela tiden på sin bror och de andra kamraterna och trodde tydligen att han fortfarande var kvar på flotten. (Källa: 362)

 
 
 

S/S Gwalia

Sänkt 2 december 1940

Gotlänning i besättningen: Styrmannen Carl-Axel Lange

  

S/S Gwalia var byggd 1907 av stål av Austin & Son, Sunderland, England. Redare Svenska Lloyd Göteborg. Besättning: 20 man.

 

Gwalia var på resa från Cardiff till Lissabon, då fartyget 2/12 1940 torpederades 200 sjömil väst om Lissabon av tyska ubåten U-37 under befäl av Kapitänleutnant Asmus Nicolai Clausen. Gwalia ingick i konvoj OG.46.

Av den till 20 man uppgående besättningen räddades endast fyra, danske matrosen E. Engshöj, brittiske mässuppassaren E. Evans, jungmannen B. Lorentsson och maskineleven Karl Oskar Fredriksson. När Fredriksson omsider kom hem till Sverige angav han sjöförklaring om Gwalias torpedering vid Göteborgs rådhusrätt.

Enligt denna hade Gwalia avgått i konvoj med last av kol och 200 säckar post. Under resan rådde dåligt väder med hög sjö.

Vid torpederingen låg Fredriksson och sov. Han väcktes av en kraftig smäll och sprang upp och tog livräddningsdräkt på sig, varefter han skyndade upp på däck till flottarna, som låg på treans lucka. Kring flottarna befann sig större delen av besättningen. Han hörde kapten Lindberg ropa: "Till styrbords livbåt". Fredriksson kunde i mörkret urskilja förste maskinisten Pettersson, andre styrman Lange, matros Gullaksen och eldare Wärja. En halv minut efter det att Fredriksson kommit fram till flotten, sjönk Gwalia mycket hastigt, varvid han sögs med ner i vattnet. Efter en stund lyckades han emellertid komma upp till vattenytan och såg trots mörkret en flotte några få meter från sig. Han sam dit och tog sig upp på den. På flotten var endast mässuppassaren Evans. Kort därefter kom Enghöj och Lorentsson simmande till flotten och upptogs. Runt omkring hördes kamraterna ropa på hjälp, men man kunde på grund av mörkret inte se dem och inte företa sig något för att hjälpa dem. Under nära två timmars tid hördes ropen från dem, som befann sig i vattnet.

På flotten riggade de fyra männen till en nödsignal. Den bestod av en åra på vilken man fäste en sjösäck. I den hårda vinden drev flotten sydvart under elva dygn och först den 13/12 upptäcktes den av en brittisk jagare som tillhörde en passerande konvoj. Jagaren satte ut en livbåt och tog upp de fyra männen vilka landsattes i Gibraltar.

Fredriksson mönstrade sedan på S/S Margareta av Stockholm och omkom vid detta fartygs torpedering ett år senare.

 
 
 

S/S Leighton

4 december 1940

Gammal gotlänning drunknad på Atlanten

Spolades överbord från engelsk ångare

Till anhöriga i Viby har ingått meddelanden om att timmermannen John Pettersson, född 1873 i Visby, omkommit genom drunkning i Atlanten. Han har enligt meddelandet spolats överbord i hög sjö från engelska ångaren Leighton av Liverpool. Antagligen inträffade olyckan, medan Pettersson var sysselsatt med att se till luckor och surrningar, vilket ingick i hans åligganden ombord.

Den omkomne var som sagt född i Visby. Han gick till sjöss redan som 12-årig pojke och seglade till en början med olika gotlandsskutor. De senaste 30 åren har han tillhört den engelska handelsflottan och var bosatt i Lamport Holt, Liverpool. På senare år har han mest haft arbete i land för det stora rederi, där han var anställd. Troligen är det krigsförhållandena och den av dem föranledda bristen på sjöfolk som gjort att han gått till sjöss igen.

Den omkomne efterlämnar närmast hustru, irländska till börden, samt en broder och tre systrar: bagaremästaren Henrik Pettersson, fru Gerda Haase och fröken Emilie Pettersson i Visby samt fru Enny Prytz, Stockholm. Syskonen, som tidigare stått i regelbunden kontakt med sin broder i England bleve oroliga när lång tid gick utan att något hördes ifrån honom. De vände sig till utrikesdepartementet, som anställde efterforskningar, och nu har som sagt meddelande om hans död anlänt hit.  Olyckan inträffade redan den 4 december förra året.  (Källa: 300)

 
 
 

S/S Brask (Norge)

Sänkt 15 januari 1941

Gotlänning i besättningen: Willy Herbert Jakobsson

 

Norska S/S Brask torpederades 1941-01-15 av den italienska ubåten Luigi Torelli under resa söderut från Durban i konvoj (OB 272). S/S Brask torpederades i positionen 52 45N 23 59W. Hon träffades på babords sida nära lucka 2 vilket resulterade i att hela frampartiet lyftes upp och fartyget sjönk på 3 minuter. 12 besättningsmän omkom medan 20 stycken lyckades rädda sig i livbåtarna.

 

-----------------------------

 

Förolyckad på havet

I dagarna har ingått meddelande om att sjömannen Willy Jakobsson från Follingbo för ungefär ett år sedan omkommit vid krigsförlisning med ett norskt fartyg. Jakobsson gick till sjöss i 17-årsåldern och hade vid krigsutbrottet hyra på Grängesbergsbolagets Porjus. I slutet av år 1940 mönstrade han av i England och det var då man fick de sista meddelandena från honom. Senare tog han hyra på norska ångaren ”Brask”, som enligt vad som nu blivit bekant krigsförliste någon gång i januari eller februari i fjol. Genom meddelanden dels från norska rederiet dels från Riksförsäkringsanstalten ha föräldrarna nu nåtts av dödsbudet ett helt år efter det att sonen gått bort. Vid olyckan omkommo 12 man från fartyget. Den bortgångne var född 1917 och sörjes närmast av föräldrar samt en stor syskonskara. (Källa: 363).

 
 
 

M/F Venezuela

Sänkt 17 april 1941

Gotlänning i besättningen: Matrosen Kurt Bertil Granlund

  

M/F Venezuela var byggd 1939 av stål av AB Götaverken, Göteborg. Redare AB Nordstjernan Stockholm. Befälhavare Gustaf A. Salomonsson. Besättning: 41 man.

  

Venezuela avgick den 8/4 1941 från Göteborg med last av papper och pappersmassa till Rio de Janeiro. Fartyget hade erhållit fri lejd från såväl engelska som tyska myndigheter. Samma dag anlöptes Kristiansand i Norge för tysk kontroll, varefter resan fortsattes utan att något anmärkningsvärt inträffade till den 10/4 då Venezuela anfölls av ett tyskt bombplan ost om Färöarna. Anfallet skedde under dager med god sikt. Trots tydliga igenkänningstecken beströk flygplanet Venezuela med maskingevär, varvid två man lätt sårades. Dessutom fällde planet sju bomber mot fartyget. En slog genom akterdäcket och gick ned i styrmaskinrummet, dock utan att explodera. De övriga bomberna föll i vattnet, men så nära fartyget att vibrationerna åstadkom skador på maskinbäddarna. Venezuelas fart blev därigenom reducerad.

Venezuela anlände 11/4 till Färöarna, där de skadade fick behandling av läkare. Den 14/4 avgick Venezuela från Färöarna. De skadade hade återvänt ombord och dessutom hade åtta finska passagerare embarkerat. Finnarna hade varit passagerare med finska motorfartyget Carolina Thordén, vilket i mars 1941 bombats i brand i Atlanten.

Den 17/4 mottog fartygets rederi ett radiomeddelande från befälhavaren på Venezuela: "Beräknar anlända Rio de Janeiro 2 maj". Venezuelas antagliga position var då lat. N 52° 35', long. V 32° 50'. Denna underrättelse var den sista som erhölls från fartyget, vilket därefter varit försvunnen med man och allt, endast en obemannad flotte påträffades senare drivande på Atlanten. Venezuela torde ha sänkts utan föregående varning av någon bland de krigförande makternas sjöstridskrafter, varvid de ombordvarande omkommit. 41 i besättningen och 8 passagerare omkom.

Fartyget sänktes av tyska ubåten U-123 under befäl av Kapitänleutnant Karl-Heinz Moehle.

 
 
 

M/T John P. Pedersen (Norge)

20 maj 1941

Gotlänning i besättningen: Oskar Erik Vilhelm Pettersson

 

M/T John P Pedersen. Tankfartyget ingick i Konvoj HX 126, på resa från Curacao till  Clyde med 9100 ton olja. Fartyget sänktes den 20 maj 1941 av Kapitänleutnant Herbert Kuppisch U-94 söder om Grekland. 22 av besättningen omkom och 16 överlevde torpederingen. Fartyget ägdes av A/S Havtank och var byggt i England 1930. Kapten var Hans Adolf Nilsen.

 

--------------------

 

Ännu en gotländsk sjöman borta.

Kriget på världshaven har krävt ännu en gotländsk sjömans liv enligt underrättelser som nyligen ingått hit. Det är 27-årige Oskar Pettersson från Fårö som blivit borta och enligt de knapphändiga underrättelser som sänts till hemmet skulle han ha varit ombord på en norsk ångare i atlantfart, som sänkts någon gång i april månad. Pettersson, som seglat utanför spärren under hela kriget, har nu dödförklarats av myndigheterna. Han började sin sjömansbana på Sliteliniens ”Fårösund” och var någon tid även anställd på Ångbåtsbolagets båtar innan han begav sig i utrikes fart. Han har nu liksom så många andra duktiga sjömän blivit ett av de otaliga offren i den väldiga världskampen. Frid över hans minne. Oskar Pettersson tillhörde en stor syskonskara och sörjes nu närmast av fadern, lägenhetsägare Oskar Pettersson, Friggårds, samt syskon. (Källa: 364).

 
 
 

M/T Barbro (Norge)

20 september 1941

M/T Barbro taget efter torpederingen från M/T Carrier

Gotlänning i besättningen: Mekaniker Egon Fohlström

 

Tankfartyg. 6325 ton. Längd: 124.4 m. Bredd  16.8 m. Djupgående: 10.33 m. 4-takts 6-cylindrig dieselmotor. 11,5 knop. Byggd 1934 vid Götaverken i Göteborg. Ägare: Arthur H. Mathiesen, Oslo. Hemmahamn: Oslo.

 

Den 20/9 1941, gick Barbro, under kapten Lauritz Knudsen, i konvoj SC-44 på väg från Halifax till Liverpool. Sydost om Grönland (61.30N 35.07W) klockan 03.27 träffades hon av två torpeder avfyrade från U-552 (under befäl av ässet Erich Topp 1914-2005), Barbros last, bestående av 9000 ton bensin, fattade omedelbart eld vilket också vattnet i närheten gjorde. Flera hoppade överbord men brändes ihjäl, alla 34 ombord omkom. Klockan 04.30 försökte U-69 (under Wilhelm Zahn 1910-1976) att utdela nådastöten, men torpeden detonerade inte. Alla ombord, befälhavaren och 33 besättningsmän dog i lågorna, de andra fartygen runtomkring kunde bara hjälplöst se på.

 

--------------------

 

Enligt till här bosatta släktingar ingånget meddelande har 25-årige Egon Fohlström omkommit under tjänstgöring på utländskt handelsfartyg vid förlisning i Atlanten.

Fohlström var född i Visby år 1916 och hade några år varit bosatt i Stockholm innan han bestämde sig för sjömannens i denna tid mer än vanligt riskfyllda yrke. Den omkomne beskrives som en skötsam och i allo präktig ung man. Som närmast sörjande efterlämnar han fader, två systrar och en broder, bosatta i Stockholm. (Källa: 365)

 
 
 

M/F Yngaren

Sänkt 12 januari 1942

Gotlänning i besättningen: Uppassaren Johan Fäldt

 

Byggd vid Doxfords i Sunderland, England. Sjösatt: 1921. Deplacement: 5 940 bruttoton d.w. Besättning: 38 man.

 

Yngaren var i januari 1942 på resa från Halifax Nova Scotia till England i konvoj HX. 168 med last av manganmalm, kopra, två flygplan, ett antal lätta stridsvagnar och andra pansarfordon. Med följde också sex brittiska flygunderofficerare som passagerare. Efter avgången saknade man underrättelser från Yngaren en hel månad. Man atntog därför att fartyget gått bort med man och allt i Nordatlanten. Den 15/2 meddelades emellertid från London att två man av Yngarens besättning, svenske matrosen Yngve Carlstedt och danske matrosen E. V. Andreasen, räddats från en Flotte. Ombord på denna hade de tillbringat nära en månad drivande på Atlanten.

Kl. 4 på morgonen den 12/1 avlöste jag utkiken på babords bryggvinge, uppgav matros Carlstedt vid sjöförklaringen. Vädret var mycket dåligt med hög överbrytande sjö, tjocka och dålig sikt. Tre eller fyra minuter över kl. 4 inträffade en häftig explosion. En hög eldpelare sköt upp längst förut på styrbords bog. Tredje styrman Eng, som avlösts av förste styrman Granlund och som stod bredvid mig, frågade vad det var, och då jag svarade att det väl var en torped, ansåg han det bäst att lämna bryggan, vilket vi omedelbart gjorde. Då jag kommit ned på huvuddäcket, skakades fartyget av ytterligare en explosion. Denna inträffade förmodligen också förut om styrbord. Hade fartyget träffats på babords sida eller akter om bryggan skulle jag ha sett eldskenet. Jag förlorade styrman Eng ur sikte och fortsatte akteröver genom babords gång. Min avsikt var att bege mig till babords livbåt, som jag var tilldelad. Fartyget hade börjat få slagsida, och då denna hastighet ökade insåg jag att babords livbåt inte skulle kunna sjösättas. Jag fortsatte därför akterut för att söka uppnå den stora flotten som låg fritt på däckshusets tak på poopen. På vägen dit mötte jag i mörkret en man, men jag vet inte vem det var, och uppmanade honom att gå akteröver, men han fortsatte i motsatt riktning. Under de tre á fyra minuter som det tog för mig att komma från bryggan akterut hade slagsidan på fartyget ökats så kraftigt, att jag måste ta mig fram på räckverket och däckshusets sida för att komma fram till flotten. Jag fick tag i en av livlinorna på flotten och kunde därigenom hala mig fram till den fasta lejdare som fanns på flottens förkant. Flotten lutade starkt framåt och åt styrbord och det var endast med största svårighet som jag kunde ta mig uppför lejdaren. Just som jag fått upp armarna över flottens kant, bröt en mycket kraftig sjö över hela fartyget från för till akter. Sjön vräkte mig ombord i flotten och flotten i vattnet. När jag en stund därefter kunde resa mig upp, hade Yngaren försvunnit. I det svaga skenet från en ljusboj, som hastigt drev bort, såg jag en massa vrakspillror och en livbåt med kölen i vädret. Av de ombordvarande såg jag däremot inte någon. Efter en stund upptäckte jag ytterligare en man på flotten. Det var dansken Andreasen.

Det fanns ingen möjlighet för oss på flotten att på något sätt bispringa de nödställda. Flotten kunde nämligen inte manövreras utan drev i den höga sjön. Hård storm rådde, havet gick vitt och vi hade all möda att hålla oss kvar på flotten, som hotade att kantra. Mot kvällen saktade stormen av, och vi öppnade då luckan till en brunn i flottens mitt, där vi sökte lä för vinden och sjön, som gick över flotten. Efter några dagar blev vädret bättre och vi lyckades så småningom göra det något så när drägligt för oss. I brunnen fanns ett lager konserver, kaffe och te, ett primuskök, fotogen och dricksvatten. Endast den omständigheten, att flotten var så väl utrustad gjorde det möjligt för oss att komma undan med livet i behåll.

Så gick dag efter dag, det ena dygnet efter det andra, vecka efter vecka. Den 10/2, trettio dygn efter torpederingen, upptäckte vi vid middagstiden ett engelskt flygplan, som vi signalerade till genom att vifta med signalflaggor och avskjuta ett skott med raketsignalpistol. Planet observerade oss och besvarade våra signaler med en morselampa.

Under tre timmar kretsade planet kring oss och avlägsnade sig därefter. Tidigt följande morgon kom ett hydroplan och kretsade kring flotten till dess en trålare anlände och tog oss ombord. I trålaren rönte vi stort tillmötesgående och god behandling. Vi landsattes i Gouroch i Skottland den 13/2 kl. 21.30.

På särskild fråga från vid sjöförklaringen ansåg Carlstedt som troligt att samtliga saknade av de fyrtio ombordvarande omkommit vid Yngarens torpedering.

Yngaren torpederaders av tyske ubåten U-43 under befäl av kapitänleutnant Wolfgang Lüths vars två torpeder träffade Yngaren med en halv minuts mellanrum. 

 
 

Yngarens baneman, ubåtsässet Wolfgang Lüth, sköts i huvudet den 13/5 1945, endast några få dagar efter kriget slutade i Europa, han hade misslyckats med att ge ett korrekt kodord till en tysk vakt. Den  brittiska ockupationsmakten gav tillstånd åt tyskarna att hålla en statsbegravning till Lüths är, det var Tredje rikets sista statsbegravning.

 
 

Gotlänning med på saknat motorfartyg.

Transatlantics ”Yngaren” ej avhörd sedan den 4 januari.

STOCKHOLM, 9 febr. (TT). Transatlantics motorfartyg Yngaren, som sedan någon tid inte hörts av, måste nu avses som förolyckat. Besättningen uppgick till 30 man. Telegrafiskt meddelande härom har ingått till utrikesdepartementet från svenska beskickningen i London. Befälhavare på ”Yngaren” är Y. F. Cassel. Bland de ombordvarande befunno sig bl. a. mässuppassaren J. Fäldt från Levide. ”Yngaren” mätte 9,053 ton d. w.

Enligt vad skeppsredare Gunnar Carlsson meddelat på Göteborgs Postens förfrågan har rederiet inte haft något meddelande från ”Yngaren” sedan fartyget den 4 jan.

lämnade amerikansk hamn. Den var då inte på väg till Sverige. Den besättningslista som utsänts grundar sig på uppgifter som rederiet erhållit från kapten Cassel två dagar innan ”Yngaren” gick från Amerika och det är sannolikt att ingen personalförändring skedd sedan dess.

Johan Fäldt är född på Wormsö i Estland den 24 mars 1922. Tillsammans med sin moder kom han vid 3 års ålder till Gotland. Efter slutad skolgång gick han till sjöss och seglade först med Slitebåtar. Vid krigsutbrottet 1939 befann han sig utanför spärren och har sedan dess varit utestängd från Sverige. Fäldt beskrives som synnerligen skötsam och ordentlig. Närmaste släktingar äro moder, gift med lantbrukaren Elon Jacobsson, Mallgårds i Viklau, (sic) samt halvsyskon. (Källa: 366) 

 
 
 

S/S Raceland (Amerika)

Sänkt 28 mars 1942

Gotlänning i besättningen: Alf Arne Segerqvist

  

Lastfartyg. Byggd 1910. Längd: 122,2 m. Bredd: 15,7 m. Hastighet: 10 knop. Trippelexpansions ångmaskin. 1 propeller. Beväpning: 30 cal. kulsprutor.

Den 21 mars 1942, lämnade konvoj PQ 13 Island. Den 28:e mars var s/s Raceland norr om Norge och hade förlorat kontakten med konvojen på grund av dåligt väder och problem med utrustningen. Den dagen anföll tyska bombare skeppet och slutligen sänktes skeppet av en bomb som exploderade i närheten. Bomben träffade inte Raceland men den skakade om fartyget att en tunna innehållandes nitroglycerin exploderade och sprängde ett hål i fartygets sida.  

Besättningen kunde rädda sig själv på grund av det lugna havet, och tog plats i de 4 livbåtarna. En dag senare orsakade en storm och isande kyla att 2 livbåtar sjönk med 12 besättningsmedlemmar ombord. (de 12 besättningsmedlemmarna drunknade). De andra två livbåtarna nådde land, och på grund av lidandet överlevde bara 13 besättningsmedlemmar av de 33. Fartyget sjönk på position 72.40 N, 20.20 E. (Källa: http://www.ss-raceland.com/indexSwedish.html)

 

------------------------

 

Gotländsk sjöman hedras postumt

Sju anhöriga till svenska sjömän, som omkommit i amerikans tjänst, samlades i torsdags (18/4 1946) middag till en högtidlig ceremoni på amerikanska legationen vid Strandvägen, där Mr. J. E. Saugstad som representant för amerikanska utrikesdepartementet o. krigssjöfartsstyrelsen, War Shipping Administration, överlämnade ”The Mariners Medal” som bevis på U.S.A:s uppskattning av de omkomnas insatser. Han talade om de svenska sjömännens hjältemod och självuppoffring för U.S.A:s och de allierades ansträngningar och läste så upp namnen på de elva. De är Stig Axel Borgquist, Axel Fred Carlsson, Herbert Dahlin, Karl Birger Erlandsson, Sture Hjälmkrans, Sven Landström, Elis Munga, A. Segerquist, Stig Svensson, Karl E. Thornberg och Axel Sjöborg.

Bland de medaljerade sjömännen befinner sig en gotlänning, Arne Segerquist, Roma. Han omkom i samband med att tyskarna torpederade hans båt utanför norska kusten 1942.

Inalles var det elva svenska sjömän som hedrades postumt. Sex anhöriga, utom den gamla mamman, systrar och bröder till de stupade, hade infunnit sig på legationen.

Diplom med uppgifter på vilket fartyg sjömännen var anställda och dagen för deras död och medalj överlämnades till den anhöriga. A. Segerquists moder fru Hedvig Walborg Segerquist är bosatt i Hörsne efter att ha inflyttat från Roma hämtade sonens postuma medalj. Närvarande vid högtidligheten var bland andra amerikanske ministern, mr Herschel Johnson, mr Ravendal och marinattachén, kapten Wright. (Källa: 367)

 
 
 

S/S Ada Gorthon

Sänkt 22 juni 1942

Gotlänning i besättningen: Jungmannen Bengt Arvid Uno Johansson

  

S/S Ada Gorthon byggdes 1917 av N. V. Boele´s Scheepswerven en Maschine Fabriek i Bolnes. Hon hade beställts av rederiet AB Kattegatt i Helsingborg och döptes till Signe. 1919 köptes hon av Rederi AB Helsingborg i Göteborg. Signe omdöptes nu till Vettern. Samma år såldes fartyget till ett partrederi i Norrköping och döptes ännu en gång om, nu till H. Unér. År 1922 såldes fartyget till Rederi AB Gefion i Helsingborg och blev Ada Gorthon. Fartygets, längd 88.7 meter, bredd 13.4 meter, max djup 29 meter, minsta djup 22 meter.

 

Ada Gorthon var på väg från Luleå till en tysk hamn lastad med järnmalm. Den 22 juni 1942, vid 12-tiden var hon i höjd med Bläsinge vid Ölands ostkust. Besättningen kunde känna sig trygg, fast det hade gått rykten om att ryska ubåtar brutit tysk-finska spärrlinjen över Finska viken. En av dessa var SC317 under befäl av kapten Mochov.

I vackert väder befann sig Ada Gorthon kl. 12.10 den 22 juni 1942 utanför Bläsinge på Öland. Utkiken på backen, jungmannen Karl Åke Andersson, observerade ett ubåtsperiskop på ett avstånd av 400 á 500 meter på babordssidan. Omedelbart därpå såg han en torpedstrimma mellan periskopet och Ada Gorthon. Han varskodde styrman Nilsson, som hade vakten på bryggan, varefter han sprang akteröver för att meddela besättningen faran. Vid maskinkappen ropade han "Torped", vilket utrop hördes av andre maskinisten Hjalmar Persson, som rusade upp ur maskinrummet, och kocken Vilhelm Hagberg i kabyssen. Båda räddades genom Anderssons varningsrop. Andersson hann inte akterut till mässen förrän ångaren skakades av en våldsam explosion, fartyget bröts i två delar och gick till botten inom en minut.

Explosionen sågs från land och fiskare gick ut för att hjälpa de nödställda. Av de totala besättningen på 22 personer räddades 8.

 

----------------------------

 

Den omkomne gotlänningen på Ada Gorthon anträffad.

Ett lik, som på tisdagen påträffades vid Ada Gorthons vrak, har på onsdagen  identifierats av en de överlevande vid olyckan. Den omkomne var jungmannen Bengt Arvid Johansson från Västergarn på Gotland. Han var född 1925 och ogift. (Källa: 368)

  

----------------------------

 

En gotländsk sjömans sista färd.

Den vid torpederingen av ”Ada Gorthon” utanför Öland omkomne sjömannen Bengt Johansson från Krokstäde i Tofta vigdes i går till den sista vilan på sin hemsockens kyrkogård.

Kistan, svept i den svenska flaggan och blomstersmyckad, hade redan tidigare placerats i koret, varför gästerna samlades i kyrkan, medan kantor Hansson utförde stilla sorgemusik på orgeln. Man sjöng därefter psalmen 564: 6-8, varpå kyrkoherde N. H. Ronqvist trädde fram och med ledning av orden i Jesaja 30: 15 höll ett gripande tal vid den unge mannens bår. Han förrättade därefter den ritualenliga jordfästningen, som följdes av ps. 570: 1-3, varpå kistan utbars och sänktes i den öppnade griften. Här framträdde först en släkting till den bortgångne och höll ett vemodsmättat avskedstal, påminnande om den betydelsefulla gärning som sjömännen utföra i denna tid för att trygga vår folkförsörjning. Sedan talade den avlidnes lärare, kantor Hansson, som i ett vackert tal erinrade om livets korthet och om det ljusa minnet av den unge mannen, som så hastigt rycktes hädan.

Den vackra sorgehögtiden avslöts med  att man vid graven gemensamt sjöng några verser av psalmen ”Jag är en gäst och främling”, varpå kyrkoherden lyste frid över Bengt Johanssons sista vilorum.

En rik skörd av kransar och blommor hade sänts till båren och bl. a. en krans från Gorthons rederier i Hälsingborg: Till jungman Bengt Johansson. Tack för god gärning (blå och gula band). (Källa: 369).

 
 
 

S/S C. F. Liljevalch

Sänkt 18 augusti 1942

Gotlänning i besättningen: Hans Hansson Waksam

 

S/S C. F. Liljevalch på 5.476 brt byggdes av Götaverken 1920 till TGO.

 

Fartyget lämnade Luleå den 14 augusti 1942 med 7.463 ton järnmalm i rummen. Kursen hölls sydlig på hennes färd genom Bottenhavet och vidare söderut. Hon gick inte ensam utan ingick i en större konvoj om 16 fartyg bl.a. svenska, finska, holländska samt tyska ångare. C.F. Liljevalch var ledarfartyg för konvojen som fortsatte sin färd söderut för att klockan 14,50 samma dag passera Kungsgrundets lysboj. Fartyget mätte 8470 dödviktston.

På eftermiddagen lämnade befälhavaren bryggan. Klockan 15,18 fick utkiken på backen se torpedstrimman. Lotsen kommenderade omedelbart hårt styrbords roder, men denna manöver hann inte ens påbörjas innan maskinrummet träffades av torpeden. Omedelbart därefter fick ryska ubåten L3 Bolshevik under befäl av kaptenen P. D. Grisjtjenko in ytterligare en fullträff, denna gång mellan treans och fyrans luckor vilket fick C.F. Liljevalch att formligen slitas i stycken. Som om inte detta vore nog så exploderade ångpannorna av den första torpeden vilket inte gjorde saken bättre.

De 40 personerna som fanns ombord han knappt fatta vad som hände innan fartyget gick till botten, vilket inte tog mer än 30-35 sekunder. Livbåtarna förstördes vid explosionen liksom en av de tre livflottarna. 32 man ur besättningen samt lotsen Sjögren omkom. Omedelbart efter torpederingen stoppades konvojen och fartygen drogs samman så eskortfartygen kunde lägga ut en dimridå. Några försök att med sjunkbomber oskadligöra ubåten, men förgäves.

 
 
 

M/S Peiping

Sänkt 9 september 1942

Gotlänning i besättningen: Motormannen Nils Anders Wigsten

 

M/S Peiping på 6.390 brt sjösattes den 13 augusti 1931 av Götaverken åt A/B Svenska Ostasiatiska Kompaniet i Göteborg. 

 

Fartyget var på resa mellan Buenos Aires - New York med en last av hudar, färgämnen, ull och talg. Den 9 september 1942 klockan 15.28 torpederades fartyget öster om Kuba av tyska ubåten U-66 under befäl av Kapitänleutnant Friedrich Markworth. Torpeden träffade på styrbordssidan vid maskinrummet som vattenfylldes. Här dödades tre man. De överlevande gick i babords livbåt men fartyget flöt fortfarande. Ubåten sköt därför ytterligare en torped som sänkte henne. M/S Peipings besättning bestod av 34 man varav 31 räddades men 3 omkom, däribland Wigsten. Peping seglade utan eskort.

 

------------------

 

”Peiping” har torpederats i Karibiska sjön En gotlänning bland de omkomna.

Stockholm, 1 okt. (TT.) Ostasiatiska Kompaniets motorfartyg Peiping har nyligen förolyckats efter torpedering, enligt telegram till U. D. Av besättningen har 31 man räddats och förts in till hamn vid Karibiska havet. Tre man omkommo, nämligen motormännen Sven Gustav Engström från Stockholm, Robert Stellan Dahlgren från Nya Varvet, Göteborg och Nils Anders Vigsten från Fårö på Gotland.

Nils Wigsten var endast 23 år gammal när han nu föll offer för sjökriget och med honom har den svenska handelsflottan förlorat en skötsam och duktig sjöman. Trots sin ungdom hade han dock hunnit med sex år på sjön, ty redan som 16-åring började han på båtar i östersjöfart. Under kriget har han seglat utanför spärren tills hans sjömannabana nu så brutalt klipptes av. Det är den tredje fårösjömannen som blivit borta under kriget. Närmast sörjande äro föräldrarna, mästerlotsen Haldur Wigsten och hans maka, samt tre systrar och en broder. (Källa: 370).

 
 
 

S/S Bengt Sture

Sänkt 29 oktober 1942

Gotlänning i besättningen: Eldaren Harry Sandberg

 

S/S Bengt Sture på 1.009 brt var byggt av Schiffbau-Gesellschaft Unterweser m. b. H. i Lehe vid Weser münde åt danska D/S Vesterhav. Hon sjösattes den 22 oktober 1917 och hette då Oda. Hon kvarhölls emellertid av de tyska myndigheterna som överförde henne till Deutsche Petroleum A. G. i Berlin. Fartyget omdöptes där till Richard Hentsch. År 1919 kortades namnet till Hentsch. 1923 såldes fartyget till Globus Rhederei A. G. i bremen och döptes till Gerrat. 1927 såldes hon till Carsten Rehder i Hamburg och blev Alfred Rheder. Den 18 mars köptes hon av Rederi AB Eruth i Trelleborg och blev Bengt Sture.

  

Fartyget lämnade Danzig den 29 oktober 1942 kl 17.00 och efter att man avlämnat lotsen satte man västlig kurs. Sent på kvällen upptäcktes fartyget av den sovjetiska ubåten SC406 under befäl av kapten Jevgenij Osipov som gick i övervattensläge för batteriladdning. Ubåtschefen bestämde sig genast för at gå till anfall i bibehållet övervattensläge. Kl 23.19 avlossades två torpeder mot målet. Anfallet observerades dock från Bengt Sture vilket gjorde att man lyckades väja undan för båda torpederna. Vid midnatt var ubåten åter i skjutläge varpå en torped avlossades, som också träffade. Fartyget blev svårt skadat och manöverodugligt men sjönk dock inte. Kl 0.30 bestämde sig Osipov att sänka fartyget med ett nådaskott. Strax innan den sista torpeden avlossades upptäckte man från ubåten att ett antal personer befann sig i vattnet vid sidan av haveristen. Ubåtschefen Osipov gav då order om att dessa skulle räddas. Efter att de överlevande från Bengt Sture räddats ombord på ubåten sänktes fartyget. De överlevande fördes sedan till Sovjetunionen där de med största sannolikhet arkebuserade i det sovjetiska fängelset Vojnova 25.

 

-----------------------------

 

FÅNGE HOS RYSSARNA

Sex besättningsmän från den i oktober 1942 torpederade Trelleborgsångaren Bengt Sture togs troligen till fånga och placerades i ryska fångläger. Bland de 15 besättningsmännen som rapporterades som försvunna befann sig en gotlänning, eldaren Harry Sandberg, född 1909 i Visby.

Uppgifter från officiellt ryskt håll har bekräftat tidigare rykten om att sex besättningsmän togs upp på en rysk ubåt. Svenska ambassaden i Moskva har nu till sovjetiska myndigheter överlämnat en begäran om utredning. Samtidigt har det genom ryska källor även klarlagts att det var en sovjetisk ubåt som tidigare sänkte Grängesbergsfartyget ”C. F. Liljevalch”. Av besättningen på 40 man omkom 33.

— Min man hade varit till sjöss ett par år när ”Bengt Sture” försvann under en resa på Östersjön, säger fru Märta Sandberg, som är bosatt i Visby. Jag vågar inte tro att min man skulle vara bland de sex från båten som enligt uppgift skulle ha tagits upp av en rysk ubåt. Man tycker f. ö. att om några oskyldiga svenska sjömän råkat i rysk fångenskap så borde de ha släppts för länge sedan. Men nog skulle det vara av stort värde att få klarhet i vad som egentligen hände min man och den övriga besättningen på ”Bengt Sture”. (Källa: 371)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig