Minfaran runt de gotländska kusterna - 1939 - 1945

Livsfarligt arbete

Den onde

Några artiklar från dåtidens tidningar

(14/12 1939) Den första minan vid gotlandskusten. Drivmina på väg mot Östergarnslandet. I går observerade fiskaren Leonard Nordin 8-9 distansminuter SO om Sysne fiskeläge en drivande mina. Ström och vind beräknas driva den in mot Östergarnslandet. Spaning pågår för att finna och oskadliggöra densamma. Kl. 1 i middags hade den dock ej anträffats. Allmänheten varnas för att röra vid den eller över huvud taget vistas i närheten av densamma, om den skulle flyta i land, utan anmodas att fortast möjligt underrätta per telefon Marindistriktet, Visby. (Källa: 399)

(15/12 1939) Minan har flutit i land vid Ljugarn. Den i går omnämnda minan utanför Östergarnslandet har nu flutit i land i närheten av Fågelhammar norr om Ljugarn. Den kommer att sprängas i morgon när det blivit ljust. (Källa: 400)

(17/11 1941) Två personer dödades av exploderande sprängboj — Mininvasion på södra Gotland. Under den hittills förflutna delen av kriget ha Gotlands kuster varit totalt förskonade från påhälsning av minor — över huvud taget ha mycket få sådana otrevliga tingestar påträffats i Östersjön, medan som bekant västkusten varit desto mera hemsökt. Den senaste stormen i södra Östersjön tycks emellertid ha gått synnerligen illa åt där utlagda minfält, som tydligen åtminstone till en del lösryckta och skingrats. Följderna ha icke uteblivit. Under senaste veckohelgen ha sydspetsen av Gotland fått mottaga en del av dessa sjöfararens främsta fiender, av vilka några exploderat, medan andra uppspårats och oskadliggjorts. Även sprängbojar ha flutit i land.

I Vamlingbo krävde denna första mininvasion tyvärr i går (söndagen den 16/11 1941) två dödsoffer, i det 18-årige Jacob Österholm, Rembs i Vamlingbo, samt 50-årige Robert Hansson, Sippmanna i Hamra, föllo offer för en sprängboj, som de av allt att döma försökt bärga. Det finns inga ögonvittnen till den hemska olyckan, utan de förolyckade hittades strax efter kl. 11 i går förmiddags av lantbrukare Jacob Södergren, Austre, som kom gående vid stranden. Båda de döda voro fruktansvärt massakrerade, bl. a. hade Österholm så gott som slitits av på mitten. Han låg och flöt i vattnet, medan Hansson hittades på stranden med brinnande kläder. På platsen hittades också den gråmålade överdelen av en fiskebåt, men huruvida de båda männen befunnit sig i båten vid explosionen har ännu icke kunnat utrönas. Olycksplatsen erbjöd givetvis en hemsk anblick, översållad som den var med köttslamsor och klädtrasor, som slungats ända till ett tjugutal meter från den plats, där explosionen tydligen inträffat. De dödades cyklar, som stodo en bit upp på stranden, voro fullkomligt perforerade av splitter från sprängbojen.

Olyckan har av allt att döma inträffat vid 11-tiden. Jacob Österholm hade gått hemifrån kl. 8 på morgonen för att sin vana trogen ta en promenad längs stranden,— kanske hade han även hoppats göra något strandfynd, då på senaste tid bl. a. en hel del koks flutit i land där ute. Kl. 11 hörde hans moder en kraftig knall. Hon blev givetvis orolig, då hon visste, att sonen befann sig just i de trakterna, och strax efteråt fick hon också bud om den fruktansvärda olyckan, som ägt rum på stranden innanför Heligholm.

Den omkomne Österholm var som nämnts från Rembs och son till hemmansägaren Niklas Österholm och hans maka född Söderberg. Utom föräldrar efterlämnar han tre syskon — en bror och tre systrar. Han var känd som en duktig arbetare och en omtyckt ung man — en smula tillbakadragen kanske men arbetsam och rejäl. Han var född den 7 juli 1923. Hansson var född den 7 juni 1891. Han var ogift och brukade sedan en följd år en liten gård vis Sippmanna. I allmänna värv hade han icke tagit del. Som närmast sörjande efterlämnar han två bröder, bosatta i resp. Hamra och Vamlingbo.

Nio minor och en sprängboj tillvaratagna. Marindistriktet underrättades givetvis snarast om det inträffade och skickade ögonblickligen ut ett par bilar, som både i går och i dag utforskat stränderna längs Sudret. Letandet har icke varit förgäves — till i dag på förmiddagen hade man nämligen spårat upp icke mindre nio minor och en sprängboj, förmodligen av samma slag som den, som kostade de två männen livet. Att dessa icke råkat ut för en mina kan nämligen antagas, då de i så fall borde ha blivit alldeles sönderslitna. Man har vidare tillvaratagit två stycken gummibåtar samt en del vanliga bojar o. d. Nämnas kan, att både minorna och sprängbojen samtliga hittats söder om Grötlingboudd, vilket ger stöd åt det antagandet, att de slitit sig från minfält i södra Östersjön.

Vid 11-tiden natten till söndagen hördes från Ronehamn och platser söder därom en våldsam explosion, vilken förmodligen härrörde från en mina, som stött på grund och exploderat, och även natten till måndagen ha våldsamma knallar iakttagits.

Olyckan kan tjäna som en varning åt allmänheten att aldrig befatta sig med misstänkta strandfynd. Det kan visserligen röra sig om en vanlig boj e. d., men det händer som synes, att det är farligare saker, som flyta i land. Den sprängboj det här tydligen varit fråga om är av en päronformig typ och har en höjd på 90 cm. à 1 meter. Färgen är oftast röd eller grå, men även andra färger kunna givetvis ifrågakomma. I bojens smala ända är ibland en stålwire fastsatt, och den skall man mest av allt akta sig för, ty den allra minsta dragning i wiren brukar ofelbart utlösa en explosion.

Den våldsamma blåsten har visserligen avstannat just nu, men fortfarande torde strömmarna vara kraftiga, varför det kan befaras, att ytterligare minor driva i land. Eventuella upphittare uppmanas att icke på egen hand försöka ta i land dem utan i stället underrätta landsfiskalen eller marindistriktet.

På olycksplatsen pågå i dag undersökningar för att utröna vad för slags sprängboj de båda männen råkat ut för, och denna undersökning ledes av landsfiskal R. S. Tigerhielm i samarbete med kustartilleriet. (Källa: 401)

(18/11 1941) 14 minor och 1 sprängbojar ilanddrivna på Gotland - Marinens folk i besvärligt arbete från tidig otta idag. Marinens personal på Gotland fick igår sätta till alla klutar för att taga hand om de ilandflutna minorna och sprängbojarna och man var hela dagen i fullt arbete, som dock vid mörkrets inbrott måste avbrytas. Men i tidig otta i morse var man åter i farten. I går hann man taga hand om och desarmera 8 minor och 2 sprängbojar. De flesta pjäserna ha flutit i land på sydligaste kusterna därav två vid Grötlingboudd och två vid När. Alldeles invid Närs fyr låg en mina, som låg mycket illa till och vållade mindödarna stort besvär. En sprängboj hade flutit i land vid Sysneudd i Östergarn.

Vi upprepa varningen till allmänheten att icke vidröra eller ännu mindre försöka bärga påträffade bojar och minor. Även om en boj ser oskyldig ut kan den vara sådan att den kan brisera när som helst. Minorna som anträffas äro alla tyska och härröra därför troligen från det minfält som utlades mellan Öland och Balticum vid tysk-ryska krigets utbrott.

Österholm stod med sprängbojen i famnen. Landsfiskal R.-S. Tigerhielm med biträde av specialister från kustartilleriet har i går och i dag företagit en noggrann undersökning på platsen för den svåra sprängningsolyckan på söndagen. Det har därvid genom undersökning av splitter konstaterats , att explosionen vållats av en sprängboj av utländskt fabrikat. Man har vidare kunnat rekonstruera omständigheterna kring olyckan. Av skadorna på de dödade framgår nämligen, att Österholm tydligen stått med bojen i famnen, då de flög i luften, medan Hansson stått till höger och alldeles intill Österholm. Att bojen icke legat på marken framgår nämligen av att ingen av de dödade hade skador på benen.

Dem på olycksplatsen hittade fartygsdelarna härröra icke från en fiskebåt utan från ett större fartyg. Det rör sig om en gråmålad styrhytt e. d. samt två bitar av ett s. k. trall — d. v. s. de korslagda ribbor, som underlätta vattenavrinningen från t. ex. en brygga. Huruvida detta fartyg blivit minsprängt, låter sig f. n. icke avgöras. På olycksplatsen hittades även en Hansson tillhörig börs med söndertrasade sedlar, vilka nu skickats till riksbanken för inlösen.

Tidpunkten för de förolyckades begravning skall bestämmas, så snart länsstyrelsen lämnat tillstånd. (Källa: 402)

(18/11 1941) Åtta minor och en sprängboj desarmerades. Åtta minor och en sprängboj desarmerades i går genom marindistriktets försorg. En del andra bojar, som även inrapporterats, befunnos ofarliga. I dag har man fem minor och en sprängboj på programmet. Alla de otrevliga pjäserna ha hamnat på östra kusten av Hoburgen upp till Sysne. (Källa: 403)

(19/11 1941) Mindödarna ha fullt arbete. Mindödarna ha fullt arbete. I går oskadliggjordes genom Gotlands marindistrikts försorg 12 minor och en sprängboj. Den sistnämnda hade flutit i land på Östergarnslandet. Arbetet forstätter, nya rapporter ingå alltjämt. (Källa: 404)

(20/11 1941) 24 minor och 3 bojar vid Gotlands östkust. Hittills ha 22 minor och 2 sprängbojar oskadliggjorts. 24 minor och 3 sprängbojar ha hittills iakttagits vid den gotländska östkusten, enligt vad kapten Wrede i marindistriktet i dag upplyser på Gotlänningens förfrågan.

I går rapporterades fyra minor, och av dem ha åtminstone två oskadliggjorts i dag. Sammanlagt ha hittills 22 minor och 2 sprängbojar oskadliggjorts, medan man söker efter två minor och en boj.

Bärgningsarbetet är ofta mycket besvärligt och vid flera tillfällen ha flottisterna måst vada i vatten upp till axlarna, då de skulle oskadliggöra de ovälkomna ”gästerna”. Marindistriktets personal avpatrullerar dagligen kusten för att så snabbt som möjligt kunna oskadliggöra de österifrån kommande minorna. Den nordligaste socknen, som fått påhälsning av minor, är Östergarn, men dessutom har en sprängboj drivit i land så pass långt i norr som på Fårö. På marindistriktet är man dock inte säker på att det är en sprängboj, då man ännu inte fått tag i pjäsen ifråga. Man är emellertid tacksam om ortsbefolkningen så snart den ser något misstänkt inrapporterar detta. Vidare kan omtalas, att en hel del minsvepningsattiralj flutit i land i trakten av Fårösund. Liksom minorna och sprängbojarna är den med säkerhet av tyskt ursprung. (Källa: 405)

(20/11 1941) Värnpliktig med tur. När kapten Tiberg häromdagen kom till Sudersand på Fårö fann han där en misstänkt tingest, som vid närmare eftersyn visade sig vara en sprängboj. Vid förhör framkom det att det var en värnpliktig som burit upp den farliga pjäsen från stranden. Att någon olycka inte inträffade får väl anses vara mera tur än skicklighet. Den hemska händelsen i Vamlingbo häromdagen visade ju hur farligt det kan vara att handskas med dylika sprängbojar. (Källa: 406)

(22/11 1941) Tre minor desarmerades. Tre minor desarmerades i går genom Gotlands marindistrikts försorg. Nya misstänkta fynd ha inrapporterats, och marindistriktet har en bil ute även i dag för att undersöka fynden. Finska ångaren Virginia har rapporterat, att den iakttagit en drivande mina nära Ölands norra udde. F. n. råder dålig sikt, och troligen komma marinrapporternas antal att ökas betydligt, när sikten blir bättre. (Källa: 407)

(26/11 1941) På minjakt med marinens folk. Ett jobb för kallblodigt folk. En mina har observerats på ostkusten i bäring från Ölands norra udde. Minan kommer att oskadliggöras genom marinens försorg”. Hur ofta ha vi inte hört i radio eller läst i pressen dessa lakoniska meddelanden om sjöfartens kanske lömskaste fiender i dessa krigstider. ”Minan kommer att oskadliggöras genom marinens försorg”, brukar det alltså kort och gott heta, och vi landkrabbor i gemen dra en lättnadens suck pro primo för att vi inte äro till sjöss bland de hornförsedda fulingarna och pro secundo – samt i än högre grad – för att vi inte höra till marinen, så att det eventuellt kunde komma på vår lott att våga liv och lem för att skydda sjöfarten mot minfaran.

Nu må man emellertid inte tro att hrr mindödare själva ta det så där högtidligt – att med andra ord tala om risken att hastigt och … mer eller mindre effektivt pulvriseras. Nej då! Det är inte alls farligt att handskas med minor bara men vet hur man skall göra! Hur var det …gen sa? Det skulle ju nämligen kunna hända att minfabrikanterna funderat ut något nytt s. k. djävulskap, som ännu inte hunnit bli bekant, och då kanske det kan smälla en stund för tidigt. Den stunden, den sorgen resonera dock troligen minörerna, som väl med tiden måste … åt en sorts fatalism.

Ovanstående synnerligen allmänna och synnerligen lekmannamässiga reflektioner gjordes av signaturen då han häromdagen, kuskade ut på södra Gotland tillsammans med löjtnant Phalén, flaggkorpral Linde och ytterligare två män från … stationerade vedettbåtar i den vällovliga avsikten att på nära håll studera hur en tysk hornmina avrättas. Avfärden blev en smula hastigt bestämd, varför det ingalunda blev tid att ta ett ömt och vemodsfyllt farväl av släktingar och vänner, men förvissningen, att det är kutym att i första han underrätta de närmaste även vid minolyckor verkade i någon mån lättande på ett även av den dystert grå novemberdagen nedtyngt sinne. Dessutom hade ju färdkamraterna redan tidigare gjort slut på en hel del minor, och de verkade faktiskt tämligen hela både till kropp och själ.

Första anhalten Grötlingboudd. Resan gällde närmast två av Hor… modernaste telningar, av vilka den ena flutit i land på Grötlingboudd och den andra försökt landa vid Hoburgen. Uppmärksamt strandfolk hade snokat rätt på de ovälkomna besökarna och anmält deras ungefärliga läge, och sen var det alltså ”bara” för marindistriktets personal att fara ned och göra slut på dem. Efter en mellanlandning i Hemse med ty åtföljande fläskkotlett på ortens trevliga pensionat – ack, kanske den sista fläskkotletten! – styrdes sålunda kosan direkt ned till Grötlingboudd. Det var grått och ödsligt därnere under den mörka novemberdagen, och den pinande sydostliga vinden gjorde just inte det hela gladare. I det ensamma huset ute på udden inhämtades närmare detaljer om minans läge – den syntes förresten med kikare från vindsfönstret – och sedan var det att ge sig ut på en terrängkörning bland tuvor och stenblock. Gengasbilen överträffade faktiskt sig själv, när den utan alltför mycken suckan tog sig fram på det väglösa stycket av moder jord, men den kanske liksom anade vad saken gällde! Så småningom kom sällskapet dock till den punkt, då det skulle varit rena djurplågeriet att tvinga Volvon vidare, varför allmän debarkering omedelbart vidtog. Mindödarna klädde sig i ”ämbetsdräkt” d. v. s. gummistövlar m. m. dylikt och så anträdde marschen till den plats, där minan tagit strand. Det blev åtminstone för undertecknad en övning i tuvhoppningens ädla konst, som väckte minnen från barndomens dagar, ty vägen var ingalunda lagd med tuktad gatsten. Hrr minörer hade det betydligt behagligare, i det de ju hade remedier, som trotsade det våta elementet.

Nere på stranden radades så attiraljerna upp – det var trotylstänger, tändhattar, en rulle kabel m. m., vilket ju hör till det, som erfordras för att ta livet av en mina. Den här minan skulle nämligen avrättas – den låg så illa till att den icke kunde dras upp på stranden efter vederbörlig desarmering, och då i detta fall ”tertium non datur” ([något] tredje gives icke) skulle dess öde bli att sprängas till atomer.

Kallbad i november? Det har visst tidigare nämnts, att vinden blåste kall och temperaturen var omkring noll grader – dessa fakta böra nämligen ihågkommas, då fortsättningen läses. Minan låg nämligen och guppade åtskilliga meter från stranden, och för att kunna anbringa sprängladdningen måste ju någon ta sig ut till den. Det var flaggkorpral Linde, som skulle göra’t! Han hade inga vattentäta gummikläder, varför han resolut klädde av sig kronans varma kommisarigg, iförde sig simbyxor samt plumsade ut i det våta elementet. ”För att hålla värmen” behöll han kavajen på. Med halvtannat kilo trotyl i ena handen balanserade han sig fram på de slippriga stenarna. Jag vet inte om trotyl exploderar vid fall från låg höjd – troligen gör den inte så – men riskabel såg i alla fall balansgången ut, för att nu inte tala om de iskalla ilningar, som lekte tafatt längs ryggraden vid tanke på vattentemperaturens absoluta olämplighet för badning. Den i dubbel mening kallblodige flaggkorpralen tyckte förmodligen det hela var ett ganska uppfriskande dopp, ty hans kamrater berättade, att han någon dag tidigare vadat flera hundra meter på detta sätt. Nu hade han inte så lång distans att tillryggalägga, och snart var han framme vid minan och applicerade trotylladdningen på dess sida, kopplade dit den elektriska ledningen och anträdde återfärden. Vi andra hade under tiden förflyttat oss några hundra meter bort, och sedan alla samlats på något sånär betryggande avstånd från minan, lät löjtnant Phalén sprängladdningen detonera. Det blev en öronbedövande skräll, när minans 300 kg. novit gick i luften, vilket man kanske förstår, om det omtalas, att novit, som tyskarna använda till sina minor, anses ha ungefär tio gånger så stor sprängverkan som trotyl. En jättepelare av sten, grus och mindelar slungades upp, och trots att de närvarande som nämnts ansågo sig vara på betryggande avstånd slog en sten, så stor som ett manshuvud, ned endast knappa tre meter från den lilla gruppen. Det blev alltså bom den gången!

En seglivad mina. Ja, så var det bara att packa pinalerna igen och fortsätta till nästa mina – den som låg utanför Hoburgen – sedan den något rödblommige vinterbadaren dessförinnan återtagit sin naturliga kulör. Långt ute mot Sudrets sydspets hämtades så den trygge hemmansägaren Larsson, som smått har blivit specialist på minspaning under den senaste veckan – en dag hade han sålunda hittat inte mindre än sex stycken bredvid varandra, och över huvud taget hade just dessa trakter haft de tätaste påhälsningarna. Han lotsade nu bilen genom den stormvridna martallsskogen ned till stranden en bit väster om Heligholm, där minan i den tilltagande skymningen skarpt avtecknade sig mot det ljusare havet. Den här besten låg betydlig närmare land, varför det inte blev något nytt dopp för flaggkorpralen – han längtade nog inte efter det förresten – och till en början hyste man t. o. m. hopp om att kunna bärga den. En närmare rekognoscering avslöjade emellertid, att minan låg just där sjöbottnen trappstegsformigt höjde sig, och beslutet blev alltså även här sprängning. Annars hat man nämligen vid gynnsamt läge kunnat dra upp minorna helbrägda på stranden, sedan de farligare delarna av innanmätet plockats ut.  Men det gick alltså inte den här gången, varför trotylstavarna applicerades på samma sätt som förra gången, och sprängningsmanskapet samt undertecknad tog skydd i ingången till en bunker, som låg en bit upp på stranden. Löjtnanten tryckte på knappen och en detonation hördes – men en ynklig och klen detonation. Denna ringa effekt visade sig bero på, att trotylen visserligen exploderat men inte fått minan att detonera. Den hade endast spruckit mitt itu. Sådant händer nämligen ibland hur egendomligt det än kan förefalla. Det hela avhjälptes emellertid med en ny trotylladdning, och nu försvann även denna mina från jordens yta med en knall, som kom den lilla bunkern att formligen hoppa rakt upp i luften.

En mystisk boj. Dagens minörjobb var därmed till ända men väl icke dagens arbete. Det hade nämligen från Faluddens fyr rapporterats, att en mindre boj flutit i land därute, och den skulle givetvis undersökas, varför det i höstmörkret bar i väg åt dessa trakter. På smala byvägar hade sällskapet snart också letat sig fram till fyren, som sände sitt sken ut i natten, och en patrull begav sig ut att leta reda på den mystiska bojen. Den visade sig vara en ganska oansenlig, gråmålad tingest med en röd och blå ficklampsglödlampa i spetsen, men den var av en typ, som åtminstone bilens besättning icke tidigare skådat, vilket givetvis väckte dess intresse. Löjtnant Phalén fann till sin illa dolda glädje en skruv, som han pillade på ”för att se om någonting hände”, men det hände dessbättre ingenting, vilket möjligen framgår av att denna epistel blivit skriven. Dock – det skvalpade i bojen. Kunde den möjligen innehålla grogg för nedramlande flygare? Under andlös tystnad skruvades den förutnämnda skruven av – sex näsor vädrande som jakthundar och kände lukten av – saltvatten! Det var en spänd förväntans upplösning i intet.

Den uteblivna sensationen satte emellertid ingalunda ned humöret, som hela dagen varit det allra bästa, och då ingenting mera var att desarmera, sattes kosan mot Visby efter en kort visit i Ronehamn.

Med undantag för en punktering – månne trotylen exploderar vid dikeskörning, tänkte signaturen modigt leende – gick hemfärden utan större besvärligheter, och det var riktigt skönt att sedan få sträcka på benen efter cirka tolv timmar i bil. Men mindödarna, de få säkert snart en påminnelse om ”att en mina observerats på Gotlands ostkust”. Då blir det att sätta igång igen med det farliga jobbet, med kallbad och andra mindre lustiga sensationer, som hör detta riskabla yrke till. Kanske dock vi andra borde ägna dessa ”vardagens hjältar” en smula mer tacksamhet nästa gång vi erfara, att de med fara för eget liv – det hjälper absolut inte alltid att vara van vid jobbet! – lyckats oskadliggöra någon av dessa havets helvetesmaskiner, som ju även vålla oss öbor betydligt mera ohägn än de någonsin kunna göra beträffande fastlandsbefolkningen. MacDuff. (Källa: 408)

(29/11 1941) Nya minor vid Gotlandskusten. Det fortsätter alltjämt att flyta i land minor vid den gotländska kusten. De två senaste rapporteras båda från Gnisvärd på västkusten, där en mina desarmerades i går och en i dag. Vidare kommer en sprängboj, som flutit i land vid Ljugarn, att oskadliggöras i dag. (Källa: 409)

(1/12 1941) Flera minor vid Gotlands västra kust. Från Gotlands marindistrikt meddelas på Gotlänningens förfrågan, att mindödarna i dag farit ut till Sproge för att desarmera en där ilandfluten mina. Vidare har en sprängboj oskadliggjorts vid Ygne fiskeläge söder om Högklint. I går passerade först ”Hansa” och sedan ”Drotten” en mina på nära håll. Marinen håller f. n. på att söka efter denna mina. Ännu är det dessbättre endast enstaka minor och sprängbojar som iakttagits i farvattnen mellan Gotland och fastlandet, och då postbåtarna nu endast gå vid dagsljus och skarp utkik givetvis hålles, torde minfaran för den reguljära trafiken kunna anses som jämförelsevis liten. (Källa: 410)

(2/12 1941) Nya minor flyta alltjämt i land vid de gotländska kusterna. I dag är sålunda marindistriktets personal sysselsatt med att desarmera en mina, som påträffats vid Skälsö norr om Visby. Den mina, som ”Hansa” och ”Drotten” passerade i söndags, påträffades och desarmerades i går av ett av marindistriktets fartyg. Sammanlagt ha nu nära 50-talet minor desarmerats eller sprängts vid de gotländska kusterna sedan minflodens början. Dessutom ha fyra sprängbojar desarmerats utom dem som briserat. Med den vind, som nu är rådande, komma farvattnen mellan Gotland och fastlandet och snart vara rensade från minor. (Källa: 411)

(3/12 1941) Nya minor flyta nu dagligen iland på de gotländska kusterna. I dag äro ”mindödarna” sysselsatta på norra sidan av Östergarnslandet, där en mina flutit i land, och tidigare i dag har man tagit vara på en sprängboj söder on Stenkyrkehuks fyr. I går desarmerades en mina nära Brissund. (Källa: 412)

(4/12 1941) Två sprängbojar omhändertogos. Två sprängbojar omhändertogos o går av av marinens folk på västsidan av Gotland, den ena i närheten av Stenkyrkehuk och den andra mellan Högklint och Kneippbyn. I dag har man inte behövt ta befattning vare sig med några sprängbojar eller minor, vartill säkerligen den nu rådande sydvästliga vinden varit en bidragande orsak. (Källa: 413)

(11/5 1941) Mina observerad utanför Hallshuk. Ett pråmsläp, som kom ner till Kappelshamnsviken i  går, hade i går eftermiddag gått förbi en drivande mina 5 distansminuter nordväst om Hallshuk. Bogserbåtens kapten rapporterade minfyndet till sitt rederi i Stockholm, varigenom Gotlands marindistrikt fick vetskap om saken. Marindistriktet har i dag folk ute för att komma i kontakt med bogserbåtens kapten, så att man kan lokalisera minan, avgöra vad slags mina det är fråga om och oskadliggöra densamma. (Källa: 414)

(18/5 1942) Minorna komma på ostkusten - 3 minor och 1 sprängboj weekendskörden. Under det nu förflutna veckoskiftet ha minorna åter börjat göra sig påminda på Gotlandskusten. I gårkväll (17/5 1942) vid 10-tiden hördes en kraftig knall i trakten av Ronehamn. Smällen härledde sig med säkerhet från en mina, som exploderade vid anslag mot kustens stenar. Två andra minor ha flutit i land och i dag tagits om hand av marindistriktets folk – den ena sprängdes i dag vid Hangre fiskeläge och den andra var minspecialisterna i middags i färd med att desarmera vid Botvaldavik, likaledes i Gothem. Vidare har en sprängboj ilandflutit ute på Fårö där man på egen tagit hand om pjäsen och burit upp den i land.

Den sistnämnda är något som man många gånger varnat för och maningen upprepas än en gång - låt bli att röra vid ilandflutna minor och sprängbojar eller över huvud taget föremål, som man icke vet vad de innebära. Anmäl omedelbart fynden till närmaste kustbevakning eller marindistriktets expedition i Visby. (Källa: 415)

(19/5 1942) Drivande mina utanför Visby - Tre sprängbojar och tre minor desarmerade de senaste dagarna. Chefen för marinen meddelar: En drivande mina har i dag observerats utanför Visby 19 distansminuter från Visby i bäring 277 grader. Minan driver nordvästvart.

Enligt vad kapten Wrede i Gotlands marindistrikt upplyser på Gotlänningens förfrågan gick en båt från marindistriktet ut i morse för att söka efter ovannämnda mina. Då Gotlandsbåten i dag kom in till Visby meddelade befälhavaren, att ett drivande föremål observerats strax utanför Visby. Det kan vara en boj men är troligen av det ofarliga slaget. Marindistriktets båt söker nu även efter detta föremål.

De senaste dagarna har marindistriktets folk desarmerat tre sprängbojar på norra Gotland, nämligen två i Kappelshamnsviken och en på Fårö. Vidare desarmerade marindistriktets folk i går två minor i Gothem, en vid Hangre fiskeläge och en vid Botvaldavik. Vidare har en mina självsprängts vid Ronehamn. (Källa: 416)

(20/5 1942) Visbyminan var oladdad. Som i gårdagens tidning omtalades observerades i går morse en drivande mina utanför Visby. Folk från marindistriktet lyckades senare få tag i densamma, varvid det visade sig, att minan var oladdad och sålunda ofarlig. Den har troligen använts som boj. Det föremål som iakttogs från Gotlandsbåten i går, lyckades man dock icke få tag i, men i dag har en boj flutit i land vid Västergarn, och man tror, att det är fråga om samma föremål. Västergarnsbojen är en helt vanlig sådan och alls inte någon sprängboj. Vad minfaran i Östersjön i övrigt beträffar meddelades i radionyheterna i middags, att en drivande mina iakttagits 18 distansminuter från Hävringe. (Källa: 417)

(21/5 1942) Nya minor utanför Visby. Chefen för marinen meddelar, att en drivande mina i dag observerats utanför Gotland i bäring 325 grader på 10 distansminuters avstånd utanför Visby. Vid vår förfrågan på Gotlands marindistrikt meddelas, att det var den uppgående Gotlandsbåten, som iakttagit denna mina. Men även en båt som inkommit hit i dag har sett en mina till sjöss utanför Gotland. Möjligen kan det vara fråga om samma mina, men troligen ej, eftersom de angivna positionerna äro ganska olika. Marindistriktet har sänt ut en båt för att söka efter och oskadliggöra de farliga pjäserna. (Källa: 418)

(26/2 1945) Rysk mina sprängd utanför Kovik. Marindistriktet fick i fredags ta hand om en mina som flutit i land vid Kovik mellan Klintehamn och Västergarn. Det befanns vara en rysk mekanisk mina utan horn, och den bogserades ut till havs och sprängdes.

Det var den andra minan som marindistriktet i år fått ta hand om. Den förra var en tysk mina som påträffades norr om Fårön. Under hela 1943 och 1944 påträffades inte en enda mina vid Gotlands kust. (Källa: 419)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper